Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Pauli Bref till Titus

←  Pauli andra Bref till Timoteus

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Pauli Bref till Titus

Pauli Bref till Filemon  →

Pauli Bref Till Titus.

Inledning.

Titus war till börden en Grek (Gal. 2: 1, 3) men omwänd till kristendomen och aå fast grundad i evangelii lära, att Paulus kunde anwända honom såsom en nyttig medhjelpare i evangelii werk, dels i sitt sällskap, dels såsom sändebud i wigtiga wärf, se 2 Kor. 2: 13; kap. 8: 23; kap. 12: 18; kap. 7: 6, 13. Paulus hade predikat evangelium och grundat en kristen församling på den stora ön Kreta, som nu kallas Kandia, i Medelhafwet; och då han reste derifrån, hade han der qwarlemnat Titus såsom församlingens föreståndare. Under det Titus war der, skref aposteln till honom detta bref. Folket på Kreta war bekant för råhet, lättja och sedeförderf, och till läroembetet der behöfdes en man med utmärkt kraft och Andens gåfwor. Sedan församlingen kommit i ett ordnadt skick, förenade sig Titus åter med aposteln och skickades af honom från Rom till Dalmatien, se 2 Tim. 4: 10. Kyrkohistorien förmäler, att Titus dog såsom biskop eller församlingsföreståndare på Kreta, nittiofyra år gammal. Detta bref är ett apostoliskt herdabref likasom de twå brefwen till Timoteus, hwilka innehålla föreskrifter om huru en lärare skall motarbeta all falsk lära, förwara sina åhörare mot all willfarelse och hwad han bör inskärpa hos kristna af alla stånd och åldrar, så att de både i det inre lifwet och i det yttre lefwernet må wara Kristi rätta lärjungar. Aposteln förmanar till saktmodighet mot de oomwända, wänlighet mot hwar och en, djupt allwar mot hårdnackade willoandar, och alla dessa föreskrifter grundar han på bestämda och fasta trosläror, som anföras. I detta bref så wäl som i alla de öfriga framlyser apostelns brinnande kärlek till Kristus och till församlingen, men denna brinnande kärlek är en werkan af Jesu Kristi outgrundliga barmhertighet, af den kärlek, hwarmed han har älskat oss.

1 Kapitlet.

Helsning. Huru församlingsföreståndare böra wara beskaffade. Judiske irrlärare och deras behandling.

Paulus, Guds tjenare och Jesu Kristi apostel enligt Guds utwaldas tro och kunskap om den sanning, som hör till gudaktighet,

Genom evangelii predikan skola så månge som äro utwalde föras till tron och sanningens kunskap. Af sådan tro och kunskap är gudaktighet en nödwändig frukt. Om de utwalda, se Rom. 8: 29.

2 i hopp om ewigt lif, hwilket Gud, som icke kan ljuga, från ewiga tider har utlofwat — 4 Mos. 23: 19. 2 Tim. 2: 13. 1: 9 f.

Före skapelsen blef enfödde Sonen förut bestämd och tog på sig att blifwa menniskoslägtets återlösare, 1 Petr. 1: 20. Och åt honom lofwade Fadren då ewinnerligt lif för alla, som skulle tro på hans namn, se Joh. 17: 2, 3. De troendes hopp hwilar således på ett ewigt löfte, hwilket är lika oföränderligt, som den sannfärdige Guden sjelf.

3 men i sinom tid har han uppenbarat sitt ord genom den predikan, som blifwit mig ombetrodd efter Guds, wår Frälsares befallning — Ef. 1: 9. 3: 9. Kol. 1: 26. 1 Tess. 2: 4.

Se 2 Tim. 1: 10.

4 till Titus, sin sannskyldige son efter gemensam tro. Nåd, barmhertighet, frid af Gud Fader och Herren Jesus Kristus, wår Frälsare! 2 Tim. 1: 2.

Titus kallas son likasom Timoteus, såsom apostelns andeliga barn och såsom en trofast själsfrände.

5 Fördenskull lemnade jag dig qwar på Kreta, att du skulle ställa i ordning det som fattades och i hwarje stad tillsätta äldste, såsom jag befalde dig,

6 om någon är oförwitlig, en enda hustrus man, har troende barn, hwilka icke äro beryktade för liderlighet ej heller genstörtiga. 1 Tim. 3: 2.

