Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Pauli andra Bref till Timoteus

←  Pauli första Bref till Timoteus

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Pauli andra Bref till Timoteus

Pauli Bref till Titus  →

Pauli Andra Bref Till Timoteus.

Inledning.

Då Paulus skref från Rom sina bref till Efesierna, Kolosserna, Filipperna och Filemon, woro Timoteus, Markus och Tykikus hos honom, och han uttalade i dessa bref det hopp, att han snart skulle blifwa fri, hwilket han också efter all sannolikhet blef, men han blef snart fången igen, och hans resa till Rom för andra gängen gick öfwer Miletus, Troas och Korint, se kap. 4: 13, 20. I denna fångenskap i Rom, kort före sin död, skref aposteln detta sista bref till Timoteus, föreståndaren för församlingen i Efesus. Brefwet är fullt af himmelsk lärdom och härlig tröst för Kristi kyrka och för läroståndet i alla tider och af innerlig andelig faderskärlek till Timoteus; och nästan allt det, sam är skrifwet till honom, gäller alla trogna lärare i församlingen i alla tider. Om beskaffenheten af de sista tiderna i Kristi kyrka innehåller detta bref en warnande profetia. Aposteln skref det omkring år 66 efter Kristi födelse, och snart derefter led han martyrdöden i en häftig förföljelse, som på kejsar Neros befallning öfwergick de kristna.

1 Kapitlet.

Helsning, förmaning till ståndaktighet.

Paulus, Jesu Kristi apostel genom Guds wilja, enligt löftet om det lif, som är i Kristus Jesus,

2 till sin älskade son Timoteus. Nåd, barmhertighet, frid af Gud Fader och Jesus Kristus, wår Herre! 1 Tim. 1: 2.

Kristi evangelium är löftet om lif, ty det lofwar och gifwer ewigt lif; lifwet i Kristus war nu för aposteln så mycket dyrbarare, som han wisste, att han snart skulle skiljas hädan. Han wet att martyrdöden förestår honom för evangelii skull, men långt ifrån att beklaga sig, är han glad i salighetens hopp.

3 Jag tackar Gud, hwilken jag tjenar från mina förfäder i ett rent samwete, likasom jag oaflåtligen tänker på dig i mina böner natt och dag, Ap. G. 23: 1. 24: 14 f. Ef. 1: 16. Fil. 1: 3. 1 Tess. 1: 2. 3: 10.

4 längtande, när jag kommer ihåg dina tårar, att se dig för att blifwa uppfyld med glädje,

5 erinrande mig den oskrymtade tro, som är i dig, och som förut har bott i din mormoder Lois och i din moder Eunike, och jag är förwissad, att hon äfwen bor i dig. Ap. G. 16: 1.

Meningen är: ”Såsom jag alltid beder för dig, såsom jag längtar att återse dig, när jag tänker på dina afskedstårar, så tackar jag Gud för din oskrymtade tro.” Det är nåd att kunna bedja, det är nåd att kunna tacka och lofwa; och kunna wi frambära böner, åkallan, förböner och tacksägelser inför Gud i Jesu namn, så böra wi med ödmjuk tacksamhet alltid betänka, att det är Herrens eget werk. Paulus nämner sina förfäder för att antyda Guds nådesbewisningar mot honom redan deri, att han blifwit född af sådana fäder, som haft Guds rena kunskap, och att han blifwit i den uppfödd, likasom ock Timoteus åtnjutit den nådebewisningen att hafwa haft en troende mormoder och moder. Det är en stor Guds nåd att hafwa gudfruktiga föräldrar. Om ett rent samwete talar aposteln med afseende derpå, att att hans skuld war genom Kristi försoningsblod afplanad, och att han genom tron derpå blifwit skickliggjord att troget och ostraffligt förwalta det apostlaembete, som Herren anförtrott honom. Hans martyrdöd war nu nära. Han längtar att dessförinnan få återse Timoteus, som han i det följande uppmanar att komma till Rom, kap. 4: 9, 13, 21.

6 För denna orsaks skull påminner jag dig att upplifwa Guds nådegåfwa, som är i dig genom mina händers påläggning. 1 Tim. 4: 14.

Timoteus hade en upprigtig tro och både andens och embetets nådegåfwa af Gud. Aposteln förmanar honom att upplifwa denna gåfwa att uppöfwa och bruka den samt icke låta afskräcka sig genom fruktan för förföljelse.

7 Ty Gud har icke gifwit oss försagdhetens ande, utan kraftens och kärlekens och tuktens. Rom. 8: 15.

Guds Ande gifwer åt de troende, och i synnerhet åt rätta herdar och lärare kraft och frimodighet att förkunna och bekänna sanningen, samt den kärlek till menniskors själar och den tukt eller wishet, försigtighet och ödmjukhet, som behöfwes för att hwarken af menniskofruktan fly någon fara, ej heller onödigtwis framkalla motstånd och swårigheter.

8 Blygs derföre icke för wår Herres wittnesbörd ej heller för mig, hans fånge, utan lid äfwen du för evangelium efter Guds kraft, Rom. 1: 16. Fil. 4: 14. 2 Tim. 2: 3.

9 som har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, icke efter wåra gerningar, utan efter sitt eget beslut och den nåd, som är oss gifwen i Kristus Jesus från ewiga tider, Rom. 9: 11. Ef. 1: 4. Tit. 3: 4 f.

