Bibeln (Myrberg)/Salomos Predikare

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Salomos Ordspråk
Gamla Testamentet
öfversatt af
O. F. Myrberg
av Otto Ferdinand Myrberg

Salomos Predikare
Salomos Höga Visa  →



[ 271 ]

Salomos Predikare.

Doktor M. Luthers Företal till Salomos Predikare.

Tre böcker hafva Salomos namn. Den första är Proverbia, Ordspråksboken..... Den andra boken heter Koheleth, som vi kalla Predikaren, och är en tröstebok. Ty när en menniska efter den första bokens lära vill lefva hörsammeligen och akta på det som är henne befaldt i hennes embete, så sätter sig djefvulen, verlden och hennes eget kött deremot så hårdt, att menniskan blifver trött och fattar leda för sitt stånd och ångrar allt hvad hon begynt att företaga sig, efter det icke vill hafva den framgång, som hon skulle önska. Här uppstår då arbete och möda, olust, otålighet och knot, så att man vill släppa händer och fötter och intet mera göra. Ty der djefvulen icke på högra sidan med förvetenhet och verldslig lust kan förhindra hörsamheten, bjuder han till att göra det på venstra sidan med möda och vedervärdighet.

Såsom nu Salomo i första boken lärer hörsamhet, som håller stånd mot den galna begärelsen och förvettet, så lärer han i denna

[ 272 ]bok, huru vi emot olusten och anfäktningen skola vara tåliga och beständiga i samma hörsamhet och med frid och glädje bida efter stunden för vår förlossning. Och hvad man icke kan hindra eller ändra, det låte man fara; det hjelper sig väl.

Kapitel 1

1.1PREDIKARENS ORD, DAVIDS SON, KONUNG I JERUSALEM.

Första Delen.

I.

Inledande betraktelse om alltings fåfänglighet 1:2–11. 2O fåfängligheters fåfänglighet, säger Predikaren, o fåfängligheters fåfänglighet! 3Hvad vinst hafver menniskan af all sin möda, som hon gör sig under solen?[1]

4Slägte går och slägte kommer, men jorden står stilla evinnerligen.[2]5Solen går upp och solen går ned, och har brådt att komma till sitt rum; och der går hon upp igen på nytt. — 6Vinden far mot söder och vänder sig mot norr; han vrider sig, vinden, rundt omkring med sin gång och gör alltid samma kretslopp på nytt.

7Alla floder flyta ut i hafvet, och hafvet det blifver aldrig fullt; till det rum, der floderna hafva sitt lopp, dit vända de tillbaka. 8Alla ting arbeta rastlöst så att ingen kan utsäga det; ögat varder icke mätt af att se, och örat får aldrig nog af att höra.[3]

9Hvad är det, som har skett? Det är det, som skall komma att ske. Och hvad är det, som man har gjort? Det är det, som man skall komma att göra; och intet nytt sker under solen. 10Sker något, om hvilket man säger: »Se, detta är nytt» — det har skett långt förut i tider, som varit före oss. 11Man kommer ej ihåg dem, som lefde före oss; så skall man ej heller komma i håg dem, som lefva efter oss, bland deras efterlefvande.

[ 273 ]
II.

Salomo införes talande om sina stader på livets väg under bemödandet att finna lösningen af lifvets gåta.
1:a Stadiet: Vägen till lycka och sällhet genom kunskapsbegärets tillfredställande. 1:12–18.
12Jag, Predikaren, var konung öfver Israel i Jerusalem.[4] 13och jag vände mitt sinne till att på vishetens väg utforska och taga reda på allt, som sker under himmelen. Men hvilket svårt arbete och möda är icke detta, som Gud har gifvit menniskobarnen att dragas med!

14Jag såg på alla gerningar, som bedrifvas under solen; och se: det var allt fåfänglighet och ett äflande i vädret. 15Det krokiga kan icke blifva rakt, och det som brister kan icke upptagas i räkningen. 16Då sade jag till mitt hjerta dessa ord:[5]

»Se, jag har vuxit till och förkofrat mig i vishet framför alla, som herskat före mig öfver Jerusalem, och mitt hjerta har smakat vishetens och vetandets behag i ymnigt mått. 17Men så mycket jag än måtte vinnlägga mig om att lära vishet, och att lära hvad som är oförnuft och dårskap — nu har jag förstått, att äfven detta är ett äflande i vädret.[6] 18Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och ju mera af vetande, dess mera af plåga.»

III.

Kapitel 2

2.2:a Stadiet: Vägen till lycka och sällhet genom njutingsbegärets tillfredställande. 2:1–2.1Då tänkte jag i mitt hjerta: »Välan, jag vill försöka hvad

glädjen för dig är; så njut af lifvets goda». Men se, äfven detta var fåfänglighet! 2Jag sade till löjet: »du är galet»; och till glädjen: »hvad förmår du»?

3:e Stadiet: Vägen till lycka och sällhet genom verksamhetsbegärets tillfredställande 2:3–11.3Då kom den tanken i mitt hjerta, att jag skulle hålla måtta med vinet, styrande min kropp och mitt hjerta med visheten, och att jag skulle lägga band på dårskapen, till dess jag såge, hvad som är godt för menniskobarnen de få dagar, som de lefva under himmelen.[7]

4Jag utförde stora verk; jag byggde åt mig hus, jag planterade åt mig vingårdar, 5jag anlade åt mig trädgårdar och parker, och planterade i dem fruktträd af alla slag. 6Jag gjorde mig vattendammar för att få vatten till att vattna en skog af växande träd.

