Bibeln (Myrberg)/Psaltaren

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Hjobs bok
Gamla Testamentet
öfversatt af
O. F. Myrberg
av Otto Ferdinand Myrberg

Psaltaren
Salomos Ordspråk  →



[ 57 ]

Innehåll

Psaltaren.

Doktor M. Luthers Företal till Psaltaren.

Många af de heliga fäderna hafva synnerligen framför andra böcker i Skriften älskat och berömt Psaltaren. Och visserligen, verket prisar sin mästare till fyllest sjelft; men vi måste äfven veta att dertill foga vår tacksägelse och lof.

Man har i förra tider satt i omlopp en mycket stor mängd af legender om helgon och martyrer, exempelböcker och historier, och dermed uppfylt verlden, så att Psaltaren fick ligga under bänken och i ett sådant mörker, att man knappt kunde förstå rätt en enda psalm; och dock gaf den ifrån sig en så kostlig och ädel lukt, att alla fromma hjertan, äfven af de oförstådda orden, kände andakt och kraft, och derföre hade boken kär.

Men jag håller så före, att ingen vackrare exempelbok eller samling af helgonalegender på jorden har gifvits eller kan gifvas, än Psaltaren är. Och om man skulle önska, att det bästa af alla exempel, legender, historier, blefve utvaldt och samladt på ett ställe, samt ordnadt på bästa sätt, så måste det blifva denna Psaltaren. Ty här finna vi icke blott hvad en eller två heliga hafva gjort, utan hvad sjelfva hufvudet för alla heliga hafver gjort och alla heliga [ 58 ]ännu göra: huru de ställa sig emot Gud, emot vänner och fiender, huru de förhålla och skicka sig i allahanda nöd och fara. Att icke tala om att allahanda gudomliga helsosamma lärdomar och bud finnas uti densamma.

Och skulle Psaltaren redan derföre endast vara oss dyr och kär, att den så klarligen förkunnar om Christi död och uppståndelse och förebildar hans rike och hela kristenhetens tillstånd och väsende, att den väl kunde kallas en liten Bibel, der allt, som står i hela Bibeln, på det skönaste och kortaste är sammandraget och gjordt till en vacker enchiridion eller handbok. Så att det synes mig likasom hade den helige Ande sjelf velat åtaga sig mödan och sammanfatta en kort Bibel och exempelbok i fråga om hela kristenheten eller alla heliga, på det den, som ej kunde läsa hela Bibeln, skulle dock här hafva nästan hela innehållet deraf författadt i en helt liten bok.

Men utom allt detta är det Psaltarens ädla dygd och art, att under det andra böcker slamra mycket om de heligas gerningar, men hafva mycket litet att säga om deras ord, så är det förträffliga i Psaltaren, som gör att den gifver en så god och ljufiig lukt ifrån sig, när man läser i densamma, att den icke blott förtäljer de heligas gerningar, utan äfven deras ord: huru de med Gud hafva talat och bedt, och ännu tala och bedja, så att andra exempel och legender, om man jemför dem med Psaltaren, framställa för oss så godt som idel stumma helgon, men Psaltaren målar för oss rätt kraftiga lefvande helgon.

En stum menniska är ju emot en talande att anse föga bättre än som en halfdöd menniska. Icke heller finnes något kraftigare och ädlare verk hos menniskan, än det är att tala, alldenstund menniskan genom talet mest skiljes från de oskäliga djuren, mera än genom sin skapnad eller genom annat som hon gör. Ty en stock kan väl genom bildhuggarens konst få en menniskas skapnad, och ett djur kan se, höra, lukta, sjunga, gå, stå, äta, dricka, fasta, törsta, lida hunger, frysa, och ligga hårdt som en menniska (men tala kunna de icke).

Dertill gör Psaltaren ännu mera, i det att den låter oss veta icke de heligas obetydliga och vanliga ord, utan de allra bästa, som de med stort allvar, i de allra vigtigaste mål, hafva talat med Gud sjelf. Och dermed framlägger den för oss icke blott deras ord, utan äfven deras hjertan och deras själars innersta skatt, så att vi kunna se in i det som är grunden och källan till deras ord och gerningar, det är, i deras hjerta: hvad de hafva haft för tankar, huru deras hjertan hafva varit beskaffade och förhållit sig i allahanda saker, fara och nöd. Det är hvad de legender eller exempel, [ 59 ]som blott omtala de heligas gerningar eller under, icke göra eller kunna göra. Ty jag kan icke veta, huru en menniska känner det i sitt hjerta, om jag än ser många förträffliga gerningar af henne.

Och likasom jag mycket hellre ville höra en helig tala än se hans yttre verk, så ville jag ännu mycket hellre se hans hjerta och den skatt, som han bär uti sin själ, än höra hans ord. Men det förlänar oss Psaltaren på det rikligaste i anseende till de heliga, så att vi kunna vara förvissade, huru det stått till med deras hjerta och huru deras ord hafva lydt emot Gud och hvar man.

Ty ett menniskohjerta är såsom ett skepp på det vilda hafvet, hvilket stormvindarne från verldens fyra hörn drifva. Här tillstöter fruktan och farhåga för stundande olycka, der påkommer sorg och grämelse öfver ett närvarande ondt. Här kommer en flägt af hopp och förmätenhet från tanken på en tillkommande lycka; der uppblåses man af säkerhet och glädje öfver en närvarande medgång.

Men sådana stormvindar lära en att tala med allvar och öppna sitt hjerta och utgjuta hvad som ligger på botten af det. Ty den, som är stadd i fruktan och nöd, talar helt annorlunda om olyckan, än den, som är uppfyld af glädje; och den, som är uppfyld af glädje, talar och sjunger helt annorlunda om glädjen, än den som är stadd i fruktan. Det går ej af hjertat, säger man, när en bedröfvad bjuder till att le, eller en som är glad, att gråta: det är, hans hjertas grund står ej öppen och kommer icke fram.

Men hvad är det mesta i Psaltaren annat än ett sådant allvarligt tal under allahanda sådana stormvindar? hvar finner man vackrare ord om glädje och fröjd, än lofpsalmerna eller tacksägelsepsalmerna innehålla? Der ser du in i alla heligas hjertan såsom i sköna lustgårdar, ja såsom i himmelen, hvilka vackra, hjertliga, ljufliga blomster der uppgå af allahanda sköna, glada tankar om Gud för hans välgerningar.

Återigen, hvar finner du djupare, mera klagande, jemmerfullare ord om sorg och bedröfvelse, än klagopsalmerna innehålla? Der ser du åter alla heliga i hjertat, såsom i döden, ja såsom i helvetet. Huru mörkt och dystert är det icke der af åsynen af Guds vrede! På samma sätt äfven då de tala om fruktan och hopp, bruka de sådana ord, att ingen målare skulle kunna måla, ingen Cicero eller vältalare så skildra fruktan eller hoppet som de.

Och är det (såsom redan blifvit sagdt) det allra bästa, att de tala sådana ord till Gud och med Gud, hvilket gör att orden hafva dubbelt allvar och lif. Ty när man eljest talar till menniskor om sådana saker, går det icke så starkt af hjertat, är icke så brinnande och lefvande, och tränger icke så nära inpå lifvet. Deraf kommer det ock, att Psaltaren är alla heligas bok, och hvar och en, i [ 60 ]hvilken belägenhet han vara må, der finner psalmer och ord, som skicka sig för hans omständigheter och passa för honom så noga, som vore de endast för hans skull satta dit, så att han icke ens sjelf kan sätta eller finna på eller önska dem bättre.

Och detta är äfven godt dertill, att när någon finner behag i sådana ord, och de träffa in på honom, så kan han vara viss derom, att han är i de heligas gemenskap, och att det har gått alla heliga såsom det har gått honom, emedan de alla sjunga samma visa med honom. Synnerligen om han äfven kan tala dessa ord till Gud så, som de hafva gjort, hvilket måste ske i tron; ty en gudlös menniska smaka de icke.

Slutligen är med Psaltaren den säkerhet och trygga lejd, att man utan fara kan efterfölja alla heliga i det den innehåller. Ty andra exempel och legender om de stumma helgonen komma med många gerningar, som vi icke kunna göra efter, men ännu flera, som äro farliga att göra efter och gemenligen åstadkomma sekter och partier samt föra och draga ifrån de heligas gemenskap. Men Psaltaren håller sig ifrån partierna och drager dig till de heligas gemenskap; ty den lär dig att i glädje och sorg, i hopp och fruktan tänka och tala, såsom alla heliga hafva tänkt och talat.

Korteligen, vill du se den heliga kristliga kyrkan målad med lefvande färg och gestalt i en liten och sammanträngd bild, så tag för dig Psaltaren; der har du en vacker, klar, ren spegel, som skall visa dig hvad kristenheten är. Ja, du skall äfven der finna dig sjelf och det rätta gnothi seauton (känn dig sjelf); ja, Gud sjelf och alla skapade varelser.

Derföre låten oss nu äfven se till att vi tacka Gud för sådana outsägliga välgerningar och med flit och allvar mottaga, bruka och öfva desamma, Gud till lof och ära, att vi ej med vår otacksamhet må förtjena att det går oss värre än förut. Ty tillförene under mörkrets tid, hvilken skatt skulle det då icke ansetts hafva varit, om någon kunnat rätt förstå och på sitt modersmål läsa eller höra en psalm, och de hafva dock icke fått det sig gifvet! Men nu — saliga äro de ögon, som se, det vi se, och de öron, som höra, det vi höra! Och dock fruktar jag, ja vi se tyvärr för våra ögon, att det går oss såsom Judarne i öknen, hvilka sade om himmelsbrödet: Vår själ vämjes vid den lösa maten. Men vi skola äfven veta, att der äfven står, huru de blefvo plågade och dogo, att det icke går oss sammaledes.

Dertill bjelpe oss all nåds och barmhertighets Fader genom Jesum Christum vår Herre. Honom vare lof och ära och pris för denna Psaltare och för alla hans otaliga och outsägliga välgerningar i evighet. Amen, Amen!


[ 61 ]

FÖRSTA BOKEN.

1 Psalmen.

De frommas och de ogudaktigas olika tillstånd och ändalykt.

1Säll den man, som icke vandrar efter de ogudaktigas råd;

Och icke stadnar på syndares väg; Och icke sitter i bespottares lag:[1] 2Utan i HERRENS lag har sitt behag, Och på hans lag tänker dag och natt.[2]

3Han är såsom ett träd, planteradt vid vattenbäckar, Som gifver sin frukt i sin tid, Och hvars löf icke förvissna. Och allt hvad han gör, det lyckas väl.[3]

4Icke så de ogudaktiga, Utan de äro såsom agnen, som vinden förjagar.[4] 5Derföre skola inga ogudaktige bestå i domen, Eller syndare i de rättfärdigas församling.[5] 6Ty HERREN känner de rättfärdigas väg; Men de ogudaktigas väg förgås.[6]

  1. Ps. 119:1; 26:4; Ordspr. 4:14; Jer. 15:17.
  2. Ps. 19:8—12; 119:35, 47, 70, 97; Jos. 1:8; 5 Mos. 6:7.
  3. Ps. 92:13—16; Jer. 17:8.
  4. Ps. 35:5; Hjob 21:18; Hos. 13:3.
  5. Uppb. 21: 27; 22: 15.
  6. Ps. 37:18; Hjob 23:10; 2 Tim. 2:19.

2 Psalmen.

Zions konung och den upproriska folkverlden.

1Hvi larma hednafolken, Och göra folkslagen sig fåfänga tankar?[1] 2Konungarne på jorden resa sig upp, Och furstarne rådslå med hvarandra Emot HERREN och emot hans Smorde ...[2] 3»Låtom oss sönderslita deras band Och kasta af oss deras bojor!»[3]

4Han, som bor i himmeln, ler; Herren begabbar dem.[4] 5Då talar han till dem i sin vrede, Och med sin vredesglöd förskräcker han dem ... 6»Men jag, jag hafver insatt min konung På Zion, mitt heliga berg.»[5]

7Jag vill tälja om ett beslut: HERREN hafver sagt till mig: »Min Son är du; Jag, jag hafver födt dig i dag.[6] [ 62 ]8Äska af mig, så vill jag gifva dig folken till arf, Och till besittning åt dig jordens ändar.9du skall sönderslå dem med spira af jern, Krossa dem såsom en krukomakares käril.»[7]

10Och nu, I konungar, varen visa; Låten rätta eder, I domare på jorden. 11Tjenen HERREN med fruktan, Och fröjdens med bäfvan.[8] 12Hyllen Sonen, att han icke vredgas, och I förgåns på eder väg. Ty nära att upplåga är hans vrede; Saliga alla de, som taga sin tillflykt till honom![9]

  1. Apg. 4:25—30.
  2. Uppb. 11:18; 19:19.
  3. Jer. 2:20; 5: 5; Luk. 19:14.
  4. Ps. 37:13; 59:9.
  5. Ps. 83:27—30; 110:1—4; Apg. 13:33; Ebr. 1:1—5; 5:5.
  6. Dan. 7:13—14.
  7. Ps. 110:6; Es. 63:1—6; Uppb. 2:27; 12:5; 19:15.
  8. Phil. 2:12; Ebr. 12:28.
  9. Ps. 21:9 f; Es. 34:1 f; 35:1 f; k. 54; k. 60 m. m.

3 Psalmen.

1En psalm af David, då han flydde för sin son Absalom.[1]

2Jehovah, huru många äro mina fiender! Ja, många äro de som uppstå emot mig; 3Månge, som säga om min själ: »Ingen frälsning är för honom att finna hos Gud!» Selah. 4Men du, Jehovah, är en sköld för mig, Min ära, och den som upplyfter mitt hufvud.[2]

5Så höjde jag min röst och ropade till HERREN, Och han svarade mig från sitt heliga berg. (Selah.) 6Jag lägger mig och insomnar, Och uppvaknar igen, ty HERREN uppehåller mig.[3] 7Jag skall icke frukta för härar af många tusen, Som lägra sig mot mig rundt omkring.[4]

8Stå upp, Jehovah; fräls mig, min Gud! Ty du har slagit alla mina fiender på kinden, De ogudaktigas tänder har du krossat.[5] 9HERREN är den, som gifver frälsning; Låt din välsignelse hvila öfver ditt folk! (Selah.)[6]

  1. 2 Sam. 15:14.
  2. Ps. 84:12.
  3. Ps. 4:9; Ordspr. 3:24.
  4. Ps. 27:1—3.
  5. Ps. 58:7.
  6. Jer. 3: 23.

4 Psalmen.

Ord till varning och tröst från det Absalomska upprorets tid.

1För sångmästaren med strängaspel: en psalm af David.

Då jag ropar, svara mig, min rättfärdighets Gud. 2Du, som gjort plats åt mig i nöden, Var mig nådig och hör min bön.

[ 63 ]3I herrar, huru länge skolen I, till skymf för mitt majestät, Älska en fåfänglighet, fika efter en lögn? (Selah.) 4Veten dock, att HERREN har utkorat sin trogne tjenare; HERREN skall ock höra, då jag ropar till honom?

5Bäfven och synden icke; Talen med edra hjertan på edert hviloläger och tigen. (Selah.)[1] 6Offren rättfärdighetens offer Och förtrösten så på HERREN.[2]

7Många säga: »Hvem skall låta oss se en bättre tid?» Upplyft öfver oss, Jehovah, ditt anletes ljus![3] 8Du har gifvit glädje i mitt hjerta, Mer än tiden för all deras myckna säd och must.[4]

9I frid skall jag både lägga mig och sofva; Ty du allena är HERREN. I trygghet skall du låta mig få bo.[5]

  1. Eph. 4:26; Ps. 16:7.
  2. Ps. 50:23; 51:19, 21.
  3. 4 Mos. 6:25 f.
  4. Ps. 17:14; 49:17 f.
  5. 3 Mos. 26:6; Ps. 3:6.