Om äldste, se Ap. G. 11: 30. Äldste och biskopar betydde på den tiden ett och detsamma. Se 1 Tim. 3: 2, der aposteln föreskrifwit, huru dessa äldste eller biskopar skulle wara beskaffade.

7 Ty en biskop bör wara oförwitlig, såsom Guds förwaltare, icke egenkär, icke ondsint, icke drinkare, icke wåldsam, icke sniken efter slem winning, 3 Mos. 10: 9. 1 Tim. 3: 2 f. 1 Petr. 5: 2.

8 utan gästfri, det godas wän, tuktig, rättfärdig, helig, återhållsam,

Tuktig, d. ä. hofsam, sansad.

9 hållande sig till det trowärdiga ordet, i öfwerensstämmelse med läran, på det att han må wara mägtig både att förmana genom den helsosamma läran och att tillrättawisa de motsägande. 1 Tim. 6: 3. 2 Tim. 1: 13. Tit. 2: 1.

En trogen själasörjare behöfwer flitigt bruka Guds ord för att underhålla sitt andeliga lif, styrkas och stadfästas i tron och föröka sin andeliga kunskap, på det han må kunna wäcka, underwisa, ledsaga och föda Kristi hjord samt wederlägga sanningens motståndare.

10 Ty det finnes många genstörtiga, pratmakare och bedragare, i synnerhet de omskurne,

Pratmakare, egentligen pladdrare, kallas de, som tala många och tomma ord. Sådane äro wanligtwis genstörtiga eller egensinniga, så att de icke wilja lyda sanningen, utan bedraga sig sjelfwa och andra med tomma menniskofunder. Sådane sqwallrare finnas nu både inom och utom läroståndet.

11 på hwilka man bör stoppa munnen till, de som förwända hela hus, lärande det som icke är tillbörligt, för slem winnings skull. 2 Tim. 3: 6. Matt. 23: 23. 1 Tim. 6: 5.

Bedragares mun bör tillstoppas med Andens och kraftens bewisning, och med sanningens ljus bör man upplysa deras anhängare, på det de må wända sig ifrån dem.

12 En af dem, en deras egen profet, har sagt: ”Kreter ljugare städs, ond’ djur, onyttiga bukar”.

Hedningarne trodde sina poeter och skalder såsom profeter, ty de woro deras förnämste lärare. En vers af skalden Epimenides, som lefwat omkring sex hundra år före Paulus, anföres här, emedan denna hans beskrifning på Kretas folk ännu kunde tillämpas. Lögnaktighet, djuriskt sinne, lättja och buksorg utmärkte dessa hedningar, och de som blefwo kristna behöfde skarpa warningar mot dessa hedniska tankesätt och wanor.

13 Detta wittnesbörd är sant. Tillrättawisa dem derföre strängt, på det att de må blifwa sunde i tron

14 och icke hålla sig till Judiska fabler och till sådana menniskors bud, som wända sig från sanningen. 1 Tim. 1: 4. 4: 7. Matt. 15: 9. Kol. 2: 22. Es. 29: 13.

Att hafwa ren lära och rätt tro är nödwändigt till sann fromhet och rättfärdighet i lefwernet. Fabler och menniskobud afwika från sanningen och bidraga mycket att nedsänka menniskan i låga och djuriska tänkesätt, laster och sedeförderf. Se 1 Tim. 4: 3. Kol. 2: 21.

15 Allt är rent för de rena, men för de besmittade och otrogna är intet rent, utan både deras förstånd och deras samwete äro besmittade. Matt. 15: 11. Luk. 11: 39 f. Ap. G. 10: 15. Rom. 14: 14, 20.