7Jag köpte mig slafvar och slafvinnor, och tjenare föddes åt mig hemma i huset. Jag skaffade mig äfven [ 274 ]hjordar af stor- och småboskap framför alla, som varit före mig i Jerusalem.

8Jag samlade åt mig äfven silfver och guld, och hvad alla konungar och länder egde sällsynt i sitt slag. Jag skaffade mig sångare och sångerskor, och menniskobarnens vällust: en gemål och gemåler.

9Och jag blef stor och större än alla, som varit före mig i Jerusalem, och min vishet öfvergaf mig icke.[8] 10Och intet, som mina ögon åstundade, vägrade jag dem, och jag nekade mitt hjerta ingen fröjd. Ty mitt hjerta hade glädje af allt mitt arbete, och detta var den lott, som tillflöt mig af allt mitt arbete.

11Men jag såg tillbaka på alla mina verk, som mina händer hade gjort, och det arbete och möda, som det kostat mig att göra dem; och se: det var alltsamman fåfänglighet och ett äflande i vädret, och det är ingen vinst med någonting under solen.[9]

IV.

4:e Stadiet: Den till afsky för lifvet stegrade insigten i den enas och andras af dessa vägar fåfänglighet 2:12–26.12Och jag såg mig om för att se, hvad visheten och hvad oförnuftet och dårskapen — ty hvad betyda alla menniskor, som komma efter konungen? — hvad de hafva tillskyndat honom i tidens längd.[10] 13Och jag såg då, att visheten har ett företräde framför dårskapen likt det företräde, som ljuset har framför mörkret.

14Den vises hufvud har ögon att se med
Men dåren vandrar i mörkret.

Men jag förnam på samma gång äfven, att samma lott vederfares dem båda.[11] 15Då tänkte jag i mitt hjerta: Om dårens lott skall vederfaras äfven mig, hvarföre är jag då vis till ingen nytta? Och så sade jag i mitt hjerta:

»Se här ännu en fåfänglighet! 16Den vise lemnar icke något minne efter sig för evigt mera än dåren. Ty med tiden förgätes allt i de kommande dagar, och den vise måste dö utan nåd, han så väl som dåren.»[12]

17Och jag fick hat till lifvet, så vidrigt vardt för mig det som man gör och företager sig under solen; ty det är allt fåfänglighet och ett äflande i vädret. 18Och jag fick [ 275 ]hat till allt mitt arbete, som jag mödade mig med under solen — för att lemna frukten deraf åt en menniska, som kommer efter mig.[13] 19Hvem vet dock, om det skall vara en vis man, eller en dåre; och han skall vara herre öfver allt hvad jag har uträttat med mitt arbete och med min vishet under solen? Hvilken fåfänglighet äfven det!

20Då gaf jag mig till att förtvifla, och lusten förgick till allt mitt arbete, som jag mödade mig med under solen. 21Ty se här en, som har fullgjort sitt arbete med vishet och med skicklighet och med framgång; och åt en menniska, som icke arbetat på det, måste han lemna det såsom hennes del. Hvilken fåfänglighet och höjd af elände är icke äfven detta!

22Ty hvad hafver denna menniska sjelf af all sin möda och själsgrubbel, hvarmed hon mödat sig under solen? 23Alla hennes dagar hafva ju varit förenade med plåga, och hennes sträfsamhet med bekymmer; ja, äfven om natten har hennes hjerta icke haft någon hvila. O, hvilken fåfänglighet är icke sådant!

24Icke heller är det bättre med den menniska, som äter och dricker och gör sig goda dagar under sitt arbete — äfven detta har jag sett. Ty det står i Guds hand;[14] 25ty hvilken äter, och hvilken njuter något utan honom? 26Och åt den menniska, som honom godt synes, gifver han vishet och förstånd och glädje, under det han åt syndaren gifver besväret att samla in och lägga tillhopa för att gifva åt hvem godt synes i Guds ögon. — Hvad är äfven detta om icke fåfänglighet och ett äflande i vädret?[15]

V.
5:e Stadiet: Den tillkämpande hvilan i tron på en stundande evighet, som medför lösningen af jordelifvets gåta, och den deraf framgående rätta lifnadsvisheten. 3:1–13.

Kapitel 3

3.1Allt hafver sin tid, och hvar och en sak hafver sin stund under himmelen.[16]

2Födas hafver sin tid, och dö hafver sin tid. Plantera haver sin tid, och rycka upp det, som är planteradt, hafver

3Döda hafver sin tid, och hela hafver sin tid. Rifva ned hafver sin tid, och bygga upp hafver sin tid.

4Gråta hafver sin tid, och le hafver sm tid. Sörja hafver sin tid, och dansa hafver sin tid.

[ 276 ]5Slunga stenar hafver sin tid, och samla tillhopa stenar hafver sin tid. Famntaga hafver sin tid, och hålla sig från famntag hafver sin tid.

6Söka hafver sin tid, och mista hafver sin tid. Bevara hafver sin tid, och bortkasta hafver sin tid.

7Sönderrifva hafver sin tid, och hopsy hafver sin tid. Tiga hafver sin tid, och tala hafver sin tid.

8Älska hafver sin tid, och hata hafver sin tid. Föra krig hafver sin tid, och hålla fred hafver sin tid.

9Hvad vinst har då den, som arbetar, af det, hvarmed han mödar sig?

