Bibeln (Myrberg)/Salomos Höga Visa

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Salomos Predikare
Gamla Testamentet
öfversatt af
O. F. Myrberg
av Otto Ferdinand Myrberg

Salomos Höga Visa



[ 292 ]

Salomos Höga Visa.


Doktor M. Luthers Företal till Salomos Höga Visa

säges det:

Tre böcker hafva Salomos namn. Den första är Proverbia, Ordspråksboken, hvilken billigt må kallas en bok om goda gerningar; ty han lärer i densamma, huru vi skola föra ett godt lefverne för Gud och verlden.....

Den tredje boken är en lofsång, i hvilken Salomo lofvar Gud för denna hörsamhet såsom för en Guds gåfva. Ty hvarest Gud icke får vara husfader och sjelf regera, der råder hvarken hörsamhet eller frid i något stånd. Men hvarest hörsamhet och godt regemente är, der bor och kysser och omfamnar han sin kära brud med sitt ord; det är hans muns kyssande. — Alltså, när det går i ett land eller hus efter de två första böckerna (så långt ske kan), då må man äfven väl sjunga den tredje boken och tacka Gud, som har icke allenast lärt oss detta, utan äfven sjelf verkat det i oss. Amen.

Så långt doktor M. Luther, som kallar denna bok af Salomo en lofsång; och är det ur denna synpunkt som Salomos Höga Visa utan tvifvel äfven har fått sitt rum i Gamla Testamentet. Den prisar Gud för den husliga lycka, som följer med det äkta ståndet, der det är hvad det efter Guds bud och ord bör vara, seende uti det en Guds gåfva enligt ordet i Ordspråksboken 19:14: Hus och gods är ett arf från fäder, men från Herren kommer en förståndig hustru. Det sätt, hvarpå äktenskapet både i Gamla och Nya Testamentet omtalas såsom en bild och liknelse af Guds förhållande, väl icke till den enskilda menniskan, men till församlingen (som i Gamla Testamentets tid var inskränkt till Israels folk), har gjort att man i denna bok ofta trott sig finna mera än der står. Det är dock endast i egenskap af bild och liknelse som innehållet af dess ord kan sägas hafva något att göra med detta förhållande mellan Herren och församlingen, än mera med förhållandet mellan Herren och den enskilda själen, hvarföre det fordras varsamhet i umgåendet med densamma. Och är härvid äfven att märka den skilnad, som eger rum [ 293 ]mellan de österländska folkens sätt att tänka och tala i det föreliggande ämnet och vårt. Ty hvarje tid och folk har sitt sätt att tänka och tala, på hvilket en förnuftig läsare måste göra afseende.




Kapitel 1

1.1KRONAN BLAND SÅNGER, SOM ÄRO AF SALOMO.
Första Sången.

I.

(Jerusalems döttrar.)

2O, gåfve han mig en af sin muns kyssar;
Ty din kärlek är bättre än vin.
3Ljuflig är lukten af dina salfvor,
En utgjuten salfva är ditt namn;
Derföre hafva jungfrurna dig kär.
4Tag oss med, så vilja vi skynda efter dig;
När konungen fört oss in i sina gemak,
Så vilja vi jubla och fröjdas öfver dig,
Beprisa din kärlek högre än vin.
Uppriktig är den kärlek, som man har till dig.


(Sulamith.)

5Svart är jag, men täck, I Jerusalems döttrar;
Är såsom Kedars tält, såsom Salomos tältdukar.
6Sen icke på huru svart jag är,
Ty Solen har så bränt mig.
Min moders söner hafva varit stränga emot mig.
Och satt mig till vakterska af vingårdarna;
Derföre har jag icke kunnat vakta min egen vingård.
7O säg mig, du som min själ älskar:
Hvar betar du din hjord,
Hvar lägrar du dig med honom i middagsstunden?
Hvi låter du mig dväljas lik en förklädd qvinna
Vid dina stallbröders hjordar?