Ingen räddhåga borde afhålla Timoteus, att äfwen i martyrdödens åsyn bekänna wår Herres wittnesbörd, evangelium om Guds rike, utan willigt bära de smädefulla lidanden, som åtföljde denna bekännelse, Guds kraft gjorde honom dertill mägtig, hans, hwilken redan frälsat och kallat oss, ja, redan från ewig tid gifwit oss sin nåd i Kristus Jesus. Från (egentligen före) ewiga tider, före werldens begynnelse, har Gud förut känt och förut bestämt i enfödde Sonen alla dem, som skola salige warda. I Kristus är den saliggörande nåden efter Guds uppsåt eller rådslut gifwen före ewiga tider, d. ä. af ewighet. Om denna utkorelse, se Rom. 8: 29. Ef. 1: 4. På denna utkorelse af Guds fria nåd allena hwilar wår kallelse till frälsningen i Kristus. I honom äro de troende icke blott återlöste, utan frälsningen har genom tron kommit till werkställighet i dem, så att de blifwit förda från andelig död till andeligt lif. Se Ef. 2: 1–10.

10 men som nu har blifwit uppenbar genom wår Frälsares, Jesu Kristi, uppenbarelse, hwilken har tillintetgjort döden och i ljuset framburit lif och oförgänglighet genom evangelium, Rom. 16: 25 f. Kol. 1: 26. Ebr. 2: 14.

I det Guds Son blifwit menniska och genom sitt lif, sitt lidande, sin död och uppståndelse återlöst och förlossat oss, är Guds nåd, som före ewiga tider war oss i honom gifwen, uppenbarad i sin fullhet, det nådens rådslut, som i löften, förebilder och profetior redan i gamla testamentet förkunnades. Döden är tillintetgjord, och ewigt lif är, genom Kristi uppståndelse och upphöjelse på Guds högra hand och genom hans Andes werkan till menniskors pånyttfödelse och salighet, framburet i ljuset genom evangelium. I detta ljus skåda wi såsom i en spegel Herrens härlighet med aftäckt ansigte, se 2 Kor. 3: 18.

11 för hwilket jag har blifwit satt till förkunnare och apostel och hedningarnes lärare. Ap. G. 9: 15. 13: 2. 22: 21. Ef. 3: 8. Gal. 1: 16. 2: 8 f. 1 Tim. 2: 7.

Jemför 1 Tim. 2: 7.

12 Hwarföre jag också lider detta, men blyges dock icke derför, ty jag wet på hwem jag tror och är wiss, att han förmår förwara till den dagen det som är mig ombetrodt. Ef. 3: 1. Ps. 16: 5.

Det som är mig ombetrodt, den sanna trons goda skatt, 1 Tim. 6: 20. Orden kunna också betyda: mitt ombetrodda gods, d. ä.: det gods, som aposteln hade nedsatt hos Gud att förwaras, den salighet, som han hoppades, rättfärdighetens krona, det himmelska arfwet. Det hade han anförtrott i Guds hand. Lidandet för Kristi skull är icke skam, utan ära, det är ett bewis på det andeliga barnaskapet, se Rom. 8: 16, 17. De, som lida med Kristus, kallas Kristi medarfwingar.

13 Håll dig i tron och kärleken i Kristus Jesus till förebilden af de helsosamma ord, hwilka du har hört af mig. 2 Tim. 3: 14.

Lärarens renhet; lefwande tro, sann kärlek framhållas ofta såsom de stora hufwudpunkter, hwarpå saligheten beror, och det hela kan innefattas i det ordet: att hafwa tron och kärleken i Kristus Jesus.

14 Förwara genom den Helige Ande, som bor i oss, det goda, som har blifwit dig ombetrodt. 1 Tim. 6: 20.

Då själen lefwer i Kristus, så är menniskan den Helige Andes tempel, se 2 Kor. 6: 19. Den Helige Ande är det som då wittnar, som beder, som werkar i menniskans ande, upplyser, warnar, tuktar och hugswalar, och drifwer henne till det godt är, se Rom. 8: 11, 14–16. Han helgar, han behåller och bewarar Kristi andeliga kropp, som är församlingen, intill Jesu Kristi tillkommelse. Se 1 Tess. 5: 23. Det goda som war Timoteus ombetrodt war det honom anförtrodda helsosamma ordet, salighetens kunskap. Såsom Gud förwarar åt oss, hwad han i himmelen för oss nedlagt, så will han, att wi här troget skola bewara hwad han oss anförtrott.

15 Det wet du, att alla som äro i Asien, till hwilka Fygellus och Hermogenes höra, hafwa wändt sig från mig.

Meningen är icke att desse hade wändt sig från Kristus och affallit ifrån tron, utan de hade wisat brist på kärlek och deltagande för aposteln i hans stora lidanden.

16 Herren gifwe Onesifori hus barmhertighet; ty han har ofta wederqwickt mig och har icke blygts för min boja, 2 Tim. 4: 19.

17 utan då han war i Rom, sökte han mig mycket flitigt och fann mig.

Att i Rom söka och fråga efter Paulus, kunde på en tid, då en swår förföljelse mot de kristna hade utbrutit, wäcka hedningarnas misstanke mot Onesiforus och utsätta honom för stor fara; men detta oaktadt sökte han, till dess han fann aposteln. Apostelns tacksamhet och förbön kunde icke blifwa förgäfwes. Onesiforus synes hafwa warit död, då aposteln skref detta, men han hade i denna wälsignelse lemnat åt sitt hus en skön arfwedel.

