Gamla Testamentet
öfversatt af
O. F. Myrberg

Salomos Ordspråk

Salomos Ordspråk.

Doktor M. Luthers Företal till Ordspråksboken.

Tre böcker hafva Salomos namn. Den försla är Proverbia, Ordspråksboken, hvilken billigt må kallas en bok om goda gerningar; ty han lär i densamma, huru vi skola föra ett godt lefverne för Gud och verlden.

Och särskildt tager han för sig den kära ungdomen, och uppfostrar den helt faderligen till lydnad för Guds bud med tröstliga löften, huru väl det skall gå de fromma, och med hotelser, huru de onda måste blifva straffade. Ty ungdomen är af sig sjelf benägen för allt ondt, och dertill är den oerfaren, så att den icke förstår verldens och djefvulens list och ondska, är äfven mycket för svag för att stå emot de onda exempel och förargelser, som oss möta, och förmår icke heller att regera sig sjelf: derföre tager den skada [ 211 ]och går förlorad, innan den vet af det, hvar den icke uppfostras och läres.

Derföre behöfver och måste den hafva lärare och regerare, som densamma förmana, varna, straffa, tukta och alltid hålla till Guds fruktan och bud för att stå emot djefvulen, verlden och köttets lusta; såsom Salomo i denna bok med all flit och rikligen gör, och fattar sin lärdom i ordspråk, på det den så mycket lättare och hellre må fattas och behållas i minnet. Så att hvarje menniska, som vill blifva from, billigtvis borde hålla denna bok för sin dagliga handbok eller bönebok, och ofta läsa deruti och betrakta sitt lefverne dereftér.

Ty man måste dock gå en af dessa vägar, antingen att man låter fadren tukta sig, eller bödeln göra detta, såsom det heter: löper du undan mig, så löper du icke undan bödeln. Och vore godt att man alltid förestälde ungdomen detta, att den måtte veta och icke tvifla deruppå: att den antingen måste lida fadersriset, eller bödelssvärdet; såsom Salomo i denna bok alltid hotar den olydige med döden. Ty der varder dock intet annat deraf, Gud låter det icke blifva ostraffadt: såsom erfarenheten ju ock visar, huru de ohörsamma onda sällarne så underligen gå under och komma i händerna på bödeln, när de minst vänta det och äro som säk rast.

Derföre kallar Salomo i denna bok alla dem för narrar, som förakta Guds bud, och dem, som skicka sig efter Guds bud, deremot för visa. Och syftar han dermed icke allenast på ungdomen, som han förnämligast företager sig att lära, utan på alla möjliga stånd, från det högsta ända till det allra lägsta. Ty likasom ungdomen har sina särskilda odygder, som strida emot Guds bud, så hafva alla andra stånd äfven sina odygder; och väl argare än ungdomens odygder äro; såsom man säger: Ju äldre, ju argare. Och åter: Åldern hjelper icke mot någon dårskap.

Och om än intet annat ondt funnes i de högre stånden, såsom girighet, högfärd, hat, afund o. s. v., så är dock denna enda odygden ond nog, att de vilja vara visa och kloka, der de icke skola vara det. Såsom den som är i det andeliga embetet, han vill vara klok och hafva mycket att beställa i det verldsliga, och är här på hans klokhet ingen ände. Och tvärtom, den som är i det verldsliga embetet, han får icke rum i sitt hufvud för annan konst, än huru det andeliga embetet skall regeras.

Af sådana narrar äro alla land, alla städer, alla hus fulla, och de blifva i denna bok med stort allvar bestraffade, och en hvar förmanad att akta på det honom tillkommer, och troget och flitigt uträtta det som är honom befaldt. Och finnes icke heller någon [ 212 ]större dygd till än den att vara hörsam och akta på det man är befald att göra. De som göra det kallas visa menniskor; men de ohörsamma kallas narrar, ehuruväl de icke vilja vara eller kallas ohörsamma eller narrar.

INLEDANDE DEL. KAP. I—IX.

Öfverskrift 1:1–7. 1.¹Ordspråk af Salomo, Davids son, Israels konung:^[1] ²För att lära sig visdom och tukt; för att inhemta klok lärdom af alla slag; ³för att få den handledning, som behöfves till att blifva skicklig att förstå sig på rätt och rättfärdighet och goda seder. — ⁴För att lära de fåkunniga klokhet, de unga vett och eftertanke; ⁵under det att den vise hör och förökar sin lärdom. och den förståndige förvärfvar sig skicklighet. — ⁶För att lära att förstå ordspråk och bildspråk, de vises ord och deras gåtor. — ⁷Herrens fruktan är begynnelsen till att lära; vishet och tukt förakta de dåraktiga^[2]

Första Talet 1:8–19.

⁸Hör, min son, din faders förmaning, och visa icke ifrån dig din moders undervisning.^[3] ⁹Tv en skön krans äro de för ditt hufvud, och en halsked för din hals.^[4]

¹⁰Min son, om syndare locka dig, så samtyck icke. ¹¹Om de säga: »Kom med oss, så vilja vi lägga oss i försåt för att utgjuta blod, i bakhåll för den oskyldige utan sak. ¹²Vi skola uppsluka dem lefvande såsom dödsriket; helt och hållet, såsom grafven dem, hvilka sjunka i henne. ¹³Kostbart gods af alla slag skola vi finna, vi [ 213 ]skola fylla vårt hus med byte. ¹⁴Din lott skall du kasta med oss, en pung skall vara för oss alla»:

¹⁵Min son, gå icke på vägen med dem; håll din fot från deras stig, ¹⁶då deras fötter löpa till att göra ondt, och skynda sig för att utgjuta blod. ¹⁷Ty förgäfves utbredes nätet för hela fågelskarans ögon; ¹⁸men dessa, de lägga sig i forsåt för att utgjuta sitt eget blod, och i bakhåll för sina egna lif. ¹⁹Så går det alla, som fika efter orätt vinning; deras eget lif, som så göra, tager det bort.

Andra Talet 1:20—33.

²⁰Visheten ropar öfverljudt ute på gatan, på torgen låter hon höra sin röst. ²¹Under larmet der vägarne mötas ropar hon, i ingångarna till portarna i staden, der talar hon sina ord:^[5] ²²»Huru länge, I fåkunnige, skolen I älska fåkunnigheten? Huru länge skola bespottarne hafva sin lust i att bespotta, och dårarne hata att taga emot lärdom? ²³Vänden eder till min förmaning, så vill jag utgjuta min ande öfver eder, och låta eder veta mina ord.» — — —

²⁴Eftersom jag hafver ropat och I vägren att höra, hafver uträckt min hand och ingen gifver akt,^[6] ²⁵utan I låten alla mina råd fara, och viljen icke veta af min förmaning: ²⁶så skall ock jag le åt eder ofärd; hånle, då det, för hvilket I frukten, kommer;^[7] ²⁷då det, för hvilket I frukten, inbryter såsom en storm, och eder ofärd kommer såsom en stormvind; då de komma öfver eder, nöd och ångest.

²⁸Då skola de ropa till mig, men jag skall icke svara; de skola söka mig bittida, men icke finna mig:^[8] ²⁹för det de hatat att taga emot lärdom, och icke utvalt HERRENS fruktan. ³⁰De hafva icke velat lyssna till mina råd, de hafva föraktat alla mina förmaningar: ³¹derföre skola de ock få äta af sin vägs frukt, och mättas af sina rådslag.^[9] ³²Ja, de fåkunnigas oläraktighet dödar dem, och dårarnes säkerhet bereder deras undergång;^[10] ³³men den som hör på mig, han skall bo i trygghet, och vara lugn och utan fruktan för olyckans dag.^[11]

[ 214 ]Tredje Talet 2:1—22. 2.¹Min son, om du anammar mina ord och gömmer mina ord inom dig, ²så att du låter ditt öra gifva akt på visheten, och böjer ditt hjerta till klokheten; ³ja, om du upphöjer din röst för att kalla på förståndet och ropa efter klokheten;^[12] ⁴om du söker efter dem såsom efter silfver och letar efter dem såsom efter gömda skatter: ⁵då skall du förstå, hvad HERRENS fruktan är, och finna vägen till Guds kunskap. ⁶Ty HERREN gifver vishet, af hans mun utgår klokhet och förstånd; ⁷och han har förvarat åt de redliga en lön, som icke sviker. En sköld är han för dem, som vandra ostraffligt,^[13] ⁸så att de taga vara på det rättas stigar; och han håller vakt om sina frommas väg.

⁹Då skall du förstå hvad rätt och rättfärdighet och goda seder äro — förstå hvad som hör till en rätt vandel uti allt; ¹⁰ty vishet skall då vinna inträde i ditt hjerta, och att lära skall blifva ljuft för din själ. ¹¹Och då skall besinning hålla vakt om dig, och klokhet bevara dig, ¹²för att rädda dig från en ond väg: från menniskor, som tala falska ord; ¹³från dem, som öfvergifva det rättas stigar för att vandra mörkrets vägar; ¹⁴som hafva sin fröjd i att göra det onda och jubla öfver det ondas konster; ¹⁵som vandra krokvägar, och slingra sig med sina stigar:

¹⁶För att rädda dig från den qvinna, som icke hör dig till: från en främmande qvinna, som talar hala ord;^[14] ¹⁷från henne, som har öfvergifvit sin ungdoms vän, och öfvergifvit sin Guds förbund. ¹⁸Ty till döden sänker sig hennes hus, och till skuggornas rike hennes stigar;^[15] ¹⁹alla som ingå till henne, de vända icke åter, och finna icke lifvets stigar.

²⁰(Bevara dig derifrån), på det du skall vandra på de godas väg, och hålla dig till de rättfärdigas stigar. ²¹Ty de rättsinniga skola bo i landet, och de fromma skola stadna qvar i det.^[16] ²²Men de ogudaktiga skola utrotas ur landet, och de affälliga skola utdrifvas ur det.^[17]

Fjerde Talet 3:1—12. [ 215 ]3.¹Min son, förgät icke min undervisning, och låt ditt hjerta bevara mina bud; ²ty de skola förlänga dina dagar, och lägga till dem år af lif och sällhet.^[18] ³Låt godhet och trohet aldrig vika från dig; bind dem omkring din hals, skrif dem på ditt hjertas tafla:^[19] ⁴då skall du finna nåd och ynnest i Guds och menniskors ögon.^[20]

⁵Förtrösta på HERREN af allt ditt hjerta, och lita ej på din egen klokhet. ⁶På alla dina vägar förtro dig åt honom, så skall han jemna alla dina stigar. ⁷Var icke vis i dina ögon, frukta HERREN och vik från det onda.^[21] ⁸Det skall gifva läkedom åt din kropp, och förfriskning åt dina ben.^[22]

⁹Ära HERREN med ditt gods och med förstlingen af all din inkomst,^[23] ¹⁰så skola dina lador uppfyllas med öfverflöd på allt, och dina presskar rinna öfver af must. ¹¹Min son, förakta icke HERRENS upptuktelse, och sky icke hans aga.^[24] ¹²Ty den, som HERREN älskar, agar han: likasom en fader sonen, som han håller kär.^[25]

Femte Talet 3:13—26.

¹³Säll den menniska, som har funnit vishet; och den menniska, som vet att skaffa sig klokhet.^[26] ¹⁴Ty bättre är vinsten, som man får af henne, än vinsten af silfver; och bättre än guld är den afkastning, som hon gifver.^[27] ¹⁵Hon är kostbarare än koraller, och alla dyrbarheter, som du eger, gå icke upp mot henne.^[28] ¹⁶Långt lif är i hennes högra hand, och i hennes venstra rikedom och ära.^[29] ¹⁷Hennes vägar äro idel ljuflighet, och alla hennes stigar frid. ¹⁸Ett lifvets träd är hon för dem, som omfatta henne; och de, som hålla henne fast, äro lyckliga att prisa.

¹⁹HERREN hafver grundat jorden genom visheten, han har frambragt himlarna genom sitt förstånd.^[30] ²⁰Genom hans klokhet frambrusto verldshafven, och nedgjuta molnen daggens droppar. ²¹Min son, låt dem ej vika från dina ögon; beflita dig om redbarhet och eftertänksamhet. ²²Då skola de blifva en källa till lif för din själ, och ett smycke för din hals.^[31] ²³Då skall du vandra trygg din väg och icke stöta din fot; ²⁴och när du lägger dig till hvila, [ 216 ]skall du icke rädas, utan ligga och din sömn skall vara ljuf.^[32] ²⁵Du skall ej frukta för plötslig skräck, för ovädret öfver de ogudaktiga, när det utbryter. ²⁶Ty HERREN skall vara din tillförsigt, och bevara din fot från att snärjas.^[33]

Sjette Talet 3:27—35.

²⁷Neka icke honom välgerningen, som deraf är i behof, då det står i din makt att bevisa henne. ²⁸Säg icke till din nästa: »Gå och kom igen; i morgon vill jag gifva dig», då du har tillgång nu.

²⁹Stämpla icke ondt emot din nästa, då han sitter trygg tillsammans med dig.

³⁰Gå ej till rätta med en menniska utan sak, då hon icke gjort dig något ondt.

³¹Afundas ej en våldets man, och haf icke behag till någon af hans vägar. ³²Ty en styggelse för HERREN är den laglöse; men med de rättsinniga har han sin umgängelse.^[34]

³³HERRENS förbannelse är i de ogudaktigas hus, men de rättfärdigas hem välsignar han. ³⁴Har han med bespottare att göra, så bespottar äfven han; men de ödmjuka gifver han nåd.^[35]

³⁵Visa skola ärfva ära, men dårar skola få skam på sin lott.^[36]

Sjunde Talet 4:1—5:14. 4.¹Hören, barn, på en faders förmaning, och lyssnen, att I mågen lära eder klokhet. ²Ty lärdom, som är god, har jag att gifva eder; försmån ej min undervisning. ³Ty jag har ock varit en son, som hade en fader; jag var ännu späd och kär såsom en enda son i min moders ögon; ⁴då undervisade han mig och sade till mig:

»Låt ditt hjerta hålla fast mina ord; bevara mina bud, så får du lefva.^[37] ⁵Köp vishet, köp klokhet; förgät icke och vik icke ifrån dessa min muns ord.^[38] ⁶Öfvergif henne [ 217 ]icke, så skall hon hålla vakt om dig; älska henne, så skall hon bevara dig.

⁷Det är begynnelsen till visheten: Köp vishet, och det för allt hvad du eger; köp klokhet! ⁸Håll visheten högt i pris, så skall hon upphöja dig igen; hon skall ära dig, derföre att du hafver henne kär. ⁹Hon skall sätta på ditt hufvud en skön krans, ett ståtligt diadem skall hon räcka åt dig.^[39]

⁎ ⁎
⁎

¹⁰Hör, min son, och tag emot mina tillsägelser, så skola dina år, som du får lefva, blifva många.^[40] ¹¹I vishetens väg hafver jag undervisat dig, på det rättas stigar hafver jag fört dig.^[41] ¹²Då du der går, skall intet ställa sig i vägen för din gång; och då du der löper, skall du icke stappla. ¹³Håll blott fast förmaningen och släpp henne ej; bevara henne, ty hon är ditt lif.

¹⁴Gif dig icke in på de ogudaktigas stig, och skrid icke fram på de ondas väg.^[42] ¹⁵Låt den fara och vandra honom ej; vik ifrån den och skrid förbi.

¹⁶Ty de kunna icke sofva, om de ej få göra ondt; och deras sömn tages ifrån dem, om de ej få bringa någon på fall. ¹⁷Ja, de lefva af ogudaktighet såsom bröd, och dricka våld och orätt såsom vin.