Allt är rent för de rena, är ett ord som ganska ofta missbrukas både af werldsmenniskor och af wilseförda kristna, såsom om det wore möjligt att hafwa ett rent sinne, fastän man lefwer i synden. Nej! ingen är ren, utan den som genom tron blifwit renad i Jesu blod, och den will icke befläcka sig med synder och laster. Meningen är här blott den, att sanna kristna icke behöfwa göra sig samwete öfwer hwad mat de äta, såsom judiska irrlärare påstodo, att den levitiska lagens föreskrifter om ren och oren spis måste hållas äfwen i det nya testamentet. För samwetets skull behöfwer en kristen icke anse någonting ätbart såsom orent. Men så länge menniskan är otrogen och i sitt inre oren, så besyndar och försyndar han sig med allt hwad hon åtnjuter och allt hwad hon gör, ty det göres ej i Jesu namn och helgas icke genom bön och tacksägelse, se Kol. 3: 17. Allt som icke är af tro, det är synd, Rom. 14: 23.

16 De säga sig känna Gud, men med gerningarna förneka de honom, emedan de äro wederstygglige och ohörsamme och till all god gerning oduglige. Jer. 4: 22. 2 Tim. 3: 5. Jud. v. 4.

Ingen lärdom och ingen kunskap om Gud utan sann tro och andeligt lif innebär någon rätt salighetens kunskap. Genom blott kunskap kan ingen wara en rätt kristen och ännu mindre en rätt själaherde. Alla, som lefwa i otron och synden, äro odugliga till alla goda gerningar, emedan de icke hafwa det sinne, den ande, det hjertelag, den kärlek, som fordras till att göra det godt är inför Gud. Om den otrogne gör en gerning, som i sig sjelf är god, så förorenas den dock genom det syndiga sinnet och den andeliga döden i hjertat; om en orm tager en skön frukt i sin mun, så blir frukten förgiftad. Om den bästa föda tillagas med watten ur en giftig källa, så blir den skadlig.

2 Kapitlet.

Underwisning för olika slag af menniskor. Nådens helgande kraft.

Men tala du sådant, som höfwes den helsosamma läran,

Den helsosamma läran är evangelii rena lära, som werkar nytt lif, rättfärdighet och helighet. Se 1 Tim. 6: 3.

2 att gamle män böra wara nyktre, wärdige, tuktige, sunde i tron, i kärleken, i tålamodet;

”Öfwer allt, hwarest här står tukt eller tuktig, der märk, att de skola hålla sig förnuftigt, måttligt och hofsamt”. L. Sunde i tron, i kärleken, i tålamodet måste de wara, så att ingen willfarelse, kärlekslöshet, otålighet eller brist på ståndaktighet förstör deras andeliga helsa.

3 att likaledes gamla qwinnor böra skicka sig såsom det anstår heliga, icke klandersjuka, icke begifwa på mycket win, goda lärarinnor 1 Tim. 2: 9. 3: 11. 5: 13. 1 Petr. 3: 3.

4 för att kunna allwarligen tillhålla de unga qwinnorna att älska sina män och sina barn.

5 wara tuktiga, rena, husliga, goda, sina mån undergifna, på det att Guds ord icke må blifwa försmädadt. 1 Mos. 3: 16. 2 Kor. 14: 34. Es. 5: 22. Kol. 3: 18. 1 Petr. 3: 1.

Om hustrurnas pligt, se Es. 5: 22. Kol. 3: 18. 1 Petr. 3: 1. Aposteln inskärper, huru nödwändigt det är, att evangelium bär goda frukter i det husliga lifwet, i barnens uppfostran o. s. w., på det Kristi namn må warda prisadt, och äfwen werlden må kunna se, att kristendomen gör menniskorna både goda och lyckliga. I hedendomen woro qwinnorna i träldomstillstånd under sina män. Kristendomen återstälde dem till deras rätta frihet och tillbörliga ära och rättigheter, men detta skall icke förleda dem att bryta mot Guds ordning, som är, att qwinnan skall i trogen kärlek friwilligt lyda sin man.

6 Förmana likaledes de unge männen att wara tuktige,

7 och wisa dig sjelf i allt såsom ett föredöme i goda gerningar, och wisa i läran renhet, wärdighet, 1 Tim. 4: 12. 1 Petr. 5: 3.

8 sundt och ostraffligt tal, på det att motståndaren må blygas, då han icke har något ondt att säga om oss. 1 Tim. 5: 14. 1 Petr. 2: 12, 15. 3: 16.

