Bibeln (Karl XII, 1828)/Jona
← Obadja |
|
Micha → |
Jona.
1. Capitel.
HErrans ord skedde til Jona, Amitthai son, och sade:
2. Up, och gack in uti then stora staden Nineve, och predika ther inne; förty hans ondska är kommen up för mig.
3. Men Jona stod up, och flydde ifrå HERranom, och wille ut til hafs, och kom neder til Japho; och tå han fann et skepp, som til hafs fara wille, gaf han skeppslön, och steg ther uti, på thet han skulle fara med them til hafs ifrå HERranom.
4. Tå lät HERren komma et stort wäder uppå hafwet, och en stor storm uphof sig på hafwet, så at man mente at skeppet skulle söndergå.
5. Och skeppmännerne fruktade sig, och ropade hwar och en til sin gud, och kastade the tyg, som i skeppet woro uti hafwet, at thet skulle lättare warda; men Jona war stigen ned i skeppet, låg och sof.
6. Tå gick skepparen til honom, och sade til honom: Hwi sofwer tu? Stat up, åkalla tin Gud, at Gud til äfwentyrs wille tänka uppå oss, att wi icke förgås.
7. Och then ene sade til then andra: Kommer, wi wilje kasta lott, att wi förfara måge för hwilkens skul oss så illa går; och tå the kastade lotten, råkade thet på Jona.
8. Tå sade the til honom: Säg oss hwarföre går oss så illa? Hwad är tin handel, och hwadan äst tu kommen? Utaf hwad land äst tu, och af hwad folk äst tu?
9. Han sade til them: Jag är en Ebreer, och fruktar HERran Gud af himmelen, som hafwet och thet torra gjort hafwer.
10. Tå fruktade männerne storligen, och sade til honom: Hwi hafwer tu tå thetta gjort? Ty the wisste, at han flydde ifrå HERranom; ty han hade sagt them thet.
11. Tå sade the til honom: Hwad skole wi tå göra med tig, på thet hafwet måtte oss stilla warda? Ty hafwet gick fast uppå them.
12. Han sade til them: Tager och kaster mig i hafwet, så stillas eder hafwet; ty jag wet, at sådan stor storm öfwer eder kommer, för mina skul.
13. Och männerne rodde, att the måtte åter komma til lands igen; men the kunde intet; ty hafwet gick swårliga uppå them.
14. Tå ropade the til HERran, och sade: Ack! HERre, låt oss icke förgås, för thenna mannens själs skul, och räkna oss icke oskyldigt blod til; ty tu, HERre, gör såsom tig täckes.
15. Och the togo Jona, och kastade honom i hafwet; tå wände hafwet igen af sin storm.
16. Och männerne fruktade HERran storligen, och gjorde HERranom offer och löfte.
2. Capitel.
Och HERren förskaffade en stor fisk, til at upsluka Jona; och Jona war i fiskens buk tre dagar och tre nätter.
2. Och Jona bad til HERran sin Gud i fiskens buk.
3. Och han sade: Jag ropade til HERran i min ångest, och han swarade mig; jag ropade utu helfwetes buk, och tu hörde min röst.
4. Tu kastade mig uti djupet midt i hafwet, så at floderne kommo omkring mig; alla tina wågor och böljor gingo öfwer mig.
5. Jag tänkte, at jag bortkastad war ifrå tina ögon; men jag skal ännu få se titt helga tempel.
6. Watnen omhwärfde mig alt in til mitt lif; djupet omgrep mig, sjöhwassen öfwertäckte mitt hufwud.
7. Jag sjönk ned til bergsgrunden: jorden hade beslutit mig med sina bommar ewinnerligen; men tu hafwer fört mitt lif utu förderfwet, HERre min Gud.
8. Tå min själ öfwergaf sig, tänkte jag uppå HERran, och min bön kom til tig uti titt helga tempel.
9. Men the som förlåta sig uppå sina gerningar, hwilka dock intet äro, the akta intet om nåden.
10. Men jag wil offra med tacksägelse; mina löfte wil jag betala HERranom, at han mig hulpit hafwer.
11. Och HERren sade til fisken; och han utsputade Jona in uppå landet.
3. Capitel.
Och HERrans ord skedde andra gång til Jona, och sade:
2. Stat up, och gack in uti then stora staden Nineve, och predika honom then predikan som jag tig säger.
3. Tå stod Jona up, och gick bort til Nineve, såsom HERren sagt hade; men Nineve war en stad tre dagsresor stor.
4. Och tå Jona begynte ingå en dagsresa in i staden, predikade han, och sade: Thet är ännu fyratio dagar, och så skal Nineve förgås.
5. Tå trodde the Ninevitiske män uppå Gud, och läto predika fasta, och drogo säckar uppå sig, både stora och små.
6. Och tå thet kom för Konungen i Nineve, stod han up af sitt säte, och lade af sin purpur, och tog en säck omkring sig, och satte sig i aska,
7. Och lät utropa och säga i Nineve, af Konungens och hans wäldigas befallning, altså: Thet skal hwarken menniska eller djur, hwarken fä eller får, något smaka; och man skal intet hafwa them i bet, eller låta them watn dricka:
8. Och skola taga säckar om sig, både folk och fä, och ropa stadeligen til Gud; och hwar och en wände sig ifrå sin onda wäg och ifrå sina händers ondska.
9. Ho wet? Gud måtte omwända sig, och ångra thet, och wända sig ifrå sin grymma wrede, at wi icke förgås.
10. Tå nu Gud såg theras gerningar, at the omwände sig ifrå sin onda wäg, ångrade Gudi thet onda, som han talat hade, at han them göra wille, och gjorde thet intet.
4. Capitel.
Thet förtröt Jona ganska storligen; och han wardt wred,
2. Och bad til HERran, och sade: Ack! HERre, thet är thet som jag sade, tå jag ännu war i mitt land; therföre jag ock wille thet förekomma, och fly til hafs; ty jag wet, att tu äst en nådelig Gud, barmhertig, långmodig, och af stor mildhet, och låter tig ångra thet onda.
3. Så tag tå nu min själ ifrå mig, HERre; ty jag wil hellre wara död än lefwa.
4. Men HERren sade: Menar tu, at tu skäligen wredgas?
5. Och Jona gick utu staden, och satte sig östan för staden, och gjorde sig ther en hydda: ther satte han sig ned i skuggan, til thes han måtte se hwad staden wederfaras skulle.
6. Men HERren Gud förskaffade en kurbits, som wäxte öfwer Jona, at then skulle skygga öfwer hans hufwud, och wederqwicka honom i hans wedermöda. Och Jona gladdes fast öfwer then kurbitsen.
7. Men Gud förskaffade en mask om morgonen, tå morgonrodnan upgick; han åt kurbitsen, så at han förtorkades.
8. Men tå solen upgången war, förskaffade Gud et torrt östanwäder, och solen stack Jona uppå hufwudet, så at han wanmägtig wardt: tå önskade han sin själ döden, och sade: Jag wille hellre wara död än lefwande.
9. Tå sade Gud til Jona: Menar tu, at tu skäligen wredgas om kurbitsen? Och han sade: Jag må wäl wredgas alt in til döden.
10. Och HERren sade: Tu jämrar tig om kurbitsen, ther tu intet uppå arbetat hafwer, och hafwer ej heller låtit honom upwäxa, hwilken i en natt wardt, och i en natt förgicks;
11. Och jag skulle icke jämra mig öfwer Nineve, en sådan stor stad, ther mer uti är, än hundrade tusende och tjugu tusende menniskor, som intet weta åtskilja emellan sin högra hand och wenstra; ther til ock mycket djur.