¹⁸De rättfärdigas väg är lik gryningens ljus, som växer mer och mer, till dess det blifver full dag. ¹⁹Men de ogudaktigas väg är lik det tjocka mörkret; de veta icke, hvad stund de skola stöta sig och falla.^[43]

⁎ ⁎
⁎

²⁰Min son, lyssna till mina ord, och böj ditt öra till mina tillsägelser. ²¹Låt ingen skilja dem från dina ögon, bevara dem i ditt hjertas innersta. ²²Ty de äro en källa till lif för alla, som finna dem, och en läkedom för hela deras varelse.^[44]

²³Framför allt annat bevara ditt hjerta, ty från det utgå Hfvets källådror.^[45]

[ 218 ]²⁴Låt all falskhet vika från din mun, och allt slingerväsende vara långt från dina läppar.

²⁵Låt dina ögon skåda rätt framför sig, och dina blickar hafva målet för dig rätt i sigte.

²⁶Gör stigen för din fot jemn, och låt dina vägar styras rätt.^[46] ²⁷Vik icke af till höger eller venster; afhåll din fot från det onda.^[47]

⁎ ⁎
⁎

5.¹Min son, lyssna till min visdom, böj ditt öra till mitt förstånd: ²så att du tänker på hvad du gör, och dina läppar taga vara på hvad du har lärt.

³Se, af honung drypa skökans läppar, och hennes gom är halare än olja;^[48] ⁴men hennes sista, det är bittert såsom malörten, det är skarpt såsom det skarpaste svärd. ⁵Hennes fötter äro på väg ned till dödens boning, rakt på dödsriket styra hennes steg. ⁶Och på det du icke skall beträda lifvets väg, slingra sig hennes stigar utan att du märker det.

⁷Och nu, barn, hören mig, och viken icke från min muns ord. ⁸Låt din väg vara långt skild från henne, och nalkas icke till ingången af hennes hus: ⁹att du icke må gifva din ungdoms blomma åt andra, och dina år åt omenniskor. ¹⁰Att icke främmande skola mätta sig af din förmögenhet, och allt hvad du arbetat stadna i en främlings hus; ¹¹och du får sucka i din sista stund, då ditt kött och hull blifvit förtärda, ¹²och säga: »Ack att jag har hatat förmaningen, och föraktat varningen i mitt hjerta, ¹³så att jag icke hörde på mina lärares röst, och icke lånade mitt öra åt dem, som undervisade mig! ¹⁴Huru snart har jag icke råkat i allt elände midt i församlingen och menigheten!»

Åttonde Talet. 5: 15—23.

¹⁵Drick vatten ur din egen cistern, och det vatten, som flyter ur din egen brunn.^[49] ¹⁶Må ditt källvatten strömma ut, och blifva till vattenbäckar på gatorna; ¹⁷må de [ 219 ]tillhöra dig allena, och icke främmande jemte dig. ¹⁸Vare din brunn välsignad, och gläd dig af din ungdoms hustru, ¹⁹din väna hind, ditt täcka rå; må hennes bröst berusa dig alltid, och var förälskad i henne ständigt. ²⁰Eller hvarföre vill du, min son, förälska dig i en qvinna, som icke tillhör dig; och omfamna en främmande qvinnas barm?

²¹Vet, att inför HERRENS ögon äro en mans vägar, och alla hans stigar pröfvar han. ²²Den ogudaktiges egna missgerningar snärja honom, och i sina syndabojor hålles han fången. ²³Så dör han genom sin tuktlöshet, der han färdas vilse i sitt stora oförnuft.

Nionde Talet. 6: 1—5. 6.¹Min son, om du har gått i borgen för din nästa, gått i god för en främmande med ditt handslag: ²då är du insnärjd i din muns ord, fångad i din muns ord. ³Så gör nu detta, min son, att du må rädda dig; ty du har kommit i din nästas våld. Gå och ödmjuka dig med böner, och bestorma din nästa; ⁴låt ingen sömn komma i dina ögon, eller slummer öfver dina ögonlock. ⁵Rädda dig såsom en gazell ur (jägarens) hand, och såsom en sparf ur fågelfängarens hand. Tionde Talet 6:6—11.

⁶på till myran, du late; se på hennes vägar och lär vis- dom. ⁷Ingen domare eller uppsyningsman eller regent hafver hon, ⁸men dock bereder hon om sommaren sin spis, och insamlar sin föda i skördetiden. -— ⁹Huru länge, du late, skall du ligga; när skall du en gång uppstå in- din sömn? ¹⁰Ja sof ännu något litet; slumra ännu något litet; lägg händerna tillsammans ännu något litet för att hvila: ¹¹så skall fattigdomen komma öfver dig såsom en vandringsman med snabba steg, och armodet såsom en sköldbeväpnad.

2I) ^[50] 22) ^[51]

x) ^[52] 6) ^[53] 10) ^[54] [ 220 ]

Elfte Talet 6:12—19.

¹² Pn föraktlig menniska, en nedrig varelse är den som ^ går omkring med ondt sej väller. ¹³Han plirar med sina ögon, han skrapar med sina fötter, han tecknar med sina fingrar. ¹⁴Hans hjerta riifvar på det som ej är godt; han stiftar ondt i hvarje ögonblick, han utsår trätor. ¹⁵Der- före skall hans ofärd komma plötsligt; ja plötsligt på en gäng skall han krossas utan räddning.

¹⁶Sex ting äro de, som HERREN hatar; och sju äro en styggelse för hans själ: ¹⁷högfärdiga ögon; en falsk tunga; händer, som utgjuta oskyldigt blod; ¹⁸ett hjerta, som smider onda anslag; fötter snara att löpa till det som är ondt; ¹⁹ett falskt vittne, som andas lögn; och den som utsår trätor mellan bröder.

Tolfte Talet 6:20—35.

²⁰rPag vara, min son, på din faders bud, och visa icke

ifrån dig din moders undervisning; ²¹bind dem vid

ditt hjerta ständigt, vira dem omkring din hals. ²²Då du vandrar, må de vägleda dig; när du ligger, må de hålla vakt om dig; när du är vaken, må de hålla samtal med dig ²³Ty budet är en lampa, och undervisningen ett ljus, och en lifvets väg äro tuktande förmaningar) — ²⁴för att bevara dig för en ond qvinna, för de hala orden af en främmande tunga.

²⁵Haf icke lust till hennes skönhet i ditt hjerta, och låt henne icke fånga dig med sina ögonkast; ²⁶ty för en skökas skull kommer det till sista brödkakan, och en annans hustru håller jagt efter det dyra lifvet. — ²⁷Hemtar väl någon eld i sin barm utan att hans kläder blifva upp- brända? ²⁸Eller går någon på glödande kol utan att hans fötter blifva svedda: ²⁹Sä den som har umgänge med sin nästas hustru; ingen blifver ostraffad, som kommer när en sådan.

³⁰Man föraktar icke tjufven, som stjäl för att äta sig mätt, då han hungrar; ³¹och ertappas han, betalar han det

I2) ^[55] I3) ^[56] 2°) ^[57] 2I) ^[58] 24) ^[59] 29) ^[60] [ 221 ]igen sjufaldt, eller gifver han allt hvad han eger i sitt hus. ³²Men den som begår hor med en annans hustru, han är utan förnuft; en sjelfmördare är den det gör. ³³Slag och skam får han uppbära, och hans nesa är outplånlig; ³⁴ty svartsjuka är mannavrede, och mannen skonar ej på hämndens dag. ³⁵Han frågar icke efter någon lösepenning, och vill ej taga den, huru stor du än vill göra gåfvan.

Trettonde Talet 7:1—27. 7.¹Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud när

dig. ²Tag vara på mina bud, så skall du lefva, och på min lärdom såsom din ögonsten. ³Bind dem om dina fingrar, skrif dem på ditt hjertas tafia. ⁴Säg till visheten: »min syster är du», och kalla klokheten din väninna: ⁵att de må bevara dig för en qvinna, som icke tillhör dig; för en främmande qvinna, som talar hala ord.

⁶Ty genom fönstret af mitt hus bakom gallret skådade jag ut: ⁷då såg och märkte jag bland de oerfarna unga en oförståndig yngling, ⁸som vek om på gatan vid en sådan qvinnas hörn, och beträdde vägen till hennes hus ⁹i skymningen på aftonen af dagen; midt i natten, då mörkret rådde. ¹⁰Och se, en qvinna kom emot honom i skökoclrägt och full af illistighet; ¹¹det var en larmande och ostyrig qvinnovarelse som aldrig kunde hålla sina fötter hemma, ¹²utan än på gatan, än på torgen och i alla hörn stod på lur. ¹³Och hon tog honom och kysste honom, och sade till honom med en fräck uppsyn:

¹⁴»Tackoffer har jag haft att offra; i dag har jag fullgjort mina löften: ¹⁵derföre har jag gått ut emot dig för att söka ditt anlete och har funnit dig. ¹⁶Jag har bäddat min säng med kuddar och brokiga täcken af egyp- tiskt garn; ¹⁷bestänkt min bädd med myrrha, aloe och kanel. ¹⁸Kom och låt oss dricka ur kärlekens pokal i fulla drag, och förlusta oss med älskog. ¹⁹Ty min man är icke hemma, han har rest bort en lång väg; ²⁰^penning- pungen har han tagit med, till fullmånsdagen kommer han hem.»

32) ^[61]

3) ^[62] 5) ^[63] I4) ^[64] [ 222 ]²¹Hon förledde honom med sitt myckna intalande; genom sina hala läppar förförde hon honom. ²²Han gick efter henne i detsamma: likasom en oxe på vägen till att slagtas gick han in, och likasom en förbrytare i kedjor på vägen till sitt straff — ²³till dess pilen genomborrade hans lefver.* Såsom en fågel, som ilar på vägen till snaran, så visste han ej, att det gälde hans lif.

²⁴Och nu, söner, hören mig och lyssnen till min muns ord: ²⁵Låt ej ditt hjerta afvika till en sådan qvinnas vägar, och gå ej vilse på hennes stigar. ²⁶Ty många slagna har hon fält till jorden, och stort är talet på dem alla, som hon har dräpt. ²⁷Dödsrikets vägar kan man kalla hennes hus; de bära ned till dödens kamrar.

Fjortonde Talet 8: 1—36,

8.¹Se, visheten ropar, och förståndet låter höra sin röst.

²Öfverst på höjderna vid vägen, der vägarna mötas, har hon stält sig. ³Vid portarne i mynningen af staden, i ingången af portarne ropar hon öfverljudt:

⁴Till eder, menniskor, ropar jag; jag vänder mig med min röst till menniskors barn. ⁵Lären, I enfaldige, klok- het; och I dårar, lären förstånd. ⁶Hören, ty jag talar konungsliga ord; och mina läppar öppna sig för att lära det som är rätt.

⁷»Ja, sanning ljuder från min gom, och ogudaktigheten afsky mina läppar. ⁸Alla min muns ord äro rättfärdiga, intet af svek och falskhet finnes i dem. ⁹I)e äro alla klara för den, som har förstånd; och rättsinniga för dem, som lärt att inse.

¹⁰Så tagen nu emot min undervisning hellre än silfver, och den lärdom, som jag gifver, framför utvaldt guld. ¹¹Ty vishet är bättre än koraller, och alla dyrbarheter tillsammans gå icke upp mot henne.

¹²]ag, vishet, är herre till klokheten, och kloka råd vet jag att finna. ¹³HERRENS fruktan är att hata det onda: stolthet och högfärd och syndig vandel, och en mun, som

27) ^[65]

) ^[66] lö) ^[67] *3) ^[68]

^{[not 1]} [ 223 ]talar lögn, hatar jag. ¹⁴Hos mig är råd att få och allt som båtar, allt förstår jag och min är makten. ¹⁵Genom mig regera konungarne, och fälla furstar rätta utslag. ¹⁶Genom mig styra de som sitta vid styret: store herrar och alla jordens domare.

¹⁷Jag älskar dem, som älska mig; och de, som arla söka mig, skola finna mig. ¹⁸Rikedom och ära finnes hos mig; skatter, som bestå, och rättfärdighet derhos. ¹⁹Min frukt är bättre än guld och fint guld, och min af kastning- bättre än utvaldt silfver. ²⁰På rättfärdighetens stråt vandrar jag, midt på rättvisans stigar: ²¹för att gifva mina vänner ett arf, som eger bestånd, och uppfylla deras förrådskamrar.

²²HERRENS egendom var jag, begynnelsen till hans väg, innan han gjorde något af sina verk i tidernas början. ²³Från evighet är jag vorden insatt i mitt embete; från verldens begynnelse, från jordens urtidsdagar. ²⁴Innan verldshafven funnos, var jag född; förrän källor funnos digra på vatten, ²⁵innan bergen grundades, före höjderna var jag född. ²⁶Förrän han skapat jorden och allting utom- jords, och hufvudet för jordebygdens stoftvarelser; * ²⁷då han stälde himlarne på sin plats — var jag med. Då han spände hvalfvet öfver verldshafvets yta; ²⁸då han fastgjorde lufthimmelen ofvan; då verldshafvets källor frambröto med makt ²⁹och han satte åt hafvet dess gräns och bjöd vattnet att icke gå öfver dess bräddar; då han afmätte jordens grundpelare ~ ³⁰då var jag vid hans sida såsom verk- mästare. Och jag var idel lust dagligen och spelade inför hans anlete hvarje stund; ³¹spelade på hans jordkrets, och jag hade min förlustelse med menniskors barn.

³²Och nu, söner, hören på mig; saliga äro de som taga vara på mina vägar. ³³Hören på förmaningens ord, att I mågen varda visa, och dragen eder icke undan. ³⁴Salig den menniska, som hör på mig, så att hon vakar vid mina dörrar dagligen; så att hon vaktar vid mina dörrposter! ³⁵Ty den som har funnit mig, han har funnit lif, och tillvunnit sig nåd af Jehovah. ³⁶Men den som förfelar mig, han syndar mot sin egen själ; alla de som hata mig, älska döden.

^[69] 22) ^[70] 2?) ^[71] ay) ^[72] 3I) ^[73] 35) ^[74]

^{[not 2]}

[ 224 ] Femtonde Talet 9:1 —18.

9.Visheten har byggt sitt hus och uthuggit sina pelare de

sju; 2hon har slagtat sin slagtboskap och blandat sitt vin. 3Hon har utsändt sina tjenarinnor och låter utropa på ryggarne af stadens höjder: 4>I)en som är fåkunnig, han vike af hit.» Hon säger till alla oförståndiga: 5»Kommen och äten af mitt bröd och dricken af mitt vin, som jag har blandat. 6()fvergifven de fåkunniga, på det I magen lefva; och gån rätt fram på förståndets väg.»

[7Den som tillrättavisar en bespottare, far skam till tack, och den som förmanar den ogudaktige, smälek. 8Förmana icke bespottaren, att han icke skall hata dig; förmana den vise, så skall han älska dig. 9Meddela åt den vise, så skall han blifva ännu visare; lär den rättfärdige, så skall han taga emot ännu mera af lärdom. IOBegynnelsen till vishet är att frukta HERREN, och att känna den Allraheligaste är förstånd.]*

1LTy genom mig skola dina dagar blifva många, och åratal läggas till ditt lif.

I2Om du är vis, skall du hafva godt af din visdom; och om du är en bespottare, skall du allena umgälla det.] * I3Dårskapen är en qvinna, som är larmande, fåvitsk alltigenom, och förstår alls intet. I4Och hon har satt sig vid ingången till sitt hus; satt sig på en tron på stadens höjder, I5och ropar till dem, som draga fram på vägen och gå raka vägar: l6»Den som är fåkunnig, han vike af hit»! Och hvar en oförståndig är, der säger hon till honom: I7»Stulet vatten är sött, och bröd i löndom smakar ljuft».

l8Och de veta icke, att der är fullt af skuggors hamnar; i dödsrikets djup ligga hennes gäster.

2) Matt. 22:4. 6) Kap. 1:22. 8) Kap. 23:9. IO) Kap. 1:7. XI) Kap. 3:2, 16. I7) Kap. 20:17.