[ 294 ]
(Jerusalems döttrar.)

8Vet du det verkligen icke, du skönaste bland qvinnor,
Så gå endast i fårens spår,
Och för dina killingar i bet
Till herdarnes hufvudqvarter.


(Salomo och Sulamith vexelvis.)

9»Vid ett sto för Faraos vagnar
Liknar jag dig, min allra käraste.
10Huru fagra äro dina kinder mellan snörena;
Huru fager din hals prydd med perlbanden!
11Gyllene kedjor vilja vi göra åt dig
Med filigramsarbete af silfver.»

*              *
*

12»Så länge konungen var i sitt gemak,
Utsände min nardus sin doft.[not 1]
13En myrrapåse är min älskade för mig,
Som hvilar mellan mina bröst;
14En kopherklase är min älskade för mig,
Som växt i Engeddis vingårdar».

*              *
*

15»Hvad du är skön, min allra käraste;
Ja, skön är du, och dina ögon likna ett dufvopar.»

*              *
*

16»Hvad du är skön, min älskade, och huld tillika;
Och vår bädd huru svällande!
17Af cederbjelkar är vårt hus;
Af cypress är vår panelning.

Kapitel 2

2.

1Men hvad är jag? En blomma blott från Saron,
En lilja, som växer i dalarne.»

*              *
*

[ 295 ]

2»Såsom liljan bland törnen,
Sådan är min allra käraste bland landets döttrar.»

*              *
*

3»Såsom ett äppleträd bland skogens träd,
Sådan är min älskade bland landets söner.
Längtat har jag efter att få sitta i dess skugga,
Och dess frukt är söt för min gom.»


III.
(Sulamith.)

4Infört mig hafver han i vinkällaren
Och rest kärleken som sitt baner öfver mig.
5Styrken mig med drufvokakor,
Vederqvicken mig med äpplen;
Ty jag är krank af kärlek.


(Salomo och Sulamith.)

6Hans venstra hand är under mitt hufvud,
Och hans högra hand omfamnar mig.
7Jag besvär eder, Jerusalems döttrar,
Vid gazellerna eller hindarna på fältet,
Att I icke väcken oss eller stören vår kärlek,
Förrän hon sjelf behagar.


Andra Sången.

(Sulamith.)

I.

8Jag hör rösten af min älskade ;
Se, här kommer han,
Springande öfver bergen,
Hoppande åstad öfver kullarne.
9Min älskade är lik en gazell,
Eller en ung hjort.
Se, han står bakom vår mur;
Han ser in genom fönstren,
Han skådar in genom gallren.
10Min älskade talar och säger till mig:

[ 296 ]

(Salomo)

Stå upp, min väninna, min sköna, och kom.
11Ty vintern är förliden,
Regnet är förbi och dess tid har gått till ände.

12Blomstren synas på, marken,
Tiden är kommen då fågelsången börjar,
Och turturdufvans röst låter höra sig i vårt land.
13Fikonträdets kart börja rodna,
Och vinträden stå i blom och sprida sin doft.
Stå upp, min väninna, min sköna, och kom.
14Min dufva, som bor i bergsklyftorna,
Som gömmer dig i klippväggen:
Låt mig skåda din gestalt, låt mig höra din röst;
Ty din röst är ljuflig, och din gestalt full af behag.


(Sulamith.)

15»Fången åt oss skakalerna,
De små skakalerna, som förstöra vingårdarna;
Ty våra vingårdar stå i blom.»[1] ...
16Min älskade är min och jag är hans,
Der han vallar sin hjord bland liljorna.
17Tills dagen börjar svalkas och skuggorna fly,
Vänd om. Var lik, min älskade,
En gazell, eller en ung hjort
På bergens afsatser.


II.

Kapitel 3

3.