5 Psalmen.

Mot trolösa förrädare och upprorsmän.

1För sångmästaren; med flöjtspel; en psalm af David.

2Lyssna till mina ord, o Jehovah; Förnim min suckan!

3Akta på rösten af mitt bönerop, min konung och min Gud; Ty till dig beder jag.[1]

4Jehovah, i morgonens timma hör min röst; I morgonens timma, då jag reder till åt dig mitt offer och spejar.[2] 5Ty ej en Gud, som har lust till ogudaktighet, är du; Ingen, som gör det ondt är, skall bo hos dig.

6Inga storskrytare må träda inför dina ögon! Du hatar alla ogerningsmän. 7Du förgör dem, som tala lögn; De blodgiriga och falska äro en styggelse för HERREN.[3]

8Men jag skall ingå i ditt hus genom din stora nåd Och tillbedja inför din heliga tempelboning i din fruktan.[4] 9Jehovah, led mig med din rättfärdighet med afseende på mina fiender, Och gör din väg jemn för mig.[5]

10Ty intet fast ord är i deras mun; Deras innandöme är en afgrund af förderf; En öppen graf är deras strupe; Sin tunga göra de hal.[6] 11Låt dem icke blifva ostraffade, o Gud; Må de falla genom sina egna rådslag. Störta [ 64 ]dem genom storheten af deras öfverträdelser; Ty de hafva gjort uppror emot dig.

12Men må de få glädja sig alla, som taga sin tillflykt hos dig! Ja, må de få jubla till evig tid under ditt beskärm, Må de få jubilera i dig, som älska ditt namn.[7] 13Ty du, ja du välsignar den rättfärdige, o Jehovah; Såsom en mäktig sköld omgifver du honom med din nåd.[8]

  1. Ps. 17:1; 84:4.
  2. Ps. 63:2, 7.
  3. Ps. 7:12—14; 11:5, 7; 55:24.
  4. Ps. 26:8.
  5. Ps. 27:11.
  6. Rom. 3:13.
  7. Ps. 40:17.
  8. Ps. 103:4.

6 Psalmen.

Nödrop i öfverhängande lifsfara. — Den första af de s. k. sju botpsalmerna.

1För sångmästaren, med strängaspel »al Seminith», en psalm af David.

2Jehovah, straffa mig icke i din vrede, Och tukta mig icke i din vredesglöd.[1] 3Var mig nådig, o Jehovah, ty jag försmäktar; Hela mig, Jehovah, ty min hela varelse är full af ångest.[2] 4Ja, min själ är uppfyld af stor ångest; Ack Jehovah, huru länge?[3]

5Vänd åter, o Jehovah, och rädda min själ; Fräls mig för din godhets skull. 6Ty i döden tänker man icke på dig; Ho tackar dig i dödsriket?[4]

7Jag har arbetat mig trött med mitt suckande; Jag dränker alla nätter mitt läger, Sköljer min bädd med mina tårar. 8Mitt anlete är igenfallet af grämelse, Det har åldrats genom alla mina fiender.[5]

9Viken från mig, alle ogerningsmän; Ty HERREN har hört rösten af min gråt. HERREN har hört mitt bedjande; HERREN upptager min bön. 10Blygas och förskräckas i grund skola alla mina fiender; De skola vika tillbaka och komma på skam plötsligt.[6]

  1. Ps. 38:2; Jer. 10:24.
  2. Ps. 51:10.
  3. Ps. 13:2, 3.
  4. Ps. 30:10; 88:11; 115:17.
  5. Ps. 31:10.
  6. Ps. 35:4, 26; 40:15.

[ 65 ]

7 Psalmen.

1En sång af David, som han sjöng inför Herren med anledning af Benjaminiten Kusch’s ord.[not 1][1]

2Jehovah, min Gud, till dig tager jag min tillflykt; Fräls mig från alla mina förföljare och rädda mig: 3Att han icke bortröfvar min själ likt ett lejon, Som bortrycker utan räddning![2]

4Jehovah, min Gud, om jag detta har gjort: Om någon orätt låder vid mina händer; 5Om jag har lönat en mot mig vänligt sinnad med ondt I stället för att frälsa honom som förföljde mig utan sak: 6Så må fienden jaga efter min själ och hinna henne upp, Och trampa till jorden mitt lif, Och lägga i stoftet min ära. Selah.

7Stå upp, Jehovah, i din vrede; Res dig upp mot mina fienders förgrymmelse! Ja, vakna upp till min hjelp Med den dom, som du har befalt! 8Och må folkens församling omgifva dig, Och öfver densamma vänd åter till höjden!

9HKRREN skipar rätt bland folken. Döm mig, Jehovah, efter min rättfärdighet; Efter min oskuld, som jag vet med mig.[3] 10Må de ogudaktigas ondska dock en gång upphöra, Och du upprätta den rättfärdige! Den som pröfvar hjärtan och njurar är den rättfärdige Guden;[4] 11Min sköld, den är hos Gud, som frälser de rättsinnige.

12Gud iu en rättfärdig Gud, Och en Gud som vredgas dagligen.[5] 13Vill någon icke omvända sig, så hvässer han sitt sviird, Och har han spänt sin båge och gjort den färdig.[6] 14Och emot honom riktar han dödens vapen; Sina pilar gör han till brinnande.

15Se, denne våndades för att föda fram ett odåd; Han gick hafvande med ofärd, och han födde ett missfall, 16Han gräfde en grop och gjorde henne djup, Och han [ 66 ]föll i den grop, som han hade gjort.[7] 17Den ofärd, hvarmed han umgicks, vände tillbaka på hans eget hufvud; Och hans våldsdåd sänkte sig ned på hans egen hjessa!

18Tacka vill jag HERREN för hans rättfärdighet, Och lof sjunga HERRENS namn, den allra Högstes.

  1. 1 Sam. 21:30—34.
  2. Ps. 10:9.
  3. Ps. 18:21—27.
  4. Ps. 104:35; Jer. 11:20; 17:10; Uppb. 2:23.
  5. Ps. 9:5.
  6. 5 Mos. 32:41; Klag. 2:4; 3:12.
  7. Ordspr. 26:17.
  1. Benjaminiten Kusch är troligen en omskrifning af Saul med anspelning på hans faders namn (Kis eller Kus) och hans resliga växt, för hvilken Kuschiterna eller Ethiopierna voro i forntiden kända.

8 Psalmen.

Menniskans höga värdighet och plats i skapelsen.

1För sångmästaren; »al Gittith»; en psalm af David.

2Jehovah, vår Herre, huru härligt är ditt namn på hela jorden! Låt din härlighet med det uppstiga öfver himlarna. 3Af barns och spenabarns mun hafver du grundat en makt Med afseende på dina vedersakare: För att tillstoppa munnen på fienden och den hämndgirige.[1]

4Då jag ser dina himlar, dina fingers verk; Måne och stjernor, som du har stält på sin plats:[2] 5Hvad är då en dödlig, att du tänker på honom; Och en menniskoson, att du låter dig vårda om honom?[3] 6Och dock hafver du gjort honom nära nog till englars like, Och krönt honom med härlighet och ära.[4]

7Du har låtit honom herska öfver dina händers verk: Allting hafver du lagt under hans fötter: 9Små- och storboskap af alla slag, Så ock de vilda djuren på marken; 9Himmelens foglar och hafvets fiskar, Allt som rör sig på hafvens stigar. — 10Jehovah, vår Herre, Huru härligt är ditt namn på hela jorden!

  1. Matt. 21:16.
  2. Ps. 19:2.
  3. Ps. 144:3; Ebr. 2:6—9.
  4. 1 Mos. 1:26.

9 Psalmen.

Tacksägelse för vunnen seger öfver utländska fiender.

1För sångmästaren; efter »Muth-labbén»; en psalm af David.

2Tag vill tacka HERREN af allt mitt hjerta, Jag vill tälja om alla dina under. 3Jag vill fröjdas och jubla i dig, Jag vill lofsjunga ditt namn, du den allra Högste.

[ 67 ]4Du har drifvit mina fiender tillbaka; De föllo och förgingos för ditt anlete. 5Ja, du har fört min talan och utfört min sak; Du satte dig på tronen såsom en rättfärdig domare.[1]

6Du har hållit räfst med hednafolken, och förgjort de gudlösa; Deras namn har du utplånat till evig tid. 7Fienderna äro tillintetgjorda, Ödelagda för evigt; Deras städer har du förstört, Deras minne är förgånget, så har dem gått.[2]

8Nu tronar HERREN till evig tid; Han har satt upp sin tron för att sitta till doms.[3] 9Och han, han skall döma jordens bygd med rättfärdighet, Och skipa rätt bland folkslagen med rättvisa.[4]

10Och vara skall han, HERREN, till en fast borg för den förtryckte; Till en fast borg i tider af trångmål. 11Och förtrösta på dig skola de, som känna ditt namn; Ty du har icke öfvergifvit dem, som frågade efter dig, o Jehovah!

*              *
*

12Lofsjungen HERREN, som tronar på Zion; Förkunnen hans storverk bland folken.[5] 13Ty han, som utkräfver blodskulder, har tänkt på dem; Han har icke förgätit de betrycktas nödrop:[6]

14»Var mig nådig, o Jehovah; Se, huru jag plågas af mina hatare, Du som kan upplyfta mig från dödens portar: 15Att jag må förtälja hela ditt lof, I portarne af Zions dotter Jubla öfver din frälsning.»[7]

16Hednafolken hafva sjunkit i den grop, som de hade gjort; I nätet, som de utlagt, har deras fot fångats.[8] 17HERREN har gjort sig känd, Har hållit dom; I sina egna händers verk Blef den ogudaktige snärjd. Higgajon Selah.[9]

18Så skola de ogudaktige vända tillbaka till dödsriket, Alla hednafolk, som förgäta Gud. 19Ty icke för beständigt skall den arme förgätas, De nödlidandes hopp skall icke gä förloradt för evigt.[10]

20Stå upp, o Jehovah, och låt ej dödliga få väldet; Ställ hednafolken till rätta inför ditt anlete. 21Injaga, o Jehovah, fruktan hos dem; Lät hednafolken förnimma, att de äro dödliga! Selah.[11]

  1. Ps. 7:12.
  2. Ordspr. 10:7.
  3. Ps. 103:19.
  4. Ps. 96: 13.
  5. Ps. 132:13.
  6. 1 Mos. 4:10.
  7. Ps. 22:23; 40:10, 11; Ps. 13:6.
  8. Ps. 7:16.
  9. Ps. 7:17.
  10. Ps. 22:25; 10:17, 18.
  11. Ps. 59:14.

[ 68 ]

10 Psalmen.

Klagopsalm öfver ogudaktigheten och laglösheten inom Israel.

1Hvi står du, o Jehovah, på långt afstånd; Döljer dig i tider af trångmål?[1] 2De arma brinna af harm öfver den ogudaktiges högmod; De fångas i de anslag, som han utspinner.

3Ty den ogudaktige skryter af sin själs lusta, Och den roflystne vänder ryggen till och föraktar HERREN. 4Den ogudaktige säger i sitt högmod: »Han frågar ej derefter»; »Det finnes ingen Gud.» Det är summan af hans tankar.

5Sina vägar går han lika trygg alltid; Dina domar äro för honom ett himmelsvidt fjerran; Alla sina fiender blåser han på.[2] 6Han säger i sitt hjerta: »Jag skall icke vackla; Aldrig i tiden skall någon olycka hända mig.»[3]

7Hans mun är full af förbannelse, af bedrägeri och våld; Under hans tunga bor vedermöda och synd.[4] 8Han ligger i försåt i sina borgar, I sina gömslen, och mördar oskyldiga; Hans ögon speja efter de hjelplösa.

9Han ligger på lur i sitt gömsle såsom ett lejon i sin kula — På lur för att gripa den arme; Han griper den arme genom att locka honom i sitt nät.[5] 10Och slagna sjunka de hjelplöse till jorden, Falla genom hans öfvermakt. 11Sedan säger han i sitt hjerta: »Gud har förgätit det; Han har skylt sitt anlete för det; han ser det ej till evig tid.»[6]

12Stå upp, o Jehovah; upplyft din hand, o Gud, Och förgät ej de nödlidande. 13Hvarföre skall den ogudaktige få förakta Gud Och säga i sitt hjerta: »Du frågar ej derefter»?

14Du har sett det dock; ty du skådar eländet och jemmern För att taga saken i din hand. Den hjelplöse öfverlemnar sin sak åt dig, Den faderlöses hjelpare är du.[7] 15Krossa den ogudaktiges arm, Och hemsök de ondas ondska, till dess du icke finner henne mer![8]

16HERREN är konung alltid och evinnerligen: Hedningarne äro förgångna ur hans land.[9] 17De ödmjukas [ 69 ]trängtan har du hört, o Jehovah; Du styrker deras hjerta; du låter ditt öra gifva akt 18För att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt. Menniskan, af jorden kommen, skall icke mera ingifva förskräckelse.

  1. Ps. 44:25.
  2. Amos 6:3.
  3. Ps. 73:4—8.
  4. Rom. 3: 14.
  5. Ps. 17:12.
  6. Ps. 94:7.
  7. Ps. 68:6; 2 Mos. 22:22.
  8. Ps. 37:10, 36.
  9. Ps. 99:1.

11 Psalmen.

David vägrar i förtröstan på Guds hjelp att genom flykten sätta sig i säkerhet för sina fienders försåt.

1För sångmästaren, af David.

Hos HERREN har jag tagit min tillflykt; huru sägen I då till min själ: »Flyn till edert berg såsom fogeln! 2Ty se, de ogudaktiga spänna bågen, De hafva satt sin pil till strängen, För att skjuta i mörkret på de rättsinnade.[1] 3Då grundvalarne nedrifvas, Hvad kan den rättfärdige då göra?»

4HERREN är i sitt heliga tempel; HERREN har i himmelen sin tron, Och hans ögon skåda, hans blickar pröfva menniskors barn.[2] 5HERREN pröfvar den rättfärdige; Men den ogudaktige och den, som älskar orätt, hatar hans själ.[3]

6Han skall låta regna öfver de ogudaktiga, som nu rasa, eld och svafvel; Och glödande vind skall vara deras bägares del.[4] 7Ty HERREN är rättfärdig och älskar rättfärdigheten; De rättsinniga skola skåda hans anlete.[5]

  1. Ps. 37:14; 64:4, 5.
  2. Hab. 2:20; Es. 66:1; Ps. 33:13, 14.
  3. Ps. 5:5.
  4. 1 Mos. 19:24.
  5. Ps. 33:5; Ps. 17:15.

12 Psalmen.

Klagopsalm öfver ogudaktighetens tillväxt. Ett sidostycke till 11 Psalmen

1För sångmästaren, »al-Seminith»: en psalm af David.

2Hjelp, Jehovah, ty de fromma hafva tagit en ände, och de trogna hafva försvunnit från menniskors barn. 3De tala lögn den ene med den andre; Med hala läppar, med dubbelt hjerta tala de.

4HERREN utrote alla hala läppar, En hvar tunga, som talar stora ord. 5Ty de säga: »Öfver vår tunga hafva [ 70 ]vi makt, Våra läppar stå oss bi: hvem vill vara herre öfver oss?»[1]

6»För de armas öfvervålds, för de fattigas klagans skull Vill jag nu stå upp», säger HERREN. »Jag vill skaffa frälsning åt honom, som försmäktar derefter.» — 7HERRENS ord äro rena ord, ett silfver nedsmält i verkstaden till jorden, luttradt sju gånger.[2]

8Du, Jehovah, skall bevara dem; Du skall rädda dem från detta slägtet för evigt. 9Må fritt de ogudaktiga drifva sitt väsende på alla sidor, Under det lågheten intager högsätet bland menniskors barn![3]

  1. Ps. 73:8, 9.
  2. Ps. 19:9.
  3. Ordspr. 28:12.

13 Psalmen.

Klagopsalm öfver fördröjd hjelp mot öfvermäktiga fiender.