Verserna 7 —10 likasom v. 12 äro anmärkningar till texten

i egenskap af betraktelser öfver det, som går förut, och hafva derföre blifvit satta inom klämmer. [ 225 ]o

i- m io. salomos ordspråk. 225

II.

I'( )RSTA SAMLINGEN AF SALOMONISKA ORDSPRÅK.

KAP. X—XXII: 16.

1 Ordspråk af Salomo. 10.

vis son gläder sin fader, och en dåraktig son är sin ' -J moders sorg.

Kap. 15: 20; 17: 21, 25.

20gudaktighetens skatter båta intet, men rättfärdighet räddar från döden.

3HERREN låter icke den rättfärdiges själ hungra,

men den ogudaktiges glupskhet visar han ifrån sig. Ps. 37: 19, 25; Jak. 4: 3.

4Arm man gör lat hand, men idog hand gör rik. Kap. 6:6—11; 12:24, 27; 19:15; 28:19.

5En förståndig son samlar tillhopa under sommaren, och en odåga till son sofver i skördetiden.

6Välsignelser nedkallas öfver den rättfärdiges hufvud, och orättfärdigheten tilltäpper de ogudaktigas mun/"

De vilja berömma sig sjelfva, då inga andra göra det, men

kunna det icke, emedan deras missgerningar alltför högljudt vittna emot dem.

7De rättfärdigas åminnelse lefver i välsignelse, men de ogudaktigas namn förmultnar.

Hjob 18: 17; Ps. 9: 6.

8En vis man låter säga sig, och en stortalig narr går öfver ända.

9I)en, som vandrar redligt, vandrar tryggt; och den, som går slingervägar, varder känd.

10Den som plirar med ögonen, han kommer ondt åstad; och en narr med mun som går, han går öfver ända.

Kap. 6: 13.

111 )en rättfärdiges mun är en lifvets brunn; men orätt- färdigheten tilltäpper de ogudaktigas mun.

V. 31; Kap. 13: 14.

///obs bok. Psaltaren m. m. 15 [ 226 ]226

SALOMOS ORDSPRÅK.

KAP. IO.

I2Hat uppväcker trätor, men kärlek skyler öfver alla öfverträdelser.

i Pel. 4: 8.

I3På den förståndiges läppar bor vishet, och ett ris för dårens rygg.

I4Vise tiga med hvad de veta, men narrens mun är ett öfverhängande ras.

I5I)en rikes rikedom är hans fasta borg; de armas förskräckelse är deras fattigdom.

Kap. 18: 11.

l6Den rättfärdige arbetar för att lefva; den ogudaktiges

inkomst går till synd.

Luk. 16: 19.

I7En väg till lif är den, som tager vara på rättelsen; men den, som icke aktar tillrättavisningen, för vilse.

l8Den som gömmer sitt hat, han är en ljugare; och den som sprider förtal, han är en dåre. *

Ty han kan icke beräkna det onda, som dermed åstadkommes.

9Der orden äro många, blifver synden icke borta;

men den som tyglar sina läppar, han är klok.

2°Den rättfärdiges tunga är utvaldt silfver; de ogud- aktigas förstånd är föga värdt.

2IDen rättfärdiges läppar nära många, och dårar dö af brist på förstånd.

22HERRENS välsignelse allena gör rik, och allt vårt arbete lägger dertill intet.

Ps. 127: 2.

23Att göra det, som faller honom in, är för dären så- som en lek; och vishet för en man af förstånd.

24Hvad den ogudaktige fruktar, det kommer öfver

honom; och de rättfärdiga få hvad de åstunda.

Kap. i: 27; Ps. 37: 4.

25Likt ett stormväder, som far fram, försvinner den ogudaktige; men den rättfärdige är ett hus, grundadt för evigt.

Ps. 37: 35? 36. Matt. 7: 24 f.

2ÖSåsom ättikan för tänderna och såsom röken för ögonen, så den late för dem, som skicka honom. [ 227 ]KAP. I O, II.

SALOMOS ORDSPRÅK.

227

27HERRENS fruktan förlänger lifvet, men de ogud- a k t igas år lyktas i förtid.

Kap. 9: 11; 14: 27.

28De rättfärdigas väntan förbytes i fröjd, men de ogudaktigas hopp förgås.

Ps. 9: 19; Hjob 8: 13.

29En fast borg är HERRENS väg för de fromma, men en förskräckelse för ogerningsmän.

Ps. 18: 2, 3; 50: 17.

3°Den rättfärdige skall aldrig rubbas från sin plats; men de ogudaktiga skola icke bo qvar i landet.

Ps. 112: 6; Kap. 2: 22.

3Visheten skjuter skott i den rättfärdiges mun, men en galen tunga afhugges. *

.V. 11; Ps. 37: 30.

Likt en torr gren eller ett ofruktbart träd.

32Den rättfärdiges läppar förstå sig på det, som täckes; och de ogudaktigas mun på det, som är förvändt.

r7alsk våg är en styggelse för HERREN, men full vigt 11.

A täckes honom.

Kap. 16:11; 20:10; 3 Mos. 19:35.

2Der öfvermodet kommer in, följer skammen med;

men med ödmjukhet följer vishet.

Kap. 16: 18; 18: 12; Jak. 4: 6.

3I)e redligas menlöshet leder dem på vägen, och de trolösas bakslughet störtar dem.

2 Sam. 17: 23: Ps. 18: 28.

4Gods hjelper ej på vredens dag, men rättfärdighet friilscr från döden.

Kap. 10: 2.

sI)cn frommes rättfärdighet gör hans väg jemn, och dm ogudaktiges ogudaktighet bringar honom på fall.

I )c redligas rättfärdighet räddar dem, och de trolösa l.inp.as 1 sin egen glupskhet.

/I).1 en ogudaktig menniska dör, så är det ute med hennes hopp, och hennes krafts dagars väntan är förlorad.

Kap. 10: 28. [ 228 ]228

SALOMOS ORDSPRÅK.

KAP. IO.

8Den rättfärdige gick fri ur trängseln, och den ogud- aktige kom i hans ställe.

Kap. 21: 18; Es. 43: 3.

9Den gudlöse drager ofärd öfver sin nästa med sin mun, men de rättfärdigas klokhet räddar dem.

IODå det går de rättfärdiga väl, fröjdar sig staden; och då de ogudaktiga förgås, jublar man.

T1De frommas välsignelse höjer staden upp, men de ogudaktigas mun rifver den ned.

Kap. 28: 12 ; 29: 2.

12Den oförståndige beter sig mot sin nästa med förakt, men en förståndig man tiger stilla.

I3Den som löper med sqvaller röjer hemlighet, men en tystlåten man håller saken tyst.

I4Utan ledning går ett folk under; men att hafva mänga, som kunna råda, är dess räddning.

I5Tvefaldt olycklig är den, som har gått i borgen för en främmande; men den som hatar handslag, han går trygg.

Kap. 6: 1, 2.

l6En skön qvinna vinner åt sig ära, såsom våldets män vinna åt sig rikedom.

I7Den barmhertige gör väl mot sin egen själ, och den hårdhjertade är grym mot sitt eget kött.

l8Den ogudaktige utsår åt sig en lön, som sviker; men rättfärdighetens såningsman en lön, som håller ord.

I9Rättfärdighet lägger grund till lif; men den som jagar efter ondt, han jagar efter sin död.

Kap. 19: 23.

2°En styggelse för HERREN äro de falskhjertade; men sitt välbehag har han till dem, som vandra redligt

2IFrån slägtled till slägtled skall den ogudaktige ej gå ostraffad; men de rättfärdigas ätt skall gå fri.

2 Mos. 20: 5, 6.

22En gyllene ring i ett svins tryne, och en skön qvinna utan förstånd.

Kap. 31: 30. [ 229 ]KAP. I O, II.

SALOMOS ORDSPRÅK.

229

JH )e rättfärdigas åstundan går ut på idel godt; de ogudaktigas hopp är idel förmätenhet.

v. 7.

a4Den ene utströr med full hand och blifver allt rikare; en annan spar öfver höfvan, och det gör honom endast fattig.

25En gifmild själ får fullt upp, och den som iskänker lår sig iskänkt.

Kap, 19: 17.

2ÖDen som håller inne kornet, förbannar folket; men 1 välsignelse nedkallas öfver säljarens hufvud.

27Den som beflitar sig om godt, han söker det som väl täckes; och den som är begifven på ondt, drabbas af det.

28Den som förtröstar på sin rikedom, han lutar till fall; men såsom löfvet slå de rättfärdiga ut och grönska.

Ps. 52: 9, 10.

29Den som vansköter sitt hus får ärfva vind; och en träl blifver dåren åt den vise.

3°Den rättfärdiges frukt är ett lifvets träd, och den vise fångar själar.

Kap. 3: 18; 15:4; Mark. 1: 17.

3ISe den rättfärdige får sin vedergällning på jorden;* huru mycket mer den ogudaktige och syndaren.**

i Pel. 4: 18.

Nemligen för hvad han syndat.

- På vedergällningens dag, när den kommer.

^^en som älskar tukt, han älskar vett; men den som hatar

tillrättavisning, han är vettlös.

Kap. 13: 1, 18.

2En god man skördar ynnest af HERREN, men den sjelfviske* fördömer han.

Ordagrant: En de onda tankarnas — här detsamma som

de sjelfviska tankarnas och beräkningarnas — man.

3En menniska vinner ej bestånd genom ogudaktighet; men de rättfärdigas rot rubbas ej.

V. 12. [ 230 ]230

KAP. 12.

4En duglig hustru är sin mans krona, men såsom röta i hans ben är en odåga.

Kap. 14: i; 31: 10—31.

5De rättfärdigas tankar gå ut på det som är rätt; de

ogudaktigas förslagenhet grundar sig på svek.

Luk. 16: i—8.

6De ogudaktigas ord äro ett blodigt försåt, men de

rättfärdigas mun räddar dem.

Ps. 55: 22.

7När de ogudaktiga störtas, så är det ute med dem; men de rättfärdigas hus består.

k ^

Kap. 10: 28.

8En man rosas efter sitt förstånd, och ett dumhufvud* föraktas.

Egentligen: »En som är förvriden till hjertat», i del alt

hjertat hos ebreerna betraktas som förståndets säte.

^Bättre är en ringa man med en enda tjenare, än en som vill något vara och är brödlös.

IODen rättfärdige vet, huru hans ök är till mods; men den ogudaktiges hjertelag är grymt.

2 Mos. 23: 5.

• *%

I]tDen som brukar sin åker, får bröd att äta sig mätt; och den som far efter tomheter, är tom på förstånd.

Kap. 28: 19.

I2Den ogudaktige trår efter nätet, som ligger utbredt för de onda;* men de rättfärdigas rot frodas.

Ordagrant: »Längtar efter de ondas nät». Det är detsamma

som att deras väg vill dit, för dem dit.

I3Den ogudaktige blef snärjd i sina läppars synd, och den rättfärdige gick fri ur trängseln.

Kap. 11:8.

I4Af sin muns frukt mättas man med det som är godt, och hvad en menniskas händer gjort, vänder tillbaka till henne sjelf.

Rom. 2: 6.

I5Dårens väg är rätt i hans ögon, men den vise lyssnar till råd.

l6Dåren låter sin harm i samma stund blifva kunnig, men den kloke skyler sin smälek. [ 231 ]KAP. 12.

SALOMOS ORDSPRÅK.

23I

I7En sanningsmenniska säger allting, såsom det är; och en gammal ljugare far med bedrägeri.

l8Mången talar utan att tänka ord, som äro såsom svärdsstyng; men de visas tunga är en läkedom.

Kap. 13: 5.

I9Sanningsmun består i evighet, men en falsk tunga ett ögonblick allena.

Kap. 21:28.

2°Att öfva svek är deras lust, som stämpla ondt;* och att sprida glädje deras, som stifta frid.

Genom falska förespeglingar, beskyllningar m. m., som åstad-

komma missräkning och misstämning, hvarigenom lifvet förbittras.

2IIntet ondt skall drabba den rättfärdige, men ele

o '

ogudaktiga äro fulla af ofärd.

Ps. 7: 15 f.

22En styggelse för HERREN äro falska läppar; men de, som hålla tro och lofven, äro hans välbehag.

Kap. 6: 17.

23En klok menniska döljer hvad hon vet, men dårars hjerta ropar ut sin dårskap.

Kap. 25: 28: 29: 11.

24De idogas hand skall råda, och lättjan tvingas att betala skatt.

Kap. 10: 4.

25Sorgen i-sitt hjerta kufvar en man, och ett godt ord byter den i glädje.

Kap. 16: 24.

2ÖDen rättfärdige spanar ut sin betesmark,* men de ogudaktigas väg för dem vilse.

Det är detsamma som den plats i lifvet, der det är honom

gifvet och bäst att verka.

27I)en late jagar intet villebråd, men en kostbar rike- dom för en menniska är att vara flitig.

V. 24.

28På rättfärdighetens väg är lif, och att vandra dess stig förer till odödlighet. [ 232 ]232

SALOMOS ORDSPRÅK.

KAP. IO.

13. son gör fadrens upptuktelse, men bespottaren hör

icke på bestraffningen.

Kap. 1: 8: 12: 1.

2Af sin muns frukt får man äta det som är godt; men de gudlösa hungra efter orätt. *

Kap. 12: 14.

Och få derföre äta det. som svarar deremot.

/

3Den som bevarar sin mun, bevarar sin själ; men den som spärrar upp sina läppar, går det illa.

Kap. 21: 23.

4Den late åstundar och får intet, men de idoga få fullt upp.

Kap. 10: 4.

5Lögnaktigt tal hatar den rättfärdige, men den ogud- aktige förtalar och utskämmer.

6Rättfärdigheten bevarar den oskyldige, och ogudaktig- heten bringar syndaren på fall.

7I)en ene ställer sig rik och har alls intet; en annan ställer sig fattig och har stor rikedom.

8Den rike måste gifva sin rikedom i lösen för sitt lif, men den fattige slipper att höra hotelsen.*

»Pengar eller lifvet»!

o

9De rättfärdigas ljus brinner med fröjd, men de ogud- aktigas lampa slocknar.

Kap. 24:20; Hjob 18:5; Matt. 5:14.

IOGenom öfvermod åstadkommes blott träta; men hos

hos dem, som lyssna till råd, är vishet. *

Kap. 28: 25.

Som vet att förebygga sådan träta.

1'Lättfånget gods smälter tillhopa; men den som samlar efter hand, han förökar det.

I2Utdragen väntan gör hjertat sjukt, men ett lifvets träd är vunnen önskan.

I3Den som föraktar ordet, han pantskrifves åt det;* och den som håller budet i vördnad, han lönas för det.

Det vill säga: han slipper icke ifrån det, utan det tager ut

sina rättigheter i alla fall — såsom »en dödens lukt till döden», då det icke får vara »en lifvets lukt till lifvet».

I4Den vises lära är en lifvets brunn; med den und- viker man dödens snaror.

Kap. 10: 11; 14: 27. [ 233 ]KAP. I O, II.

SALOMOS ORDSPRÅK.

233

I5Ett höfligt väsende* tillvinner ynnest; men de ogud- aktiga fara fram med råhet.

Närmare: »ett godt eller fint vett, lefnadsvett

l6Den kloke gör allting med förstånd, och narren breder ut sin dårskap.

Kap. 12: 23; 15: 2.

r7Ett otroget sändebud bringar i olycka, men en trogen budbärare är en läkedom.

Kap. 26: 6.

l8Fattigdom och skam är hans lott, som vägrar att låta säga sig; men den som tager vara på förmaningen, „ honom sker heder.

Kap. 12: i.

I9Uppfyld åstundan är ljuf för själen, och dårars afsky är att vika från det onda.*

Derfore hålla de fast sina syndavanor, äfven der de veta,

att det medför deras förderf till kropp och själ.

2°Den som umgås med visa, varder vis; och den som sällskapar med dårar, tager skada.