Det ord som predikas, bör wara ostraffligt eller oförwitliga, så att salighetens rena lära förkunnas i klart sammanhang och med wärdiga uttryck. Men månge motståndare finnas, som antasta sjelfwa bibelordet, och då äro de fiender till sanningen sjelf.

9 Förmana tjenarne, att de äro sina herrar undergifne, i allt dem till behag, icke genswarige, Ef. 6: 5. Kol. 3: 22. 1 Tim. 6: 1 f. 1 Petr. 2: 18.

10 icke oärlige, utan bewisande all god trohet, på det att de må pryda Guds, wår Frälsares, lära i alla stycken.

Om tjenarne, se Kol. 3: 22–24. Den ringaste tjenare kan genom sann fromhet, trohet och ödmjukhet wara kristendomens prydnad såsom ett bewis på evangelii werkan i menniskans hjerta och lefwerne.

11 Ty Guds nåd har uppenbarats med frälsning för alla menniskor 1 Tim. 2: 4. Tit. 3: 4 f.

Guds nåd är uppenbarad i Kristus, som är full af nåd och sanning, Joh. 1: 14. Den gifwer frälsning åt alla, som i tron anamma den.

12 och lärer oss att försaka ogudaktigheten och de werldsliga lustarna och lefwa tuktigt och rättfärdigt och gudligt i denna werlden, Ef. 1: 4. Kol. 1: 22. 1 Joh. 2: 16.

Den frälsande, lifgifwande nåden upptuktar menniskan för Guds rike, i det den förmår henne att försaka all ogudaktighet och werldslig lusta och lefwa tuktigt, rättfärdigt och gudligt. I dessa ord innefattas alla pligter emot Gud, emot oss sjelfwa och emot wår nästa, och de wisa huru stor wigt aposteln lägger på lefwernet hos dem som tro och bekänna sanningen.

13 wäntande det saliga hoppet och uppenbarelsen af den store Gudens och wår Frälsares, Jesu Kristi, härlighet, 2 Kor. 1: 7. Fil. 3: 20.

Det saliga hoppet betyder här den salighet, som Guds barn hoppas. Det är på Jesu härliga uppenbarelse alla troende i synnerhet hoppas, det är på honom hans församling wäntar såsom en brud på sin brudgumme, ty då skola de rättfärdige uppenbaras med honom i härlighet.

14 hwilken har utgifwit sig sjelf för oss, på det att han skulle återlösa oss från all orättfärdighet och rena åt sig ett egendomsfolk, som beflitar sig om goda gerningar. 2 Mos. 19: 5. Gal. 1: 4. 2: 20. Ef. 2: 10. 5: 2. Ebr. 9: 14.

Kristi församling, som består af pånyttfödda menniskor, är hans egendomsfolk, hans rike, hans andeliga tempel, hans kropp, renad från synden genom hans blod och förlossad från syndens herrawälde. Derföre skola de dagligen rena sig från att köttets och andens besmittelse, 2 Kor. 7: 1, wara på sin wakt mot inre och yttre orenhet och beflita sig att göra goda gerningar såsom trons och kärlekens werk, men icke söka någon egen berömmelse eller förnöjelse deruti, utan göra allt till Herrens ära. Dertill har han utgifwit sig sjelf i döden för oss och köpt oss.

15 Tala sådant, och förmana och bestraffa med all myndighet. Ingen förakte dig.

Bestraffa betyder här kraftigt inskärpa, så att man icke tänker att allt är gjordt med tal och predikan, utan att man ser till att åhörarne lägga det på hjertat, blifwa kristna och lefwa såsom kristna.

3 Kapitlet.

Åtskilliga förmaningar. Slutönskan.

Påminn dem att wara öfwerheter och myndigheter undergifna, att lyda förmän och wara beredwilliga till allt godt werk, Rom. 13: 1 f. 2 Tim. 3: 17. 1 Petr. 2: 13.

Med öfwerheter och myndigheter menas här den romerske kejsaren och hans ståthållare. Ön Kreta war under Roms spira, men Kretenserna woro ansedda såsom upproriska undersåter. De kristna borde med sitt lefwerne bewisa, att kristendomen gör trogna och lydiga undersåtar. Märkom, att aposteln föreskrifwer lydnad, fastän dessa kristna woro under en hednisk öfwerhet.