1För sångmästaren; en psalm af David.

2Huru länge, Jehovah, skall du förgäta mig beständigt? Huru länge skall du dölja ditt anlete för mig?[1] 3Huru länge skall jag hvälfva planer i min själ, Med sorg i mitt hjerta dagen i ända? Huru länge skall min fiende vara mig öfvermäktig?

4Ack, se till mig och bönhör mig, Jehovah, min Gud! Upplys mina ögon, att jag icke insomnar i döden: 5Att icke min fiende må säga: »Jag har fått makt med honom;» Mina ovänner jubla öfver att jag vacklar.

6Dock, jag förtröstar på din nåd; Mitt hjerta jublar öfver din frälsning. Jag vill sjunga till HERRENS lof, ty han gör väl emot mig.[2]

  1. Ps. 77:8; Hab. 1:2.
  2. Ps. 9: 15.

14 Psalmen.

Sidostycke till Ps. 10 och 12.

1För sångmästaren: af David.

Dåren säger i sitt hjerta: »Ingen Gud är till.» Förderfvadt, afskyvärdt är deras handlingssätt; Ingen gör det som är godt.

2HERREN skådade från himmelen ned på menniskors barn, För att se, om någon förståndig fans, Någon som [ 71 ]frågade efter Gud.[1] 3Alla voro de affälliga, förderfvade allesamman i grund; Ingen var som gjorde det som var godt, Icke så mycket som en.[2]

4Veta de det då icke, alla dessa ogerningsmän, Som uppäta mitt folk såsom man äter bröd, Och icke åkalla HERREN?[3] 5En gång skola de bäfva och förskräckas; Ty Gud är hos de rättfärdigas slägte.

6Viljen I bringa den betrycktes rådslag på skam, Då HERREN är hans tillflykt?[4]

7O, att Israels frälsning måtte komma ifrån Zion, Då HERREN gör en ände på sitt folks fångenskap! Då skall Jakob jubla, då skall Israel fröjdas.[5]

  1. Ps. 33:13.
  2. 1 Mos. 6:12; Rom. 3:10—12.
  3. Mich. 3:3.
  4. Ps. 12:6.
  5. Es. 64:1—5 (63:19 64.[?]

15 Psalmen.

Bilden af en rätt Israelit.

1En psalm af David.

Jehovah, hvem skall gästa i din hydda? Hvem skall bo på ditt heliga berg?[1]
2Den som vandrar ostraffligt;
Och gör rättfärdighet;
Och talar sanning i sitt hjerta.
[2]
3Den som ej förtalar med sin tunga;
Icke gör den andre något ondt;
Och icke drager smälek öfver sin nästa.

4Den, i hvars ögon den föraktlige är värd förakt,
Men som ärar dem, som frukta HERREN;
Den som svär till egen skada och icke ryggar.

5Den som icke sätter sina penningar på ocker,
Och icke tager mutor mot den oskyldige:
[3]
7Den som gör detta allt, han skall icke vackla till evig tid.

  1. Ps. 84:5.
  2. Es. 33:15.
  3. 2 Mos. 22:24.

16 Psalmen.

Den frommes högsta skatt och salighet i Gud.

1En sång af David.

Bevara mig, Gud, ty jag tager min tillflykt till dig. 2Ja, sagt hafver jag till HERREN: »Herre, du är mitt goda; [ 72 ]Intet utom dig[1] 3gifves för de heliga på jorden, Och de härliga, i hvilka jag hafver hela mitt behag.»

4Många äro deras afgudaeländen, som hafva utbytt dig emot en annan. Jag vill icke utgjuta deras dryckesoffer — af blod, Och icke taga deras namn på mina läppar. 5HERREN är min egolotts och min bägares del; Du, du gör min lott stor.[2]

6Ett ljufligt land har fallit på min lott; Ja, en arfslott glänser skönt mot mig.[3] 7Jag vill prisa HERREN, som har ledt mig med sitt råd; Äfven om nätterna mana mig dertill mina njurar.

8Jag hafver satt HERREN för mina ögon ständigt, Med honom vid min högra sida skall jag icke vackla.[4] 9Derföre fröjdar sig mitt hjerta och min ära[not 1] jublar; Och äfven mitt kött skall bo i trygghet.[5]

10Ty du skall icke gifva min själ till pris åt dödsriket, Icke låta din fromme tjenare se grafven.[6] 11Du skall lära mig att känna lifvets väg; Ditt anlete mättar mig med fröjd; Ljuflighet bor i din högra hand evinnerligen.[7]

  1. Ps. 73:25.
  2. Klag. 3:24.
  3. Rom. 8:17.
  4. Apg. 2:25 f.
  5. Ps. 31:8.
  6. Apg. 2:27; 13:35.
  7. Ps. 17:15; 21:7.

17 Psalmen.

Bön om räddning från Sauls våld med anledning af tilldragelsen i grottan 1 Sam. 24 eller 26.

1En bön af David.

Hör, o Jehovah, på min rättfärdiga sak; Akta på mitt rop, Lyssna till min bön från läppar utan svek.[1] 2Låt min rätt utgå från ditt anlete; Dina ögon skåda allting på ett rätt sätt.[2]

3Du har pröfvat mitt hjerta med din nattliga mönstring, Du har smält mig i degeln, och finner intet. Jag tänkte: »Min mun skall icke samtycka[3] 4till menniskors gerningar.»[not 2] Genom dina läppars ord vaktade jag mig för våldsverkarens stigar. 5Mina steg hålla sig stadigt till dina stigar, Mina fotsteg vackla icke.[4]

[ 73 ]6Derföre anropar jag dig nu; ty jag vet, att du bönhör mig. O Gud, böj ditt öra till mig och hör mina ord: 7Låt mig röna undret af din stora nåd, Du som frälser dem, som taga sin tillflykt till dig, Från deras vedersakare! Med din högra hand 8bevara mig såsom en ögonsten; Under dina vingars skugga beskärma mig[5] 9För de ogudaktiga, som vilja förderfva mig; För mina dödsfiender, som omringa mig!

10Sitt hårda hjerta hafva de tillslutit, Med sin mun tala de stolta ord.[6] 11De hafva följt våra steg och omringa mig i denna stund; De speja med sina ögon för att fälla mig till jorden. 12Han är lik ett lejon, som är girigt efter byte; ett ungt lejon, som ligger i försåt.[not 3][7]

13Stå upp, o Jehovah; Möt honom ansigte emot ansigte och slå honom ned. Rädda min själ med ditt svärd från den ogudaktige; 14Med din hand, o Jehovah, från dessa menniskor: Från denna verldens menniskor, som hafva sin del i detta lifvet. Du fyller deras buk af ditt förråd; De blifva mättade med barn, Och lemna sitt öfverflöd åt sina ättlingar.[8] 15Men jag, jag skall i rättfärdighet skåda ditt anlete; Jag vill, när jag uppvaknar, mätta mig af din bild.[9]

  1. Ps. 18:21 f; 66:18.
  2. Ps. 43:1.
  3. Ps. 139:1; Jer. 17:10.
  4. Hjob 23:11 f.
  5. 5 Mos. 32:10; Zach. 2:8.
  6. Ps. 119:70.
  7. Ps. 10:9.
  8. Ps. 49:17—21.
  9. Hjob 19:26 f; Ps. 16:11; Joh. 17:24; 1 Joh. 3:2.

18 Psalmen.

Tacksam återblick på en förfluten tid af stora faror och underbar räddning ur desamma.

1För sångmästaren; af HERRENS tjenare David, som talte till HERREN denna sångens ord på den dagen, då HERREN hade räddat honom från alla hans fienders våld och från Sauls hand.[1] 2Så sade han:

Af hjertat kär hafver jag dig, Jehovah min styrka; 3Jehovah min klippa och min borg och min befriare; Min Gud, som är min klippborg, dit jag får taga min tillflykt, Min sköld och mitt frälsnings horn! — Ja, mitt skyddsvärn,[2] 4högtlofvadt, vill jag kalla HERREN: Så varder jag frälst från mina fiender.

[ 74 ]5Dödens snaror omgåfvo mig Och Belials bäckar förskräckte mig.[3] 6Dödsrikets snaror omringade mig, Dödens fallrep mötte mig. 7I min nöd åkallade jag HERREN Och ropade till min Gud; Han hörde från sitt tempel min röst, Och mitt nödrop till honom trängde till hans öron.

8Och jorden skall och bäfvade, Och bergens grundvalar darrade och skakades; Ty hans vrede tändes.[4] 9Rök steg upp från hans näsa, Och förtärande eld utgick af hans mun; Eldsglöd och lågor utgingo från honom.[5] 10Och han sänkte himmelen och steg ned, Och en svart molnbädd var under hans fötter.

11Och han for på keruben och flög; Han sväfvade på vindens vingar.[6] 12Han höljde sig i mörker; Det var hans tjäll omkring honom: Regndigert mörker af tjocka moln.[7] 13För glansen inför honom urladdade sig hans moln I hagel och ljungeld.

14Och HERREN dundrade från himmelen, Och den Högste lät höra sin röst med hagel och ljungeld.[8] 15Och han utsände sina pilar och förskingrade dem, Blixt på blixt och förskräckte dem. 16Och flodbäddarne syntes, Och jordens grundvalar blottades för ditt hot, Jehovah, För flägten af din vrede.

17Han räckte ut sin hand från höjden och fattade i mig, Han drog mig upp ur de stora vattnens djup.[9] 18Han frälste mig från min starke fiende, Och från alla mina hatare; ty de voro mig öfvermäktiga. 19De öfverföllo mig på min olyckas dag, Men HERREN stödde mig. 20Han förde mig ut på fria fältet, Han räddade mig; ty han hade sitt välbehag till mig.[10]

21HERREN lönade mig efter min rättfärdighet, Efter mina händers renhet vedergälde han mig. 22Ty jag har tagit vara på HERRENS vägar Och har icke ogudaktigt vikit från min Gud. 23Ja, alla hans rätter hade jag för mina ögon, Och hans stadgar lät jag icke vika från mig;[11] 24Utan jag var helt sinnad emot honom, Och tog mig till vara för att försynda mig. 25Derföre vedergälde mig HERREN efter min rättfärdighet, Efter mina händers renhet, som hans ögon sågo.

[ 75 ]26Mot den fromme ter du dig from, Mot en helsinnad man ter du dig helsinnad. 27Mot den rene ter du dig ren; Men mot den vrångsinnade ter du dig afvog.[12] 28Ty du hjelper de ödmjukas slägte, Men de ögon, som äro stolta, förnedrar du.[13] 29Ja, du låter min lampa brinna klart, HERREN min Gud upplyser mitt mörker.[14] 30Med dig nedslår jag härskaror, Och med min Gud stormar jag murar.[15]

*              *
*

31Gud — hans väg är utan brist; HERRENS ord, det är genomluttradt; En sköld är han för dem, som till honom taga sin tillflykt.[16] 32Ty hvilken är Gud utom Jehovah, Och hvem är en klippa utom vår Gud? 33Han är den Gud, som omgjordade mig med kraft Och gjorde min väg helt banad; 34Som gjorde mina fötter snabba såsom hjortens Och stälde mig på min höga plats; 35Som lärde mina händer att strida, Och mina armar att spänna kopparbågen.[17]

36Ja, du räckte mig din frälsnings sköld; Du stödde mig med din högra hand, och din nedlåtenhet gjorde mig stor.[18] 37Du beredde fritt utrymme för min gång, Och mina fötter hafva icke vacklat.[19] 38Jag jagade efter mina fiender och upphann dem, Och vände icke åter förr än jag gjorde en ände på dem. 39Jag slog dem så att de icke mera kunde resa sig, De föllo under mina fötter.[20]

40Ja, du omgjordade mig med kraft att strida, Du kufvade mina motståndare under mig. 41Du dref mina fiender på flykten, Och jag förgjorde mina hatare. 42De ropade, men ingen fans som frälste; Till HERREN (ropade de), men han svarade dem ej.[21] 43Derföre sönderkrossade jag dem såsom stoft för vinden, Såsom gatusmuts utkastade jag dem.

44Du räddade mig ur inhemska fejder, Du satte mig till ett hufvud öfver hednafolk. Folk, som jag icke kände, tjena mig;[22] 45De hörsamma mig vid första ljud, som når deras öron. Utlandets söner smickra mig,[23] 46Utlandets söner tyna af; De darra i sina borgar.

[ 76 ]47HERREN lefver och välsignad vare min klippa, Och prisad högt vår frälsnings Gud: 48Den Gud, som skaffat mig hämnd Och lade folk under mig; 49Som räddade mig från mina fiender Och stälde mig högt öfver mina hatare; Som frälste mig från våldets man! 50Derföre vill jag prisa dig bland folken, o Jehovah, Och lofsjunga ditt namn;[24] 51Lofsjunga honom, som så härligt hulpit sin konung, Och som bevisar nåd emot sin Smorde, mot David och mot hans ätt till evig tid.[25]

  1. 2 Sam. 22:1 f.
  2. 5 Mos. 32:4; Ps. 144:2.
  3. Ps. 116:3.
  4. Ps. 68:9.
  5. Es. 30:27 f.
  6. Ps. 99:1; 104:3.
  7. Ps. 97:2.
  8. 1 Sam. 7:10.
  9. Ps. 144:7; 69:2, 3.
  10. v. 37.
  11. 5 Mos. 17:19; 1 Kon. 15:5.
  12. 3 Mos. 26:3 f.
  13. Hjob 22:29; 1 Petr. 5:5.
  14. Ps. 112:4.
  15. Ps. 60:14.
  16. Ps. 19:9.
  17. Ps. 144:1.
  18. Ps. 113:5.
  19. Ps. 17:5.
  20. Ps. 27:2.
  21. Ordspr. 1:28.
  22. Ps. 60:8 f.
  23. 5 Mos. 33:29.
  24. Rom. 15:9.
  25. 2 Sam. 7:8 f.

19 Psalmen.

Härligheten af Guds uppenbarelse i naturen och i lagens ord.

1För sångmästaren: en psalm af David.

2Himlarne förtälja Guds härlighet, Och fästet förkunnar hans händers verk.[1] 3En dag predikar derom för en annan, Och en natt kungör det för en annan. 4De tala ej, de orda ej, Man hör icke deras röst; 5Men deras mätesnöre går ut öfver hela jorden, Och deras språk till jordebygdens gräns.

Åt solen har han gjort ett tält i dem;[2] 6Och hon utgår såsom en brudgum ur sin kammare; Hon löper sin bana med fröjd lik en hjelte. 7Vid himmelens ände går hon upp; Och hon löper omkring till dess yttersta gräns; Och intet är skyldt för hennes hetta.

8HERRENS lag är fullkomlig, och vederqvicker själen; HERRENS vittnesbörd är sant, och gör den enfaldige vis.[3] 9HERRENS föreskrifter äro rätta, och fröjda hjertat; HERRENS bud äro klara, och upplysa ögonen;[4] 10HERRENS fruktan är ren, och består i evighet.

HERRENS rätter äro sanna, och rättfärdiga allesamman. 11De äro kostbarare än guld, och mycket af det finaste guld; De äro sötare än honung, och droppet af en honungskaka.[5] 12Genom dem varder ock din tjenare upplyst; Att taga vara på dem har med sig stor lön.