10Skådat har jag den vedermöda, som Gud har gifvit menniskobarnen att dragas med;[17] 11men han har gjort allt skönt i sin tid. Och evigheten har han ingifvit i menniskornas hjerta genom det att menniskan icke kan finna på Guds verk, som han har gjort, från begynnelsen till änden. 12Så har jag nu förstått, att intet bättre för dem gifves, än att glädjas och göra det goda, så länge lefnadstiden varar.[18] 13Men äfven detta: att äta och dricka och njuta af lifvets goda under allt sitt arbete, det är för alla menniskor en gåfva af Gud.

Strödda tankar om de jordiska tingens fåfänglighet.Andra Delen.

1. Inledande betraktelse 3:14–15.14Jag har lärt, att allt hvad Gud gör, det består evinnerligen; man kan icke lägga något dertill och icke taga något derifrån; och Gud har gjort det så, på det att man skall frukta för honom. 15Hvad som sker, det har länge sedan varit; och hvad som kommer att ske, det har också varit långt förut: det är Gud som söker upp det flydda.

*              *
*

2. Det menskliga rättsväsendets fåfänglighet 3:16–22.16Se här än vidare hvad jag har sett under solen:

Jag såg ett rättvisans säte, och der satt ogudaktigheten; och ett rättfärdighetens säte, och der satt ogudaktigheten. 17Då sade jag i mitt hjerta: Både den rättfärdige och den ogudaktige skall Gud döma; ty han har utsatt en tid för hvarje sak och för hvarje gerning.[19]

[ 277 ]18Och jag sade ytterligare i mitt hjerta:

Det är för menniskobarnens skull, på det Gud skall sikta dem, och på det de skola se, att de, lemnade åt sig sjelfva, äro såsom fänaden.

19Ty menniskans lott och fänadens lott är i deras ögon en och densamma. »Såsom den ene dör» — (så säga de) — »så dör äfven den andre; det är en och samme ande i allt och menniskan har intet företräde framför fänaden, utan allt är fåfänglighet.»[20]

20»Allt går till samma rum; allt har utgått från stoftet, och allt vänder tillbaka till stoftet. 21Hvem vet, om menniskobarnens ande stiger uppåt; och fänadens ande, den stiger nedåt, ned i jorden» . . .

22Och så såg jag, att intet bättre för menniskan gifves än att göra sitt arbete med gladt mod, så länge det är hennes lott. Ty hvem kan förhjelpa henne till att se och glädjas af det, som sker efter henne?

*              *
*
3. Den menskliga hjellöshetens fåfänglighet 4:1–3.

Kapitel 4

4.1Och åter igen såg jag på allt det förtryck, som öfvas under solen, och se! Det var fullt med de betrycktas tårar, men ingen var som tröstade dem; och fullt med våld af deras förtryckares hand, men ingen var som tröstade dem. 2Då prisade jag de döda, som dött länge sedan, lyckligare än de lefvande, som ännu lefva; 3och lyckligare än de båda den, som ännu icke har kommit till, så att han sluppit att skåda de onda gerningar, som bedrifvas under solen.
*              *
*

Det verksamma lifvets fåfänglighet 4:4–6.4Och jag såg på allt det arbete, som göres, och på all den konst, hvarmed det göres, huru det flyter af den afund, som den ena menniskan hyser till den andra. Hvilken fåfänglighet och hvilket äflande i vädret äfven detta!

5Dåren lägger sina händer i kors och tärer på sitt eget kött; 6men bättre är en hand full med ro, än båda händerna fulla af möda och äflande i vädret.

*              *
*


20) [21] 2I) [22]

) [23] 3) [24] 5) [25] 6) [26] [ 278 ] 5. Det ensamma lifvets fåfänglighet 4:7—12.7Och ännu en annan fåfänglighet så^ ia^ under solen.

Der var en, som stod ensam och hade ingen jemte sig;

hvarken en son eller en broder hade han, och det var

ingen ände på hans arbete, och hans ögon kunde icke mättas af rikedom, så att han tänkte: »För hvem sträfvar jag och nekar min själ allt godt?» Hvilken fåfänglighet och stor jemmerlighet äfven det!

9Två hafva det bättre än en, och det är för dem en stor vinst under deras sträfvande; I0ty om någon af dem faller, så kan den ene hjelpa upp den andre. Men ve honom, som är allena, då han faller; ty han har ingen, som kan hjelpa honom upp. irOch om två ligga tillsamman, så hålla de sig varma; men huru kan den, som är allena, hålla sig varm? I20ch om någon öfverfaller honom, så står han der ensam; men de två hålla stånd emot den det gör, och ett tredubbelt rep går icke snart sönder.

6. Tron- I3Bättre är en fattig yngling, som är vis, än en gam"MfäT/iig- mal konung, som är utblottad på förstånd, och icke mera

het 4:11—16. . i. 0 l

kan taga emot rad.

I4Mången har gått ur fängelset till konungatronen;

mången har blifvit född som fatligman i sill egel konungarike.

I5Jag har sett allt, som lefver och rör sig under solen, hvlla sig till den andre, den unge, som skulle träda i hans

J O ' . Q

(den gamles) ställe. l6Der var ingen ände pa allt folket, på alla dem, i spetsen för hvilka han gick; men de efterkommande fröjdade sig icke öfver honom. Hvilken fåfänglighet och hvilket äfiande i vädret är äfven detta!

7. From- *?Gif akt på din fot, då du går till Guds hus. Att

%%l/tgiig- gå dit för att höra, det är bättre än alla slagtoffer, som 4:17-5:6. dårar i sitt oförstånd frambära för att få lof att synda.

7) Kap, 2; 12, I4) i Mos. 41: 14. Tö) Kap. i: 14. I7) 1 Sam,

i$: 22. [ 279 ]KAP. 5. PREDIKAREBOKEN. ' 279

5.