2IDet onda förföljer syndarne, och det goda lönar de rättfärdiga.

22Den gode lemnar arf åt barnabarn, och syndarens förmögenhet är sparad åt den rättfärdige.

Kap. 28:8: Hjob 20: 18 f.; Ps. 37:25.

23Fullt upp att äta gifver den fattiges nyodling, men mången går under genom oordentlighet.

24Den som spar sitt ris, hatar sin son; men den som älskar honom, agar honom i tid.

Kap. 22: 15.

25Den rättfärdige äter och blifver mätt, men de ogud- aktigas buk förblifver tom.*

Ps. 34: 11.

Antingen i den mening, att de icke få hvad de behöfva för

att stilla sin hunger, eller att de aldrig få nog.

1 f\yinnors vishet bygger huset upp, men deras dårskap 14 V^/ rifver det med egna händer ned. [ 234 ]234

salomos ordspråk.

kap. l6.

2Den, som fruktar HERREN, går sin väg rakt fram; men den, som går krokvägar, föraktar honom. *

Som så gör; och med detsamma visserligen Herren sjelf.

3I dårens mun bor ett gissel af högmod, men de visas läppar bevara dem.

4Utan nöten är krabban tom, och mycket kommer in genom oxens kraft. *

Det vill säga: de bekosta sjelfva sitt uppehälle, och det

blifver äfven öfver för deras egare.

5Ett sannfärdigt vittne ljuger ej, men ett falskt vittne ljuger i hvart andetag. *

Det är detsamma som: En menniska, som gjort sig känd

för sanningskärlek, kan man tro; men akta dig för att tro hvad en gammal ljugare säger.

6Bespottaren söker efter vishet och finner ej; * men att lära och förstå är för den förståndige lätt.

Han finner ej, emedan han, så länge han är en bespottare,

saknar den fasta grund och botten att stå uppå, hvarförutan detta icke är möjligt.

7Gå ur vägen för en dåraktig man; aldrig har du der lärt känna kloka läppar.

8Den klokes vishet är att förstå sig på sin väg, och dårars oförnuft att förstå sig på bedrägeri.*

Man tänke på liknelsen om den otrogne gårdsfogden Luk. 16!

9Skuldoffret gör spe af de oförnuftiga,* men emellan rättsinniga råder godt förstånd.

Som dermed gång efter annan måste bota för sina förbrytelser

mot nästans person och egendom. Jemf. 3 Mos. 5: 20; 19: 20 f.

IOHjertat känner sin egen sorg, och i dess glädje blandar sig ingen främmande.

irDe ogudaktigas hus skall ödeläggas, men de frommas tält skall blomstra.

I2Mångens väg är rätt i hans ögon, men änden derpå äro dödens vägar.

I3Äfven under löjet bor sorg i hjertat, och slutet på glädjen är bedröfvelse.

I4Den vrångsinnade mättas af sina vägar, och en god menniska af sina verk. *

Bådas handlingssätt medför sin rikliga vedergällning.

[ 235 ]kap. 14.

salomos ordspråk

235

I5En fåvitsk tror hvart ord, men den kloke ser sig före med sin gång.

l6Den vise fruktar och gar ur vägen för faran, men dåren förlöper sig och är säker.

I7Den snarstickne begår dårskap,* och den ränkfulle hatas.

Och blifver derföre beledd.

l8Fåkunniga ärfva dårskap,* och kloka krönas med msigt.

Matt. 13:12; 25:29; Mark. 4:25; Luk. 8:18.

Det vill säga, de blifva från fåkunniga förbytta till dårar,

hvilket är mycket värre.

- Det är detsamma som att de växa till i klokhet.

I9De onda måste buga sig för de goda, och de ogud- aktiga vänta utanför de rättfärdigas portar.*"

Exempel: Josef och hans bröder, Mos. 42—45.

2°Den fattige hatas äfven af sin like, men den rikes vänner äro många.

O

Kap. 19:4, 7.

2IDen som anser sin nästa med förakt, gör synd; men

väl honom, som är barmhertig mot de arma. Ps. 41:2.

22Fela om vägen skola de för visso, som stifta ondt; men godhet och trohet höra dem till, som stifta frid.

23Svåraste arbete medför alltid någon vinst, men af tomma ord* blifver man endast fattig.

Om hvad man vill göra, men icke gör. Eller också i be-

märkelse af andras löften och förespeglingar, på hvilka man litar.

24En krona för visa är deras rikedom, men dårars

oförnuft förblifver oförnuft.*

• •

Afven om det förgylles med all verldens rikedom.

25Ett sannfärdigt vittne räddar menniskors lif, men en inbiten ljugare sviker.*

Kap. 12: 17.

Ordagrant: »är ett bedrägeri». Det vill säga: han är icke att

lita på, äfven der det gäller en så vigtig sak som nästans lif eller död.

2ÖFast förtrösta kan den som fruktar HERREN; och hans barn veta, hvar de skola få en tillflykt.

Kap. 18: 10; Ps. 18: 3.

27HERRENS fruktan är en lifvets brunn; med hcnuc

undviker man dödens snaror. Kap. 13: 14. [ 236 ]3 salomos ordspråk.

kap. l6.

28Ett talrikt folk är en konungs stolthet; men brist på folk är furstars undergång.

29Sen till vrede, stor i förstånd! Men snar till vrede afgår med oförnuft.

Kap. 16: 32; 19: 11.

3°Ett lugnt sinne är kroppens lif, men lidelse är röta i benbyggnaden.

3M)en som öfvar förtryck mot den ringe, lastar hans skapare; men den, som ömmar för den fattige, ärar honom.

Kap. 17:5: 19: 17.

32I)å olyckan drabbar honom, dukar den ogudaktige under; men den rättfärdige är trygg i sjelfva döden.

Kap. 28: i.

33I den förståndiges hjerta håller sig visheten stilla, men i dårars inre låter den veta utaf sig.*

Kap. 12: 23 : 18: 2, 7.

Antingen de hafva något litet deraf, eller blott mena sig

hafva.

34Rättfärdighet upphöjer ett folk, men en skam för alla folk är synd.

Kap. 11: ii.

35Konungens nåd har en förståndig tjenare, men han förgrymmas öfver den, som är oskicklig.

I'C<tt mildt svar stillar vrede, men ett hvasst tal uppväcker ^ harm.

V. 18; i Kon. 12: 13, 16.

2De visas tunga är rik på skön lärdom, och dårars mun flödar öfver af oförstånd.

Kap. 12: 23.

3HERRENS ögon äro öfverallt och hålla uppsigt öfver onda och goda.

Ps. 139:3.

4En saktmodig tunga är ett lifvets träd, men en ond tunga vållar hjertesorg. [ 237 ]kap. 15

salomos ordspråk.

237

5En dåre föraktar v sin faders tillrättavisning; men den som aktar på förmaningen, han är klok.

V. 32; Kap. 13: i.

°Den rättfärdiges hus ar en rik skattkammare; men den ogudaktiges inkomst är hans ruin.

7Den vises läppar utså lärdom, men dårarnes förstånd är icke af det rätta slaget.*

Så att det kan taga emot denna lärdom.

8De ogudaktigas offer är en styggelse för HERREN, men de frommas bön anser han med välbehag.

V. 29; kap. 21:27: 28:9; i Mos. 4:4, 5; Es. 1:11, 15.

9En styggelse för HERREN är den ogudaktiges väg; men den, som far efter rättfärdigheten, älskar han.

Kap. 11: 20.

IOEn svår tuktan väntar honom, som öfvergifver den rätta vägen; den som hatar tillrättavisning, han skall dö.

Kap. 29: i.

"Dödsrike och afgrund ligga blottade för HERREN; huru mycket mera menniskobarnens hjertan.

Hjob 26:6; Ps. 139:8; jer. 17: 10.

I2Bespottaren tycker icke om, att man tillrättavisar honom, derföre går han icke till de visa.

Kap. 9: 8; 13: 1.

I3Ett gladt hjerta gör en glad uppsyn, men hjertesorg gör brutet mod.

V: 15; Kap. 17: 22.

I4Den förståndiges hjerta är begifvet på att lära, och dårarnes mun har lust till dårskap.

15Alla den bedröfvades dagar äro onda, men ett gladt

hjerta är ett dagligt gästabud.

V. 13.

l6Bättre är något litet med HERRENS fruktan, än en

full förrådskammare med oro.

Kap. 16: 8; 17: 1 ; Ps. 37: 11.

17Bättre är en rätt kål med kärlek, än en gödd oxe med hat i följe.

l8En häftig man uppväcker träts,» och en- tålig man stillar kif.

V. i; kap. 26: 21; 29: 22. [ 238 ]238

kap. 15.

I9Den lates väg är såsom stängd med törne; men för dem, som rätt vandra, är vägen banad.

Kap. 24: 30—34.

2°En vis son gläder sin fader, och en dåre till menniska föraktar sin moder.

Kap. 10: i.

2IDårskap fröjdar den oförståndige, men en förståndig man går sin väg rätt fram.*

Utan att akta på det, hvari den förre har sin lust.

22Planer slå fel utan rådplägande; men der många finnas, som kunna råda, hafva de bestånd.

Kap. 11: 14.

23En fröjd för mannen är att finna på ett rätt svar med sin mun; och ett ord i sinom tid huru skönt!

Kap. 25: 11.

24Lifvets väg uppåt går den som är klok, på det han må undvika dödsriket nedunder.

25I)e högfärdigas hus skall HERREN bortrycka, men han ställer fast enkans råmärke.

26En styggelse för HERREN äro onda tankar, men vänliga ord äro rena.

27Den som är begifven på slem vinning, han bringar förstörelse öfver sitt hus; men den som hatar mutan, han

skall lefva.

Ps. 15:5.

28Den rättfärdiges hjerta tänker på, huru han skall svara; men de ogudaktigas mun flödar af ondt,

t

29Ejerran från de ogudaktiga är HERREN, men de

rättfärdigas bön hör han.

V. 8; Joh. 9: 31.

3°En strålande uppsyn fröjdar hjertat; ett gladt budskap gjuter märg i benen.

3IEtt öra, som lyssnar till lifvets lärdom,* dväljes i kretsen af de visa.

Kap. 13: 20.

Det kan betyda både den lärdom, som lifvet, d. ä.

erfarenheten på lifvets område, gifver; och den lärdom, som gifver lif i ordets sanna mening. [ 239 ]i \i\ is, 16

SALOMOS ORDSPRÅK.

239

J I)en som icke vill låta säga sig, han föraktar sin l.il; och den som hör på förmaningen, han köper åt sig lorstånd.*

Ordagrant: »hjerta» (svarande mot »själ» i det föregående),

1 del hjertat för den ebreiska åskådningen gäller såsom förståndets säte.

33HERRENS fruktan är vishetens skola, och vägen I ill ära är ödmjukhet.

11\ T enniskan gör upp planer i hjertat, men af HERREN ^ kommer tungans svar.

2Alla en menniskas vägar äro rena i hennes ögon, men den som väger andarne är HERREN.

Kap. 21: 2.

3Kasta dina företag på HERREN, så skola dina planer hafva framgång.

4Allting hafver HERREN gjort för det som svarar deremot; så äfven den ogudaktige för olyckans dag.

5En styggelse för HERREN äro alla högmodiga; från

slägtled till slägtled skola de icke gå ostraffade.

Kap. 11:21; 16:18; 17:19; 29:23.

6Med kärlek och trohet försonas skuld, och med HERRENS fruktan undviker man det onda.

7Då HERREN har behag till en menniskas vägar, gör han äfven hennes fiender till hennes vänner.

8Bättre är något litet med rättfärdighet, än stor in- komst med orätt.

Kap. 15: 16.

9Menniskans hjerta tänker ut hennes väg, men HERREN styr hennes gång.

Kap. 19: 21.

IOGuds dom har sitt säte på konungens läppar, mot rättvisan fele icke hans mun.

XIRätt besman och våg höra HERREN till; af honom gjorda äro alla pungens vigter.

Kap. 11: i. [ 240 ]240

salomos ordspråk.

kap. l6.

I2Konungars afsky är att missgerning öfvas, ty genom

rättfärdighet befästes tronen.

Kap. 20: 28; 25: 5; 29: 14.

I3Konungars välbehag äro sannfärdiga läppar; och den, som talar hvad rätt är, älska de.*'

I den mån som de förslå sin konungsliga pligt och sitt eget

konungsliga intresse.

I4Konungens vrede är dödens sändebud, men en vis man blidkar den.

Kap. 20: 2.

15I ljuset af konungens anlete är lif, och hans näd är såsom ett moln med serlaregn.

Kap. 19: 12.

IÖAtt ega vishet är långt bättre än guld, och att ega förstånd är kostbarare än silfver.

Kap. 3: 14; 8: 10, 11, 19.

I7De rättsinnigas kungsväg är att undvika det onda; den bevarar sin själ, som gifver akt på sin väg.

l8Högmod går före undergång, och ett högfärdigt sinne före fallet.

<

Kap. 18: 12.

I9Bättre är att vara ödmjuk med de undergifna, än att dela rofvet med de högmodiga.

2°Den som gifver akt på ordet,* han skall finna säll- het; och den som förtröstar på HERREN, han är säll.

Ps. 1: i—3.

Det är ordet i högsta mening, Guds ord.

2IDen, hvars hjerta är vist, förtjenar kallas klok; och sötma på hans läppar förhöjer lärdomen.

22En lifvets brunn är klokheten för den kloke, och dårars straff är deras dårskap.

Kap. 13: 14; 14: 27.

23Den vises hjerta gör hans mun vis, och lägger lär- domens ord på hans läppar.

24Vänliga ord äro en honungskaka, söt för själen och en läkedom för kroppen.

25Mångens väg är rätt i hans ögon, men änden på densamma äro dödens vägar. [ 241 ]kap. 16, 17. salomös ordspråk.

2<5Arbetarens hunger arbetar åt honom, ty hans mun drifver på honom.

27En nedrig menniska gräfver efter ondt, och på hennes lappar är likt en eld, som glöder.

28En krångelmakare utsår träta, och en örontasslare skiljer vänner åt.

Kap. 6: 14, 19.

29Våldsverkaren lockar med sig sin nästa, och förer

honom in på en väg, som ej är god.

Mos. 4: 8.

3°I)en som plirar med sina ögon, han har ondt i sinnet; den som kniper ihop sina läppar, han har fullbordat det onda.

Kap. 6: 13; 10: 10.

3IGrått hår är en präktig krona; på rättfärdighetens väg finnes hon.

Kap. 20: 29.

32En tålig man är bättre än en stark, och den som råder öfver sitt sinne större, än den som intager städer.

Kap. 14: 29.

33I barmen kastas lotten, men från HERREN kommer hela dess utslag.

T13ättre är en torr brödbit med ro, än huset fullt af fest-

^ mål med träta.

Kap. 15: 16, 17 : 16: 18.

2En förståndig tjenare skall råda öfver en odåga till son, och skifta arfvet mellan bröder.

3Smältugn för silfret och degel för guldet; men den som pröfvar hjertan är HERREN.

Ps. 66: 10; Jer. 17: 9, 10.

A.

4Illa gör den som lyssnar till falska läppar; lögn be- stås honom, som lånar sitt öra åt skadelysten tunga.*

Ordagrant: »Lögn är hans, som» m. m.; det vill säga, han

blifver fullproppad med osanning, som genom honom sedan tager vä<jen till andra.

o

5I3en som begabbar den fattige, försmädar hans ska- pare; glad öfver annans ofärd skall ej gå ostraffad.

Kap. 14: 31.

Iljobs bok, Psaltaren m> m. 16 [ 242 ]KAP. 17

6De gamlas krona äro barnabarn, och barnens ära äro deras fäder.

Ps. 128:6.

7Det anstår icke en dåre att tala i en hög ton, än mindre en ädel man att ljuga.

8En juvel är mutan i hans ögon, som tager henne; hvart han vänder sig, har han henne i sigte.