18 Herren gifwe honom, att han måtte finna barmhertighet hos Herren på den dagen. Och all den tjenst, som han har gjort i Efesus, känner du sjelf bäst.

Se Matt. 10: 40, 42.

2 Kapitlet.

Förmaning till trohet. Warning för willomeningar och onyttiga twister.

Så stärk dig nu, min son, i den nåd, som är i Kristus Jesus.

Nåden i Kristus är den enda källa, hwarutur en kristen får hemta all den frimodighet och kraft och alla Andens gåfwor, som behöfwes både för att nära det inre lifwet och i tron werka efter Herrens wilja.

2 Och hwad du har hört af mig inför många wittnen, anbefall det åt trogna menniskor, hwilka äro dugliga att ock lära andra. Tit. 1: 5.

Att förkunna och allt widare utbreda evangelium och med ordet och sakramenten föda Kristi hjord, skulle Timoteus uppdraga åt trogna menniskor, som woro till läroembetet dugliga. Dessa skulle Timoteus insätta i embetet, likasom Paulus hade insatt honom. Det war nu nödwändigt, att lärare tillsattes i Efesus, innan Timoteus skulle afresa till Rom. 2 Tim. 4: 1, 2, 9. Det af aposteln offentligt förkunnade evangelium war den lära, som Timoteus skulle öfwerlemna åt andra.

3 Lid äfwen du, såsom en god Jesu Kristi stridsman. 2 Tim. 1: 8. 4: 5.

Lid och slit ondt med tålamod i alla swårigheter och bedröfwelser, som möta dig i Kristi efterföljelse i ditt embete.

4 Ingen som gör krigstjenst inwecklar sig i näringsbestyr, på det att han må täckas den som har antagit honom till krigstjenst.

En stridsman måste helt och hållet egna sig åt sitt kall och lyda sin fältherres wilja. Den, som will wara en Jesu Kristi stridsman, måste gifwa hela sitt hjerta åt honom, och en lärare bör åt sitt dyra kall gifwa all sin tid, all sin omtanke, alla sina krafter, och icke förspilla sin tid med jordisk handtering.

5 Och äfwen om någon inlåter sig i täflingskamp, krönes han icke, om han ej har lagligen kämpat. 2 Kor. 9: 25.

Aposteln anwänder här ännu en liknelse, som är tagen af forntidens kämpaspel. 2 Kor. 9: 24–26. Den, som icke wann seger i kampen på wädjebanan, blef icke krönt med segerkronan. På den andeliga wädjebanan bör hwarje kristen men i synnerhet läraren wakta sig för försumlighet. Hjertat får icke dragas afsides genom högmod, winningslystnad, köttsliga lustar, wrede, afund eller något swek, utan han bör fästa trons öga rakt på målet, der Kristus sjelf har en owansklig krona i beredskap för hwarje segerwinnare. Ebr. 12: 1, 2. Upp. 2: 10.

6 Åkermannen, som arbetar, bör främst få del af frukterna. 2 Kor. 9: 7 f.

7 Märk hwad jag säger; ty Herren skall gifwa dig förstånd i allt.

Åkermannen har den förmånen att främst eller i första rummet få njuta af frukten, dock endast den som arbetar. Derpå ligger wigten, att han arbetar. Såsom blott den krönes, som lagligen kämpar, så njuter blott den först af frukten, som arbetar. Härmed syftar aposteln på de åt lärarne, framför andra, gifna löften. Denna mening af liknelsen skulle Timoteus sjelf märka, se Dan. 12: 3. Matt. 19: 28; kap. 25: 21, och Herren skulle gifwa honom förstånd dertill.

8 Kom ihåg Jesus Kristus, som är uppstånden från de döda, af Davids säd, enligt mitt evangelium, Matt. 1: 1. Ap. G. 2: 30. 13: 22 f. Rom. 1: 3.

9 i hwilket jag lider ondt ända till bojor såsom en ogerningsman; men Guds ord är icke bundet.

Kom ihåg Jesus Kristus! Han af Davids säd, född en menniska såsom wi, har wunnit segren: han är uppstånden, han lefwer och är nu krönt med ära och härlighet, han skall ock gifwa dig kraft, frimodighet och wishet i striden, att ock du skall winna. Så uppmuntrar aposteln sin älskade Timoteus att af segerhjelten, Kristus, hemta kraft genom nåden, v. 1. För Kristi skull led aposteln ondt i fångenskap och bojor, såsom om han hade warit en brottsling, men Guds ord kunde fienderna icke binda, utan. det hade framgång, så att allt flera blefwo omwända till tron på Kristus. Aposteln war wäl fången, men Guds ord kan icke fängslas. Detta, böra ock evangelii motståndare i wår tid besinna, hwilka wilja binda munnen till på dem, som fått nåd att wittna om Kristus.

10 Derföre uthärdar jag allt för de utkorades skull, på det att ock de må winna den frälsning, som är i Kristus Jesus, med ewig härlighet.