1 T^örlöp dig icke med din mun, och låt ditt hjerta icke A förhasta sig med sina ord inför Gud; ty Gud är i himmelen och du på jorden, derföre låt dina ord vara få. 2Ty drömmar, följa med mycket grubbel, och dårens röst med de många orden.

3Då du gifver Gud ett löfte, så dröj ej att hålla det; ty han har intet behag till dårar. Hvad du lofvar, det håll; 4bättre är att icke gifva löfte, än att lofva och icke hålla.

5Låt ej din mun draga skuld öfver din varelse, och säg icke inför Guds sändebud: »det var ett förhastande». Hvi vill du, att Gud skall vredgas öfver ditt tomma tal och göra om intet dina händers verk?

6Till myckenheten af drömmar och fåfängligheter höra äfven de många orden, derföre frukta Gud.

7Ser du den fattige förtryckas och rättvisan och rätt- s. Den färdigheten sköflas i staten, så undra icke öfver denna sak; maktens fä ty den ene höge lurar på den andre, öfver hvilken han är /ay7-8.et satt, och andra höge öfver dem båda. 8Men en vinst för ett land vid allt detta är det att hafva en konung och en brukad åker.

9Den, som älskar penningen, blifver icke mätt på pen-

1 1 r d°mens fa'

ningen; och den som älskar öfverflödet, har mgen nytta a i föngughct det. Hvilken fåfänglighet äfven det!

IODer egodelarne äro många, der äro äfven många, som äta; och hvad gagn deraf har den, som rår om dem, mera än att han får se på med sina ögon?

11 Arbetarens sömn är söt, antingen han har mycket eller litet att äta; men den rikes öfverflöd unnar honom icke att sofva.

I2Ett stort elände gifves, som jag har sett under solen; det är rikedom, som den rike sparar åt sin egen ofärd.

x) Jak. 1: 19, 26. 2) Kap. 10: 12—14; Ords. 10: 19; 29:20 3) 5 Mos. 23: 22. 5) Mal. 2: 7. 9) Ords. 28: 22. [ 280 ]KAP. 5, 6.

I3Då går hela rikedomen genom en olyckshändelse förlorad,

och har han födt en son, står denne tomhändt.

  • *

I4Såsom man har kommit naken ur sin moders lif, så far man hädan naken igen, likasom man har kommit, och får intet för sitt arbete, som man kan föra med sig i sin hand. I5Hvilket stort elände är icke äfven detta! Alldeles så som man har kommit, far man hädan; och hvad vinst har man då af det att man arbetar i vädret? l6Och der- till äter sitt bröd i mörkret i alla sina dagar med mycken

grämelse, plåga och förtret.

  • *

17Se här hvad som i mina ögon är godt, hvad som är skönt! cir att titci och dricka och njuta af lifvet

under allt sitt arbete och möda, som en menniska har under solen de få lefnadsdagar, Gud har gifvit åt henne; ty det är hennes lott. l8Och der Gud har förlänat en menniska rikedom och skatter, och gifver henne äfven makt att njuta deraf och göra sig till godo det, som hon har fått på sin lott, och glädjas af sitt arbete, det är en Guds gåfva för hvar och en. I9Ty hon tänker icke mycket på sin korta lefnadstid, då Gud hugnar henne* med hennes hjertas glädje.

  • *

• *

6. 1 A nnu ett elände gifves som jag har sett under solen, ^ * och det är bland de svåraste för menniskan. 2Det är någon, som Gud gifver rikedom och skatter och ära, så att intet fattas hans själ af allt som han kan åstunda; men Gud gifver honom icke makt att njuta af det, utan en främmande njuter det i hans ställe. Hvilken fåfänglighet och elände öfver allt elände är detta!

3öm en man än födde hundrade barn och lefde i än så många år, men så många hans lefnadsårs dagar vore, icke kunde mätta sin själ med det goda, som han eger,

I4) Hjob 1:21; Ps. 49:18. I7) Kap. 2:24; 11:9. l8) Ords. 15:15.

  • Egentligen: »svarar med eller på hennes» m. m.

[ 281 ]KAP. 6, 7.

PREDIKAREBOKEN

och dertill blefve utan begrafning, så säger jag: ett otida foster är lyckligare än han. 4Ty det gör sitt inträde i lifvet förgäfves, och i mörkret går det bort, och dess namn begrafves i mörkret; 5men det har icke skådat solen och icke vetat af något, derföre är det bättre lottadt än han. 6Ja, lefde han än i tusen och åter tusen år utan att njuta af det goda, som han eger, så — hvad mera, då allting ju går till samma rum?*

7En menniska må arbeta allt hvad hon förmår, så pfet

menskliga

får själen icke 1102:. 8Ty hvad företräde har den vise här fträ/sian-

J ^ ° J ciets fafciiig

framför dåren ? Eller hvad företräde den arme och den, J^het

' Q* "T_J2 t

som förstår konsten att taga sig fram i lifvet (framför den rike och den som icke förstår denna konst).

^Bättre är att njuta af det man har,** än att sväfva omkring med sitt begär. Hvilken fåfänglighet och äfiande i vädret äfven det!

  • *

IODet, som sker, har långt förut blifvit uppkalladt med sitt namn; så är det äfven bestämdt, hvad menniskan skall blifva, och hon kan icke gå till rätta med den, som är starkare än hon. 11 Ty med sina många ord gör hon endast fåfängligheten större, och hvad vinst har menniskan deraf?