13Ho kan märka, huru ofta han stapplar? Rena mig från allt, som är fördoldt för mig.[6] 14Från fräcka [ 77 ]syndabragder bevara ock din tjenare, Att de ej må råda öfver mig: Då skall jag blifva helt ostrafflig, Och fri från stor missgerning.[7]15Låt min muns ord täckas dig, Och mitt hjertas tanke: Jehovah, min klippa och min förlossare.[8]

  1. Ps. 8:2 f; 97:6; Rom. 1:20.
  2. Rom 10:18.
  3. Ps. 119:92 f; 98 f; 2 Tim. 3:15.
  4. Ps. 119:105, 111.
  5. Ps. 119:72, 103, 127.
  6. Hjob 9:3; Ps. 130:3.
  7. Ps. 119:133.
  8. Ps. 104:34.

20 Psalmen.

Folkets bön för sin på sjukbädden nedlagde konungs vederfående och förtröstan om seger i krigstid.

1För sångmästaren; en psalm af David.

2HERREN bönhöre dig på nödens dag; Jakobs Guds namn beskydde dig.[1] 3Han sände dig hjelp från helgedomen, Och från Zion stödje han dig!

4Han tänke på alla dina spisoffer, Och ditt bränneoffer vare för honom fett. (Selah.) 5Han gifve dig hvad ditt hjerta önskar, Och låte alla dina rådslag lyckas.[2]

6Må vi få jubla öfver din räddning! Då skola vi i vår Guds namn höja vårt baner, Och uppfylla skall HERREN alla dina önskningar.

*              *
*

7Nu vet jag, att HERREN hjelper sin Smorde! Ja, bönhöra honom skall han från sin härlighets himmel Med hela makten af sin högra hands hjelp.

8De tänka på sina vagnar, de på sina hästar; Men vi på HERRENS vår Guds namn.[3] 9De skola stupa och falla; Men vi, vi stå och skola hålla stånd.

10Jehovah, hjelp konungen! ja, må han bönhöra oss. den dag vi åkalla honom.

  1. Ords. 18:10.
  2. Ps. 21:3.
  3. 5 Mos. 20:1; Es. 31:1.

21 Psalmen.

Folkets tacksägelse för sin konungs tillfrisknande och segervissa hopp.

1För sångmästaren; en psalm af David.

2Jehovah, öfver din makt fröjdar sig konungen, Och öfver din hjelp är hans jubel outsägligt. 3Hans hjertas [ 78 ]trängtan har du uppfyllt åt honom, Och hans läppars åstundan har du icke afvisat. Selah.[1]

4Du går honom till mötes med välsignelse af allt godt; Du sätter på hans hufvud en krona af fint guld.[2] 5Han bad dig om lif, och du har skänkt honom det: Ett långt lif, som evigt varar.

6Stor är hans ära genom din hjelp; Med härlighet och majestät kröner du honom. 8Du gör honom till en källa af välsignelse för evigt; Du fägnar honom med glädjen af ditt anlete. 8Ty konungen förtröstar på HERREN; Och genom den Högstes nåd skall han icke vackla.

*              *
*

9Nå skall din hand alla dina fiender; Din högra hand skall nå dina hatare. 10Du skall göra dem såsom en eldsugn, då du visar ditt anlete. HERREN skall uppsluka dem i sin vrede, Och eld skall förtära dem.[3]

11Deras frukt skall du utrota från jorden, Och deras ätt från menniskors barn.[4] 12Ty de hafva stämplat ondt emot dig; De hafva tänkt ut listiga anslag; Men de skola förmå intet. 13Ty du skall drifva dem på flykten, När du med dina bågsträngar mättar mot deras anleten.[5]

14Upphöj dig, Jehovah, i din kraft! Så vilja vi med sång och spel prisa din väldighet.

  1. Ps. 20:5; 37:4.
  2. Ps. 132:18.
  3. 5 Mos. 32:22.
  4. Ps. 109:13.
  5. Ps. 7:13.

22 Psalmen.

Den lidande och segrande rättfärdigheten i den rätte Zionskonungens person.

1För sångmästaren; efter »Morgonrodnadens hind»; en psalm af David.

2Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig, Och står fjerran från min frälsning — Så utbrister jag i klagan.[1] 3»Min Gud», så ropar jag om dagen, men du svarar icke; Och om natten, men får ingen ro.[2] 4Och dock är du den Helige, som tronar bland Israels lofsånger.[3] 5På dig förtröstade våra fäder; De förtröstade och du [ 79 ]frälste dem. 6Till dig ropade de och blefvo hulpna; På dig förtröstade de och kommo ej på skam.[4]

7Men jag är en mask och icke menniska, Menniskors begabberi och föraktad af alla.[5] 8Alla, som se mig, begabba mig; De spärra upp sina läppar, de skaka på sitt hufvud.[6] 9»Kasta det på HERREN; må han rädda honom! Må han frälsa honom, ty han hafver ju till honom sitt välbehag.»[7]10Ja, du är den, som drog mig fram ur moderlifvet; Som lät mig hvila trygg vid min moders bröst.[8] 11På dig har jag blifvit kastad från moderskötet, Från min moders lif är du min Gud.

12Var icke fjerran från mig; ty nöden har trädt mig nära, Och ingen hjelpare är der. 13Tjurar i mängd hafva kringhvärft mig, Basans tjurar hafva omringat mig. 14De hafva uppspärrat mot mig sitt gap Såsom ett sönderslitande och rytande lejon. 15Såsom vatten är jag utgjuten, Och alla mina ben äro åtskilda. Mitt hjerta är såsom vax försmält i mitt inre; 16Förtorkad som en skärfva är min kraft. Min tunga låder vid min gom, Och i dödens stoft nedlägger du mig.[9]

17Ty hundar hafva kringhvärft mig, En skara af illgerningsmän har omringat mig; De hafva genomborrat mina händer och fötter.[10] 18Jag räknar alla mina ben, De skåda och se sin lust på mig. 19De dela mina kläder mellan sig, Och öfver min klädnad kasta de lott.[11] 20Men du, o Jehovah, var icke fjerran; Min styrka, ila till min hjelp! 21Rädda från svärd min själ, Från hundars våld mitt lif.[12] 22Fräls mig från lejons gap Och från bufflars horn ...

Bönhört mig har du! — 23Jag vill förkunna ditt namn för mina bröder, Midt i församlingen vill jag prisa dig.[13] 24I som frukten HERREN, prisen honom; Hela Jakobs ätt, ären honom, Och frukten för honom, hela Israels ätt. 25Ty han har icke föraktat och icke afskytt den nödstäldes lidande, Han har icke skylt sitt anlete för honom, Utan då han ropade till honom, så hörde han det.[14] 26Dig vill jag lofva i en stor församling, Mina löften skall jag betala inför dem, som frukta honom.[15] 27De ödmjuka skola [ 80 ]äta och varda mätta; De som söka HERREN skola prisa honom. — »Må edert hjerta lefva för evigt!»[16]

28Tänka derpå och omvända sig till HERREN skola alla jordens ändar; Alla folkens slägten skola tillbedja inför ditt anlete.[17] 29Ty konungariket tillhör HERREN, och han är den som herskar öfver folken.[18] 30Äta och tillbedja skola alla jordens rika; För honom böja knä skola alla, som sjunka i stoftet, I saknad af lifvets uppehälle.[19] 31En ätt skall tjena honom; Det skall förtäljas om HERREN för kommande slägten.[20] 32De skola komma och förkunna hans rättfärdighet För ett folk, som födas skall: att han har gjort det.[21]

  1. Ps. 10:1; Matt. 27:46.
  2. Hjob 30:20; Ps. 88:2.
  3. Es. 43:3.
  4. 2 Mos. 3:7 f; Dom. 6:6 f; 3:9.
  5. Es. 53:3.
  6. Matt. 27:39.
  7. Vish. 2:18; Matt. 27:43.
  8. Ps. 71:6.
  9. Ps. 38:11; Joh. 19:28.
  10. Matt. 27:27 f; m. m.
  11. Matt. 27:35.
  12. Ps. 35:17.
  13. Ebr. 2:12; Joh. 20:17.
  14. Ps. 9:13; Ebr. 5:7 f.
  15. Ps. 35:18; 40:10.
  16. Ps. 69:33; Es. 65:13 f.
  17. Ps. 2:8; 72:11.
  18. Ps. 96:10; 99:1 f; Uppb. 11:17; 19:6.
  19. 1 Sam. 2:8; Phil. 2:10.
  20. Es. 53:10.
  21. Jer. 23:6.

23 Psalmen.

Den gode herden.

1En psalm af David.

HERREN är min herde, intet är som fattas mig.[1] 2På gröna ängar låter han mig lägra mig; Till vatten, der jag får hvila ut, för han mig.[2]

3Min själ vederqvicker han; Han för mig på rätta stigar för sitt namns skull.[3] 4Och om jag än vandrar i dödsskuggans dal, Så fruktar jag intet ondt; ty du är med mig: Din käpp och staf, de trösta mig.[4]

5Du uppdukar för mig ett bord i mina fienders åsyn; Du smörjer med olja mitt hufvud, och min bägare är bräddfull.[5] 6Idel godhet och nåd skola jaga efter mig I alla mina lifsdagar; Och jag skall vända åter till HERRENS hus, och bo der evinnerligen.[6]

  1. 1 Mos. 48:15; Es. 40:11; Hes. 34:11, 12, 23.
  2. Hes. 34:14; Upp. 7:14.
  3. Jer. 31:25, 31 f.
  4. Ps. 46:3; 91:1 f.
  5. Es. 25:6 f; Ps. 92:11; 36:9.
  6. Ps. 15:1; 27:4; 84:5.

24 Psalmen.

Den evige konungens intåg i sin helgedom.

1Af David; en psalm.

Jorden är HERRENS och allt hvad som uppfyller henne;
Jordens bygd och de, som der bo.[1] 2Ty han har grundat henne öfver haf, Och stält henne att stå öfver hafsströmmar.[2]

[ 81 ]

3Hvem får gå upp på HERRENS berg, Och hvem får stå på hans heliga rum?[3]
4Den, som rena händer hafver, och rent hjerta; Den, som icke vänder sin själ till lögn, Och icke svär falska eder. 5Han skall få välsignelse af HERREN, Och rättfärdighet af sin frälsnings Gud.[4]
6Det är slägtet af dem, som fråga efter, honom; Det
Jakob, som söker ditt anlete. Selah.[5]

*              *
*

7Upplyften, portar, edra hufvud; Urgamla porthvalf, gören eder höga, Att härlighetens konung må draga in![6]
8Hvem är han, denne härlighetens konung?
Det är HERREN, stark och väldig; Det är HERREN, väldig i strid.[7]
9Upplyften, portar, edra hufvud; Urgamla porthvalf, gören eder höga, Att härlighetens konung må draga in!
10Hvem är han, denne härlighetens konung?
Det är Härskarornas Jehovah; Han är härlighetens konung.

  1. Ps. 50:1; 1 Kor. 10:26.
  2. 1 Mos. 1:9, 10.
  3. Ps. 15.
  4. Es. 48:18.
  5. Rom. 2:28, 29; 9:6 f.
  6. Ps. 18, 19; Es. 40:3, 4; Zak. 9:9.
  7. 2 Mos. 15:3.

25 Psalmen.

En efter Gud längtande själs bön om hjelp mot orättfärdiga fiender och om syndaförlåtelse, ljus och ledning.

1Af David.

Till dig, o Jehovah, lyfter jag min själ; 2Min Gud, på dig förtröstar jag. Låt mig ej komma uppå skam; Låt icke mina fiender få triumfera öfver mig. 3Men äfven alla, som hoppas uppå dig, låt icke komma uppå skam! Må de blott komma uppå skam, som trolöst mot dig svika.[1]

4Lär mig, Jehovah, dina vägar, Undervisa mig om dina stigar. 5Led mig i din sanning och undervisa mig; Ty du är min frälsnings Gud, Hela dagen hoppas jag på dig.[2]

[ 82 ]6Tänk på din barmhertighet, o Jehovah, och på all din nåd; Ty de äro af evighet. 7Tänk icke på min ungdoms synder och på mina öfverträdelser, Utan tänk på mig efter din nåd, För din godhets skull, o Jehovah![3]

8HERREN är god och menar det rätt, Derföre undervisar han syndare om rätta vägen.[4] 9Han förhjelper de ödmjuka till sin rätt, Och lärer de ödmjuka sin väg.

10Alla HERRENS stigar äro nåd och sanning: För dem, som taga vara på hans förbund och på hans vittnesbörd.[5] 11För ditt namns skull, jehovah, förlåt min syndaskuld, Ty den är stor.

12Hvar är en man, som fruktar HERREN? Honom skall han lära den väg, som han skall välja.[6] 13Hans själ skall bo der det är godt att vara, Och hans ätt skall ärfva och besitta landet.[7]

14HERRENS umgängelse är med dem, som frukta honom, Och han lär dem att känna sitt förbund.[8] 15Mina ögon se ständigt efter HERREN, Ty han är den, som drager mina fötter utur nätet.[9]

16Se till mig och var mig nådig, Ty jag är ensam och stadd i elände. 17Mitt hjertas ångest är stor, Hjelp mig utur allt mitt betryck.

18Se till mitt elände och min jemmer, Och förlåt mig alla mina synder.[10] 19Se på mina fiender, huru många de äro; Och det orättfärdiga hat, hvarmed de hata mig.[11]

20Bevara min själ och rädda mig; Låt mig icke komma på skam, ty jag tager min tillflykt till dig.[12] 21Fromhet och redlighet må hålla vakt om mig, Ty jag hoppas uppå dig.

22Förlossa Israel, o Gud, från all dess nöd![13]

  1. Es. 49:23.
  2. Ps. 27:11; 119:33 f.
  3. Hjob 13:26.
  4. 5 Mos. 32:4.
  5. Ps. 103:17.
  6. Ps. 32:8.
  7. Ps. 37:9; Ords. 20:7.
  8. Ords. 3:32.
  9. Ps. 141:8, 9.
  10. Ps. 119:153.
  11. Ps. 35:19.
  12. Ps. 16:1.
  13. Ps. 130:8.

26 Psalmen.

Ett godt samvetes vädjande till Guds dom och frimodiga förtröstan till Guds nåd.

1Af David.

Var min domare, o Jehovah; ty jag har vandrat i min fromhet Och förtröstat på HERREN utan att vackla. 2Pröfva mig och utforska mig, o Jehovah; Utransaka mina [ 83 ]njurar och mitt hjerta.[1] 3Ty din nåd har jag inför mina ögon, Och jag vandrar i din sanning.

4Jag sitter ej tillsammans med de lögnaktiga, Och med de falska inlåter jag mig ej.[2] 5Jag hatar de orättfärdigas församling, Och sitter icke med de ogudaktiga.

6Jag tvår mina händer i oskuld, Och vill passa på ditt altare, o Jehovah:[3] 7För att låta rösten höras af mitt lof, Och för att förtälja alla dina under.

8Jehovah, jag älskar ditt hus’ boning, Och det rum, der din härlighet bor.[4] 9Ryck ej bort min själ med syndarne, Och mitt lif med blodsmenniskorna.

10Ty de hafva för sig skändliga ting, Och deras högra hand är full af mutor. 11Men jag, jag vill vandra i min fromhet; Förlossa mig och var mig nådig!

12Redan står min fot på jemna marken; I full församling vill jag prisa HERREN.[5]

  1. Ps. 139:23, 24.
  2. Ps. 1:1; 119:113; Jer. 15:17.
  3. Ps. 84:4.
  4. Ps. 27:4.
  5. Ps. 22:23.

27 Psalmen.

David i fast förtröstan till Gud färdig att upptaga kampen mot öfvermäktiga fiender, och hans kämpande med Gud i bönen.

1Af David.