Dessa lidanden utstod aposteln derföre, att han wid evangelii predikan sökte att winna för himmelriket så många, som Gud hade förutsett, att de skulle komma till tron; han led alltid för de utkorades skull, och för Kristi kyrka, som grundades genom evangelii ord. En rätt lärare arbetar, önskar och beder, att så mänga, som kunna bewekas att anamma nåden, måtte winna frälsning i Kristus Jesus.

11 Det är ett fast ord: Hafwa wi dött med, så skola wi ock lefwa med; Rom. 6: 8. 8: 17. 2 Kor. 4: 10 f. 1 Petr. 4: 13.

12 uthärda wi, så skola wi ock regera med; förneka wi, så skall ock han förneka oss; Matt. 10: 33. Mark. 8: 38. Luk. 9: 26. 12: 9.

Den wägen, på hwilken Kristus gått förut, är: genom död till lif, genom lidande till härlighet. Oändligt stor är nådelönen för dem, som troget arbeta, försaka, kämpa, lida och dö för Kristi skull, se Rom. 8: 17. Upp. 1: 6. 2 Kor. 4: 10. Men den, som förnekar honom, har beröfwat sig sjelf delaktigheten i Kristus och det ewiga lifwet. Se Matt. 10: 33.

13 äro wi trolösa, så förblifwer han trofast, ty han kan icke förneka sig sjelf. 4 Mos. 23: 19. Rom. 3: 3. 9: 6.

Antingen wi tro honom eller icke, så står hans ord fast i tid och ewighet, han håller både sina löften och sina hotelser. De, som åkalla Herren Jesus, blifwa salige genom honom, se Rom. 10: 9–13, äfwen om de stundom äro uti swårt andeligt mörker, så att de knappt kunna tro hans stora löften, ehuru de wilja det. De, som hwarken tro hans löften eller hotelser, och qwarblifwa i otro och obotfärdighet, undfå syndens lön efter hans hotelser, fastän de icke tro det, ty han är helig och rättfärdig och kan icke förneka sina egna fullkomliga egenskaper.

14 Påminn om detta, beswärjande dem inför Herren att icke strida om ord, hwilket tjenar till intet, men förwänder de hörande. 1 Tim. 6: 4.

Dessa stora sanningar om Jesu lidandes efterföljd skulle Timoteus flitigt inskärpa, och det alltid i Herrens namn och såsom i hans närwaro. Deremot behöfwes waksamhet emot all strid och twist med tomma ord och om sådana frågor, som äro utan salt och kraft, utan wigt i salighetsläran.

15 Winnlägg dig om att bewisa dig sjelf för Gud såsom bepröfwad, en ostrafflig arbetare, som rätt delar sanningens ord.

Först och främst är det nödwändigt, att läraren skall i sitt eget hjerta hafwa sanningens ljus och alltid kunna åtskilja det sanna och det falska, och dernäst, att han skall rätt dela och utdela sanningens ord, såsom det för menniskors olika tillstånd behöfwes. ”Att han icke sammanblandar lagen och evangelium med hwarandra.” L. — De andeligen fattige och bedröfwade böra med evangelium ledas till Kristus: de säkra och obotfärdiga får man icke trösta med evangelium, utan wisa dem, att de efter lagen äro wredens barn och förtappade, om de icke wilja fly till nåden.

16 Men undwik oandeliga tomma ord; ty de skola gå allt längre i ogudaktighet, 1 Tim. 1: 4. 4: 7. 6: 20. Tit. 1: 14. 3: 9.

De (irrlärarne) skola gå allt längre i ogudaktighet. Se 1 Tim. 6: 20; kap. 4: 7.

17 och deras tal skall fräta omkring sig såsom kräftan. Till dem höra Hymeneus och Filetus, 1 Tim. 1: 20.

18 hwilka hafwa farit wilse från sanningen, då de säga, att uppståndelsen redan har skett, och förwända tron hos några. 1 Tim. 6: 21.

Falsk lära griper omkring sig som ett kräftsår och åskadkommer andelig och ewig död. Såsom genom kräfta, kallbrand och spetelska den ena efter den andra af kroppens lemmar frätes bort, så bortfrätas genom falsk lära och onda tänkesätt Kristi församlings lemmar och blifwa afskilda från hufwudet, Kristus. En särskild willfarelse bestod deruti, att några sade att uppståndelsen redan hade skett, att ingen annan uppståndelse än den andeliga wore att wänta, och att kroppen icke skulle uppstå. Se kap. 15. 1 Tim. 6: 20.

19 Guds fasta grund består dock och har detta insegel: Herren känner de sina, och: Hwar och en som åkallar Herrens namn gånge ifrån orättfärdighet. Joh. 10: 14. 13: 18.

Någras tro kan wäl förwändas, men Guds fasta grundwal, som är Kristi församling, kan icke omstörtas, ty den hwilar på honom sjelf, den ewigt fasta grunden. Han bewarar sin andeliga kropp, denna andeliga byggnad, så att den icke kan aftyna och blifwa om intet. Herren skiljer de rätta medlemmarna ifrån de oredliga. En sann medlem är ingen, utan den, som will öfwergifwa all orättfärdighet. De lemmar, som affalla, hafwa icke låtit befria sig från att falskhet i anden, och affallet är blott mognaden af den fördolda oredlighet, som de kanske länge icke sjelfwe wisste af. Herren har liksom tecknat sin församling med dessa twå tänkwärda grundsanningar, att Gud är trofast både i sin förlåtande nåd och i den bewarande nåd, hwarmed han gifwer sina trogna kraft att fly det onda, samt beskyddar dem i all fara och hjelper i all nöd. Orättfärdighet är otron och synden i dess helhet, och dertill hörer äfwen att falsk lära.