2 att icke smäda någon, icke wara stridslystna, utan fogliga och wisa allt saktmod mot alla menniskor. Fil. 4: 5. 2 Tim. 2: 24 f.

Äfwen mot häftiga motståndare, försmädare och förföljare böra kristna bewisa mildhet och saktmodighet och aldrig tala illa om någon, ej heller inlåta sig i någon kärlekslös strid. Att förhålla sig med sådan kärlek och mildhet fordrar alltid stor försakelse, men det war i synnerhet swårt på Kreta, se kap. 1: 10—13.

3 Ty äfwen wi woro fordom oförståndiga, ohörsamma, willfarande, trälande under mångahanda begärelser och lustar, lefwande i ondska och afund, afskywärda, hatande hwarandra. 2 Kor. 6: 11. Ef. 2: 1 f. 5: 8. Kol. 3: 7. 1 Petr. 4: 3.

Innan Gud förbarmade sig öfwer oss, woro äfwen wi lika med dem, som nu för sanningens skull äro wåra fiender, derföre böra wi så mycket mera hafwa medlidande med dem, bewisa dem saktmodighet och tålamod, samt bedja för dem och tacka Gud, att han har af stor nåd ryckt wåra själar ur den onda werlden, den andeliga döden och det ewiga förderfwet.

4 Men då Guds, wår Frälsares, godhet och menniskokärlek uppenbarades, Tit. 2: 11.

Om uppenbarelsen af Guds nåd och kärlek till menniskorna genom Jesus Kristus, se kap. 2: 11. Joh. 1: 14.

5 frälste han oss, icke för rättfärdighetens gerningars skull, hwilka wi hade gjort, utan efter sin barmhertighet, genom ett bad till ny födelse och en förnyelse af den Helige Ande, Rom. 3: 20. 4: 6. 9: 11. 11: 6. Gal. 2: 16. Ap. G. 15: 11. Ef. 2: 8. 2 Tim. 1: 9. Joh. 3: 5. Ef. 5: 26.

De pånyttfödda menniskorna äro redan saliga, emedan de hafwa Kristus sjelf, det nya lifwet, Andens pant och äro Guds barn. Men detta har icke skett för någon rättfärdighets skull, som funnits hos dem, utan af Guds fria förbarmande. Af nåden ären I frälsta genom tron, och det icke af eder, Guds gåfwa är det, Ef. 2: 8. Badet till ny födelse är det heliga dopet. Det kallas bad, emedan wattnet är en bild af själens rening genom Jesu blod. Då i den första kristna församlingen äldre menniskor döptes, fordrades lefwande kunskap och sann tro, och då war med döpelsens sakrament den Helige Andes förnyelse förenad. Då i wår kyrka alla döpas såsom barn, så gifwes i döpelsens sakrament den Helige Andes nåd såsom ett frö eller utsäde till andeligt och ewigt lif, men till denna början behöfwes alltid widare den Helige Andes förnyelse, som måste följa på dopet och fortsättas genom hela lifstiden, och om icke denna förnyelse sker, är döpelsen af ingen nytta. Här talar aposteln om kristna, som äro Guds barn genom tron.

6 hwilken han rikligen utgöt öfwer oss genom Jesus Kristus, wår Frälsare, Hes. 36: 25. Joel 2: 28. Ap. G. 2: 33. Rom. 5: 5.

Kristus har åt oss förwäxlwat både syndernas förlåtelse och den Helige Andes pånyttfödande, helgande, saliggörande nåd, så att det är för hans skull och genom honom den Helige Ande blifwer utgjuten i menniskors hjertan. Döpelsenåden kan qwäfwas, hwilket merendels sker, men den går dock icke förlorad, utan i himmelen hos Gud är både barnaskapet och arfwedelen i behåll, så framt den döpte will såsom den förlorade sonen komma tillbaka, och emottaga den på nytt. Den som omwänder sig, och tror på Guds Son, blifwer en ny menniska och får igen den förspilda nåden samt blifwer på nytt Guds barn och himmelrikets arfwinge; den Helige Ande blifwer då på nytt fortfarande hans ledsagare och hugswalare.