HERREN är mitt ljus och min frälsning: För hvem skulle jag då frukta? HERREN är mitt lifs skyddsvärn: För hvem skulle jag då rädas?[1] 2När illgerningsmännen rycka emot mig. För att äta mitt kött, Mina vedersakare och fiender nalkas till mig, Så — se, huru de vackla och falla![2] 3Må än en krigshär slå läger emot mig, Så skall mitt hjerta icke frukta; Må striden öppnas emot mig, Så är jag dock vid tryggt mod.

4Ett har jag begärt af HERREN, Det eftersträfvar jag. Det är att få bo i HERRENS hus I alla mina lifsdagar: För att skåda HERRENS ljuflighet, Och tänka på honom i hans tempel.[3] 5Ty han förborgar mig i sin hydda på olyckans dag; Han gömmer mig i sitt tälts skygd; Han ställer mig högt på en klippa.[4]

6Derföre skall nu mitt hufvud resa sig högt öfver mina fiender, som omgifva mig på alla sidor. Och derföre vill [ 84 ]jag offra jubeloffer i hans tälthydda, Och sjunga och spela till HERRENS pris.

*              *
*

7Hör, o Jehovah, min röst, dä jag ropar; Ja, var mig nådig och bönhör mig. 8Till dig säger mitt hjerta: Söken mitt anlete». — Ditt anlete, o Jehovah, vill jag söka.[5]

9Fördölj icke ditt ansigte för mig, Bortstöt icke i vrede din tjenare. Min hjelp är du; förskjut mig ej, Och öfvergif mig icke, min frälsnings Gud.[6] 10Ty min fader och min moder öfvergifva mig, Men HERREN upptager mig.[7]

11Lär mig, o Jehovah, din väg, Och led mig på en jemn stig för mina vedersakares skull.[8] 12Öfverlemna mig icke i mina fienders vilja; Ty falska vittnen hafva uppstått emot mig, och menniskor, som andas orätt.

13Om jag icke trodde, att jag skulle få se HERRENS goda i de lefvandes land, så[9]14Men hoppas på HERREN! Ja, var stark och låt ditt hjerta fatta mod; Och hoppas på HERREN![10]

  1. Ps. 56:5; Es. 12:2.
  2. Hjob 19:22.
  3. Ps. 23:6; 26:6 f; 84:4, 5.
  4. Ps. 31:21; 40:3.
  5. 5 Mos. 4:29; Ps. 24:6; Es. 45:19.
  6. Ps. 13:2 f.
  7. Es. 49:15.
  8. Ps. 25:4; 86:11; 139:24.
  9. Ps. 142:6; Es. 38:11.
  10. Ps. 31:25.

28 Psalmen.

Bön, tacksägelse för bönhörelse och förbön för Israel från samma tid som ps. 3, 4, 11, 26 och 27.

1Af David.

Till dig, o Jehovah, ropar jag; Min klippa, tig ej stilla för mig, Att jag icke, då du tiger för mig, Blifver lika dem, som nedsjunka i grafven.[1] 2Hör rösten af mitt bedjande, då jag skriar till dig; Då jag lyfter mina händer Till ditt allra heligaste.

3Ryck mig icke bort med de ogudaktiga och ogerningsmännen, Som tala frid med sin nästa, Men tänka ondt i sitt hjerta. 4Gif dem efter deras handlingssätt och efter deras gerningars ondska; Efter deras händers verk gif dem du!

[ 85 ]Ja, gif dem den lön igen, som de förtjena. 5Ty de gifva ingen akt på HERRENS gerningar och på hans händers verk; Derföre skall han nedrifva dem, och icke uppbygga dem.[2]

*              *
*

6Välsignad vare HERREN, Ty han har hört rösten af mitt bedjande. 7HERREN är min starkhet och min sköld; På honom förtröstade mitt hjerta och jag vardt hulpen. Derföre fröjdar sig mitt hjerta, Och jag vill tacka honom med min sång.[3]

8HERREN är sitt folks styrka, Det segerrika värnet för sin smorde är han. 9Fräls ditt folk, och välsigna din arfvedel; Ja, var deras herde, och bär dem på dina armar till evig tid![4]

  1. Ps. 143:7.
  2. Es. 5:12.
  3. 2 Mos. 15:2; Ps. 18:2, 3.
  4. Ps. 29:11; 95:7; 100:3.

29 Psalmen.

Guds härlighet uppenbarad i åskvädret.

1En Psalm af David.

Gifven HERREN, I gudasöner, Gifven HERREN ära och makt.[1] 2Gifven HERREN hans namns ära; Tillbedjen för HERREN i helig skrud![2]

3HERREN låter höra sin röst öfver vattnen, Härlighetens Gud dundrar; HERREN dundrar öfver de stora vattnen.[3] 4HERREN låter höra sin röst med makt, HERREN låter höra sin röst med majestät.

5HERRENS röst söndersplittrar cedrarne; HERREN söndersplittrar Libanons cedrar 6Och låter dem hoppa såsom en kalf: Libanon och Sirjon hoppa såsom en buffelkalf.[4] 7HERRENS röst framljungar eldslågor.

8HERRENS röst kommer öknen till att våndas, HERREN kommer Kades’ öken till att våndas. 9HERRENS röst kommer hindarna att föda, Och aflöfvar skogarna; Och i hans tempel säger allt: Ära vare honom!

10HERREN tronade på syndaflodens tid, Och HERREN tronar såsom konung i evighet.[5] 11HERREN gifver styrka åt sitt folk, HERREN välsignar sitt folk med frid.[6]

  1. Ps. 96:7; 103:20 f.
  2. Ps. 110:3.
  3. Hjob 37:2.
  4. 5 Mos. 3:8, 9.
  5. 1 Mos. 6:17.
  6. Ps. 28:8 f.

[ 86 ]

30 Psalmen.

Tacksägelse för räddning ur dödsnöd genom sjukdom.

1En psalm att sjunga vid husets invigning; af David.

2Tag vill högt prisa dig, o Jehovah; ty du har hemtat mig upp ur djupet, Och icke låtit mina fiender glädjas öfver mig.[1] 3Jehovah, min Gud, jag ropade till dig, och du gjorde mig helbregda. 4Jehovah, du förde min själ upp ur dödsriket; Du gjorde mig lefvande, då jag var på väg att sjunka i grafven.[2]

5Lofsjungen HERREN, I hans fromme, Och prisen hans heliga namn. 6Ty ett ögonblick varar hans vrede, men lifvet igenom hans nåd; Om aftonen gästar gråt i vår boning, Om morgonen är den förbytt i fröjderop.[3]

7Jag sade, jag, i min välgångstid: »Jag skall icke vackla till evig tid.» 8Jehovah, genom din nåd förlänade du styrka åt mitt berg; Du dolde ditt anlete, och jag förskräcktes.

9Till dig, o Jehovah, ropade jag, Och till HERREN bad jag om förbarmande: 10»Hvad gagnar dig mitt blod, och att jag sjunker ned i grafven? Kan stoftet prisa dig? Kan det väl förkunna din trofasthet?[4] 11Hör, o Jehovah, och var mig nådig; Jehovah, var min hjelpare du.»

12Du har vändt min klagan för mig i fröjdedans; Du har lossat min sorgedrägt, och du omgjordar mig med glädje. 13Derföre skall min ära[not 4] lofsjunga dig och icke tystna; Jehovah, min Gud, till evig tid vill jag tacka dig.[5]

  1. Ps. 40:1 f; 35:19, 24.
  2. Ps. 86:13; 116:3 f.
  3. Es. 54:7; Joh. 16:20 f.
  4. Ps. 6:6; 88:11 f.
  5. Ps. 57:9 f; 108:2.

31 Psalmen.

Bön om och tacksägelse för räddning från öfvermäktiga fiender och falska anklagare.

1För sångmästaren; en psalm af David.

2Hos dig, o Jehovah, tager jag min tillflykt; Låt mig icke komma på skam till evig tid. Rädda mig genom [ 87 ]din rättfärdighet,[1] 3Böj ditt öra till mig och fräls mig snart. Var för mig till ett klippfast värn, till ett befästadt slott, Och kom till min hjelp.

4Ty min klippa och mitt fäste är du; Derföre led mig och för mig för ditt namns skull.[2] 5Drag mig utur nätet, som de hafva utlagt för mig; Ty du är mitt beskärm.[3] 6I dina händer befaller jag min ande; Du har igenlöst mig, du trofaste Gud.[4]

7Jag hatar dem, som hålla sig till tomma lögnväsenden, Och förtröstar, hvad mig angår, på HERREN. 8Låt mig jubla och fröjdas öfver din nåd: Att du har sett till mitt elände; Att du har känts vid min själ i nöden, 9Och icke öfverlemnat mig i fiendens hand; Att du har stält mina fötter på fria fältet!

*              *
*

10Var mig nådig, o Jehovah, ty min nöd är stor; Mina ögon äro förtärda af grämelse. Min själ och min kropp äro förtärda.[5] 11Ty mitt lif har förgått i sorg, och mina år i suckan; Min kraft svigtar under min syndabörda, Och hela min varelse förtvinar.[6]

12Alla mina fiender hafva gjort mig till ett mål för sitt begabberi; Jag är vorden till en börda för mina grannar och till en förskräckelse för dem jag känner; De som se mig ute, fly för mig.[7] 13Jag är förgäten såsom en död, och man tänker icke på mig; Jag är vorden lik ett tillspillogifvet käril.

14Ty jag hör förtal af mångas mun, Och förskräckelse omgifver mig på alla sidor, Då de rådslå med hvarandra emot mig, Och stämpla emot mig för att taga mitt lif.[8] 15Men jag, jag förtröstar på dig, o Jehovah; Jag säger: Du är min Gud. 16I din hand äro mina tiders skiften; Rädda mig ur mina fienders hand och från mina förföljare![9]

17Låt ditt anlete lysa öfver din tjenare; Fräls mig genom din nåd.[10] 18Låt mig icke komma på skam, o Jehovah, ty jag åkallar dig; Må de ogudaktiga komma på skam, må de bringas till tystnad i dödsriket. 19Ja, må [ 88 ]alla lögnaktiga läppar förstummas, Som tala fräcka ord mot den rättfärdige Med högmod och förakt.

*              *
*

20Huru stor är din godhet, som du har förvarat åt dem, som frukta dig; Som du bevisar dem, hvilka taga sin tillflykt till dig, inför menniskors barn! 21Du gömmer dem i ditt anletes hägn för menniskors sammangaddningar, Du förborgar dem i din hydda för onda tungors anklagelse.[11]

22Välsignad vare HERREN, Ty han har betett sin nåd mot mig underbarligen i en fast stad.[12] 23Jag sade, jag, i min ängslan: »Jag är afskuren från dina ögons åsyn.» Men du hörde rösten af mitt bedjande, då jag ropade till dig.[13]

24Älsken HERREN, alla hans fromma; HERREN bevarar de trogna, Och vedergäller i rågadt mått den högmodige. 25Våren starka och må edert hjerta vara oförfäradt, Alle I, som vänten efter HERREN.[14]

  1. Ps. 25:2.
  2. Ps. 18:3; 23:3.
  3. Ps. 25:15.
  4. Luk. 23:46; Apg. 7:59.
  5. Ps. 6:8.
  6. Ps. 40:13; 102:4.
  7. Ps. 69:10—13.
  8. Jer. 20:10.
  9. Ps. 139:16.
  10. 4 Mos. 6:25; Ps. 80:4.
  11. Ps. 27:5; Jer. 36:26.
  12. Ps. 17:7.
  13. Ps. 77:8 f.
  14. Ps. 27:14.

32 Psalmen.

Vigten af en redlig syndabekännelse.

Den andra af de s. k. botpsalmerna.

1Af David; en betraktelse.

Säll den, hvilkens öfverträdelse är förlåten, Hvilkens synd är öfverskyld.[1] 2Säll den menniska, hvilken HERREN icke tillräknar någon missgerning, Och i hvilkens ande ingen falskhet är.

3Så länge jag teg, förtärdes hela min kropp Genom min klagan dagen igenom.[2] 4Ty dag och natt var din hand öfver mig, Och min lifssaft förbyttes i sommarens torrhet. Selah.[3]

5Jag lät dig veta min synd, Och skylde icke öfver min missgerning. Jag sade: »Jag vill bekänna mina öfverträdelser för HERREN»; Då förlät du mig min svåra synd. Selah.[4]

[ 89 ]6Må fördenskull alla fromma bedja till dig På den tid, då du låter dig finna: Då må stora vattenfloder komma med sitt svall — Till dem skola de dock icke nå.[5]

7»Du är mitt beskärm; Från all nöd skall du bevara mig, Med frälsningsjubel skall du omgifva mig.» — 8»Jag vill undervisa dig och lära dig den väg, som du skall vandra; Jag vill låta mitt öga vaka öfver dig och råda dig.»[6]

9Varen icke såsom hästar och mular, som äro utan förstånd, Och med töm och betsel, deras prydnad, föras i tygel, Icke sjelfva komma till dig.[7]

10Många plågor vänta de ogudaktiga; Men den, som förtröstar på HERREN, omgifver han med nåd. 11Fröjden eder i HERREN och jublen, I rättfärdige; Ja, jubileren, alle I rättsinnige![8]

  1. Rom. 4:6 f.
  2. Ps. 51:10; Ords. 28:13.
  3. Ps. 38:3, 5.
  4. 2 Sam. 12:13; 1 Joh. 1:9.
  5. Es. 55:6; Matt. 7:7; Luk. 11:9—13.
  6. Ps. 25:12.
  7. 2 Kon. 19:28; Ords. 26:3.
  8. Ps. 33:1; Phil. 4:4.

33 Psalmen.

Tacksägelse för räddning ur en stor nationell fara genom utländska fiender.

1Jublen, I rättfärdige, öfver HERREN; De fromma höfves sådant lof. 2Prisen HERREN med zittra, Med tiosträngad harpa lof sjungen honom.[1] 3Sjungen till hans ära en ny sång; Rören strängarna på bästa sätt med jubelklang.[2]

4Ty HERRENS ord är rätt, Och allt hvad han gör är idel trofasthet.[3] 5Han älskar rätt och rättfärdighet; Af HERRENS nåd är jorden full.[4]

6Genom HERRENS ord är himmelen gjord, Och all dess här genom hans muns ande.[5] 7Han samlade hafvets vatten såsom i en lägel; Han inlade oceanerna i deras förvaringsrum.[6]

8Hela jorden frukte HERREN, Alla jordebygdens invånare bäfve för honom! 9Ty han sade, och det skedde: Han bjöd, och det trädde fram.[7]

*              *
*

[ 90 ]10HERREN har gjort hednafolkens råd om intet, Han har gjort om intet folkens tankar.[8] 11Men HERRENS råd består i evighet, Hans hjertas tankar från slägte till slägte.[9] 12Sällt det folk, hvars Gud HERREN är; Det folk, som han har utvalt till sin arfvedel.[10]

13Från himmelen skådar HERREN, Och ser på alla menniskors barn. 14Från sin bonings rum ser han ned på alla, som på jorden bo.[11] 15Han är den som hafver danat allas deras hjertan, Som gifver akt på alla deras verk.[12]

16En konung segrar ej genom sin stora makt; En hjelte räddar icke hans stora kraft.[13] 17Hästar förmå alls intet till segern, Och all deras styrka är för svag att frälsa.[14]

18Se, HERRENS öga är vändt till dem, som frukta honom; Till dem, som bida efter hans nåd:[15] 19För att rädda deras själ från döden, Och för att uppehålla deras lif i hungersnöd.[16]

20Vår själ väntar efter HERREN, Vår hjelp och vår sköld är han.[17] 21Ty i honom gläder sig vårt hjerta, Och på hans heliga namn förtrösta vi.

22Vare din nåd, o Jehovah, öfver oss, Likasom vi bida efter dig.