I2Hvem vet dock, hvad som är bäst för menniskan här i lifvet de få dagar af sitt fåfängliga lif, som hon lef- ver lik en skugga? Eller hvem kan säga menniskan, hvad som skall ske efter henne under solen?

7.

//. De menskliga meningar-

nas och föreställ- ningartias fåfänglig- het 7:1—14.

'Ctt godt namn är bättre än en god salfva, och döds- dagen för en menniska bättre än födelsedagen.

12) i Mos. 47:9; Hjob 14:1 f.: Ps. 90:5. Ords. 22: i.

  • Det är, till dödsriket, och han således icke mer än andra

kan göra sig räkning på att få en ersättning för hvad han gått i mistnin£ af.

o

    • Efter orden: »att se med sina ö^on»,

[ 282 ]282

PREDIKAREBOKEN.

KAP. 7.

2Det är bättre att gå i sorgehus, än i hus, som håller gästabud; ty man finner der den ände, som väntar alla menniskor, och lefvande, som taga det till hjertat.

3Bättre är att sörja, än att le; ty det, som gör sorgsen uppsyn, är godt för hjertat.

4I3e vises hjerta är i sorgens hus, och dårarnes hjerta är i glädjens hus.

  • *

5Bättre är att höra på den vises bestraffning, än att vara en sådan som hör på dårars sång. 6Ty såsom spra- kandet af tornet under grytan, så är dårens löje; hvilken

fåfänglighet äfven detta!

  • *

7Begär efter orätt vinning gör den vise till en dåre,

och mutor förderfva hjertat.

  • *

8Slutet på en sak är bättre än begynnelsen; en ut- hållig ande är bättre, än en högtfarande.

9Låt icke din ifver förleda dig till knarrighet, ty knarrigheten har sitt säte i dårars barm. IOSäg icke: »Huru kommer det sig, att de forna dagar varit bättre, än de

nuvarande»; ty du frågar icke visligen på detta sätt.

  • *

irGod är vishet lagd till arfvegodset, och en stor vinst för alla, som skåda solen. I2Ty visheten skänker skugga och penningen skänker skugga, men att vara för- trogen med visheten är förmer: hon bevarar sina egare vid lif.

  • *

9) Jak. 1: 19. I2) Ords. 3: 13—26. [ 283 ]KAP. 7.

PREDIKAREBOKEN.

283

I3Se din lust på Guds verk; ty hvem kan göra det

rakt, som han har gjort krokigt? I4I den goda dagen var

• •

glad, och i den onda dagen betänk: Af ven denna hafver Gud gjort så väl som den förra, på det att menniskan icke skulle finna på något efter honom.

i.

I5Bäda delarne hafver jag sett i mina dagar, som jag i2.o Den har lefvat i denna fåfängligheten: der gifvas rättfärdiga, rättfärdig som gä under i sin rättfärdighet; och der gifvas ogudaktiga, "LThejl

, .. 1 r • 11 lösa orätt-

som länge letva 1 sm ondska. färdig-o

l6Var icke för mycket rättfärdig, och var icke öfver- /ängu/het drifvet vis; hvarföre vill du förderfva dig? 17Var icke för mycket ögudaktig och skicka dig ej som en dåre; hvarföre vill du dö i förtid?

l8Bäst är, att du häller fast det ena, och på samma gång icke släpper det andra ur din hand; ty den som fruktar Gud, han kommer ut med båda delarne. ^Visheten fför den vise starkare än tio makthafvare, som äro i staden.

O

2°Ty det finnes ingen rättfärdig bland menniskor, som gör det goda, så att han aldrig syndar. 2IDerföre gif också icke akt på alla ord, som man talar, att du icke skall få höra din egen tjenare lasta dig. 22Ty ditt hjerta vet, att äfven du många gånger har lastat andra.

23Allt detta har jag pröfvat i fråga om visheten. Jag /?. Det tänkte: »Jag vill blifva vis», men visheten förblef fjerran ™uhct" från mig. 24Det som är,* det gömmer sig i fjerran, och detsabchden det är djupt i högsta måtto; hvem kan utfinna det? rättfärdig-

25Då slog jag om och vände min häg till att lära fängiighét känna och spana och söka efter en vishet, som förstår att föra räkning,** och till att lära känna ogudaktigheten

I3) Kap. 1: 15. I5) Kap. 8: 14; Hjob 19; 21; Ps. 37: 73; Jer. 12: i f. 20) Ps. 14:3; Rom 3: 10 f.

  • Det är det varaitde i högsta mening, som är grunden till

allt annat varande och såsom sådant gifver nyckeln till hela till- varons gåta.

    • Och således håller sig inom de gränser, som äro satta för

det menskliga vetandet. Det är sagdt om den praktiska vishet, som ligger till grund fur en rätt lefnadsvandel. [ 284 ]284 PRlEDI KAREBOKEN. ' KAP. 7, 8.

i sin dårskap och oförnuftigheten i sitt vanvett. 2ÖMen jag råkade ut för hvad som är bittrare än döden: det är en qvinna, som är ett jagtnät med ett hjerta såsom giller och armar såsom bojor. Den som täckes Gud, han räddas från en sådan, men syndaren fångas genom henne.

27Se här hvad jag har funnit, säger Predikaren, läg- gande det ena till det andra för att afsluta räkningen, 28och se här hvad jag icke har funnit, så länge min själ har sökt derefter! En enda menniska bland tusen har jag funnit; men en qvinna bland hela detta antal har jag icke funnit. 29Blott det, betänk det väl, har jag funnit: att Gud har skapat menniskan rättskaffens, men de, de äro begifna

på många konster.

g 1 TT vem är såsom den vise, eller hvem förstår att tyda en

A 1 sak såsom han ?