1Jag låg i min bädd om natten
Och sökte efter den, som min själ älskar.
Jag sökte efter honom, men fann honom ej.
2»Jag vill stå upp och gå omkring i staden,[2]
På gatorna och torgen söka den min själ älskar.»
Jag sökte efter honom, men fann honom ej;
3Då funno mig väktarne, som gå omkring i staden...
»Hafven I sett honom, som min själ älskar? ...»
4Knappt hade jag skilts från dem,

[ 297 ]

Så fann jag honom, som min själ älskar;
Och jag fattade uti honom och släppte honom ej,
Förrän jag fört honom hem till min moders hus,
In i hennes kammare, som gaf mig lifvet.[3]


(Salomo och Sulamith.)

5Jag besvär eder, Jerusalems döttrar,
Vid fältets gazeller eller hindar,
Att I icke väcken oss eller stören vår kärlek,
Förrän hon sjelf behagar.*


Tredje Sången.

I.

(Invånare i Jerusalem.)

(Männen.)

6Hvem är denna, som drager upp från öknen?
Likt pelarstoder af rök,
Så omgifva henne rökmoln af myrra och virak
Och af alla köpmannens specerier?
7Se, det är hans bärstol, det är Salomos bärstol!
Sextio krigsmän gå omkring den,
Ett urval af Israels krigare.
8Alla äro svärdbeväpnade och öfvade i strid;
En hvar har sitt svärd vid sin sida
För den skräcks skull, som råder om natten.


(Qvinnorna.)

9En brudsäng har konung Salomo gjort åt sig
Af Libanons träd.
10Dess pelare har han gjort af silfver,

[ 298 ]

Dess ryggstöd af guld,
Dess bolster af purpur;

Täcket är en kärleksgåfva af Jerusalems döttrar.
11Gån ut och sen eder lust, I Jerusalems döttrar —
Eder lust på konung Salomo;
På den krans, hvarmed hans moder bekransat honom
På hans bröllopsdag,
På hans hjertas glädjedag!


II.
(Salomo.)

Kapitel 4

4.

1Huru skön du är, min älskade; huru skön du är!
Dina ögon likna dufvor bakom din slöja.
Ditt hår är likt en hjord af getter,
Som lägrat sig utför sluttningen af Gileads berg.
2Dina tänder äro såsom en hjord af klippta får,
Nyss uppstigna ur badet: alla tvillingstackor,
Och ingen af dem ofruktsam.
3Dina läppar äro såsom ett rosenfärgadt streck;
Din mun är täck,
Din kind lik skifvan af ett granatäpple
Bakom din slöja.
4Din hals är såsom Davids torn,
Byggdt i afsatser; tusen sköldar hänga derpå.
Alla hjeltarnes sköldar.
5Dina två bröst äro såsom två råkillingar,
Såsom tvillingar af en gazell,
Gående i bet bland liljor.


(Sulamith.)

6Till dess dagen svalkas
Och skuggorna fly,
Låt mig gå till myrraberget,
Till virakskullen.[4]

[ 299 ]
III.
(Salomo.)

7Du är skön alltigenom, min älskade,
Och ingen fläck finnes hos dig.
8Med mig skall du, min brud, från Libanon —
Med mig skall du från Libanon få färdas.
Du skall få skåda utsigten från Amanas topp,
Från Senins och Hermons topp;
Från lejonens kulor, från leopardernas berg.

9Du fångar mitt hjerta, min syster och brud;
Du fångar mitt hjerta med en enda af dina blickar,
Med en enda länk af din halsked.
10Huru skön är din kärlek, min syster och brud!
Ja, många gånger ljufvare är din kärlek, än vin,
Och doften af din balsam är öfver alla kryddor.
11Dina läppar drypa af honung, min brud;
Honung och mjölk äro under din tunga,
Och doften af dina kläder är såsom doften af Libanon.

12En igenstängd trädgård är min syster och brud,
En tillsluten springbrunn, en förseglad källa.
13Från dig uppspirar en lustgård af granatträd,
Med frukter af ädlaste slag.
Der växa kopherblommor med nardus;
14Nardus och saffran, kalmus och kanelträd
Med viraksträd af alla slag.
Der växa myrra och aloe
Med allahanda kryddväxter af ädlaste slag.
15Ty en trägårdskälla finnes der,
En brunn med lefvande vatten,
Och bäckar, som komma från Libanon.