  1. Ps. 92:4.
  2. Ps. 40:4; 96:1; 98:1; UppB. 5:9.
  3. 4 Mos. 23:19; 1 Sam. 15:29.
  4. Ps. 119:64.
  5. 1 Mos. 1:2 f.
  6. 1 Mos. 1:9; Hjob 38:8.
  7. Ps. 148:5.
  8. Hjob 5:12; Ps. 2:1 f; Ords. 21:30.
  9. Ords. 19:21; Es 46:10.
  10. 5 Mos. 33:29; Ps. 144:15.
  11. Ps. 11:4.
  12. Ords. 15:3; 21:1.
  13. 1 Sam. 14:6; 2 Kr. 14:10.
  14. Ps. 20:8.
  15. Ps. 34:16; 145:18 f.
  16. Ps. 34:10, 11; 34:19.
  17. 5 Mos. 33:29; Ps. 3:4.

34 Psalmen.

Tacksägelse för räddning ur en öfverhängande lifsfara.

1Af David, då han stälde sig vansinnig inför Abimelek, och denne dref honom ifrån sig och han gick.[1]

2Jag vill välsigna HERREN i all min tid, Hans lof skall ständigt vara i min mun.[2] 3Min själ skall berömma sig af HERREN; De fromma skola höra det och fröjdas.

4Prisen med mig HERREN, Och låten oss med hvarandra upphöja hans namn. 5Jag sökte HERREN och han svarade mig, Och frälste mig från allt hvad jag fruktade.

6De, som se efter honom, skola stråla af fröjd, Att deras anlete ej behöfver rodna och blygas. 7»Se, denne [ 91 ]arme ropade, och HERREN hörde Och frälste honom utur all hans nöd!»

8HERRENS engel slår sitt läger omkring dem, som frukta honom, Och räddar dem.[3] 9Smaken och sen, huru god HERREN är; Säll den man, som tager sin tillflykt till honom![4]

10Frukten HERREN, I hans helige; Ty intet fattas dem, som frukta honom.[5] 11Unga lejon lida brist och hungra, men de som söka HERREN skola icke hafva brist på något godt.[6]

*              *
*

12Kommen, barn, och hören mig; HERRENS fruktan vill jag lära eder. 13Är du en man, som älskar lif; Som vill länge lefva, och njuta af välgång?[7]

14Bevara då din tunga för det som är ondt, Och dina läppar för bedrägligt tal.[8] 15Vik från det onda och gör det goda, Sök frid och jaga efter henne![9]

16HERRENS ögon gifva akt på de rättfärdiga, Och hans öron lyssna till deras rop. 17Men HERRENS anlete är vändt mot dem, som göra det onda, För att utrota deras åminnelse från jorden.[10]

18Då de (rättfärdiga) ropa, så hör HERREN Och frälser dem ur all deras nöd.[11] 19HERREN är nära dem, som hafva ett förkrossadt hjerta; Och dem, som hafva en sönderslagen ande, hjelper han.[12]

20Den rättfärdige måste lida mycket, Men HERREN räddar honom ur det allt. 21Han bevarar alla hans ben, Att icke ett af dem varder sönderbrutet.[13]

22Den ogudaktiges ondska skall döda honom; Och de, som hata den rättfärdige, skola dömas skyldiga. 23Men HERREN igenlöser sina tjenares själ; Och utan skuld skola alla vara, som taga sin tillflykt till honom.

  1. 1 Sam. 21:14—16.
  2. Ps. 146:2.
  3. Ps. 91:11.
  4. 1 Pet. 2:3.
  5. Ps. 37:19.
  6. Ps. 37:25; Luk. 1:53.
  7. 1 Pet. 3:10—12.
  8. Eph. 4:29; 5:4; Kol. 4:7.
  9. Ps. 37:27.
  10. Ps. 73:20; Ords. 10:7.
  11. Ps. 145:18.
  12. Ps. 51:19; Es. 57:15; 66:2.
  13. Matt. 10:30.

[ 92 ]

35 Psalmen.

Mot förföljare och otacksamma vänner.

1Af David.

Utför, o Jehovah, min sak mot mina vedersakare; Strid mot dem, som strida emot mig. 2Tag till dig sköld, Och uppstå till min hjelp. 3Drag fram spjut och lans, och möt mina förföljare; Säg till min själ: »Jag är din hjelp.»

4Blygas och skämmas må de, som stå efter mitt lif; Drifvas tillbaka och rodna af skam må de, som stämpla min ofärd.[1] 5Må de varda såsom agnen för vinden, Och HERRENS engel stöte dem omkull![2] 6Må deras väg blifva höljd i mörker och hal, Och HERRENS engel jage efter dem![3] 7Ty utan sak hafva de utlagt för mig sitt näts grop, Utan sak hafva de gräft en fallgrop för min själ.[4]

8Ja, må förderfvet komma öfver dem oförtänkt, Och deras nät, som de hafva utlagt, fånga dem sjelfva, att de sjunka i förderfvet.[5] 9Men min själ må jubla i HERREN Och fröjdas öfver hans frälsning. 10Min hela varelse i mig må säga: »Jehovah, hvem är dig lik: Du som räddar den värnlöse från den honom öfvermäktige, Den värnlöse och arme från sin plundrare!»

*              *
*

11Vränga vittnen uppstå, Och spörja mig om det jag icke vet.[6] 12De löna mig med ondt för godt, Min själ är öfvergifven i grund.[7] 13Och jag, jag gick klädd i säck under deras sjukdom; Jag späkte min själ med fasta, Och min bön vände åter till min barm.[8] 14Såsom mot en vän, såsom mot en broder, så skickade jag mig: Såsom en som sörjer sin moder, så gick jag lutande och sorgklädd.

15Men nu glädja de sig öfver mitt fall och samlas, Samlas mot mig de nedriga, utan att jag det vet; Sönderslita. mig och höra icke upp,[9] 16Med gudlösa snyltgäster, som göra sig lustiga för ett mål mat, Gnisslande mot mig [ 93 ]med sina tänder. 17Alla herrars Herre, huru länge skall du åse det? Ryck min själ ur deras mördarehand, Ur unglejonens gap mitt endaste![10] 18Då skall jag prisa dig i en stor församling, I en talrik menighet lofsjunga dig.[11]

19Ja, låt icke dem, som äro mina fiender utan sak, glädjas öfver mig; Dem, som hata mig oskyldigt, plira med ögonen.[12] 20Ty de tala icke fridens ord, Och mot de stilla i landet uttänka de lömska anklagelser. 21Och de spärra upp sin mun mot mig Och säga: »Ha, ha, vårt öga har sett det.»[13]

22Du ser det, o Jehovah: tig icke; Var, o Herre, icke fjerran från mig. 23Vakna upp och stå upp för att skaffa mig rätt; Min Gud och min Herre, stå upp för att utföra min sak.[14] 24Döm mig efter din rättfärdighet, Jehovah, min Gud, Och låt dem icke glädjas öfver mig; 25Icke säga i sitt hjerta: »Ha, hvad glädje för vår själ!» Icke säga: »Vi hafva uppslukat honom.»

26Blygas och rodna må de allesamman, som glädjas öfver min ofärd; Med skam och blygd må de höljas, som förhäfva sig öfver mig.[15] 27Men jubla och fröjdas må de, som älska min rättfärdighet; Ja, må de säga ständigt: »Högtlofvad vare HERREN, som har velat sin tjenares välfärd!»[16] 28Då skall min tunga tala om din rättfärdighet, Hela dagen förkunna ditt lof.[17]

  1. Ps. 40:15 f.
  2. Ps. 1:4; Hos. 13:3.
  3. Ps. 69:24.
  4. Ps. 57:7.
  5. Ps. 141:10.
  6. Matt. 26:60.
  7. Ps. 38:21; 109:5.
  8. Hjob 31:29; Rom. 12:15.
  9. Matt. 26:3 f.
  10. Ps. 22:21 f.
  11. Ps. 22:23 f; 40:10.
  12. Ords. 10:10; Joh. 15:25.
  13. Hjob 16:10.
  14. Ps. 44:24.
  15. V. 4.
  16. Ps. 40:17.
  17. Ps. 7:18.

36 Psalmen.

De ogudaktigas ondska och Guds godhet och trohet.

1För sångmästaren; af HERRENS tjenare David.

2Syndens röst är Guds röst för den ogudaktige i hans hjerta; Ingen Guds fruktan har han för sina ögon.[1] 3Ty han smickrar honom, då han är inför hans ögon, För att synda så snart han kan, och hata.[2]

4Hans muns ord äro fåfänglighet och falskhet; Att handla vist och göra det goda har han uppgifvit.[3] [ 94 ]5Fåfänglighet tänker han, dä han ligger på sitt läger; Han gifver sig in på en väg, som ej är god; För det onda skyr han ej.[4]

*              *
*

6Jehovah, upp till himmelen sträcker sig din nåd, Ända till skyarne din trofasthet.[5] 7Din rättfärdighet är såsom Guds berg, Dina domar äro såsom det stora verldshafvet; Menniskor och boskap hjelper du, o Jehovah.[6]

8Huru dyrbar är din nåd, o Gud, Att menniskors barn få taga sin tillflykt under dina vingars skugga![7] 9De dricka i fulla drag af ditt hus’ must, Och med strömmen af dina ljufligheter vattnar du dem.[8] 10Ty hos dig är lifvets källa, Och i ditt ljus se vi ljus.[9]

11Bete din nåd allt framgent mot dem, som känna dig; Och din rättfärdighet mot de rättsinniga. 12Låt icke öfvermodets fot komma öfver mig, Och de ogudaktigas hand icke jaga mig bort. — 13Se, der ligga ogerningsmännen fallna! De äro störtade och förmå ej resa sig upp.

  1. Rom. 3:18.
  2. Ps. 50:16—21.
  3. Ps. 14:3.
  4. Ords. 4:16; Mik. 2:1.
  5. Ps. 57:11; 108:5.
  6. Ps. 125:1, 2; 145:15, 16; UppB 19:2.
  7. Ps. 91:1 f.
  8. Ps. 23:5 f; 65:5.
  9. Jer. 2:13; 17:13.

37 Psalmen.

De ogudaktigas försvinnande lycka.

1Af David.

Harmas ej öfver de ogudaktiga, Afundas icke dem, som göra det onda.[1] 2Ty såsom gräs så hastigt blifva de afskurna, Och såsom gröna örter förvissna de.[2]

3Förtrösta på HERREN och gör det goda, Bo i landet och beflita dig om trohet. 4Och haf din förnöjelse i HERREN, så skall han gifva dig allt hvad ditt hjerta önskar.

5Befall HERREN din väg Och förtrösta på honom, så skall han göra det.[3] 6Han skall låta din rättfärdighet framgå såsom solens ljus Och din rätt såsom middagsljuset.[4]

[ 95 ]7 Var stilla för HERREN och bida efter honom; Harmas icke öfver den, hvars väg är lyckosam; Öfver honom som utför allt det onda, som han har i sinnet.[5] 8Stilla vreden och låt din förgrymmelse vika; Harmas icke, ty det leder blott till det som är ondt.

9Ty illgerningsmännen skola utrotas; Men de, som hoppas på HERREN, skola besitta landet. 10Ännu något litet, så är den ogudaktige ej mera till; Du gifver akt på rummet, der han var, och han finnes icke.[6] 11Men de fromma, skola besitta landet, Och hugnas af stor frid.[7]

*              *
*

12Den ogudaktige har ondt i sinnet mot den rättfärdige, Och gnisslar emot honom med sina tänder.[8] 13Herren öfver allt ler åt honom; Ty han ser, att hans stund kommer.[9]

14De ogudaktiga draga sitt svärd och spänna sin båge: För att fälla till jorden den arme och nödlidande; För att slagta dem, som vandra rättsinnigt.[10] 15Deras svärd skall intränga i deras eget hjerta, Och deras bågar skola sönderbrytas.

16Det lilla, som den rättfärdige hafver, är bättre, Än hela mängden af de ogudaktigas öfverflöd.[11] 17Ty de orättfärdigas armar skola sönderbrytas, Men HERREN stöder de rättfärdiga.[12]

18HERREN känner till de frommas dagar, Och deras arf förblifver evinnerligen.[13] 19De skola icke komma på skam i den onda tiden, Och i hungersnödens dagar skola de varda mättade.[14] 20Men de ogudaktiga skola förgås, Och HERRENS fiender skola försvinna såsom ängarnes prydnad; Såsom en rök försvinna skola de.[15]

*              *
*

21Den ogudaktige lånar och betalar icke, Men den rättfärdige förbarmar sig och gifver. 22Ty de, som han [ 96 ](HERREN) välsignat, skola ärfva landet; Men de, som han förbannat, skola utrotas.[not 5][16]

23När en man tager fasta steg med HERRENS hjelp, Så har HERREN behag till en sådans väg. 24Faller han, så utsträckes han icke till jorden, Ty HERREN fattar i hans hand och stöder honom.

25Jag har varit ung och är gammal vorden, Men jag hafver aldrig sett den rättfärdige öfvergifven, Eller hans barn tigga sitt bröd.[17] 26Dagen igenom är han barmhertig och gifver lån, Och hans barn blifva välsignade.[18]

27Vik från det onda, och gör det goda, Så skall du blifva boende i landet för evigt.[19] 28Ty HERREN älskar rättvisan, Och han öfvergifver icke sina fromma. Till evig tid blifva de bevarade, under det de ogudaktigas ätt utrotas. 29Ja, de rättfärdiga skola besitta landet, Och bo i det för evärdlig tid.

*              *
*

30Den rättfärdiges mun kommer med vishet, Och hans tunga talar det som är rätt. 31Hans Guds lag är i hans hjerta, Derföre vackla icke hans steg.[20]

32Den ogudaktige spejar efter den rättfärdige, Och söker efter att döda honom.[21] 33HERREN öfvergifver icke den rättfärdige i hans hand, Och fördömer honom ej, då han går till doms.

34Hoppas på HERREN och tag vara på hans väg, Så skall han upphöja dig och låta dig ärfva landet; Och du skall se din lust på huru de ogudaktiga utrotas.[22]

35Jag såg en ogudaktig, som trotsade på sin väldighet Och utbredde sig likt ett rotfast träd med gröna löf.[23] 36Men när man gick der förbi, så var han icke mer; Och jag sökte efter honom, men han fans ej.[24]

37Gif akt på den ostrafflige, och se på den rättsinnade; Ty en framtid väntar fridens man. 38Men de affälliga skola utrotas med hvarandra, De ogudaktigas framtid är afskuren.[25]

[ 97 ]39De rättfärdigas frälsning kommer från HERREN; Han är deras fäste i nödens tid.[26] 40HERREN står dem bi och räddar dem, Han räddar dem från de ogudaktiga och frälser dem; Ty de taga sin tillflykt till honom.[27]

  1. Ps. 73:2 f; Ords. 24:19.
  2. Ps. 92:8; Jak. 1:10 f.
  3. Ps. 55:23; 1 Pet. 5:7.
  4. Ps. 97:11; 112:4.
  5. Ps. 73:3.
  6. V. 35.
  7. Matt. 5:5.
  8. Ps. 112:10.
  9. Ps. 2:4; Hjob 18:20.
  10. Ps. 11:2.
  11. Ords. 15:16.
  12. Ps. 1:6.
  13. Ps. 139:16.
  14. Ps. 33:19.
  15. Ps. 68:3.
  16. V. 9.
  17. Ps. 34:10 f; Syr. 2:10 f.
  18. Ps. 112:5.
  19. Ps. 34:15.
  20. Ps. 40:9; Es. 51:7.
  21. Ps. 10:8—10.
  22. V. 9.
  23. 1 Sam. 25:2 f; Hjob 20:5 f.
  24. V. 10.
  25. 1 Mos. 39:8 f.
  26. Ps. 46:2.
  27. Luk. 18:7, 8.
  1. En poetisk omskrifning för min själ. Jemf. 1 Mos. 49:6.
  2. Nemligen som icke hafva Gud för ögonen. — Häntyder på någon af de händelser, som omtalas 1 Sam. 24 och 26, då Davids män ville taga Sauls lif.
  3. Det som här säges har afseende på Saul sjelf.
  4. D. ä. min själ; jemf. Ps. 16:9.
  5. Och de hafva en förkänsla deraf å båda sidor, som inverkar på deras olika sätt att handla i detta afseende.