9Den som skyler öfver förseelsen, han vill kärlek; men den som upprepar ordet,* han skiljer vänner åt.

Som någon af oförsigtighet eller öfverilning låtit undfalla sig.

IOEn förebråelse gör mera intryck på den förståndige, än hundra slag på en dåre.

"Endast ondt har den upproriske i sinnet, men ett förskräckligt sändebud skall skickas emot honom.

O

I2Bättre är att möta en björninna beröfvad sina ungar, än en dåre i hans oförnuft.

I3Den som lönar godt med ondt, från hans hus skall

ondt ej vika.

Ps. 35: 12; 109: 5.

I4Såsom då man lössläpper en flod, så är begynnelsen till träta; förrän det bryter löst, låt kifvet fara.

I5Den som dömer den ogudaktige rättfärdig, och den som fördömer den rättfärdige, de äro båda en styggelse

för HERREN.

Es. 5: 23.

l6Hvartill tjenar väl penningen i dårens hand för att köpa vishet, då han är utan förstånd?*

Så att han kan förstå och bruka den lärdom, som meddelas.

Och det eger rum, så länge han förblifver hvad han är.

I7Den rätte vännen älskar alltid, men till en broder födes han på nödens dag.

Kap. 18: 24.

l8En menniska utan förstånd är den, som gifver hand- slag, som går i borgen för sin nästa.

Kap. 6: 1; 11: 15; 20: 16; 27: 13.

• • •

J9Den älskar synd, som älskar strid; den som gör sin portgång hög,* han fikar efter undergång.

Svarar emot hvad vi kalla att »sätta sig på sina höga hästar»

m. m. Det är hvad som sker, då man aldrig vill medgifva sig hafva orätt, ännu mindre för fridens skull afstå något af sin rätt. [ 243 ]RAl*. 17, l8.

SALÖMOS ORDSPRÅK.

243

2°Ett falskt hjerta finner ingen sällhet, och en slingrande tunga störtar i olycka.

2IDen som har födt en dåre, vet hvad sorg är; och ingen glädje har en vanartig sons fader.

Kap. 10: i.

22Ett gladt hjerta är en god läkedom, men ett brutet

mod uttorkar benen.

Kap. 15: 13, 15.

23Mutan tager den ogudaktige ur barmen för att böja på rättvisans vägar.

24Den förståndige ser på att handla visligt, men dårens ögon flyga till jordens ände.

Kap. 4: 25.

25En dåraktig son är en grämelse för sin fader, och en bitter sorg för henne, som födde honom.

V. 21.

2(5Att låta den rättfärdige med bota är icke godt; illa att slå de ädla i det rättas namn.

27I)en som lägger band på sina ord, är klok; och den kallblodige är en man, som har förstånd.

28Äfven dåren, om han tege, skulle räknas som vis; den som tillsluter sina läppar, är klok.

Hjob 13: 5.

Den egensinnige vill blott hvad honom lyster; allt som 18. gagnar stretar han emot.

2Dåren sätter icke värde på förstånd, utan på att visa sin klokhet.

3l)er en ogudaktig träder in, följer öfversitteriet med; och skymf och skam gå hand i hand.

4Ktt djupt vatten äro orden i en mans mun; en strid flod, en vishetsbrunn.

s A11 hafva anseende till de ogudaktigas person är icke

[Mxlt; illa att böja den rättfärdiges sak i domen.

5 Mos. 1: 17.

' Kn dåres läppar komma med träta, och hans 1111111 ropar efter slag. [ 244 ]244

SALOMOS ORDSPRÅK.

KAP. l8.

I7En dåres mun är hans ruin, och hans läppar en

snara för hans själ.

Kap. 10: 8 : 13: 3.

8Förtalarens ord äro såsom läckerbitar: så glida de djupt ned.

Kap. 26: 22.

9Den som är försumlig i sitt arbete, han är äfven en broder till förderfvaren.

Kap. 10: 4.

IOEtt fast torn är HERRENS namn; den rättfärdige flyr dit och varder beskärmad.

Kap. 14:26; Pred. 31:3, 4.

11 Den rikes gods är hans fasta borg, och såsom en hög mur i hans inbillning

Kap. 10: 15.

I2Före undergången går högmodet hos en menniska, och före äran ödmjukheten.

Kap. 15: 33; 16: 18.

I3Att svara, innan man har hört, det räknas som oförnuft och skam för den det gör.

I4Mannamod kan bära sjukdomen; men är modet brutet, hvem kan bära det?

Kap. 15: 13, 15.

I5Den förståndiges hjerta köper åt sig lärdom; de visas öra är begärligt efter att lära.

l6Gåfva banar vägen för en menniska, och gifver henne tillträde till de stora.

i Mos. 43: 11.

I7Rätt har den förstkomne med sin talan; men hans motpart kommer och utgrundar honom.

o • • • • o

l8Tvister slitas af lotten, och jemnstarka skiljer den at.

9En afifällig broder är värre än en befästad stad^ och

trätor äro såsom fästningsbommar.

2°Af munnens frukt varder magen mätt; af läppars gröda mättas man.

Kap. 12: 14; 13: 2.

2IDöd och lif äro i tungans våld, och de som bruka henne gerna, få äta hennes frukt.

Kap, 13: 3; 21: 23. [ 245 ]RAl*. 17, l8.

SALÖMOS ORDSPRÅK.

245

22Den som har funnit en hustru, han har funnit en skatt och rönt ynnest af HERREN.

Kap. 19: 14; 31: 10.

23Bedjande talar den fattige, och den rike gifver hårda ord till svar.

24Allas vän är dålig vän, men en trogen vän är bättre än en broder.

1 T) ättre är en fattig, som vandrar i sin oskuld, än en 19.

som talar spotskt och är en dåre.

Kap. 28: 6.

2Stor ifver utan förstånd är icke heller godt; den som hastar, stiger miste med sina fötter.

3En menniskas dårskap förstör hennes väg, och på HERREN vredgas hennes hjerta.

Klag. 3: 39.

4Rikedom skaffar många vänner, men fattigmans vän skiljer sig från honom.

Kap. 14: 20.

5Ett falskt vittne skall icke gå ostraffadt, och en frisk ljugare skall icke undslippa.

V. 9; kap. 21:28; 5 Mos. 19:18—21.

6Många ställa sig in hos den frikostige, och hela hopen af vänner får den gifmilde.

7Den fattiges bröder hata honom alla, ännu mera vika hans vänner långt ifrån honom. — Är han nöjd med tomma ord, då stå de till hans tjenst.

V. 4.

!l)en som köper förstånd älskar sin själ; den som t;igrr vara på klokheten finner vägen till lyckan.

,;Ett falskt vittne skall icke gå ostraffadt, och en fräck ljusare skall drabbas af undergång.

v. 5.

"1 )ct höfves icke en dåre att hafva goda dagar, än 1 niudre en triil att råda öfver furstar.

"Klokhet gör en menniska långmodig, och en ära för henne ;ir att förlåta en öfverträdelse. [ 246 ]246

SALOMOS ORDSPRÅK.

KAP. l8.

12Såsom lejonets rytande är konungens vrede, men

såsom dagg på örter hans ynnest.

Kap. 20: 2; 16: 14, 15.

I3En olycka för sin fader är en dåre till son, och ett rinnande takdropp äro en hustrus trätor.

Kap. 10: i.

I4Hus och gods fås i arf från fäder, men från HERREN kommer en förståndig hustru.

Kap. 18: 22.

I5Lätja gör att man försofver sig, och en håglös själ får hungra.

Kap. 10: 4; 23: 21.

l6Den som tager vara på budet, han tager vara på sin själ; men den som icke frågar efter sina vägar, han skall dö.

Kap. 16: 17.

I7En långifvare åt HERREN är den som förbarmar sig öfver den arme, och han skall löna honom igen.

Kap. 14:31; Ps. 41:2—4; Matt. 25:40.

l6Tukta din son, medan hopp om honom är; men låt ej din ifver föra dig för långt, så att du dödar honom.

Eph. 6: 4.

^Den som är hejdlös i sin vrede måste böta; ty vill du rädda honom, gör du honom endast värre.

2°Hör på råd och tag emot tillrättavisning, att du må varda vis.

2IMånga tankar äro i en menniskas hjerta, men HERRENS rådslut det består.

Kap. 16: 9; Jer. 10: 23.

22En menniskas goda vilja är hennes goda gerning; och bättre är att vara fattig, än en man, som sviker.

23HERRENS fruktan är vägen till lif; med den går

man mätt till nattens ro, och drabbas ej af något ondt.

Kap. 14: 27.

24Den late stack sin hand i fatet, men orkade icke ens att föra henne tillbaka till sin mun.

Kap. 26: 15.

25Då man slår bespottaren, blifver den enfaldige klok; och då man tillrättavisar en förståndig, tager han emot lärdom.

Kap. 21:11, [ 247 ]RAl*. 17, l8.

SALÖMOS ORDSPRÅK.

247

2ÖEn son, som ruinerar sin fader och gör sin moder husvill, det är en son att skämmas och blygas för.

27Upphör, min son, att höra på förmaningen, om du vill gå vilse från förnuftets bud.

28Ett sanningslöst vittne gör narr af rättvisan, men de ogudaktigas mun slukar osanningen.

29Straff äro beredda åt bespottarne, och slag åt dårars

rygg.

Kap. 26: 3.

IT^n bespottare är vinet, en ]armare är rusdrycken; den 20.

-L* som raglar deraf, han lär aldrig vishet.

Kap. 23: 29—35; 3I: 3-

2Såsom lejonets rytande är skräcken af en konung; den som retar honom, han syndar mot sitt eget lif.

Kap. 16: 14; 19: 12.

3En ära för mannen är att hålla sig från träta; men alla narrar rusa blindt åstad.

4Då hösten är kommen, plöjer icke den late; frågar så efter i skördetiden och har intet.

Kap. 6: 6—8.

5Ett djupt vatten är rådet i en mans hjerta, men en klok man hemtar det upp.

Kap. 18: 4.

6Många menniskor träffa på en man, som vill dem godt; men en trofast man, hvem finner honom?

7Den som i sin vandel är rättfärdig och utan skuld — sälla äro hans barn efter honom.

Kap. 14: 26; Ps. 112: 2.

8En konung sittande på rättvisans säte, förskingrar med sina ögon allt ondt.

Ps. 101: 3—8.

3Hvem vill säga: luttrat hafver jag mitt hjerta, så att jag är ren ifrån min synd?

Kap. 28: 13; 30: 12.

IODubbel vigt och dubbel skäppa, en styggelse för HERREN äro de båda.

V. 23: Kap. 11: i . [ 248 ]248

SALOMOS ORDSPRÅK.

KAP. l8.

TIRedan gossen röjer sig i hvad han gör, om hans väsende är rent och rätt.

Kap. 22: 6.

I2Ett hörande öra och ett seende öga, HERREN haf- ver gjort dem båda.

I3Älska icke sömn, att du ej må utarmas; håll dina ögon öppna, så får du bröd tillfyllest.

Kap. 6: 10.

I4Dåligt, dåligt, säger köparen; men dä han gått sin väg, så skryter han deraf.

I5Det finnes guld och perlor i mängd; men det dyr- baraste af alla smycken äro läppar krönta med insigt.

l6Tag hans klädnad, ty han har gått i borgen för en okänd; så panta honom för dem han icke känner.

Kap. 6: 1—6; 27: 13.

I7Oredlighetens bröd smakar en menniska sött, men efteråt blifver hennes mun full af småsten.

Kap. 9: 17.

l8Planer främjas genom rådplägande, och med skick- lighet föres kriget.*

Kap. 24: 6.

Närmare: före du kriget — neml. om det skall foras.

I9Sqvallraren förråder hemlighet; med den, som ej kan tiga, inlåt dig icke.

2°Den som bannar sin fader och sin moder, hans lampa skall slockna midt i natten.

2 Mos. 21: 17.

2IEn egendom, som börjar med förbannelse, slutar icke med välsignelse.

22Säg icke: Jag vill löna ondt med ondt; hoppas på HERREN, så skall han frälsa dig.

Kap. 24:29; Rom. 12:17:9.

23En styggelse för HF.RREN är tveggehanda vigt, och falsk våg har ingen välsignelse.

V. 10.

24Af HERREN bero en mans steg; och en menniska, huru litet känner hon sin väg!

25En snara för en menniska är att obetänksamt säga: »heligt», och sedan efter löftet pröfva.

Dom. 11:30—40; Mark. 7:11. [ 249 ]RAl*. 17, l8.

SALÖMOS ORDSPRÅK.

249

2ÖEn vis konung bortrensar de ogudaktiga med kasto- skofveln, och låter tröskhjulet gå öfver dem.

Ps. 101:8.

27En HERRENS lampa är menniskans ande; den genomforskar alla vrår i hennes inre.

i Kor. 2: 11.

% ^ - t •

28Godhet och sanning äro en konungs skyddsvakt, och med godheten stöder han sin tron.

Kap. 16: 12.

r , T

29Ynglingars stolthet är deras styrka, och de gamlas prydnad är deras gråa hår.

Kap. 16: 31.

3°Strimmor och sår drifva ut ondskan, och träffa innan- dömets djup.

.. . »f. . * ■ • *

ICåsom vattenbäckar är konungens hjerta i HERRENS 21.

^ hand; hvart han vill leder han det.

Ps. 33: 15.

2Alla en mans vägar äro rätta i hans ögon, men den som väger hjertan är HERREN.

Kap. 16: 2; 24: 12.

3Att göra rätt och rättfärdighet är mera värdt för HERREN än offer.

«

i Sam. 15:22; Es. 1:11 —18; Hos. 6:6.

v f

4Stolta ögon, uppblåst sinne, de ogudaktiga såsom lykta, och synd.*

Det är hvad som hör nära tillsammans — har man att för-

stå under.

5Den flitiges betänksamhet är till idel vinst, men allt hastverk till idel förlust.

Kap. 22: 29.

6Skatter vunna med en falsk tunga, äro en flyktig dunst i deras hand, som söka döden.

Kap. 10: 2.

7De ogudaktigas våldsdåd rycker dem med sig,* ty de vägra att göra hvad rätten bjuder.

Antingen: från den ena missgerningen till den andra; eller:

i förderfvet. [ 250 ]250 SALOMOS ORDSPRÅK. KAP. 21.

—N ,

8Den skuldbelastade slingrar sig fram med sin väg, men den skuldfries handlingssätt är rakt.

9Bättre bo på kanten af ett tak, än dela hus med en trätgirig hustru.

V. 19; kap. 25: 24.

IODen ogudaktiges själ trängtar (efter ondt; ingen nåd finner hans nästa inför hans ögon.

11 Då man låter bespottaren plikta, blifver den enfaldige vis; och då man lär den vise, tager han emot lärdom.

Kap. 19: 25.

I2I)et finnes en rättfärdig, som gifver akt på den ogudaktiges hus; och han störtar de ogudaktiga i olycka.

I3Den som tillsluter sitt öra för den armes nödrop, han skall sjelf ropa utan att blifva bönhörd.

14En gåfva i hemlighet stillar vrede, och en skänk i barmen svår förgrymmelse.

i Sam. 25: 18.

I5En fröjd för den rättfärdige är att göra hvad rätten bjuder, men en förskräckelse för ogerningsmän.

l6En menniska, som färdas vilse från visdomens väg, skall hamna i skuggornas församling.

I7Såld åt armod är den som älskar glädjen; den som älskar vin och salfvor vinner ingen rikedom.

Kap. 23: 21.

l8Den ogudaktige är en lösepenning för den rättfärdige, och den gudlöse kommer i stället för de fromma.*

Exempel: Israels befrielse genom Cyrus, Es. 43:3 f.; Ha-

mans och Mardokais historia, Esth. 7 m. m.

I9Bättre bo i en ödemark, än en trätgirig och ondsint

hustru.

V. 9.

2°En kostbar och rik skattkammare är i den vises hus; men en dåre till menniska förslösar den.

