Johannes’ Andra Bref.

Inledning.

Ehuru aposteln icke nämner sitt namn i sitt andra och tredje bref, så är det dock intet twifwel underkastadt, att de äro skrifna af honom, ty de blefwo under hans namn antagna af den apostoliska kyrkans församlingar, hwilka alltid noggrant pröfwade, innan de antogo någon skrift såsom apostolisk. Skrifsätt och innehåll bära ock denne apostels prägel.

Helsning. Uppmaning till kärlek och warning för willoandar.

Den äldste till den utwalda frun och hennes barn, hwilka jag älskar i sanning, och icke jag allenast, utan äfwen alla som hafwa lärt känna sanningen,

2 för sanningens skull, som förblifwer i oss och som skall wara med oss till ewig tid.

3 Nåd, barmhertighet, frid af Gud Fader och af Jesus Kristus, Fadrens Son, skall wara med oss i sanning och kärlek. Tit. 1: 4.

Aposteln kallar sig den äldste; han skref detta bref i sin höga ålderdom, och såsom den ende af apostlarne, som ännu lefde, hade han det högsta anseende i hela den kristna församlingen. Den utwalda frun, grt. Kyria, till hwilken aposteln skref detta bref, har icke blifwit till namnet bekant. (V. 2) Ingen kärlek är sant kristlig, utan kärleken i sanningen, V. 1, 2, och för sanningens skull. Blott i och genom sanningen hafwa de troende det sanna lifwet, ty lifwet finnes icke utan ljuset, Joh. 1: 4, och i detta lif allena, det lif, som af Gud är, finnes den sanna kärleken. Aposteln omtalar här sanningen såsom ett ewigt wäsende, och det är Herren Jesus sjelf, wägen, sanningen och lifwet (V. 3) Nåden är den Helige Andes gåfwor, som åt menniskor meddelas ifrån Herren Kristus, likasom ljuset är ett från solen utströmmande föreningsmedel med den öfriga skapelsen. Barmhertighet är den särskilda nåd, hwarmed Gud förbarmar sig öfwer oss syndare i all wår nöd och i allt wårt elände; friden är den ljufliga sällhet i själ och sinne, som menniskan undfår, då hon har syndernas förlåtelse och är ett Guds barn i tron på Jesus Kristus. Allt detta gifwes såsom fortfarande gåfwa åt alla pånyttfödda menniskor, i den mån de förblifwa i sanningen och kärleken.

4 Det har högeligen gladt mig, att jag har funnit bland dina barn dem som wandra i sanningen, efter det bud wi hafwa fått af Fadren. 2 Kor. 13: 6.

Alla barnen woro således icke Guds barn. Att wandra i sanningen är att wandra i ljuset, se 1 Joh. 1: 7. Om budet af Fadren, se 1 Joh. 3: 23. Det är hans bud, att wi skola tro på enfödde Sonen, och att i tron skall finnas broderlig kärlek och allmännelig kärlek, se 1 Kor. kap. 13. 2 Petr. kap. 1.

5 Och nu beder jag dig, min fru, icke såsom skrefwe jag till dig ett nytt bud, utan det som wi hade från begynnelsen, att wi måtte älska hwarandra. 1 Joh. 2: 7 f. 3: 11. 4: 21.

Detta bud war icke nytt, utan wälbekant för ben utwalda, till hwilken aposteln skref.

6 Och detta är kärleken, att wi wandra efter hans bud; detta är budet, att I, såsom I hafwen hört från begynnelsen, skolen wandra i kärleken. Joh. 15: 10.

Med tron och kärleken måste lydnad för Herrens ord nödwändigt wara förenad. Se Joh. 14: 15.

7 Ty många willoandar hafwa utgått i werlden, hwilka icke bekänna, att Jesus Kristus har kommit i köttet; detta är willoanden och antikrist. 1 Joh. 2: 18 f. 4: 1 f.

Se 1 Joh. 2: 18 och kap. 4: 2, 3.

8 Tagen eder till wara, att I icke [ band III, 664 ]förloren det wi med wårt arbete hafwa wunnit, utan fån full lön.

Trons lif och kraft hos de troende war den frukt apostlarne wäntade af sitt arbete, se 1 Tess. 2: 19, och dessa arbetare woro af hjertat angelägna, att icke den allra minsta del af denna lön måtte blifwa förlorad. Trogna själasörjares och deras andeliga barns gemensamma nådelön gör den saliga glädjen så mycket högre, ju större deras antal är. Derföre war det så angeläget, att de sågo sig wäl före för bedragare.

9 Hwar och en som afwiker och icke förblifwer i Kristi lära, han har ingen Gud; den som förblifwer i läran, han har både Fadren och Sonen. Joh. 14: 23.

Den, som icke will hålla sig fast och helt wid evangelii ord, kan omöjligen hafwa någon lefwande tro på Guds Son, och den som icke har Sonen, han har icke heller Fadren, se 1 Joh. 2: 23. Den som icke har Gud, såsom han i sitt ord uppenbarat sig för oss, har ingen Gud; den gud, som han föreställer sig, är icke den sanne Guden, utan en afgud, som han gjort sig i sina egna tankar, såsom hedningarne göra sig afgudar med sina egna händer. En sådan sjelfgjord gud är ingen gud.

10 Om någon kommer till eder och icke medför denna lära, så mottagen honom icke i huset och helsen honom icke wälkommen. Rom. 16: 17. Tit. 3: 10.

11 Ty den som helsar honom wälkommen gör sig delaktig i hans onda gerningar.

Att bewisa wänlighet och hjelpsamhet mot hwilken menniska som helst, som behöfwer det, är en kristlig pligt. Men här förmanar aposteln, att man icke skall såsom en sann kristen mottaga eller helsa någon, som i ord eller gerning förnekar den sanna tron. Med helsning menas i österlanden alltid fridshelsning och tillönskan af framgång och glädje. Att önska glädje åt dem, som förneka Kristus och strida mot sanningen, wore ett bifall åt Kristi fiender, och dertill får en kristen icke göra sig skyldig. Om kristnas brodershelsning, se Rom. 16: 17. 2 Kor. 16: 20. Det är farligt att genom något tecken till bifall styrka andra i deras falska tro, se 1 Tim. 6: 4, 5. 2 Tim. 2: 16–18, och bifallstecknen kunna göra stor skada, om de säkra och okunniga deraf få anledning att tro dem wara sanna kristna, som hylla willfarelsen, lögnen, otron och synden.

12 Fastän jag har mycket att skrifwa till eder, har jag icke welat göra det med papper och bläck, utan jag hoppas att komma till eder och få tala muntligen med eder, på det att wår glädje må wara fullkomnad. 3 Joh. v. 13 f. 1 Joh. 1: 4.

13 Din utwalda systers barn helsa dig.

Aposteln war således i kristligt wänskapsband förenad med dessa twå systrar. Att aposteln äfwen frambar helsningen från systerns barn är ett bewis på hans ödmjuka kärlek. Den kristliga kärleken ingår med warmt deltagande i menniskors alla lefnadsförhållanden och sprider klarhet, sällhet och ljuflighet öfwer hela lifwet.