38 Psalmen.

Bön i en svår genom egen syndaskuld ådragen andelig och lekamlig nöd. — Den tredje af de s. k. sju botpsalmerna.

1En psalm af David; till åminnelseoffret.

2Jehovah, straffa mig icke i din vrede Och tukta mig icke i din vredesglöd.[1] 3Ty dina pilar hafva nedträngt i mig, Och din hand är sänkt på mig.[2] 4Intet helt är i min kropp för din förgrymmelse, Intet helbregda i mina ben för min synds skull. 5Ty mina missgerningar hafva stigit öfver mitt hufvud, Såsom en tung börda äro de vordna mig för tunga.[3]

6Mina sår stinka och flyta För min dårskaps skull. 7Jag går lutande och djupt nedböjd; Dagen igenom går jag djupt sörjande. 8Ty mina länder äro fulla af brand, Och intet helt är i min kropp. 9Jag är maktlös och sönderslagen i grund; Jag ryter af mitt hjertas oro.

10Herre, inför dig är min hela trängtan, Och min suckan är dig icke fördold. 11Mitt hjerta slår oroligt i mig, Min kraft har öfvergifvit mig, Och äfven mina ögons ljus står mig icke bi. 12Mina vänner och bekanta draga sig undan åsynen af min plåga, Och mina närmaste ställa sig på långt afstånd.[4] 13De som trakta efter mitt lif lägga ut snaror, Och de som vilja min ofärd tala mot mig allt ondt, Och tänka dagen igenom på arglist.

14Men jag är såsom en döf, som icke kan höra, Och såsom en stum, som icke kan upplåta sin mun.[5] 15Ja, jag är vorden såsom en man, som icke hör, Och i hvars mun intet gensvar finnes. 16Ty efter dig, o Jehovah, bidar jag; Du, du värdes bönhöra mig, Herre min Gud, 17Då jag beder, att de dock icke må få glädjas öfver mig: Dessa, som förhäft sig öfver mig, då min fot vacklade!

[ 98 ]18Ty jag är färdig att falla, Och min jemmer är ständigt inför min åsyn 19Under det jag bekänner min missgerning, Och ängslas öfver min synd. 20)Och mina fiender utan sak äro talrika, Och många de, som hata mig för ingen orsak.[6]

21De löna mig med ondt för godt: De stå mig emot för det jag far efter det goda.[7] 22Övergif mig icke, Jehovah min Gud; Var ej fjerran från mig. 23Skynda till min hjelp, Herre du min frälsning.[8]

  1. Ps. 6:2; Jer. 10:24.
  2. Hjob 6:4; Ps. 32:4.
  3. Klag. 1:14.
  4. Hjob 19:13 f; Ps. 88:19.
  5. Es. 53:7.
  6. Ps. 3:2.
  7. Ps. 35:12.
  8. Ps. 40:14.

39 Psalmen.

Betraktelse öfver jordelifvets korthet och förgänglighet.

1För sångmästaren; för Jeduthun; en psalm af David.[1]

2Jag sade: Jag vill taga vara på mina vägar, så att jag icke syndar med min tunga; Jag vill hafva i beredskap en munkorg för min mun, Så länge den ogudaktige är inför min åsyn.[2] 3Jag blef tyst och stum, Jag teg och talade icke om det goda, Men min smärta upprördes.[3] 4Mitt hjerta blef varmt i mitt bröst; Då jag tänkte derpå, upplågade i mig en eld; Jag talade med min tunga.[4]

5Lär mig, o Jehovah, betänka mitt lifs slut, Och mina dagars mått, huru ringa det är: Att jag må förstå, huru förgänglig jag är.[5] 6Se, till några handbredder har du gjort mina dagar, Och min lifslängd är såsom ett intet inför dig; Ja, blott en flägt äro alla menniskor, så fasta de än stå.[6] 7Såsom skuggbilder endast gå de omkring; Allt deras larm och buller betyder icke mera än en flägt. De samla tillhopa och veta icke, hvem som skall få det.[7]

8Och nu, på hvad skall jag hoppas, o Jehovah? — Min förbidan står till dig. 9Fräls mig från alla mina öfver- trädelser; Gör mig ej till spott och spe för den gudlöse. — 10Jag tiger stilla och upplåter ej min mun; Ty du har gjort det.[8] 11Tag från mig din näpst; För slagen af din hand förtvinar jag.

[ 99 ]12När du tuktar en menniska med straff för syndens skull, Då hopsmälter hennes fägring såsom förtärd af mal. Ja, en flägt allena äro alla menniskor. (Selah.)[9] 13Hör min bön, o Jehovah, och lyssna till mitt bönerop. Var ej döf för min gråt; Ty jag är en gäst hos dig, En skyddsling såsom alla mina fäder.[10] 14Haf undseende med mig, att jag må vederqvickas, Innan jag går bort och är ej mer.[11]

  1. 1 Krön. 25:1.
  2. Ps. 17:3, 4.
  3. Ps. 38:14, 18.
  4. Ps. 119:53; Jer. 20:9.
  5. Ps. 90:12.
  6. Ps. 90:5; 144:4.
  7. Hjob 14:1 f; Ps. 62:10; Pred. 2:18–21; Luk. 12:18—20.
  8. 2 Sam. 16:10.
  9. Ps. 6:8.
  10. Ps. 119:19; Ebr. 11:13; 1 Pet. 2:11.
  11. Hjob 10:20 f.

40 Psalmen.

Tacksägelse för räddning ur stor nöd, och bön om ny hjelp och räddning.

1För sångmästaren; af David en psalm.

2Jag väntade ifrigt efter HERREN, Och han böjde sig till mig och hörde mitt rop. 3Han förde mig upp ur förderfvets grop, ur dyns djup, Och stälde mina fötter på en klippa. Han gjorde mina steg fasta,[1] 4Och lade i min mun en ny sång, en lofsång till vår Gud; Många sågo det och fruktade och förtröstade på HERREN.[2]

5Säll den man, som har satt sin förtröstan till HERREN, Och icke vänder sig till de stolta, Och till dem, som vika af till lögn.[3] 6Många, o Jehovah min Gud, äro dina under, som du har gjort, Och dina tankar med afseende på oss. Intet finnes, som kan jemföras med dig; Jag ville förkunna och förtälja dem, Men de äro flera, än att de kunna räknas.[4]

7Till slagtoffer och spisoffer hafver du icke behag; Öron hafver du utgräft åt mig. Brännoffer och syndoffer hafver du icke begärt.[5] 8Då sade jag: »Se, jag kommer; i bokrullen är skrifvet för mig.[6] 9Att göra din vilja, min Gud, är min förnöjelse, Och din lag är i mitt hjertas innersta.»[7] 10Jag frambar rättfärdighetens budskap i en stor församling; Se, mina läppar tillslöt jag icke; Jehovah, du vet det.[8]

11Ja, din rättfärdighet förborgade jag icke i mitt hjertas djup; Din trohet och din frälsning förtäljde jag, jag [ 100 ]fördolde ej din nåd och din sanning för den stora församlingen. 12Må du, o Jehovah, ej heller tillsluta din barmhertighet för mig; Din nåd och din sanning bevare mig ständigt.

*              *
*

13Ty lidanden, så många att de icke kunna räknas, hafva omringat mig; Mina synder halva, tagit fatt på mig, så att jag ej kan se. De äro flera än håren på mitt hufvud Och mitt hjerta har öfvergifvit mig.[9] 14Må det täckas dig, o Jehovah, att frälsa mig; Jehovah, ila till min hjelp.[10]

15Må de blygas och skämmas allesamman som stå efter och vilja röfva mitt lif; Må de rygga tillbaka och komma på skam, som vilja min ofärd.[10][11] 16Ja, må de häpna öfver den skam, som de få till lön, Desse, som säga till mig: ha, ha![10][12]

17Men glädjas och fröjdas i dig må alla som söka dig; Må de säga ständigt: »HERREN vare storligen prisad», som älska din frälsning.[10] 18Men jag är arm och nödstäld; Herren tänke på mig till det bästa. Min hjelp och min befriare är du; Min Gud, dröj icke![10][13]

  1. Ps. 69:15.
  2. Ps. 33:3.
  3. Ps. 1: 1 f.
  4. Ps. 92:6; 139:17, 18.
  5. Ps. 51:18; Es. 50:5; Ebr. 10:5 f.
  6. Joh. 5:39, 46.
  7. Ps. 37:31.
  8. Ps. 22:23, 26.
  9. Ps. 38:11.
  10. 10,0 10,1 10,2 10,3 10,4 Ps. 70
  11. Ps. 6:11.
  12. Ps. 35:21, 25.
  13. Ps. 28:1.

41 Psalmen.

David nedlagd på sjukbädden klagar öfver skadeglada fiender och falska vänner.

1För sångmästaren; en psalm af David.

2Säll den, som har ett hjerta för den lidande; På nödens dag skall HERREN frälsa honom.[1] 3HERREN skall bevara honom och uppehålla honom vid lif; Han skall lefva lycklig i landet, Och du skall icke, nej icke, gifva honom till pris åt hans fienders lystnad. 4HERREN skall stödjn honom på hans sjukbädd; Hela hans sjukläger vänder du i vederfående.

5Men jag, jag säger: Jehovah, var mig nådig; Gör min själ helbregda, ty jag har syndat emot dig.[2] 6Mina [ 101 ]fiender tala ondt om mig: »När skall han dö och hans namn förgås?» 7Och kommer någon på besök, så talar han falska ord; Hans hjerta samlar tillhopa allt ondt som det kan finna på; Han går ut och säger det på öppen gata.

8Alla mina hatare tissla och tassla med hvarandra emot mig; De tänka och tyda allt om mig till det värsta.[3] 9»Ktt belialstyg låder vid honom, Och der han ligger skall han icke mera uppstå.» 10Äfven min vän som jag litade uppå, Han som åt mitt bröd, har lyft mot mig sin häl.[4]

11Men du, o Jehovah, var mig nådig och upprätta mig, Att jag må vedergälla dem. 12Deraf har jag förstått, att du har haft behag till mig, Att du icke lät min fiende triumfera öfver mig.[5] 13Men mig, mig har du uppehållit i min oskuld; Och du skall låta mig stå inför ditt anlete till eviir tid.[6]


14Välsignad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Amen, amen.

  1. Ords. 21:13; Matt. 5:7; Jak. 2:13.
  2. Ps. 6:3.
  3. Joh. 7:8; 9:24; 10:20; 11:48; Matt. 27:63.
  4. Ps. 55:13–15; Joh. 13:18.
  5. Ps. 18:1.
  6. Ps. 23:6.

ANDRA BOKEN.

42 och 43 Psalmen.

En from Israelits längtan efter Gud i helgedomen under en tid af tvungen vistelse i främmande land.

Ps. 42.

1För sångmästaren; en sång af Korahs söner.

2Såsom hjorten trängtar efter vattenbäckarne, Så trängtar min själ, o Gud, efter dig. 3Min själ törstar efter Gud, efter den lefvande Guden; När skall jag få komma och synas för Guds anlete?[1] 4Min gråt har blifvit till min spis dag och natt, Under det man säger till mig alla stunder: Hvar är nu din Gud?[2]

[ 102 ]5Derpå tänker jag, så att jag vill utgjuta i mig min själ:[not 1] Huru jag skred fram i tåget och vallfärdade med dem till Guds hus Under högt jubel och lof af den högtidsfirande skaran.[3]6Hvi är du så nedslagen, min själ, och orolig i mig? Bida efter Gud, ty jag skall ännu prisa honom, Att han är mitt anletes frälsning och 7min Gud.

*              *
*

Min själ är nedslagen i mig, derföre tänker jag på dig Från Jordans och Hermonsbergens land, från förnedringens berg. 8Djup ropar till djup vid dina forsars dån, huru alla dina svall och böljor hafva gått öfver mig.[4]9Om dagen skickar HERREN sin nåd, Och om natten vill jag sjunga om honom, vill jag bedja till mitt lifs Gud.[5]

10Jag vill säga till Gud: Min klippa, hvi hafver du förgätit mig? Hvi skall jag gå såsom en sörjande under fiendens förtryck?[6] 11Det skär igenom märg och ben på mig, Då mina ovänner försmäda mig och säga till mig dagen igenom: »Hvar är nu din Gud?»[7]12Hvi är du så nedslagen min själ, och hvi är du så orolig i mig. Bida efter Gud, ty jag skall ännu prisa honom, Att han är mitt anletes frälsning och min Gud.[8]

*              *
*
  1. Ps. 84:3.
  2. Ps. 79:10; 80:6.
  3. Ps. 27:4.
  4. Ps. 88:8; 124:2—5.
  5. Ps. 92:3.
  6. 5 Mos. 32:4.
  7. Ps. 115:2.
  8. Ps. 43:5.

Ps. 43.

1Skaffa mig rätt, o Gud, och utför min sak; Från ett trolöst slägte, från falska och orättfärdiga menniskor rädda mig.[1] 2Ty du är min Gud och fasta borg; hvi hafver du då förskjutit mig? Hvi skall jag gå djupt sörjande under fiendens förtryck.[2]

3Sänd ditt ljus och din sanning, att de må leda mig. Må de föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar:[3] 4Att jag får ingå till Guds altare, Till den Gud, som är min högsta fröjd, Och tacka dig med zittra, Gud min Gud.[4]5Hvi är du så nedslagen min själ, och hvi är du så orolig i mig? Bida efter Gud, ty jag skall ännu prisa honom, Att han är mitt ansigtes frälsning och min Gud.

  1. Ps. 26:1.
  2. Ps. 42:10.
  3. Ps. 15:1 f.
  4. Ps. 26:6.
  1. D, ä., så att min själ vill upplösas inom mig af vemod.

[ 103 ]

44. Psalmen.

Rön om hjelp och räddning efter lidet nederlag i krigstid.

1För sångmästaren; af Korahs söner en sång.

2Gud, med våra öron hafva vi hört, Våra fäder hafva förtäljt för oss De verk, som du gjorde i deras dagar, i forntidsdagar.[1] 3Du fördref med din hand hednafolk och planterade dem; Du förgjorde folkslag och lät dem utbreda sig. 4Ty icke med sitt svärd eröfrade de landet, Och deras arm förlänade dem icke seger: Utan din högra hand och din arm och ditt anletes ljus; ty du var nådigt sinnad emot dem.[2]

5Du är den samme ännu, min konung, o Gud; gif befallning om Jakobs frälsning![3] 6Då skola vi med dig nedslå våra fiender, I ditt namn förtrampa våra motståndare.[4] 7Ty icke på min båge förtröstar jag, Och mitt svärd gifver mig icke seger;[5] 8Utan du gifver oss seger öfver våra fiender, Och våra hatare bringar du på skam. 9Af Gud berömma vi oss dagen igenom, Och ditt namn vilja vi prisa till evig tid. Selah.