2IDen som vinnlägger sig om* rättfärdighet och godhet, han skall finna lif, rättfärdighet och härlighet.

Rom. 2: 6—7.

22Hjeltars stad sågs en vis man storma, och nedslå det bålverk, som var dess hopp.

Kap. 24: 5; Pred. 9: 14 f.

1 » V » » [ 251 ]KAV. 23, 24.

SALOMOS ORDSPRÅK.

251

23Den som bevarar sin mun och sin tunga, bevarar för mycket ondt sin själ.

Kap. 13:3.

24En uppblåst och fräck menniska, som beter sig med en fräckhet utan gräns — hans namn är bespottare.

25Den lates lusta dödar honom, ty hans händer vägra

att arbeta.

Kap. 13: 4.

26Hela dagen åstundas och åter åstundas det, och den rättfärdige gifver och är icke njugg.

2 Kor. 8: i f.; 9: 6 f.

27De ogudaktigas offer är en styggelse; huru mycket

mera, då det frambäres i syndig afsigt. Ps. 50; 3 Mos. 19:20, 22.

28Ett vittne, som talar osanning, förgås (med sitt vittnes- börd); men den som hör rätt, han talar för beständigt. Kap. 19: 5, 9.

29l)en ogudaktige tager på sig en trotsig uppsyn, men den fromme gifver akt på sin väg.*

Ty han vet, alt om han ock kan säga: »Jag vet intet med

mig», så är han dock »icke dermed rättfärdigad». 1 Kor. 4:4.

3°Ingen vishet och ingen klokhet och intet rådslående hjelper emot HERREN.

Ps. 33: 10, 11; i Kor. 3: 19.

31Hästar rustas för stridens dag, men från HERREN

kommer segern.

Ps. 20:8; 33: 17; Es. 31: i, 3.

1 T^tt godt namn är bättre än stor rikedom; bättre än ^ silfver och guld är att hafva ett godt anseende.

Pred. 7: i.

2Den rike och den fattige mötas; den som skapat dem båda är HERREN.

OrdsB. 14: 31 ; 17: 5.

3Den kloke ser faran och gömmer sig undan, men de fåvitska rusa åstad och få bota,

w 1 *» 1

Kap. 27: 12, [ 252 ]252 SALOMOS ORDSPRÅK.

KAP. 21.

4Lönen för ödmjukhet, som fruktar HERREN, är rike- dom och ära och lif.

5Krokar och snaror lägger den illsluge ut :på sin väg; den som är rädd om sin själ, han håller sig långt der-

• c o

nr an. .

6Lär pilten efter det sätt, som hör honom till, så skall han, äfven när han blifver gammal, icke vika derifrån.

Kap. 20: 11.

7I3en rike råder öfver de fattiga, och låntagaren är en träl under långifvaren/

8Den som utsår orättfärdighet, han skall uppskära ofärd; och gisslet af hans tyranni skall få en ände.

Hjob 4: 8.

9L)en godhjertade skall få välsignelse igen; ty han delar sitt bröd med de arma.

Kap. 19: 17.

IODrif ut bespottaren, så flyr kifvet, och man slipper

rättegång och skam.

Kap. 26: 20; i Mos. 21:9, 10.

IXDen som älskar hjertats renhet med läppar fulla af behag, hans vän är konungen.

Ps. 101: 6.

I2HERRENS ögon vaka öfver dem, som känna honom; men den trolöses anslag gör han om intet.

I3Den late sade: »Ett lejon är derute; midt på gatan kan jag blifva mördad.»

Kap. 26: 13.

I4En djup graf är skökans mun; den som HERREN är vred uppå, han faller deruti. Kap. 5: 3? 4-

«

I5Dårskap är fastnitad vid piltens hjerta, men agans ris skiljer den ifrån honom.

Kap. 23: 14; 29: 17.

l6Den som skinnar den arme, han har någon vinst; men den som ^ifver åt den rike, han har blott förlust. [ 253 ]KAV. 23, 24.

SALOMOS ORDSPRÅK.

253

III.

BIHANG I. KAP. XXII: 17—XXIV: 22.

7 BÖJ °ra 00^ P® v/sas ord 00h vänd ditt

^ hjerta till min lärdom! 18Ty skönt är, om du be- varar dem i ditt inre och har dem stadigt i beredskap på dina läppar L^för att sätta din förtröstan till HERREN. Jag har undervisat dig i dag; ja åt dig, 20ju st åt dig h af ver jag uppskrifvit kärnspråk med goda råd och lär- domar 21för att lära dig rätta sanningsord\ att du må återvända med sanna ord till dem, som hafva utsändt dig ,*

De tänkespråk, som här följa, äro upptecknade af en lärare

åt en lärjunge, som blifvit anförtrodd i hans vård och får dem med sig tillbaka såsom en ledtråd och vägkost för lifvet.

22Plundra ej den hjelplöse, emedan han är hjelplös; och förtrampa ej den värnlöse i porten. 23Ty HERREN utför deras sak, och han skall röfva deras lif, som röfva ifrån dem.

Kap. 23: 11.

24Umgås icke med den, som ej kan styra sin vrede; och med en ursinnig menniska inlåt dig ej: 25i\tt du icke lär dig hans vägar, och drager öfver dig en snara för din själ.

Kap. 29: 22.

2ÖVar icke en af dem, som gifva handslag; af dem som gå i borgen för lån. 270m du icke hafver att betala med, hvi skall man taga sängen från dig, som du ligger i?

Kap. 6: 1.

28Flytta icke gammalt råmärke, som dina fäder hafva satt.

Kap. 23: 10; 5 Mos. 27: 17.

29Får du se en man, som är skicklig i sitt göromål, hans plats är att stå inför konungar, icke att stå inför underordnade.

Kap. 21:5.

xVTär du sätter dig att spisa med en furste, så besinna 23.

väl, hvem du har inför dig; 2och sätt en knif på din [ 254 ]KAP. 23.

strupe, om din matlust är för stark. 3Var icke lysten efter hans kräsligheter, ty de äro en spis, som lätt sviker.

4Gör dig ingen möda för att blifva rik, låt din klok- het dermed fara. 5Skall ditt öga flyga efter det, som i samma stund ej mera är? Ty det gör sig, ja gör sig vingar likt en örn och alla himmelens fåglar.

Kap. 28:22; Pred. 9:11.

6Ät icke den nidskes bröd och var ej lvsten efter

J j

hans läckerbitar. 7Ty såsom han tänker inom sig sjelf, så är han sinnad: »ät och drick» säger han till dig, men hans hjerta är icke med dig. 8Din matbit, som du har ätit, får du utspy igen, och förspillt hafver du alla dina sköna ord.

9Tala icke dina ord i en dåres öron, ty han föraktar allt ditt kloka tal.

Kap. 9: 8.

IOFlytta icke gammalt råmärke och gör ej intrång på de faderlösas mark. IXTy deras hämnare är stark, och han skall utföra deras sak mot dig.

Kap. 22: 28.

I2Öppna ditt hjerta för förmaningen, och vänd dina öron till lärdomens ord.

I3Skilj icke agan från pilten, ty tuktar du honom med riset, så slipper han att dö. I4Du tuktar honom med riset, och räddar hans själ från dödsriket.

Kap. 13: 24; 22: 15.

I5Min son, om ditt hjerta varder vist, så skall mitt

hjerta äfven fröjda sig i mig. l6Och mina njurar skola jubla, då du talar det som är rätt.

I7Må ditt hjerta icke afundas syndarne, utan tänka

stort om HERRENS fruktan hela dagen. l8För visso, det gifves en framtid, och ditt hopp skall icke göras om intet.

I9Hör, du min son, och var vis; och styr ditt hjerta till en rätt vandel. 2°Var icke med vindrinkare och med fråssare af kötträtter; 21 ty en drinkare och fråssare ut-

armas, och i trasor kläder sömnaktighet.

V. 29—35; kap. 21:17; 20:13: Luk. 21:34. [ 255 ]KAV. 23, 24. SALOMOS ORDSPRÅK. 255

22Hör på din fader, som har födt dig, och förakta icke din moder, fast hon är gammal.

Kap. 1:8.

23Köp sanning och sälj henne icke: vishet, tukt och förstånd. 24Högt jublar den rättfärdiges fader, och den som har födt en vis, fröjdar sig öfver honom. 25Må din fader och din moder äfven glädja sig, och må hon jubla, som födde dig.

Kap. 10: i.

2ÖGif mig, min son, ditt hjerta, och låt dina ögon hafva behag till mina vägar. 27Ty en djup grop är skökan, och en trång brunn är förförerskan. 280ch hon ligger på lur likt en strätröfvare, och förökar mer och mer de tro- - lösa bland menniskornas slägte.

Kap. 7: 12; 22: 14.

29Hvar är ack, hvar är ve? Hvar är gräl, hvar är klagan? Hvar gifvas sår för ingenting; hvar finnas om- töcknade ögon? 3°Det hör dem till, som dröja till sent vid vinet; som komma tillsamman för att pröfva biand- drycken. 31 Se ej på vinet, att det är så rödt, att det perlar sig i bägaren och rinner ned så lätt; 32ty dess slut är detta: Såsom en orm sä biter det, och såsom en basilisk så stinger det. 33l)ina ögon se efter skökor och ditt hjerta talar galenskaper, och du varder lik en som lägger sig att sofva midt i hafvet, och en som lägger sig att sofva på toppen af en mast. — 34»De slogo mig, men det gjorde icke ondt; de dängde mig, men jag kände det icke. När skall jag vakna, att jag må fortsätta på samma vis; må skaffa mig ett rus på nytt?;>

Es. 56: 12.

IAfundas icke onda menniskor, och åstunda icke efter 24.

att vara med dem. 2Ty på våldsdåd rufvar deras sinne, och deras läppar tala det, som vållar ofärd.

3Med vishet bygges huset, och med förstånd hålles det vid makt, 4och med klokhet fyllas kamrarne med skönt och kostbart gods af alla slag.

Kap. 31: 10—31.

5En vis rår på en stark, och en som vet råd, på en som har stora krafter. 6Ty med skicklighet förs kriget, och segern kommer, der folk finnes, som kan råda.

Kap. 20: 18: 11: 14. [ 256 ]7 SALOMOS ORDSPRÅK. KAP. 21.

7En lyx * för dåren är allt hvad vishet är, derföre upplåter han icke i porten sin mun.

Egentligen: en korall, en juvel —- här i betydelsen af en

lyxartikel eller öfverflödsvara, som är god att hafva, men som man också kan vara förutan.

8Den som tänker ut sätt att ställa till förargelse, ho- nom kallar folk »ett qvickhufvud». — 9En dåraktig qvick- het är att synda, och en afskyvärd menniska är bespottaren.

IO0m du gifver vika slappt på nödens dag, så minskas ock din kraft.*

I stället för att växa, såsom det sker i motsatt fall.

"Fräls dem, som släpas till döden; och de som stappla till att aflifvas — om möjligt, sök att rädda dem. 12Vill du säga: »Se, vi visste icke derom» — månne icke han, som väger hjertan, ser det; och han, som gifver akt på din själ, vet det? Och han vedergäller en menniska efter hennes gerning.

Kap. 16:2; i Sam. 16:7: Iljob 29:12; Ps. 82:4; Kom. 2:6.

I3Ät honung, min son, ty den är god; och rinnande honung, ty den är söt för din gom: I4så skatte du äfven visheten för din själ. Om du har funnit henne, så väntar dig en framtid; och ditt hopp skall icke gå om intet.

Kap. 23: 18.

I5Stämpla icke, du ogudaktige, efter den rättfärdiges hydda, och sköfla icke hans lägerstad. l6Ty om den rätt- färdige än sju resor faller, så står han upp igen; men de

ogudaktiga störtas, då olyckan träffar dem.

Hjob 5: 19; Ps. 37: 24.

I7Gläds icke öfver din oväns fall, och jubla icke i ditt hjerta, då han störtas: l8att icke HE^RREN ser det, och det är misshagligt i hans ögon; och han vänder sin vrede från honom.*

Iljob 31: 29.

Och till dig — hafva vi att förstå under.

I9Förifra dig icke öfver dem, som göra ondt; afundas icke de ogudaktiga. 2°Ty ingen framtid gifves för de onda;

de ogudaktigas lampa skall slockna.

Kap. 3:31; Ps. 37:1; 73:3; kap. 13:19-

2IMin son, frukta HERREN och konungen, och inlåt dig icke med upprorsmän. 22Ty deras ofärd kommer plötsligt, och deras år taga en olycklig ände — hvem vet, huru snart.

Rom. 13: 2; 1 Pet. 2: 17. [ 257 ]KAP. 24.

SALOMOS ORDSPRÅK.

257

IV.

BIHANG II. KAP. XXIV: 23—34.

2?>Ånnu några ordspråk af de visa.

A tt öfva mannamån i domen är icke godt. 24Den som säger till den ogudaktige: »Du är rättfärdig», honom förbanna folken, på honom vredgas menigheterna. 25Men dem, som skipa rättvisa, är hvar man huld, och de godas välsignelse kommer öfver dem.

3 Mos. 19: 15.

2öEn kyss med sina läppar gifver den, som gifver ett träffande svar.

Kap. 15:23.

27Bestyr om ditt göromål ute och uträtta det, som du har att göra på fältet; gå sedan och bygg ditt hus.

28Vittna icke i oträngdt mål emot din nästa, och för- tala honom icke med dina läppar. 29Säg ej: »Såsom han har gjort emot mig, sä vill jag göra emot honom; jag vill

löna mannen efter hans gerning.»

Kap. 19:5; 20:22.

3°Jag gick öfver en lat mans åker, öfver en vingård, som tillhörde en menniska utan förstånd; 3Ioch se: allting der sköt upp i tistlar; dess yta var betäckt med nässlor, och dess stenmur nedrifven. 320ch jag märkte och gaf akt, jag såg och hemtade ät mig denna lärdom: 33Ja, sof ännu något litet, slumra ännu något litet, lägg händerna tillsammans ännu något litet för att hvila, 34så skall din fattigdom komma antågande, och ditt armod komma öfver dig såsom en sköldbeväpnad.

Kap. 6:9—11; 10:4.

Hjobs bok, Psaltaren m. m

17 [ 258 ]2ÖO

SALOMOS ORDSPRÅK.

KAP. 20.

V.

ANDRA SAMLINGEN AF SALOMONISKA ORDSPRÅK.

2 p uds ära är att förborga en sak, och konungars ära är ^ att utforska en sak.

3Himlens höjd, och jordens djup, och konungars hjerta äro outgrundliga.

4Skilj slagget från silfret, så gör guldsmeden deraf ett smycke. 5Skilj den ogudaktige från konungens närhet, så befästes genom rättfärdigheten hans tron.

Kap. 16: 12.

6Förhäf dig icke inför konungen och ställ dig icke på de storas plats. 7Ty bättre är att man säger till dig: »Stig hit upp!» än låter dig stiga ned för en högt uppsatt, som dina ögon sågo.

Luk. 14:7—11.

8Var icke snar att börja rättegång, att du icke står till slut och icke vet, hvad du skall säga, då din veder- deloman har utskämt dig.

9Utför din egen sak emot din vederdeloman, men en annans hemlighet blotta icke: I0att ej en hvar, som hör det, må tala illa om dig och du få ett ondt namn om dig, som aldrig upphör.

Kap. 20: 19.

1'Gyllene äpplen i silfverskålar är ett ord taladt i

sinom tid.

Kap. 15:23.

T2En gyllene ring och ett smycke af fint guld är en vis förmanare för ett hörande öra.*

Alt lyssna till en vis förmaning pryder den det gör likasom

m. m.

I3Såsom snöns svalka på en dag i skördetiden, är en trogen budbärare för dem, som skicka honom: så veder- qvicker han sin herres själ.

KAP. XXV—XXIX.