Vishet gör menniskans anlete ljust och förvandlar rå- heten i hennes uppsyn.

  • *

i4. nen 2Jag säger: Gif akt på ordet från konungens mun, och

"Invåhis- för edens skull, som du har svurit vid Gud, 3öfverila dig fäng lig h et icke så att du sviker honom. Tag dig intet orad före, ty Sm2~9' allt hvad han vill, det gör han.

4Ty konungens ord är ett maktord, och hvem kan säga till honom: Hvad gör du? sDen, som aktar på hans bud, slipper att höra onådiga ord, och den vises hjerta

vet tid och sätt. 6Ty till allting hör tid och rätt sätt.

  • *

««

Huru svår är dock menniskans lott, 7att hon icke vet, hvad som skall hända! Ty hvem kan säga henne, huru det skall gå med allting?

8Ingen menniska har makt öfver vinden, så att hon kan stänga inne vinden; och ingen har makt öfver sin dödsstund; och ingen frihet från krigstjenst gifves i kriget; Och ogudaktigheten räddar icke den ogudaktige.

2é) Ords. 2:16—22: 5:3—14: 6:24—35. 29) Ords. 21:8.

6) Kap. 3: i. 7) Kap. 10: 14.

» * [ 285 ]KAP. 8. PREDIKÅREÖOREN. 285

9Allt .detta hafver jag sett under det jag gifvit akt pa alla de gerningar, som bedrifvas under solen i en tid, då menniskor herska öfver menniskor till deras olycka.

IOVidare så har iao- sett: Der voro ogudakti^a som *s> Men-

J cd o o iiiskoprisets

begrofvos, och man kom med dem och gick med dem ut /Zfängug-

. . het 8:10—13.

ur den heliga staden; och der höllos loftal i staden öfver dem, som så skickat sig, Hvilken fåfänglighet äfven det!

"Emedan domen icke genast går öfver det de onda göra, så blifver menniskornas hjerta i dem fullt af dristig- het till att göra det, som är ondt. I2Men må ock en syn- dare göra det onda hundrade gånger och länge lefv a, sä vet jag dock för visso, att det skall gå dem väl, som frukta Gud, emedan de hafva fruktan för honom; I3men den ogudaktige skall det icke väl gå, och hans lif skall likt skuggan icke länge vara, emedan han icke fruktar för Gud.

I4En annan fåfänglighet är det som sker på jorden: t6% Den att der äro rättfärdiga, som det går, likasom de hade gjort 7yckinsgfå- de ogudaktigas gerningar; och ogudaktiga, som det går, likasom de hade gjort de rättfärdigas gerningar. Då tänkte jag, hvilken fåfänglighet äfven detta var, I5och prisade glädjen: att intet bättre gifves för menniskan under solen, än att äta och dricka och vara glad, och hafva det till sitt sällskap i sitt arbete den tid, som Gud har gifvit henne att lefva under solen.

  • *

l6Då jag gaf mig med mitt hjerta till att inhemta vis- het, och till att skåda det oroliga äflande, som bedrifves på jorden, huru man hvarken dag eller natt låter sömn komma i sina ögon — I7då såg jag hela vidden af Guds verk: att menniskan icke förmår finna ut det allt, som göres och sker under solen, så mycket hon än mödar sig med att söka derefter. Hon finner dock icke, och äfven om den vise tänker, att han skall förstå, så förmår han icke finna det.

XI) Iljob 35: 14, 15. 12—I3) Ps. 73: 17—28. I4) Kap. 7: 15.

I5) Kap. 3: 12, 22; 5: 17. I7) Kap. 3: 11.

t [ 286 ]286

PREklKAREBOKÉN.

KAP. 9.

JCe, allt detta har jag lagt på hjertat och gifvit mig till ^ att utforska; och summan deraf ar, att de rättfärdiga och de visa och deras gerningar äro i Guds hand. Men- niskan sjelf vet icke något af det, som förestår henne,

hvarken i fråga om det hon älskar, eller hatar.

2Det går i allting den ene som den andre; samma lott vederfares den rättfärdige och den ogudaktige, den gode och rene och den orene, den som offrar och den som icke offrar; den gode med syndaren; den svärjande med den, som vördar eden.

3Detta är ett elände vid allt, som sker under solen; ty emedan samma lott vederfares alla, så är äfven men- niskobarnens hjerta fullt af ondt, och bor oförnuft i deras hjerta, så länge de lefva; och sedan gå de till de döda.

4»Ty hvem» — så säga de — »är den, som här har valet fritt? För alla dem, som lefva finnes ett hopp, så- som det heter: en lefvande hund är bättre än ett dödt lejon; 5ty de lefvande veta, att de skola dö, men de döda veta intet och hafva ingen lön mera att få, utan deras minne är förgätet. öBåde deras kärlek och deras hat och deras ifrande är förbi länge sedan, och de hafva ingen del mera i något, som sker under solen till evig tid.

7»Så gå nu och ät ditt bröd med fröjd, och drick ditt vin med gladt mod, ty nog har Gud behag till hvad du gör. 8Låt dina kläder alltid vara hvita, och olja icke fattas på ditt hufvud. 9Njut af lifvet med den qvinna, som du älskar, alla dagar af ditt fåfängliga lif, som dig förlänas under solen, denna korta tid så länge den varar. Ty det är din andel af lifvet och af det arbete, som du mödar dig med under solen.