20 Men i ett stort hus finnas icke blott käril af guld och af silfwer, utan äfwen af trä och af ler, och somliga titt heder, somliga till wanheder. Rom. 9: 21.

21 Om derföre någon håller sig ren från sådana menniskor, warder han ett käril till heder, helgadt och nyttigt för husbonden, beredt till allt godt werk. 2 Tim. 3: 17.

Såsom i en stor hushållning finnas många slags käril, så är också stor skilnad både emellan lärare sinsemellan och stor olikhet mellan lemmarne inbördes, och det gifwes käril, som genom sitt eget förwållande blifwa wredens käril, tillredda till förtappelse. Rom. 9: 22. Den, som genom nåden och sanningen tror på Kristus, och går ut från werlden samt renar sig genom nåden, 2 Kor. 7: 1, både från falska meningar och tänkesätt och från syndens lustar, den warder ett helgadt käril, hwaruti Gud will inlägga allt dyrbarare gåfwor. Den som helt och hållet will öfwerlemna sig åt Herren, tränger sig icke sjelf fram till det eller det särskilda kallet, utan wäntar på Herrens skickelse.

22 Men fly ungdomens lustar och far efter rättfärdighet, tro, kärlek, frid med dem som åkalla Herren af rent hjerta. 1 Tim. 6: 11.

Rättfärdighet betyder här uppriktighet, så att man icke will i tron och kärleken inblanda någonting swekfullt eller något af det egna wäsendet. Till sådan upprigtighet är det i synnerhet nödigt att fly alla ungdomslustar, nyhetsbegär, ärelystnad, att wilja tränga sig fram, bygga på menniskobifall m. m. Långt ifrån att strida med dem, som af rent hjerta åkalla Herren Jesus, skall en kristen omfatta dem med broderlig kärlek och fara efter frid med dem alla, såsom bröder, äfwen om en och annan mening är olika.

23 Och wisa från dig dåraktiga och oskickliga spörsmål, wetande, att de föda af sig twister. 1 Tim. 1: 4. 4: 7.

24 Men en Herrens tjenare bör icke twista, utan wara mild mot alla, skicklig att underwisa, fördragande det onda, 1 Tim. 3: 3. Tit. 1: 9.

25 med saktmod tillrättawisande motståndarne, i hopp att tilläfwentyrs Gud gifwer dem bättring till att förstå sanningen, Gal. 6: 1.

26 och de besinna sig från djefwulens snara, af hwilken de äro fångne under hans wilja.

(V. 25) Bättring, grt.: sinnesändring till sanningens erkännande. En lärare bör förkasta oförståndiga spörsmål och ordatwister, men wara angelägen att alltid lära och inhemta kunskap både i Guds Andes skola och af andras erfarenhet. Med tålamod bör han fördraga och söka tillrättaföra de onda, på det de, om möjligt, måtte warda frälste genom sanningens ljus och kärlekens magt. Sanningens kunskap är en Guds gåfwa, som gifwes just derigenom, att sinnet förändras, och detta kallas bättring. Då waknar syndaren ur sin dwala och åstundar förlossning från djefwulens snara, och så snart själen ropar om förlossning, så får hon hjelp af den segerwinnaren, som har fört fängelse, fånget. Han utförer med sitt förbundsblod sina fångar utur kulan. Sak. 9: 11.

3 Kapitlet.

Förutsägelse om de yttersta tiderna. Uppmaning att förblifwa wid de heliga skrifterna.

Men wet detta, att i de yttersta dagarna tillstunda swåra tider. 1 Tim. 4: 1. 2 Petr. 2: 1. 3: 3. Jud. v. 18.

2 Ty menniskorna skola wara egenkära, giriga, stortaliga, högfärdiga, hädiska, mot föräldrar olydiga, otacksamma, oheliga, Rom. 1: 29 f.

3 kärlekslösa, trolösa, klandersjuka, omåttliga, omilda, hatande det goda,

4 förrädiska, lättsinniga, uppblåsta, älskande wällust mer än Gud,

5 hafwande gudaktighetens sken, men förnekande dess kraft. Och dessa bör du undfly. Matt. 7: 15. Tit. 1: 16. Rom. 16: 17. 2 Tess. 3: 6. Tit. 3: 10. 2 Joh. v. 10.

6 Ty till dem höra de som intränga i husen och fånga qwinfolk, hwilka äro belastade med synder och drifwas af mångahanda lustar, Tit. 1: 11.

7 och som alltid underwisas men aldrig kunna komma till sanningens kunskap.