(Sulamith.)

l6Stå upp, nordanvind! Kom, sunnanvind!
Biåsen i min lustgård, att dess vällukter må utströmma.
17Må min älskade komma till sin lustgård
Och må han äta af dess kostliga frukter.

[ 300 ]
IV.
(Salomo.)

Kapitel 5

5.

1Ingått hafver jag i min lustgård, min syster och brud;
Jag har skördat min myrra och min balsam;
Jag har ätit af min honungskaka och min honung;
Jag har druckit af mitt vin och min mjölk.
Äten, mina vänner;
Dricken så att I hafven nog, mina älskade!


Fjerde Sången.
(Sulamith.)

2Jag låg och sof, men mitt hjerta var vaket;
Då hörde jag rösten af min älskade, som klappade:
»Öppna för mig, min syster och min väninna,
Min dufva, och min fromma;
Ty mitt hufvud är fullt af dagg,
Mina lockar af nattdaggens droppar!»

3»Jag har afklädt mig min kjortel,
Skulle jag åter taga den på mig?
Jag har tvagit mina fötter,
Huru skulle jag vilja smutsa dem?»

4Då stack min älskade sin hand in genom dörrluckan,[5]
Och mitt hjertas innersta rördes deraf.
5Jag stod upp för att öppna för min älskade,
Och mina händer dröpo af myrra,
Mina fingrar af flytande myrra,
Som var på handtaget af dörrlåset.
6Jag öppnade för min älskade,
Men min älskade vände sig om och försvann.
Min själ ville flykta, då han talte till mig;
Jag sökte honom, men fann honom icke;
Jag ropade på honom, men han svarade mig ej.
7Väktarne, som gå omkring i staden, funno mig;

[ 301 ]

De slogo mig och sårade mig.
Väktarne på murarne togo min öfverklädnad från mig . . .

8»Jag besvär eder, Jerusalems döttrar:
Om I finnen min älskade, så sägen honom — hvad?
Att jag är kränk af kärlek.» — — —

9»Hvad är din älskade framför andra,
Du skönaste bland qvinnor?
Hvad är din älskade framför andra,
Att du så besvär oss?» — — —

10»Min älskade är bländande hvit och röd;
Han är utmärkt framför tio tusen.
11Hans hufvud är det finaste guld,
Hans lockar gå i vågor, svarta som korpfjedrar;
12Hans ögon äro såsom dufvor vid vattenbäckar,
Badande sig i mjölk,
Der de sitta infattade i sina gropar.
13Hans kinder äro lika blomstersängar af välluktande örter
Och högar af specerier.
Hans läppar äro liljor
Och drypa af rinnande myrra.
14Hans händer äro guldstänger
Besatta i ändarne med tarschischstenar.
Hans midja är ett konstverk af elfenben
Öfversålladt med safirer.
15Hans ben äro hvita marmorpelare
Hvilande på underlag af fint guld.
16Hans gestalt är såsom Libanon,
Den är ståtlig såsom cedrarne.
17Hans gom är idel sötma,
Och hela hans väsende fullt af behag.
Sådan är min älskade, sådan är min vän,
I Jerusalems döttrar.» — — —


Kapitel 6

6.

1»Hvart har då din älskade gått,
Du skönaste bland qvinnor?
Hvar har din älskade tagit vägen,
Att vi må hjelpa dig att söka honom?» — — —

2»Min älskade gick ned till sin lustgård,
Till blomstersängarne med de välluktande örterna,
För att beta sin hjord i den sköna lustgården,

[ 302 ]

Och för att plocka dess liljor»[6] .....
3Jag är min älskades, och min älskades är min,
Der han betar sin hjord bland liljorna!


(Salomo.)