" o

xAfven dessa äro ordspråk af Sa/omo, som Hiskiahs, Juda

konungs, män hafva utdragit. [ 259 ]KAP. 26, 25. SALOMOS ORDSPRÅK. 2ÖI

I4Moln och blåst utan regn är en man, som skryter med en gåfva, hvilken icke håller ord.

2 Pet. 2: 17.

I5Genom långmodighet vinnes domaren, o< Ii en len

tunga bryter ben.

Kap. 15: I.

l6Har du funnit honung, så ät ej mer än du luir noj», att du icke varder mätt på den och utspyr den. ,7(ior din fot sällsynt i din nästas hus, att han icke blifver matt på dig och hatar dig.

l8Stridshammare, svärd och uddhvass pil är en man, som afiägger falskt vittnesbörd emot sin nästa.

Kap. 19: 5.

I9En sprucken tand och en vacklande fot är den lit, som sättes till en trolös menniska på nödens dag.

2°Lägga af öfverklädnaden pä en kall dag, ättika på natron, och sjunga visor för en bedröfvad själ!

2I0m din ovän hungrar, så gif honom bröd att äta; .om han törstar, gif honom vatten och dricka. 22Ty då du så gör, hopar du glödande kol på hans hufvud, och HERREN skall vedergälla dig.

23Vind från norden föder regn, och hemligt tal mulen uppsyn.

24Bättre bo på hörnet af ett tak, än att dela hus med en trätgirig hustru.

Kap. 21:9, 19.

25Eriskt vatten för en försmäktande själ, och en god tidning från ett fjerran land!

26En uppgrumlad källa och en förderfvad brunn är en rättfärdig, som vacklar inför den ogudaktige.

27Att äta för mycket honung är icke godt, och att utforska svåra ting är svårt.*

Det finnes ett för mycket äfven i detta, vill ordspråket sa^n.

"8En öppen stad med nedrifna murar är en man, som icke lägger band på sin ande.

Kap. 29: 11. [ 260 ]2ÖO SALOMOS ORDSPRÅK. KAP. 20.

1Oåsom snön under sommaren och såsom regnet under

^ skördetiden, så skickar sig icke ära för en dåre.

V. 8.

2Såsom en sparf far sin kos, såsom en svala flyger sin väg, så förflyger en förbannelse utan orsak.

3Piska för hästen, och tygel för åsnan, och påk för dårars rygg.

Ps. 32: 9; kap. 10: 13.

4Svara icke dåren efter hans dårskap, att du icke varder honom lik. 5Svara dåren efter hans dårskap, att han icke må synas vis i sina ögon.

6Den hugger af sig fötterna, den får sluka orätt, som skickar i sina ärenden en dåre.

7Såsom benen dingla på den lame, så vishetsordet i dårars mun.

8Lik den, som binder stenen vid slungan, är en som gifver ära åt en dåre.*

Det är 111. a. o. att kasta bort densamma, likasom stenen i

slungan är till för att kastas.

O

9En törntagg, som råkat i en druckens hand, är vis- hetsordet i dårars mun.*

De stinga sig sjelfva med det utan att märka det.

IOMången gifver allt till pris: så den som leger en dåre och den, som leger dem, som draga fram på vägen.

11 Såsom en hund, som vänder åter till sin spya, så en dåre, som kommer åter med sin dårskap.

2 Pet. 2: 22.

I2Ser du en man, som är vis i sina egna ögon — mera hopp är om en dåre,* än om honom.

Det är en dåre, som är detta rätt och slätt, icke i den steg-

rade bemärkelse, hvarom fråga är.

13Den late sade: Ett lejon är på vägen, ett rytande lejon är på gatorna. c

Kap. 22: 13.

I4Dörren vänder sig omkring på dörrhaken, och den late på sin bädd.

Kap. 6: 9—11.

I5Den late stack sin hand i fatet, men orkade icke föra henne tillbaka till sin mun.

Kap. 19: 24. [ 261 ]KAP. 26, 27. SALOMOS ORDSPRÅK. 2ÖI

'"Den late är visare' i sina ögon än sju, som gifva kloka svar.

l7Kn som griper en kringstrykande hund i öronen liknar den, som förifras för en träta, den han icke har

i 11 j»cira med.

lH\Åk en vansinnig, som kastar omkring sig bränder, pilar och död, I9så en man, som bedrager sin nästa och siiger: »Jag skämtade allenast.»

20Der veden tryter, slocknar elden; och der öron- tasslaren är borta, tystnar kifvet.

Kap. 22: 10.

2IKol för glöden, och ved för elden, och den trät-

lystne för att blåsa under trätan.

Kap. 15: 18.

22Förtalarens ord äro såsom läckerbitar, så glida de

ock djupt ned.

Kap. 18: 8.

23Slaggförsilfring på ett söndrigt lerkäril äro läppar, som glöda af kärlek, och ett elakt hjerta.

24Med sina läppar förställer sig hataren, men 1 sitt inre umgås han med svek. 25l)å han gör sin röst vänlig, så tro honom ej; ty sju styggelser äro i hans hjerta.

2ÖMå hatet än så mycket skyla sig med falskheten — afslöjas skall dess ondska dock i menigheten.

27Den som gräfver en grop (för en annan), skall falla deruti; och den som vältrar på en sten, skall få honom öfver sig igen.

Ps. 7:16: Pred. 10: 8.

28Den falska tungan hatar sina offer, och smickrarens mun bringar uppå fall.

1 Deröm dig icke af morgondagen, ty du vet icke, hvad 27, en dag bär i sitt sköte.

Jak. 4: 13, 14.

2Låt en annan prisa dig och icke din egen mun; en främmande och icke egna läppar.

2 Kor. 10: 12. [ 262 ]2Ö2

SÅLOMÖS ORDSPRÅK

KAP. 27.

3Tung är stenen och tung är sanden, men en dåres harm är tyngre än de båda.

4Grym är vreden och en svallflod liknar han; men hvem kan bestå inför svartsjukan.

5Bättre är en öppen bestraffning, än en kärlek, som hålles hemlig.

6Trofasta äro älskarens slag, och täta kyssarne af hataren.

Ps. 141: 5.

7En mätt själ trampar på rinnande honung, men för en hungrig själ är allt bittert sött.

8Såsom en sparf, som flyktar från sitt näste, så en man, som flyktar från sin hemort.

901ja* och rökverk fröjda hjertat, och sötman af en hjertevän styrker själen.

Det är sagdt om välluktande oljor och essenser.

IODin vän och din faders vän öfvergif ej för att ingå i din broders hus på din olyckas dag. Bättre är en nära granne, än en broder, som är långt borta.*

Kap. 14: 20.

Bepröfvad vänskap är mera att lita på, än blodsband.

IXBlif vis, min son, och gläd mitt hjerta, att jag må kunna svara honom, som smädar mig.*

Såsom fader till en vanartig son.

o

I2Klok ser faran och gömmer sig undan; fävitska gå på och få bota.

Kap. 21: 29; 22: 3.

I3Tag hans klädnad, ty han har gått i borgen för en främmande; så panta honom för en annans skuld.

Kap. 20: 16.

I4En som välsignar sin nästa med hög röst arla om . morgonen, hans välsignelse räknas honom lika med en förbannelse.

I5Ett rinnande takdropp på en dag af hällregn och en trätgirig qvinna likna hvarann. l6En hvar som hyser henne, hyser ett stormväder hemma hos sig; och lik en olja glider hon undan hans högra hand.*

Kap. 19: 13; 25: 24.

Då han vill med förnuftigt tal stäfja hennes trätlystnad.

Ordagr.: »Och en olja möter hans högra hand» — nemligen i hennes person. [ 263 ]KAr. 27, 28

SALOMOS ORDSPRÅK.

263

I7Jern hvässes emot jern, och en man hvässer den andres uppsyn.

l8Den som passar på sitt fikonträd, får äta dess frukt; och den som passar på sitt herrskap, blifver ärad.

v

I9Såsom anletet speglar sig i vattnet, så den ena menniskans hjerta i den andra.

2°Dödsrike och afgrund kunna icke mättas, och men- niskans ögon mättas icke heller.

Kap. 30:15, 16; Precl. 1:8.

"Smältugn för silfret, och degel för guldet, och en man efter som han rosas.

220m du än stöter dåren i en mortel såsom gryn med mortelstöten, så viker ej hans dårskap ifrån honom.

23Tag noga kännedom om utseendet af din småboskap, gif akt på dina boskapshjordar. 24Ty icke evigt varar rikedom, och sitter månne en krona fast från slägte till slägte? 25Gräset går sin kos, men ny gräsväxt blickar fram och bergens örter insamlas; 2Ödå har du lam, som kläda dig, och till att köpa dig en åker bockar, 27och mjölk till fyllest af getter till föda för ditt hus och till uppehälle för dina tjenarinnor.

Ps. 49: 18; Pred. 5: 14; i Tim. 6: 7.

1T\e ogudaktiga fly och ingen jagar dem, men den rätt- 28.

U färdige är vid tryggt mod såsom ett lejon.

2För ett lands synders skull blifva dess styresmän många; men der folket är förståndigt, blifver den som förstår kallet länge vid styret.

3En de fattigas målsman, som förtrycker de arma, är regnet af ett skyfall, som icke gifver bröd.

4De som öfvergifva lagen prisa de ogudaktiga, och de som taga vara på lagen upptändas af nit emot dem.

ii9:53> *36, T39-

5I)e onda förstå ej hvad rätten bjuder, men de som söka jehovah förstå allt.

6Bättre vara fattig och vandra i sin oskuld, än med falskhet slingra sig fram och vara rik.

Kap. 19: 1. [ 264 ]2ÖO

SALOMOS ORDSPRÅK.

KAP. 20.

7En förståndig son tager vara på lärdomens ord,* men den som umgås med rucklare gör sin fader skam.

Särskild! i fråga om vigten alt undvika dåligt umgänge.

8Den som ökar sitt gods genom ränta och ocker, han

samlar det åt de armas välgörare.

Kap. 13:22; Hjob 5:3—5.

9Den som bortvänder sitt öra från att höra lagen, hans bön är en styggelse.

Kap. 2 i: 27.

IODen som för redliga vilse på en ond väg, han skall falla i sin egen grop; men de oskyldiga skall det väl gä.

XIVis i sina ögon är den rike; men fattig och klok utgrundar honom.*

Då den rike vill bruka honom för sina vinningslystna planer

— synes vara meningen.

I2Då de rättfärdiga triumfera, är festligheten stor; men då de ogudaktiga komma sig upp, får man leta efter folk.

Kap. 11: 10, 11.

I3Den som skyler öfver sina missgerningar, honom skall det icke väl gå; men den som bekänner och öfver- gifver, han skall få barmhertighet.

Ps. 32: 3—5; i Joh. 1:8, 9.

I4Säll den menniska, som städse fruktar; men den som förstockar sitt hjerta, han störtar sig i olycka.

I5Ett rytande lejon och en roflysten björn är en gud- lös herskare öfver ett armt folk.

l6En furste utan förstånd är den, som är svår i ut- pressningar; men den som hatar orätt vinning, han skall länge lefva.

I7En menniska tryckt af blodskuld flyktar ända till

grafvens djup, af fruktan att de skola taga henne fast.

i Mos. 4: 14.

l8Den som vandrar sin väg ostraffligt blifver räddad; men den som med falskhet slingrar sig fram, han skall falla en gång för alla.

I9Den som brukar sin åker, skall mättas af bröd; och den som jagar efter tomheter, skall mättas af fattigdom.

Kap. 6:6—11; 10:4; 12:11. [ 265 ]KAP. 26, 29. SALOMOS ORDSPRÅK. 2ÖI

2°Redlighet i allt och stor välsignelse följas; men den som i hast vill blifva rik, han blifver icke utan skuld.

V. 22; kap. 20: 21.

21 Att öfva mannamån är icke godt, men för ett bröd- styckes skull gör mången sig till skälm.

22Den missunsamme är snål efter rikedomen, och vet icke att fattigdomen väntar honom.

V. 20; kap. 23:4; i Tim. 6:9.

23Den som bestraffar en menniska, kan få mera tack efteråt, än smickraren med den hala tungan.

24Den som plundrar sin fader och sin moder och säger: »Det är ingen synd», han är en stallbroder till röf- varen.

Matt. 15:5 f.; Mark. 7:11 f.

25Den som aldrig får nog, väcker rättegång;* men den som förtröstar på HERREN, han får fullt upp.**

För att få mer. **Utan att ligga i strid med andra.

26Den som förtröstar på sin klokhet* han är en dåre; men den som vandrar visligt, han blifver räddad.

Kap. 3: 5.

Egentligen: »på sitt hjerta», som för ebreerna gäller såsom

förståndets säte.

27Den som gifver åt den fattige, han blifver icke fattig; och den som tillsluter sina ögon,* han blifver rik på för- bannelser.

2 Kor. 9: 6, 9. .

Nemligen för nästans nöd.

2SDå de ogudaktiga komma sig upp, gömma sig men- niskorna; och då de förgås, formeras de rättfärdiga.

Kap. 29: 2.

1 T\ en som vid all tillrättavisning gör sin nacke styf, han 29. U skall krossas plötsligt utan räddning.

Kap. 15: 10.

2Då de rättfärdiga tillväxa, fröjda sig folket; och då en ogudaktig kommer till väldet, suckar det.

Kap. 11: 10.

3En son, som älskar visheten, fröjdar sin fader; och den som umgås med skökor, förstör egendom. [ 266 ]266

SALOMOS ORDSPRÅK.

KAP. 29.

4En konung gör sitt land beståndande genom rättvisa; men den som utkräfver skatt på skatt, han rifver det ned.

5En man, som smickrar sin nästa, utbreder ett nät för hans steg.

6Den onda menniskan blifver snärjd i sin egen miss- gerning, men den rättfärdige jublar och är glad.

7Den rättfärdige förstår att sätta sig in i de armas sak; den ogudaktige vet och förstår det ej.

8Menniskor, som drifva sitt begabberi, kunna uppvigla en hel stad; men de visa stilla vreden.

9När en vis går till rätta med en dåre, så vredgas denne och ler och kan icke vara stilla.

IOBlodsmenniskorna hata den oskyldige, och stå efter de rättsinnigas lif.

TIEn dåre släpper lös hela sin häftighet, men den vise dämpar och håller den tillbaka.

Kap. 25: 28; 12: 23.

I2En. herskare, som lyssnar till lögnaktigt tal, hans tjenare äro alla ogudaktiga.

I3Den fattige och hans förtryckare mötas; den som upplyser bådas ögon är Jehovah.

I4En konung, som dömer de arma med sanning, hans tron göres beståndande för evigt.

Kap. 16: 12.

I5Ris och tilltal gifver vishet ; men en son, som lemnas åt sig sjelf, skämmer ut sin moder.

V. 17; kap. 22: 15.

l6Då de ogudaktiga förökas, växer ondskan; men de

rättfärdiga skola se sin lust på deras undergång.

Ps. 37: 36.

I7Tukta din son, så skall han hugna dig igen, och gifva rik vederqvickelse åt din själ.

Kap. 23: 13.

l8Utan profetia förvildas folket; men sällt det som tager vara på lagen!

I9Med ord allena tuktas icke trälen; ty han förstår, men rättar sig ej efter. [ 267 ]KAP. 29, 30

SALÖMOS ORDSPRÅK.

267

2°Ser du en munvig pladdrare — mera hopp är om en dåre* än om honom.

Kap. 10: 18, 19: Fred. 5:2; Jak. 1: 19.

Det är en dåre rätt och slätt utan förmåga att med ett

skenfagert ordsvall skyla öfver sin dårskap.

2IDen som klemar med sin träl från barndomen, han får en genstörting att göra med på sistone.

22En häftig man uppväcker träta, och den ursinnige förgår sig mycket.

Kap. 15: 18: 26: 21.

23Högmod bringar en menniska på fall; men den öd- mjuke får ära.