I de yttersta dagarna blifwa ytterst farliga tider för Guds barn, emedan de nödgas lefwa ibland ogudaktiga menniskor och måste utstå swåra pröfningar och förföljelser, 2 Petr. 2: 3. Jud. v. 18, och willfarelserna blifwa mera tjusande och förwillande än de någonsin förut warit. Här är en profetisk beskrifning på affallet i Kristi kyrka, som wisserligen tidigt började, men till slut blifwer blindheten och otron så stor, att äfwen de ogudaktige, som här beskrifwas, anse sig och sina likar wara goda kristna och förfölja alla allwarliga kristna. (v. 6, 7) Falske lärare, som ofta hafwa ett gudaktighetens sken, söka först att winna swaga, känslofulla qwinnor. Detta har i synnerhet gått i fullbordan i den påfwiska kyrkan. Men alltid är stor fara för handen, att hos nywäckta personer af olika kön sinliga känslor och köttsliga lustar wilja inswepa sig uti ett sken af andelighet och gömma sig såsom farliga förrädare bakom det sköna namnet af kristlig kärlek, så att ingen rätt öfwergång sker från döden till lifwet. Så stanna många i det wäckta tillståndet i ett beständigt begär att höra och tala om andeliga ting, men komma icke till något rätt andeligt ljus.

8 Och såsom Jannes och Jambres satte sig emot Moses, så sätta sig äfwen dessa emot sanningen, menniskor, som äro förderfwade till sinnet och icke hålla profwet i tron. 2 Mos. 7: 11 f. Rom. 1: 28. 1 Tim. 6: 5. Tit. 1: 16.

Jannes och Jambres woro twå egyptiska trollkarlar, hwilkas namn bibehållit sig, fastän de icke i det gamla testamentet omnämnas. Om deras trollkonster, se 2 Mos. 7: 22. Deras tro förhåller sig till den sanna tron, likasom ett falskt mynt till det äkta.

9 Men de skola icke widare hafwa framgång, ty deras galenskap skall blifwa tydlig för alla, såsom ock de andras blef.

De andras, nemligen Jannes’ och Jambres’. All willfarelse, widskepelse, spådom, trolldom och alla slags bedrägerier warda uppenbara, så snart sanningens ljus intränger i menniskors hjertan, Ap. G. 19: 19, och de, som blifwit upplysta af Guds Ande, kunna pröfwa andarna om de äro af Gud.

10 Men du har troget följt min underwisning, min wandel, mitt uppsåt, min tro, min långmodighet, min kärlek, mitt tålamod, mina förföljelser och lidanden,

11 sådana som wederforos mig i Antiokia, Ikonium och Lystra, sådana förföljelser, som jag har uthärdat; och från allt har Herren frälst mig. Ap. G. 13: 50. 14: 2 f., 19. Ps. 34: 20. 2 Kor. 1: 10.

Se Ap. G. 13: 51; kap. 14: 6, 19. Paulus blef i Lystra stenad, och hans förföljelser woro många och swåra, men Timoteus, som kände apostelns lära, hans sinne, förfarande och lidanden, kunde af dessa förderfwade förförares gudaktighetssken icke förwillas, icke heller afskräckas ifrån sanningens bekännelse för Kristi kors skull.

12 Men så skola alla de, som wilja lefwa gudligt i Kristus Jesus, lida förföljelse. Matt. 16: 24. Joh. 15: 18 f. 16: 33. Ap. G. 14: 22.

Det finnes ingen sann kristen, som icke måste lida något af smälek och förföljelse. Så snart någon will lefwa gudligt, så förorsakar det hos werlden hat och smälek, och stundom starka bemödanden att förorsaka honom allehanda lidanden. På allt detta måste den hålla sig beredd, som will wara Jesu efterföljare, ty det gick honom sjelf så.

13 Och onda menniskor och bedragare skola gå allt längre i ondska, förwillande och förwillade.

Alla de, som wilja behålla någon synd eller falskhet i hjertat, äro af Satan förwillade, och de förwilla sig sjelfwa och sina anhängare. Förwilla och förwillas följes alltid åt. I det någon förwillar andra, förwillas han sjelf allt mer och mer.

14 Men du förblif wid det du har lärt och hwarom du har blifwit förwissad, wetande af hwem du har lärt det, 2 Tim. 2: 2.

Af Kristus sjelf, som genom sin Ande ingifwit apostlarna allt hwad de skulle skrifwa, hafwa wi undfått evangelium, och det är af nöden, att wi blifwa faste derwid.

15 och att du från barndomen känner de heliga skrifterna, som kunna göra dig wis till frälsning genom tron i Kristus Jesus.

Se Ap. G. 16: 1. Det gamla testamentets skrifter hänwisade till Kristus och till försoningen, se Joh. 5: 39. Luk. 24: 44. Emedan evangelii ord så fullkomligt öfwerensstämde med det gamla testamentets skrifter, så kunde Timoteus, som kände dessa skrifter, deruti finna beständig bekräftelse på evangelii sanning.

16 All skrift, af Gud ingifwen, är nyttig till underwisning, till bestraffning, till upprättelse, till tuktan i rättfärdighet. Rom. 15: 4. 2 Petr. 1: 19 f.

All skrift (hela skriften), af Gud ingifwen (egentligen inandad), är ock nyttig till lära, till öfwerbewisning, till bättring, till upptuktelse i rättfärdighet. Hela den heliga skrift är författad efter Guds Andes ingifwelse, och derföre nyttig till andelig lärdom, till lögnens och det ondas öfwerbewisning, till bättring, att man kommer till tron på Guds Son, och att man sedan blifwer upptuktad eller uppfostrad i rättfärdighet, till att lefwa i Kristus och wandra i sanningen. Det är Guds ord, som gifwer och närer och widmagthåller andeligt lif, se 1 Petr. 1: 23; kap. 2: 2. Det är ur denna förrådskammare hwarje andelig gåfwa hemtas, alla andeliga wapen af Herrens Ande utdelas i den stridande församlingen; det är af denna lifskälla själen wederqwicker sig på sin wandring och i den andeliga striden.