4Skön är du, min allra käraste, såsom Thirza, [7]
Behaglig som Jerusalem,
Fruktansvärd som en stor härskara.
5Vänd dina blickar från mig, ty de öfverväldiga mig.
Ditt hår är likt en hjord af getter,
Som lägrat sig utför sluttningen af Gilead.
6Dina tänder äro lika en hjord af tackor,
Som nyss uppstigit ur badet:
Alla med tvillingslam,
Och ingen af dem ofruktsam.
7Din kind är lik en skifva af granatäpplet
Bakom din slöja.
8Sextio äro drottningarna och åttatio bigemålerna,
Och jungfrurna flera än de kunna räknas;
9Men en är min dufva, min fromma.
Det är hon, som är sin moders enda dotter,
Hennes älsklingsbarn, som födde henne.
De döttrar, som se henne, prisa henne lycklig;
Drottningarna och sidogemålerna upphöja hennes lof.


Femte Sången.

I.

(Jerusalems döttrar.)

10Hvem är denna, som uppgår likt morgonrodnaden?
Hon är skön såsom månen, hon är klar såsom solen;
Hon är fruktansvärd såsom en stor härskara.


(Sulamith.)

11Jag har gått ned i valnötslunden,
För att fägna mina ögon med grönskan i dalen;

[ 303 ]

För att se, om vinträdet slagit ut;
Om granatträden börjat blomma.
Jag känner ingen lust hos mig,
Som satt mig på mitt folks, på furstens praktvagn.


(Jerusalems döttrar.)

Kapitel 7

7.

1Vänd om, vänd om, o Sulamith;
Vänd om, vänd om, att vi må beskåda dig.


(Sulamith.)

Hvad viljen I se hos Sulamith?
Något sådant kanske som en Mahanaims-dans?


(Jerusalems döttrar.)

2Huru sköna äro dina steg i sandalerna, o furstinna!
Dina höfter svinga sig omkring likt smycken
Gjorda af en konstnärs händer.
3Din nafle är såsom en rund skål,
Der vinet icke fattas.
Din midja är såsom en hvetehög,
Omkransad af liljor.
4Dina två bröst äro såsom två råkillingar,
Såsom tvillingar af en gazell.
5Din hals är lik ett torn af elfenben.
Dina ögon äro såsom dammarne i Hesbon,
Vid portarna till den folkrika staden.
Din näsa är såsom Libanonstornet,
Som vetter åt Damaskus.
6Ditt hufvud på dig är såsom Karmel,
Och håret, som nedflyter från ditt hufvud, är likt purpur.
En konung är fängslad i dina lockar.


II.
(Salomo.)

7Hvad du är skön, hvad du är ljuf,
O kärlek ibland lifvets fröjder! — — -
8Din växt, den är såsom en dadelpalm,

[ 304 ]

Och dina bröst såsom drufklasar.
9Jag tänker, jag vill uppstiga i palmträdet,
Och fatta uti dess grenar,
Att dina bröst må vara som drufklasarna på vinträdet,
Och doften af din andedrägt såsom äpplen,
10Och din gom såsom vin af bästa slag . . .


(Sulamith.)

Som flyter ned i min älskade, såsom det bör vara,
Och kommer sofvandes läppar att röra sig. —
11Jag hör min älskade till, och hans lust är till mig.
12Kom, min älskade, och låt oss begifva oss till landet,
Så vilja vi tillbringa natten i byarne,
13Och stå tidigt upp för att gå till vingårdarne
Och se, om vinträdet slagit ut och öppnat sina knoppar,
Om granatträden blomma.
Der vill jag skänka dig hela min kärlek.

14Redan sprida mandragorerna sin doft,
Och på våra dörrhyllor äro allahanda ädla frukter:
Nya och gamla jemväl,
Som min kärlek hade förvarat åt dig.

Kapitel 8

8.