7 på det att wi, rättfärdiggjorda genom hans nåd, skulle efter hoppet blifwa arfwingar titt ewigt lif. Rom. 8: 23 f.

Denna rättfärdighet genom nåden undfår menniskan genom tron på Guds Son. I dopet blifwer den wid löftets tillsägelse meddelad, men om den döpte icke genom nåden blifwer beståndande i fortfarande andelig lifsutweckling i sann och lefwande tro, så förspilles denna rättfärdighet. Den kan genom bättring och tro återwinnas, men fortfar icke hos den döpte längre än tron och det andeliga lifwet finnes i hjertat, och då en till åren kommen menniska går ur tiden utan denna tro och utan detta lif i Kristus, så har hon ingen nytta af sin döpelse, utan dör i synden och är förtappad. På denna rättfärdighet i Kristus beror de trognas hopp om det ewiga lifwets oförgängliga arfwedel, de äro arfwingar, derföre att de äro Guds barn.

8 Det är ett fast ord, och derom will jag att du gifwer en kraftig försäkran, på det att de som tro på Gud må winnlägga sig att öfwa goda gerningar. Sådant är godt och nyttigt för menniskorna.

På otaliga ställen inskärper aposteln huru nödwändigt det är, att de, som hafwa tron, beflita sig om goda gerningar och derigenom gifwa ett godt föredöme för andra. Så lyse edert ljus inför menniskorna, att de må se edra goda gerningar och prisa eder Fader, som är i himmelen, Matt. 5: 16.

9 Men undwik dåraktiga spörsmål och slägtregister och twister och strider om lagen; ty de äro onyttiga och fåfängliga.

Se 1 Tim. 1: 4.

1 Tim. 1: 4. 4: 7. 6: 20. 2 Tim. 2: 23. Tit. 1: 4.

10 Wisa från dig en partimenniska, sedan hon en eller twå gånger blifwit warnad, Matt. 18: 17. Rom. 16: 17. 2 Tess. 3: 6. 2 Tim. 3: 5. 2 Joh. v. 10.

11 wetande, att en sådan är förwänd och fördömer sig sjelf med sin synd.

En partimenniska är en sådan, som med dåraktiga spörsmål m. m., twister eller willfarelser gör söndring och parti i Kristi församling. Men om en hel kyrka är nedsjunken i willfarelse eller andelig död, så uppstår söndring just genom sanningen. Så blef Luther kallad en kättare, och den rena läran kallades kätteri af de påfwiska. Så snart en kyrka är nedsjunken i werldslighet, så kallas det willfarelse, kätteri, parti, då några wilja bortwända sig från den breda och wandra på den smala wägen. — De som fela i läran, skola först warnas på kristligt sätt, och om detta icke hjelper skall man afwisa dem, men något werldsligt straff föreskrifwes icke och är icke tillåtet. Den som öfwergifwer sanningen fäller domen öfwer sig sjelf.

12 När jag sänder Artemas eller Tykikus till dig, så skynda att komma till mig i Nikopolis, ty jag har beslutit att der tillbringa wintern.

Tre städer hade namnet Nikopolis, men här menas troligen den, som låg i Macedonien.

13 Utrusta sorgfälligt Senas, den lagkloke, och Apollos till deras resa, på det att intet må fattas dem.

Desse män woro således på Kreta, och aposteln beder Titus draga försorg derom att de blefwo utrustade till resan.

14 Och må äfwen de wåra lära sig att, för de nödwändiga behofwen, öfwa goda gerningar, på det att de icke må wara utan frukt.

De kristna skulle bidraga till desse lärares fortkomst och i öfrigt bewisa kristlig wälwilja, då behofwet påkallade.

15 Alla som äro hos mig helsa dig. Helsa dem som älska oss i tron. Nåden ware med eder alla! Amen.

Sann tro werkar kärlek och inbördes förening i Kristus. De troende äro medborgare med de heliga och Guds husfolk och helsa hwarandra såsom andeliga blodsförwandter och bröder. Förbön och tillönskan af nåd lärer oss aposteln med sitt exempel såsom en werkan af denna brödrakärlek i församlingen i alla tider.