17 på det att Guds menniska må wara fullbordad, till allt godt werk skicklig.

Fullbordad, eller fullkommen, se Kol. 1: 28. 1 Tess. 5: 23. Här talas om gerningarna såsom frukter af trons lif genom skriftens kraft och werkan, v. 16. Se Ebr. 13: 21. Guds menniska, se 1 Tim. 6: 11. ”Skriftens ändamål är, att den åt Gud inwigda menniskan må blifwa i alla rigtningar fulländad, till allt godt werk utrustad.”

4 Kapitlet.

Ytterligare förmaningar. Åtskilliga underrättelser och helsningar.

Jag beswär dig inför Gud och Herren Jesus Kristus, som skall döma lefwande och döda, och wid hans tillkommelse och hans rike:

2 Predika ordet, träd fram i tid och otid, tillrättawisa, bestraffa, förmana med all saktmodighet och underwisning. 2 Tim. 2: 25.

Inför Gud och Herren Jesus Kristus och i hans namn gifwer aposteln denna förmaning åt Timoteus och åt alla lärare i Kristi kyrka. De böra alltid ställa sig Jesu tillkommelse för ögonen och iakttaga alla möjliga tillfällen att frambära salighetens ord till Herrens återlösta. Detta bör ske outtröttligt, antingen tiden dertill är beqwämlig eller obeqwämlig. Att härwid kristlig wishet och kärlek behöfwas, för att både iakttaga det rätta ögonblicket och det rätta sättet att framföra detta ord, det lärer Guds Ande hwarje trogen lärare. Werlden tycker alltid, att det är otid att kalla till allwarlig bättring. — Sanningen måste förkunnas i sin helhet, så att den straffar synden, wisar de onda, att de äro på en ond wäg, trugar och nödgar dem att fly ifrån den tillkommande wreden, tröstar de ångerfullo med evangelium och wisar dem till Kristus, samt förmanar de swaga och warnar mot tröghet, fel och afwägar. Allt detta bör ske med innerlig kärlek, medlidande och tålamod och med grundlig lärdom och underwisning, ty den blotta känslorörelse, som ofta uppstår, är ingalunda tecken till omwändelse eller kristligt lif.

3 Ty en tid skall komma, då de icke skola fördraga den helsosamma läran, utan skola efter sina egna lustar samla åt sig hopar af lärare, emedan det kliar i öronen,

4 och wända sina öron från sanningen och wända sig till fablerna. 1 Tim. 1: 4. 4: 7.

Obotfärdiga menniskor wilja icke höra Guds ords helsosamma lära, som fordrar omwändelse och att synden måste öfwergifwas, werlden försakas och ett nytt lif börjas. De wilja hafwa sådane lärare, som kittla deras öron med rörande blomstertal och förespegla dem, att blifwa salige sådane som de äro. Allt sådant är fabler.

5 Men du, war nykter i allt, fördrag lidandet, gör en evangelii förkunnares werk, uträtta till embete fullständigt. 2 Tim. 1: 8. 2: 3.

Läroembetet är för trogna och nitiska lärare förenadt med möda och arbete, med försakelser och lidanden, och ofta med mycken sorg öfwer hårda hjertan, öfwer menniskors synder och obotfärdighet och öfwer somliga kristnas stora fel eller affall från nåden. I allt detta behöfwa ordets tjenare wara utrustade med kraft och frimodighet af Herrens Ande, och med den saliga wissheten om Herren Jesu beständiga osynliga närwaro och snara tillkommelse, v. 1.

6 Ty jag offras redan, och tiden för mitt uppbrott är inne. Fil. 2: 17. 2 Petr. 1: 14. Fil. 1: 23.

Paulus hade wäl, likasom Petrus, genom Guds Andes uppenbarelse fått weta att han snart skulle lida martyrdöden, se 2 Petr. 1: 14. Han war willig att blifwa offrad i Kristi efterföljelse och att af kärlek till honom och till församlingen gifwa lif och blod.

7 Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bewarat tron. 2 Kor. 9: 24 f. Fil. 3: 14. 1 Tim. 6: 12. Ebr. 12: 1.

8 Härefter är mig förwarad rättfärdighetens krona, hwilken Herren, den rättfärdige domaren, skall gifwa mig på den dagen, men icke blott åt mig, utan ock åt alla som älska hans tillkommelse. 2 Kor. 9: 25. 1 Petr. 5: 4. Jak. 1: 12.

Om kristnas kamp och lopp och segerkrona, se 2 Kor. 9: 24. Rättfärdighetens krona betyder den härlighet, hwarmed Kristus skall kröna alla, sam hafwa hans rättfärdighet. Icke blott en lärare, utan hwarje enskild kristen, är kallad att löpa med tålamod i den kamp, som honom förelagd är, och då loppet är fullbordadt, är en owansklig krona utlofwad af Jesus sjelf, som är trons begynnare och fullkomnare. Ebr. 12: 1–3. Ett tecken till att man älskar Herren Jesus, är själens längtan efter hans tillkommelse, såsom en brud wäntar på sin brudgumme, se Upp. 22: 17. Det är den rättfärdige domaren, som gifwer rättfärdighetens krona åt alla troende. I Kristus äro Guds rättfärdighet och kärlek fullkomligt förenade, och kronan är en nådelön för de troende, men den är en rättfärdighetens lön af Gud åt enfödde Sonen, som trädt i menniskornas ställe och uppfylt all rättfärdighet, så att denna lön är af honom förwärfwad åt alla, och gifwes af nåd åt dem, som tro.