1O, att du vore såsom en min broder,
Som diat min moders bröst!
Då kunde jag, när jag funne dig ute, kyssa dig
Och ingen skulle förakta mig för det.
2Jag skulle då gå och föra dig in i min moders hus;
Der skulle du lära mig,
Och jag skulle gifva dig kryddadt vin,
Musten af mitt granatträd.


(Salomo och Sulamith.)

3Hans venstra hand är under mitt hufvud,
Och hans högra hand omfamnar mig . . .
4Jag besvär eder, Jerusalems döttrar,
Att I icke väcken oss eller stören vår kärlek,
Förrän hon sjelf behagar.

[ 305 ]

Sjette Sången.

I.

Invånare på landet.

5Hvem är denna, som kommer upp från slätten,
Stödjande sig på sin älskade?


Salomo.

Under detta äppleträdet tillvann jag mig din kärlek.
Der födde dig din moder.
Der födde hon dig, som har skänkt dig lifvet.


Sulamith.

6Sätt mig såsom en sigillring på ditt hjerta,
Såsom en sigillring på din arm;
Ty väldig såsom döden är kärleken,
Obeveklig såsom dödsriket är dess nitälskan,
Och dess glöd är glöden af en eld,
Af en Jehovahs låga.
7Ja, stora vatten hafva icke makt att släcka kärleken,
Och inga floder förmå bortskölja henne.
Ville du än gifva alla skatter i ditt hus för kärleken,
Så skulle det besvaras med idel förakt.


II.
Sulamith.

8Vi hafva en liten syster,
Som ännu icke har några bröst.
Hvad skola vi göra med vår syster
Den dag, då hon blifver efterfrågad?


Sulamiths bröder.

9Om hon är en mur,
Så skola vi bygga på henne ett bröstvärn af silfver;

[ 306 ]

Och om hon är en dörr,
Så skola vi stänga henne med en bom af cederträd.


Sulamith.

10Jag var en mur,
Och mina bröst såsom torn;
Då kom jag för hans åsyn och fann sällheten.
En vingård har Salomo i Baal-hamon:
Den vingården har han öfverlåtit åt vaktarne,
Och en hvar ger för dess frukt tusen silfversiklar.
12Min egen vingård, som tillhör mig, tänker jag uppå:
De tusen silfversiklarne tillhöra dig, Salomo;
Och två hundra dem, som vaktat dess frukt.


Salomo.

13Du, som trifves i lustgårdarna!
Vänner lyssna till din röst;
Låt mig höra den!


Sulamith.

14Flyg åstad, min älskade,
Och var lik en gazell eller en ung hjort
På de balsamdoftande bergen.»[8]



  1. På Salomos bön att få höra Sulamiths röst, svarar hon först
    med en sång, som börjar och slutar med dessa ord, och fortsätter
    derefter på det sätt som följer.
  2. Sade jag då — får man förstå under.
  3. På det afbrutna morgonsamtalet 2: 16—17 följer 3: 1—4 ett aftonsamtal, i hvilket Sulamith såsom bevis på huru hon dag och natt tänker på Salomo förtäljer en dröm, som hon nyligen haft och som rört sig omkring hans person. Ty att det här är fråga endast om en dröm, utsäga orden v. 1 på ett sätt, som är tydligt nog och framgår af hela innehållet.
  4. Myrraberget och Virakskullen synas beteckna ett parti af
    den till konungapalatset hörande parken eller lustgården, der rum
    för brudens första mottagande voro anordnade.
  5. För att inifrån öppna dörren.
  6. Med dessa ord slutar Sulamith att tala om denna nya dröm,
    lycklig att veta, att hon endast drömt, och utbrister nu förnöjd i de
    ord, som följa.
  7. En stad i Samarien med ett skönt läge, som en kort tid var
    hufvudstaden i Israels rike.
  8. Salomo har begärt att få höra en sång; här följa orden till
    denna sång, med hvilken Höga Visan afslutas.
  1. S. begagnar sig här, säger en utläggare, af blomsterspråket för att uttrycka sin kärlek och dess längtan.