Kap. 18: 12; Matt. 23: 12: 1 Pet. 5: 5.

24I)en som delar med tjufven, hatar sin egen själ; edsbesvärjelsen hör han och yppar ej.

3 Mos. 5: i.

25Menniskofruktan har med sig snara; men den som förtröstar på Jehovah, han är utan fara.

2ÖMånga söka företräde hos en furste, men af HER- REN får hvar och en sin rätt.

27De rättfärdigas afsky är den orättfärdige, och den ogudaktiges afsky den som för en rättskaffens vandel.

Ps. 119: Sh 53,

VI.

BIHANG I. KAP. XXX: 1—33.

Ord af Agur, Jakehs son från Massa. 30

Mannens sjelf bekännelse: Jag har arbetat mig trött, o Gud: jag har arbetat mig trött och är helt upp- gifven. 2Ty ett djur i ovetenhet är jag och icke menniska; ja, menniskoförstånd är icke i mig, 3och jag hafver icke lärt visheten, så att jag känner kunskapen om den Allra- heligaste.

4Hvem har uppstigit till himmelen och åter nedstigit? Hvem har samlat vinden i sina slutna händer? Hvem har [ 268 ]268 SALOMOS ORDSPRÅK. KAP. 29.

inneslutit vattnet i sin mantel? Hvem har faststält alla jordens gränser? Hvad är hans namn, och huru heter

hans son, om du det vet?

I-Ijob 38.

5Allt Guds tal är genomluttradt, en sköld är han för dem, som taga sin tillflykt till honom. 6Lägg intet till hans ord, att han icke skall gå till rätta med dig och du stå der såsom en ljugare.

Ps. 12:7; 18:31; 5 Mos. 4:2.

7Två ting beder jag af dig, vägra mig dem ej, innan jag dör. 8Fåfänglighet och allt hvad lögn är skilj långt ifrån mig. Fattigdom och rikedom gif mig icke, men låt mig äta mitt beskärda bröd, 9att jag icke varder mätt och förnekar och säger: hvem är jehovah; och att jag icke varder fattig, så att jag stjäl och förgriper mig på min Guds namn.*

i Tim. 6:6—8: Matt. 6:11.

Genom syndigt knot — har man att förstå under.

j o

IOFörtala icke trälen för hans herskap, att han icke skall förbanna dig, och du får bota för det.

11 Ett slägte, som förbannar sin fader, och icke väl- signar sin moder; I2ett slägte rent i sina ögon, men icke tvaget från sin smuts; I3ett slägte — o med hvilka stolta ögon och ögonkast fulla af högfärd; I4ett slägte, hvars tänder äro svärd, och huggtänder knifvar för att utäta de arma från jorden och de fattiga från menniskornas antal!

Kap. 20: 9: 21:4.

I5Blodigeln hafver tvenne döttrar: — — Gif! gif! — — — tre äro dessa, .som aldrig mättas.*

Denna utsaga innehåller en lucka, som ej kan fyllas. Så

mycket ser man, att tvenne glupska fiender till menskligheten med blodigeln bilda det tretal, som åsyftas.

l6Fyra ting säga aldrig »nog»: dödsriket, och ett till- slutet moderlif; jorden, som icke varder mätt på vattnet, och elden. Han säger icke: »det är nog».

17Ett öga, som bespottar sin fader, och icke frågar efter att lyda sin moder, skola dalens korpar uthacka och örnens ungar uppäta.

Kap. 20: 20. [ 269 ]KAP. 30, 31.

269

l8Tre ting äro för mig underbara, och fyra äro, som jag icke förstår: örnens väg i rymden; ormens väg på klippan; skeppets väg midt genom hafvet; och en mans väg med en q vinn a*

Har afseende på hemligheten af den naturliga aflelsen.

2°Så äktenskapsbrytcrskans väg: hon njuter, och torkar sig om munnen och säger: »Jag har intet ondt gjort».

2IUnder tre ting bäfvar ett land, och under fyra kan det icke uthärda: 22under en träl, då han varder konung; och en dum öfversittare då han får bröd att äta sig mätt; 23under en mö, som ingen velat hafva, då hon får sig en man; och under en tjensteqvinna, då hon får ärfva sin fru.

24Fyra finnas, som äro små på jorden, och dock äro de genomlärda i vishet. 25Myrorna äro ett svagt slägte, och de lägga upp om sommaren sin föda. 26Berggräjiingarne äro ett kraftlöst slägte, och de göra sitt hus i klippan. 27Ingen konung hafver gräshoppan, och dock utdraga de i leder alla. 28Spindeln* fångar med skicklighet sitt rof, och han bor i konungars palats.

Enligt andra betyder ordet en ödleart.

29Tre äro, som skrida präktigt fram, och fyra med en präktig gång: 30lejonet konungen bland djuren, som icke viker för hvem det är; 31 en sadlad stridshäst, eller en getabock; och en konung åtföljd af ett häruppbåd.

320m du har varit dåraktig, så att du förifrat dig, och du har besinnat dig igen — så, handen på munnen! 33Ty ur mjölken utpressas smör, och ur näsan utpressas blod, och ur vreden utpressas träta.

VII.

BIHANG II. KAP. XXXI: 1—9.

1Ord af Lemue/, konung i Massa, som hans moder en 31.

gång förmanade honom med.

2 IT vad skall jag säga dig min son, o du mitt lifs son,

o du mina löftens son? — 3Gif icke åt qvinnor din

kraft, och dina vägar åt konungaförderfverskor. — 4Ej [ 270 ]270

SALOMOS ORDSPRÅK.

KAP. 29.

konungased, o Lemuel, ej konungased vare det att dricka vin, eller furstesed att kalla på rusdrycken: 5att de icke dricka och förgäta hvad stadgadt är, och förvända rätten för alla eländets söner. — 6Gifven rusdryck åt honom, som är nära att duka under, och vin ät djupt bedröfvade: 7att de må dricka och förgäta sin fattigdom, och icke mera tänka på sin nöd. — 8Upplåt din mun för den stumme, för att skaffa i att ät

alla värnlösa. 9Upplat din mun, döm rättvis dom och skaffa rätt åt den nödlidande och fattige.

5 Mos. 17:17; i Kon. 11:1; kap. 20:1; Hjob 29:12, 15.

VIII.

BIHANG III. KAP. XXXI: 10—31.

IOCn duglig hustru, hvem finner henne? Långt högre än ^ perlor står hon i pris. "Tryggt litar hennes mans hjerta uppå henne, och på förråd lider han ej brist. I2Hon gör honom godt och icke ondt i alla sina lefnadsdagar.

I3Hon gör sin flit med ull och lin, och till arbete hafva hennes händer lust. I4Hon är såsom en köpmans fartyg; fjerran ifrån hemtar hon sitt spisförråd. I5Hon står upp ännu före dagningen, och bestyr om föda åt sitt hus, och arbete åt sina tjensteqvinnor.

l6Hon tänker på en landtgård och förvärfvar sig honom, af sina händers frukt planterar hon en vingård. I7Hon omgjordar med kraft sina länder och styrker sina armar. l8Hon erfar att hennes handel lönar sig; nu slocknar icke hennes lampa under natten. I9Sina händer sätter hon till spinnrocken, och hennes fingrar fatta i sländan.

2°Sin hand räcker hon åt den nödlidande, sina händer utsträcker hon till den fattige. 2IHon fruktar icke för snön hvad hennes hus vidkommer, ty hela hennes hus är försedt med kläder. 22Skarlakanstyg gör hon åt sig till täcken, och purpur äro hennes kläder. 23Hennes man är känd i stadens portar, der han sitter tillsammans med landets äldste.

10) Kap. 12:4; 18:22. 2°) Ords. 21: 26; 22:9; 28:27.; Luk. 6: 38.. [ 271 ]²⁴Hon gör kjortlar, och aflåter gördlar till Feniciern. ²⁵Duglighet och ädelhet äro hennes klädnad, och hon ler åt den kommande dagen.^[75] ²⁶Sin mun upplåter hon med vishet, och mild undervisning är på hennes tunga. ²⁷Hon ser efter, huru allt tillgår i hennes hus, och lätjans bröd äter hon icke.

²⁸Hennes söner stå upp och prisa henne lycklig, hennes man står upp och förkunnar hennes lof: ²⁹»Många döttrar hafva visat duglighet, men du har öfvergått dem allesamman». — ³⁰Ett bedrägligt ting är fägringen, en flägt är skönheten; men en hustru, som fruktar HERREN, hon är värd att prisas.^[76] ³¹Gifven henne af hennes händers frukt, och må hennes gerningar i stadens portar förkunna hennes lof.

↑ 1 Kon. 5:9—12.
↑ Kap. 9:10; Ps. 111:10; Hjob 28:28; Kap. 12:1.
↑ Kap. 6:20.
↑ Kap. 4:9.
↑ Kap. 8:1.
↑ Es. 65:2, 12.
↑ Kap. 3:34.
↑ Es. 59:2; Mik. 3:4.
↑ Es. 3:10, 11.
↑ Kap. 8:36.
↑ Kap. 8:34.
↑ Jak. 1:5.
↑ Ps. 37:37; Pred. 7:29.
↑ Kap. 5:3; 6:24; 7:5.
↑ Kap. 5:5, 6.
↑ Ps. 37:9, 29; Matt. 5:5.
↑ Ps. 37:10, 22.
↑ Kap. 4:10; 3 Mos. 18:5.
↑ Kap. 6:21; 7:3; 5 Mos. 6: 8; Jer. 31:33.
↑ Luk. 2:52.
↑ Es. 5:21.
↑ Kap. 4:23.
↑ 2 Mos. 23:19.
↑ Hjob 5:17—19; Ebr. 12:5, 6.
↑ Uppb. 3:19.
↑ Matt. 13:44.
↑ Kap. 8:10, 19.
↑ Matt. 13:45, 46.
↑ V. 2.
↑ Kap. 8:24—30.
↑ Kap. 1:9.
↑ Ps. 3:6; 4:9.
↑ Kap. 10:29.
↑ Ps. 25:14.
↑ Kap. 1:26; 1 Pet. 5: 5.
↑ Kap. 14:18.
↑ 3 Mos. 18:5.
↑ Kap. 3:1.
↑ Kap. 1:9.
↑ Kap. 3:2.
↑ Ps. 32:8; 27:11.
↑ Kap. 1:10; Ps. 1:1.
↑ Kap. 13:9; 24:20.
↑ Kap. 3:8, 13–16.
↑ Kap. 23:26.
↑ Ebr. 12:13.
↑ 5 Mos. 5:29.
↑ Kap. 2:16—19.
↑ V. 18.
↑ Ps. 139:1—4; Jer. 17:10.
↑ Ps. 63:10, 11.
↑ Kap. 11:15; I7; 20:16.
↑ Kap. 10:4; 20:4.
↑ Kap. 24:33, 34.
↑ Kap. 10:31, 32.
↑ Kap. 10:10.
↑ Kap. 1:8.
↑ Kap. 3:3.
↑ Kap. 2:16.
↑ Kap. 5:10—14.
↑ 1 Kor. 6:18.
↑ Kap. 3:3.
↑ Kap. 2:16.
↑ 3 Mos. 3:3, 4.
↑ Kap. 2:18, 19.
↑ Kap. 1:20—33.
↑ Kap. 3: 14.
↑ Kap. 6:12—19.
↑ Kap. 16:12; Pred. 10:16 f.
↑ Hjob 28:27.
↑ Hjob 26:10.
↑ Hjob 38:10, 11; Ps. 104:9.
↑ 5 Mos. 33:3.
↑ Kap. 3:2.
↑ Hjob 5:22; Matt. 6:34.
↑ Ords. 9:10; 11:22.

↑ Afskjuten af mannen efter hemkomsten — kan man tänka sig saken, för hvilken en upplefvad händelse tydligen ligger till grund.
↑ Det är sagdt om menniskan; enligt andra: summan af jordens stoftkorn.

[1] 1 Kon. 5:9—12.

[2] Kap. 9:10; Ps. 111:10; Hjob 28:28; Kap. 12:1.

[3] Kap. 6:20.

[4] Kap. 4:9.

[5] Kap. 8:1.

[6] Es. 65:2, 12.

[7] Kap. 3:34.

[8] Es. 59:2; Mik. 3:4.

[9] Es. 3:10, 11.

[10] Kap. 8:36.

[11] Kap. 8:34.

[12] Jak. 1:5.

[13] Ps. 37:37; Pred. 7:29.

[14] Kap. 5:3; 6:24; 7:5.

[15] Kap. 5:5, 6.

[16] Ps. 37:9, 29; Matt. 5:5.

[17] Ps. 37:10, 22.

[18] Kap. 4:10; 3 Mos. 18:5.

[19] Kap. 6:21; 7:3; 5 Mos. 6: 8; Jer. 31:33.

[20] Luk. 2:52.

[21] Es. 5:21.

[22] Kap. 4:23.

[23] 2 Mos. 23:19.

[24] Hjob 5:17—19; Ebr. 12:5, 6.

[25] Uppb. 3:19.

[26] Matt. 13:44.

[27] Kap. 8:10, 19.

[28] Matt. 13:45, 46.

[29] V. 2.

[30] Kap. 8:24—30.

[31] Kap. 1:9.

[32] Ps. 3:6; 4:9.

[33] Kap. 10:29.

[34] Ps. 25:14.

[35] Kap. 1:26; 1 Pet. 5: 5.

[36] Kap. 14:18.

[37] 3 Mos. 18:5.

[38] Kap. 3:1.

[39] Kap. 1:9.

[40] Kap. 3:2.

[41] Ps. 32:8; 27:11.

[42] Kap. 1:10; Ps. 1:1.

[43] Kap. 13:9; 24:20.

[44] Kap. 3:8, 13–16.

[45] Kap. 23:26.

[46] Ebr. 12:13.

[47] 5 Mos. 5:29.

[48] Kap. 2:16—19.

[49] V. 18.

[50] Ps. 139:1—4; Jer. 17:10.

[51] Ps. 63:10, 11.

[52] Kap. 11:15; I7; 20:16.

[53] Kap. 10:4; 20:4.

[54] Kap. 24:33, 34.

[55] Kap. 10:31, 32.

[56] Kap. 10:10.

[57] Kap. 1:8.

[58] Kap. 3:3.

[59] Kap. 2:16.

[60] Kap. 5:10—14.

[61] 1 Kor. 6:18.

[62] Kap. 3:3.

[63] Kap. 2:16.

[64] 3 Mos. 3:3, 4.

[65] Kap. 2:18, 19.

[66] Kap. 1:20—33.

[67] Kap. 3: 14.

[68] Kap. 6:12—19.

[70] Kap. 16:12; Pred. 10:16 f.

[71] Hjob 28:27.

[72] Hjob 26:10.

[73] Hjob 38:10, 11; Ps. 104:9.

[74] 5 Mos. 33:3.

[75] Kap. 3:2.

[77] Hjob 5:22; Matt. 6:34.

[78] Ords. 9:10; 11:22.

[69] Afskjuten af mannen efter hemkomsten — kan man tänka sig saken, för hvilken en upplefvad händelse tydligen ligger till grund.

[76] Det är sagdt om menniskan; enligt andra: summan af jordens stoftkorn.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[16]

[17]

[18]

[19]

[20]

[21]

[22]

[23]

[24]

[25]

[26]

[27]

[28]

[29]

[30]

[31]

[32]

[33]

[34]

[35]

[36]

[37]

[38]

[39]

[40]

[41]

[42]

[43]

[44]

[45]

[46]

[47]

[48]

[49]

[50]

[51]

[52]

[53]

[54]

[55]

[56]

[57]

[58]

[59]

[60]

[61]

[62]

[63]

[64]

[65]

[66]

[67]

[68]

[not 1]

[69]

[70]

[71]

[72]

[73]

[74]

[not 2]

[75]

[76]

Bibeln (Myrberg)/Salomos Ordspråk

Salomos Ordspråk.

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9