10 »Allt hvad du har i din magt att göra, det gör så länge du har kraft; ty hvarken gerning eller tanke eller vetande eller vishet är i dödsriket, dit du går.»

2) Kap. 2: 14; Hjob 9:22. 3) Kap. 8: 11. 7—9) Kap. 2: 1; 5: 17 f. IO) Kap. 2:3—10. [ 287 ]k Ar. 9, IÖ

PREDiKAREBOKEN.

287

11 Vidare har jag sett under solen, att för att löpa är icke nog att vara snabb, och för att strida icke nog att vara tapper, och för att få sitt bröd icke nog att vara vis, och för att blifva rik icke nog att vara klok, och för att behaga icke nog att veta att skicka sig, utan tiden och skickeisen råder öfver alla.

I2Ty menniskan vet icke heller, när hennes stund kommer, utan likasom fiskarne, som fångas i det förderfliga nätet, och likasom fåglarne som fastna i snaran — likasom dessa, så fångas menniskobarnen i olyckans stund, då hon

faller öfver dem plötsligt.

  • *

•»

13 Afven detta hafv er jag sett:

Visheten är såsom solen; så stor i mina ögon är hon.

17. Den

I4Det var en gång en liten stad med få invånare uti, ^Llutenl och en stor konung kom emot den och kringrände den"

uppsatta

och byggde stora bålverk emot den. I5Men det fanns dar skåpens derinne en .fattig man, men vis, och han frälste denna staden genom sin vishet; och ingen menniska tänkte på 9' I3~Io:l5- denne fattige mannen. l6I)å sade jag: Vishet är bättre än makt, men den fattiges vishet föraktas, och på hans ord hör ingen.

  •  %

I7De visas ord, som låta höra sig i stillhet, betyda mera än skriket af en, som för befälet bland dårar.

l8Visheten är bättre än alla krigsredskap; men en enda

förseelse kan förderfva mycket godt.

% %

%

1 giftiga flugor göra apotekarens, olja stinkande och bringa 10.

henne i jäsning: så väger litet af dårskap tyngre än vishet och ära.

  • *

0*

2Den vises förstånd är i hans högra hand och dårens förstånd i hans venstra. 3Ja, äfven på en banad väg, der

ri) Ords. 16: 9; Jer. 10: 23. 14—l6) Ords. 21: 22; 24: 5, 6. I7) Ords. 24: 5, 6; 29: 20. [ 288 ]288

PREDIKARÉBOKÉN

KAP. iö

dåren skrider fram, lemnar hans förstånd honom i sticket;

och han talar om för hela verlden, hvilken dåre han är.

  • *

40m herskarens vrede uppbrusar emot dig, så glöm

ej din ställning; ty saktmod af håller från stora synder.

  • *

5Det är ett ondt, som jag har sett under solen: ett missbruk, som förskrifver sig från den der besitter väldet. 6Högfärdiga narrar sättas på de högsta platserna, medan män af rikedom och börd ställas lågt under dem. 7Sett hafver jag slafvar sitta till häst, och furstar gå som slafvar på jorden.

  • *

8Den, som gräfver en grop, kan falla i henne; och den, som nedrifver en mur, kan stingas af en orm. 9Den, som lösbryter stenar, kan skada sig på dem; och den, som

klyfver ved, kan göra sig illa dermed.

  • *

IO0m jernet har blifvit slött och man icke slipar egg- sidan, så måste man anstränga alla sina krafter. Men bäst

är då visheten tager saken om hand.

  • *

"Om ormen biter före besvärjelsen, så tjenar besvär- jelsen till intet.

  • *

I20rden i den vises mun äro fulla af behag, men dårens läppar äro hans förderf. I3Hans muns tal börjar

med dårskap, och hans muns tal slutar med galenskap.

  • *

4) Ords. 15:1; 21:23; 25:15. 5—7) Ords. 30: 21—23. 8) Ords. 26: 27. XI) Ps. 58: 5, 6. [ 289 ]KAP. I O, II

PREDIKAREBOKEN.

289

I4Dåren talar vidt och bredt, men menniskan vet icke hvad som händer nu, och hvad som skall hända efter henne, hvem kan säga henne det?

I5Dararnes sysselsättning är tröttande för honom, som icke förstår sig på sederna i staden.

16Ve dig, land, hvars konung är ett barn, och hvars 18. Stats-

furstar tidigt hålla gille. I7Väl dig, land, hvars konung är häiiÅiJvlts

en ädling, och hvars furstar hålla måltid i rätt tid: som Jafah?tHg' hjeltar i kraft, men icke i dryck. - 10.16-20.

l8Stor lättja kommer bjelklaget i huset att sänka sig, och håglöshet gör att det der regnar in. ^Det le de åt, som hålla gästabud; och vinet gör lifvet för dem muntert, och penningen förhjelper till allt.

• •

2°Afven i dina tankar banna icke konungen, och äfven 1 ditt sofgemak banna icke den rike; ty himmelens fåglar IVira ut din röst, och en som har vingar omtalar dina ord.

Tredje Delen,

. • »

1 Otrö ut din säd vid åsynen af regnet, så skall du i tidens 11.

längd få den igen. 2Gif och dela ut till sju och till .Undfr-

^ 0 J visande for-

ii 1.1 äfven; ty du vet icke, hvad ondt som kan hända pa til*

de aLCL/o 0vtc

,, u € Icil. verka

  1. ?nedan da-
l)ä molnen äro fulla af regnet, sa utgjuta de det gen är

o O II • I O •

uivri jorden; och när trädet faller, at söder eller norr, sa Uilvci det liggande på det ställe, der det föll. 4Den som

M) I <k. 4: 13—16. l6) Es. 3:4. l8) Ords. 19:15; 24:30—33. I s .»/.; 28:7 f. 20) 2 Mos. 22:27. ) ( >1 ils. 18: 9; Rom. 12: 11.