9 Winnlägg dig att komma snarligen till mig.

10 Ty Demas har öfwergifwit mig, emedan han har fattat kärlek till denna werlden, och han har rest till Tessalonika, Kreskens till Galatien, Titus till Dalmatien. Kol. 4: 14.

11 Endast Lukas är hos mig. Tag Markus och för honom med dig; ty han är mig till god nytta med sin tjenst.

Det war ett ämne till bedröfwelse för aposteln, att Demas fått kärlek till denna werlden, se Kol. 4: 14. Filem. v. 24. Det har nu gått med en stor del af kristenheten på samma sätt, som med Demas. Dalmatien war ett landskap i Illyrien wid Adriatiska hafwet. Lukas är evangelisten, som war Pauli trogne följeslagare. Om Markus se Ap. G. 15: 37.

12 Men Tykikus har jag sändt till Efesus. Ef. 6: 21. Kol. 4: 7. Tit. 3: 12.

Tykikus sändes troligen såsom lärare till Efesus i stället för Timoteus, som aposteln uppmanade att komma till Rom.

13 När du kommer, så tag med dig den mantel, som jag lemnade qwar i Troas hos Karpus, och böckerna, i synnerhet pergamenten.

Pergamenten woro de wigtigaste böckerna. Pergament är ett garfwadt skinn, hwitt, slätt och glatt, som på den tiden brukades i stället för papper, och hade sitt namn af staden Pergamus. Konsten att göra papper war på den tiden ännu icke uppfunnen, men i Egypten bereddes ett slags papper af den så kallade pappersbusken.

14 Alexander, smeden, har tillfogat mig mycket ondt. Herren skall wedergälla honom efter hans gerningar. 1 Tim. 1: 20.

Det onda denne man bewisat aposteln, war det, att han med uppsåtlig ondska upprest sig mot evangelii erkända sanning, v. 15. Hade det warit något ondt mot apostelns person, så hade aposteln tålmodigt fördragit det. Emellertid önskar icke aposteln denne man något ondt, utan begagnar det wanliga profetiska uttryckssättet, som wi ofta finna i psalmerna, en bestämd förutsägelse, att de obotfärdiga skola få af Herren den wedergällning, som deras gerningar förtjena. Herren handlar efter rättfärdighetens lag med alla dem, som icke wilja fly till nåden. Nådens grundwal är icke menniskans, utan Kristi rättfärdighet.

15 Tag dig ock du till wara för honom; ty han står ifrigt emot wåra ord.

16 Wid mitt första förswar war ingen med mig, utan alla öfwergåfwo mig. Må det icke tillräknas dem.

Pauli wänner hade af räddhåga hållit sig undan wid det första förhöret inför den romerska domstolen, men han älskar dem och beder för dem ändå med lika stor kärlek.

17 Men Herren stod mig bi och styrkte mig, på det att genom mig predikan skulle fullbordas och alla hedningar få höra den; och jag blef räddad ur lejonets mun.

I Rom funnos hedningar från alla länder af den då bekanta werlden. Rättegångarna höllos i Rom offentligen; derwid fick Paulus hålla förswarstal, och derigenom hade han ett önskligt tillfälle att inför den stora folksamlingen wittna om Kristus och framlägga hufwudsaken af evangelii sanning, som just war grunden till hans anklagelse. De fingo derigenom anledning att söka närmare underwisning om kristendomen. Pauli förswar werkade så, att han den gången icke blef dömd till döden. Hans tal måste hafwa gjort ett öfwerwäldigande intryck på otaliga hjertan. Djefwulen och onda mägtiga menniskor liknas wid lejon. Se 1 Petr. 5: 8. Ps. 22: 22.

18 Och Herren skall rädda mig från allt ondt werk och frälsa mig till sitt himmelska rike. Honom ware ära i ewigheters ewighet! Amen.

Från allt ondt werk, nemligen från alla förföljelser och alla onda anslag emot honom, wisste han, att han snart skulle blifwa förlossad och få ingå i Herren Jesu himmelska rike, och samma tröst hafwa alla trogna, hwad nöd eller förföljelse än må öfwergå dem.

19 Helsa Priska och Aqvilas och Onesifori hus. Ap. G. 18: 2. Rom. 16: 3. 2 Kor. 16: 19. 2 Tim. 1: 16.

20 Erastus blef qwar i Korint, men Trosimus lemnade jag sjuk i Miletus. Ap. G. 19: 22. Rom. 16: 23. Ap. G. 20: 1, 15.

21 Winnlägg dig att komma före wintern. Eubulus och Pudens och Linus och Klaudia och alla bröderna helsa dig.

Paulus önskar att Timoteus måtte komma snart, på det han ännu måtte finna honom lefwande.

22 Herren Jesus Kristus ware med din ande! Nåden ware med eder! Amen.

Det ordet eder angår hela församlingen uti Efesus. Denna apostoliska tillönskan af wälsignelse innebär tillika ett löfte af Guds Ande, att Herren Jesus Kristus och hans nåd skulle wara med Timoteus och hela församlingen.