///<»/» .v ho k, Psal t ar en vi. m. 19 [ 290 ]2go

PREDIKAREBOKEN.

KAP. 11,12

ständigt aktar på vinden, han sår icke; och den som stän- digt ser på molnen, han skördar ej.

5Likasom du icke vet vindens väg och huru benen bildas i moderlifvet hos den hafvande, så vet du icke Guds verk, som han gör i dess helhet. 6Derföre, om morgonen så ut din säd, och om aftonen tag icke din hand derifrån; ty du vet ej, hvilket som skall lyckas, det ena eller det andra. Och om båda delarne lyckas tillika, så är detta allra bäst.

Under vi- 7Ljuft är ljuset och godt för ögonen är att skåda

sande för- J _ J -iir i i • o o

maning tiii solen; öja, om en . menniska leiver i aldrig an sa manga enjuta af år, så gläder hon si o; deraf under dem alla. Men tänker

ungdomens• o .. , i i o -. o ..

glädje med man pa morkrets da^ar, huru manga de aro, sa ar allt,

tanken på. A .

Guddom som s^er' taianglighet. och målande 9Så gläd dig nu, o yngling, i din ungdom, och låt

Såiderdof;ieu ditt hjerta fröjdas i dina unga dagar. Gör hvad ditt hjerta

pens åter- lyster och dina ögon behagar; men vet, att Gud för allt

till stoft detta skall ställa dig fram för domen.

IOJa, drif sorgen ur ditt sinne, och låt icke din kropp fara illa; ty ungdom och morgonstund förgå som en flägt.

12. 1Och tänk på din skapare i din ungdoms dagar, förrän de onda dagar kom?na och åren hinna dig, om hvilka du säger: de behaga mig icke. — 2Förrän solen förmörkas, och middagens ljus och månen och stjernorna, och molnen komma igen efter regnet: på den dagen, 3då väktarne i huset darra; och de starke kröka sig; och qvarnpigorna äro lediga från arbetet, emedan de äro få; och skäderskorna genom fönstren äro dunkla; 4och dubbeldörrarne åt gatan äro tillslutna, emedan qvarnens röst är lågmält. Då man står upp vid fågelsången; och alla sångens döttrar ljuda svagt; 5och man fruktar sig för höjderna och grufvar sig för allt på vägen; och mandelträdet står i blomma; och gräshoppan släpar sig fram; och kaprisen är utan verkan. Ty menniskan går till sin eviga boning och klagosångarne gå utanför och vänta på gatan.

6Förrän silfvertåget brister, och guldskålen går sönder, och ämbaret vid springbrunnen sönderbrytes, och hjulet

5) Joh. 3:8; Kap. 8:17. 9) Ps.. 96:13; Apg. 17:31; Ebr. 6:2. [ 291 ]sönderslås och sjunker i grafven, 7och stoftet vänder åter till jorden, hvarifrån det har kommit, och anden vänder äter till Gud, som har gifvit honom.[27]

8Fåfängligheters fåfänglighet, säger Predikaren; allt är fåfänglighet.[28]




Efterskrift.

Afslutande efterskrift innehållande meddelelser om Predikarens person m. m. 12: 9-13. 9Det återstår att säga, att Predikaren var en vis, som länge lärde folket vishet, och han lyssnade till och forskade efter och affattade vishetsord i ymnighet. 10Predikaren sökte efter att finna behagliga ord, och sanningsord skrifna med en mästares hand.

11De vises ord äro såsom uddar och såsom indrifna naglar samlade tillhopa — en gåfva af den ende herden.[29] 12Och för hvad som är derutöfver, min son, tag dig i akt; ty ingen ände är på att skrifva många böcker, och för mycken vettgirighet utmattar kroppen.

13Änden på talet, summan af det vi hafva hört, är: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla menniskor till.[30] 14Ty Gud skall hafva fram alla gerningar i domen öfver allt, som är förborgadt, ehvad de äro goda, eller onda.



  1. Kap. 2:22.
  2. Ps. 90:3.
  3. Ps. 90:10.
  4. V. 1.
  5. Kap. 7:13.
  6. Kap. 2:12; 7:25.
  7. Ords. 31:4.
  8. 1 Kon. 10:23.
  9. Kap. 1:14.
  10. Kap. 1:17.
  11. Kap. 17:24.
  12. Ps. 49:11.
  13. V. 21, 26; Ps. 39:7.
  14. Kap. 3:13, 22; 5:17–19; 8:15; 9:7–10.
  15. Ords. 13:22; 28:8.
  16. Kap. 8:6.
  17. Kap. 8:17.
  18. Kap. 3:22; 5:17—19; 8:15; 9:7—10.
  19. Kap. 12:14.
  20. Ps. 49:13, 21.
  21. 1 Mos. 3:19.
  22. Kap. 12:7.
  23. Hjob 3:11.
  24. Kap. 6:3.
  25. Ords. 6:10; 21:25.
  26. Ords. 15:16.
  27. Kap. 3:20; 1 Mos. 3: 19.
  28. Kap. 1: 2.
  29. Jer. 23:29; Ebr. 4: 12
  30. 1 Tim. 1: 5; 2 Tim. 3: 16, 17.