10Men nu har du förskjutit oss och låtit oss komma på skam. Du drager icke ut med våra härar;[6] 11Du drifver oss på flykten för fienden, Och våra hatare plundra oss så mycket de vilja. 12Du gör oss såsom slagtefår, Och har förskingrat oss bland hednafolken. 13Du låter ditt folk säljas för en spottstyfver, Och har icke satt priset högt på dem.[7]

14Du gör oss till smälek för våra grannar, Till spott och spe för alla omkring oss.[8] 15Du gör oss till ett ordspråk bland hednafolken, Till ett skådespel, öfver hvilket man skakar hufvudet bland folkslagen. 16Hela dagen står min skam inför min åsyn, Och är mitt anlete höljdt af blygsel, 17Då jag hör smädarens och hånarens röst; Då jag ser fienden och den hämndgirige.[9]

18Allt detta har kommit öfver oss, och vi hafva dock icke förgätit dig, Och icke svikit ditt förbund. 19Vårt [ 104 ]hjerta har icke vändt sig ifrån dig, Så att våra steg vikit af från din väg, 20Under det du låtit oss ligga slagna till ett byte för skakaler, Och höljer oss i dödsmörker. 21Ja sannerligen, vi hafva icke förgätit vår Guds namn, Eller uträckt våra händer till en främmande Gud; 22Det pröfvar Gud för visst, Ty han känner hjertats lönligheter.[10] 23Utan för din skull hafva vi dödats hela dagen, Hafva vi blifvit räknade såsom slagtefår.[11]

24Vakna upp; hvarföre sofver du, o Herre? Gör dig vaken och förskjut oss icke för beständigt![12] 25Hvi döljer du ditt anlete Och förgäter vårt lidande och trångmål?[13] 26Ty nedböjd i stoftet är vår själ, Och vår kropp ligger nere på jorden; 27Stå upp till vår hjelp, Och förlossa oss för din nåds skull.

  1. 5 Mos. 6:20 f; Ps. 78:3.
  2. 2 Mos. 33:14.
  3. Ps. 74:12.
  4. Ps. 18:39.
  5. Ps. 20:8.
  6. Ps. 60:12.
  7. 5 Mos. 32:30; Dom. 2:14.
  8. 1 Kon. 9:7; Ps. 79:4.
  9. Ps. 74:10.
  10. Ps. 7:10.
  11. Rom. 8:36.
  12. Ps. 35:23.
  13. Ps. 10:1.

45 Psalmen.

En kunglig bröllopssång.

1För sångmästaren, efter »Liljor»; af Korahs söner, en betraktelse, en kärlekssång.

2Mitt hjerta sjuder af sköna ord; Jag egnar min dikt åt en konung; Min tunga är lik en snabbskrifvares penna.[1]

3Allra skönast är du bland menniskosöner; Nåd är utgjuten öfver dina läppar: Derföre hafver Gud välsignat dig till evig tid.[2] 4Bind ditt svärd vid sidan, o hjelte; Ikläd dig din härlighet och ditt majestät, 5Ja hela majestät!

Lycka ske dig! Drag fram för sanningen och den förtryckta rättfärdigheten, Och må din högra hand lära dig det som injagar fruktan.[3]6Skarpa äro dina pilar. Folken stupa under dig, I hjertat sitta de på konungens fiender!

7Din gudstron består i all evighet; En rättvis spira är ditt rikes spira.[4] 8Du älskar rättfärdigheten och hatar orättfärdigheten, Derföre har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja, Framför dina medbröder.

9Idel myrra, aloe och kassia äro alla dina kläder, Ur elfenbenspalatsen fröjdar dig strängaspel. 10Konungadöttrar [ 105 ]äro bland dina älskarinnor, Drottningen står vid din sida klädd i Ophirs guld.

11Hör dotter! Se och låt ditt öra gifva akt, Och förgät ditt folk och din faders hus![5] 12Då skall konungen hafva lust till din skönhet; Ty han är din herre, derföre hylla honom ödmjukt. 13Och de rika i folket, Tyri, dotter, Skola fägna ditt anlete med skänker.

14Idel härlighet är konungadottren derinne, Af guldvirkadt tyg är hennes klädnad. 15I präktig skrud föres hon till konungen, Och jungfrurna, hennes väninnor, följa henne på vägen till dig.

16De föras med stor glädje och fröjd; De ingå i konungens palats. —- 17»I dina fäders ställe skola dina söner vara.» — »Du skall sätta dem till furstar i hela landet.»[not 1]

18Jag vill göra ditt namn till en åminnelse i alla kommande slägten; Derföre skola folken prisa dig alltid och evinnerligen.

  1. Ps. 2:6.
  2. Hög. V. 5:10—16.
  3. Ps. 72:4.
  4. 2 Sam. 7:13, 16; Ps. 89:5; Ebr. 1: 8
  5. 1 Mos. 12:1.
  1. De första orden i denna vers äro stälda till konungabruden; de sista till konungen sjelf.

46 Psalmen.

Ett härligt Te Deum med anledning af underbar räddning ur öfverhängande krigsfara. (De förbundna konungarnes nederlag 2 Krön. 20.)

1För sångmästaren; af Korahs barn efter »Jungfrur» en sång.

2Gud är vår tillflykt och vår styrka, En hjelp i nödens tider är han befunnen väldeligen. 3Derföre frukta vi ej, om än jorden rubbas, Och bergen vackla och sjunka midt i hafvets djup. 4Må deras vatten brusa och skumma, Må bergen skälfva af deras uppror [: med oss är Härskarornas Jehovah, var fasta borg är Jakobs Gud].[not 1] Selah.[1]

5En ström med sina bäckar fröjdar Guds stad, Den heliga staden med den Högstes härliga boning.[2] 6Gud bor derinne, derföre vacklar den ej; Gud hjelper den, när morgonen gryr.[3] 7Hednafolk larma, konungariken vackla — Han låter höra sin röst och jorden vill förgås af fruktan. [ 106 ]8Med oss är Härskarornas Jehovah, vår fasta borg är Jakobs Gud. Selah.[4]

9Kommen och skåden HERRENS verk! Han låter förhärjelser drabba jorden,[5] 10Och han stillar krigen på jorden från hennes ena ända till den andra: Sönderbryter bågar och splittrar lansar, Och uppbränner vagnarne i eld.[6]11»Varen stilla och besinnen, att jag är Gud. Min höghet skall äras bland folken; Min höghet skall äras på jorden.»[7]12Med oss är Härskarornas Gud, vår fasta borg är Jakobs Gud. Selah.

  1. Ps. 65:8; 93:3.
  2. Ps. 48:3; Es. 12:3.
  3. Ps. 30:6.
  4. Rom. 8:31.
  5. Ps. 66:5.
  6. Ps. 76:4.
  7. Es. 30:15; Hab. 2:20.
  1. Dessa ord, oumbärliga för meningen, äro att ifylla efter likheten med de två följande stroferna.

47 Psalmen.

Profetia om folkverldens omvändelse med anledning af samma tilldragelse.

1För sångmästaren; af Korahs söner en psalm.

2Klappen händerna, alla folk; hojen jubel till Gud med höga fröjderop. 3Ty HERREN den Högste är fruktansvärd, En stor konung öfver hela jorden![1] 4Han lade folk under oss, Och folkslag under våra fötter; 5Han valde ut åt oss vår arfvedel, Jakobs stolthet, som han älskar. Selah.

6Gud har uppfarit under jubelrop, HERREN under basunaklang.[2] 7Stämmen upp, stämmen upp till Guds pris, stämmen upp till vår konungs pris. 8Ty en konung öfver hela jorden är Gud; stämmen upp eder lofsång.

9Gud har tillträdt konungadömet öfver folkverlden; Gud har satt sig på sin heliga tron.[3] 10Folkens furstar äro församlade till ett Abrahams Guds folk; Ty Gud höra jordens sköldar till; Upphöjd är han väldigt.[4]

  1. Zak. 14:9; Mal. 1:14.
  2. Ps. 68:19.
  3. Ps. 22:29; Upp. 11:17; 19:6.
  4. Ps. 102:23; Es. 19:23—25; 49:6.

48 Psalmen.

Triumfsång med anledning af de förbundna konungarnes nederlag, 2 Krön. 20.

1En sång, en psalm af Korahs söner.

2Stor är HERREN och prisad högt I vår Guds stad, på hans heliga berg.[1] 3Skönt höjer sig hela landets fröjd, [ 107 ]Zionsberget längst i norr, Med den store konungens stad.[2] 4Gud har gjort sig känd i dess palatser, Har gjort sig känd såsom en säker borg.

5Ty se, konungarne förbundo sig och drogo fram med hvarandra:[3] 6Då sågo de och häpnade, då förskräcktes de och flydde. 7Bäfvan fattade dem på stället der de stodo, Ångest lik en barnaföderskas 8I ett östanväders storm, som sönderkrossar Tartessusfarare.[4]

9Såsom vi hafva hört, så hafva vi sett I Härskarornas Jehovahs stad, i vår Guds stad: Gud håller den vid makt till evig tid. (Selah.) 10Vi hafva tänkt, o Gud, på din stora nåd I skötet af ditt tempel. 11Såsom ditt namn, o Gud, så sträcker sig ditt lof till jordens gränser; Din högra hand är full af rättfärdighet.

12Zionsberget gläder sig, Juda döttrar jubla På grund af dina domar. 13Gån omkring Zion, gån rundt omkring det; Räknen dess torn, 14Gifven akt på dess murar, Mönstren dess palatser: På det I mågen förtälja för ett kommande slägte, 15Hvilken Gud vår Gud är alltid och evinnerligen! Han för och leder oss.

Efter »Död» (m. m.).[5]

  1. Ps. 76: 2 f.
  2. Matt. 5:35.
  3. 2 Krön. 20:1 f.
  4. Jon. 1:3.
  5. Es. 25:9.

49 Psalmen.

Dåraktigheten af att förtrösta på jordisk rikedom.

1För sångmästaren; af Korahs söner en psalm.

2Hören detta, alla folk; Lyssnen dertill alla verldsinbyggare: 3Låga och höga, Fattiga så väl som rika! 4Min mun skall tala ord af hög visdom; Mitt. hjerta hvälfver tankar rika på förstånd. 5Böja vill jag mitt öra till visdomstal; Upplåta min gåta med zitterspel.[1]

6Hvarföre skulle jag frukta i den onda tiden, Då deras förtryck och ondska omgifva mig, 7Som förtrösta på sina egodelar Och berömma sig af sin stora rikedom? 8De kunna dock icke friköpa, en broder den andre, Eller gifva Gud hans lösepenning — 9ty det kostar för mycket att lösa deras själ Och man mäktar det ej till evig tid -— 10Att han må lefva ständigt, Och icke se grafven.[2]

[ 108 ]11Nej, se den måste han! De visa dö; Dåren och den oförnuftige dö desslikes, Och lemna sitt gods åt sina efterkommande.[3] 12Deras graf blifver deras hus till evig tid, Deras boning från slägte till slägte, Som gifvit sina namn åt hela landsträckor. 13Ja, en menniska i sin härlighet har ej bestånd; Hon är lik fänaden, som förgås.[4]

14Sådan är deras väg, de säkras; Och de, som hafva behag till deras tal, gå den samma vägen efter dem. (Selah,) 15Såsom får drifvas de till dödsriket, och döden vallar dem; Men de fromma skola triumfera öfver dem, då morgonen gryr. Ja, deras skepnad förtäres af dödsriket, deras boning; 16Men Gud skall förlossa min själ ur dödsrikets våld, Ty han skall upptaga mig. Selah.[5]

17Så frukta ej, då en man uppstiger till rikedom, Huru stor hans hus’ härlighet må vara.[6] 18Ty i sin död tager han icke med sig detta allt, Hans härlighet nedstiger icke efter honom.[7] 19Må han än, så länge han lefver, välsigna sin själ; Må andra prisa dig, att du gör dig goda dagar: 20Gå skall hans själ dock till hans fäders slägte; Aldrig mera skola de se ljuset.[8] 21En menniska, som sitter i härlighet och är utan förstånd, Är lik fänaden, som förgås.

  1. Ps. 78:2.
  2. Matt. 16:26.
  3. Pred 2:16, 18; Jer. 17:11.
  4. Pred. 3:18; 2 Pet. 2:12.
  5. Hos 13:14.
  6. Ps. 37:35, 36.
  7. Pred. 5:14, 15; Luk. 12:15 f.
  8. Luk. 16:19 f.

50 Psalmen.

Rätt och orätt gudstjenst. (Jmf. 1 Sam. 15:22.)

1En psalm af Asaph.

Gud, HERREN Gud talar, och kallar på jorden Från solens uppgång till hennes nedgång. — 2Från Zion, skönhetens krona, framstrålar Gud. 3Han kommer, vår Gud, och skall icke tiga; Förtärande eld går framför honom, Och omkring honom brusar en mäktig storm.[1] 4Och han kallar på himmelen ofvan, Och på jorden, För att hålla dom öfver sitt folk.[2]

5»Församlen till mig mina bekännare, Som hafva ingått förbundet med mig på grund af offer!»[3]6Och [ 109 ]himlarne förkunna hans rättfärdighet, Ty Gud, han är den som håller dom. Selah.

7»Hör mitt folk, jag vill tala: Israel, jag vill vittna emot dig. Gud, din Gud är jag; 8Icke för dina slagtoffers skull går jag till rätta med dig, Och dina bränneoffer äro ständigt inför min åsyn.[4] 9Jag vill icke taga oxar ur ditt hus, Eller bockar ur dina stall; 10Ty mina äro alla skogens djur, Djurverlden på berg i tusental.

11Jag känner alla bergens fåglar, Och allt som rör sig på fältet är närvarande för mig. 12Om jag hungrade, skulle jag icke säga det till dig; Ty min är jordens bygd och allt som uppfyller henne.[5] 13Skulle jag äta oxars kött, Eller skulle jag dricka bockars blod?[6] 14Offra åt Gud tacksägelse, Och betala till den Högste dina löften.[7] 15Och åkalla mig i nödens tid: Så vill jag rädda dig, och du skall prisa mig.»[8]

16Men till den ogudaktige säger Gud:

»Hvad gör du, att du talar om mina stadgar, Och för mitt förbund i din mun:[9] 17Då du dock hatar tuktan, Och kastar mina ord bakom dig? 18När du ser en tjuf, så lyster dig att gå med honom; Och med äktenskapsbrytare har du din del.[10] 19Din mun släpper du lös till det som är ondt:, Och din tunga hopspinner bedrägeri.

20Du sitter och talar mot din broder, Mot din moders son utsprider du förtal. 21Detta gör du och jag skulle tiga dertill? Du tänker, att jag är såsom du; Men jag skall lära dig, och ställa det för dina ögon.[11] 22Märken detta, I som förgäten Gud, Att jag icke söndersliter utan räddning! 23Den som offrar tacksägelse, han ärar mig; Och det är vägen, på hvilken jag skall låta honom se Guds frälsning.[12]

  1. Ps. 97:3 f.
  2. Ps. 96:13; Es. 1:2.
  3. 2 Mos. 24:4—8.
  4. Es. 1:11.
  5. Ps. 24:1.
  6. Mik. 6:7, 8.
  7. Ebr. 13:15.
  8. Ps. 81:8; 91:15; Matt. 7:7.
  9. Rom. 2:17—29.
  10. Eph. 5:11.
  11. Ps. 73:11.
  12. Ps. 91:14—16; Luk. 2:30.

51 Psalmen.

Ett förkrossadt hjertas bön om syndaförlåtelse och rening.
Den fjerde af de s. k. sju botpsalmerna.

1För sångmästaren; en psalm af David, 2då profeten Nathan kom till honom, när han inlåtit sig med Bathseba.[1]

3Var mig nådig, o Gud, efter din godhet; Utplåna mina öfverträdelser efter din stora barmhertighet.[2] 4Två mig [ 110 ]väl från mina missgerningar, Och rena mig ifrån min synd.[3] 5Ty jag känner mina öfverträdelser, Och min synd är ständigt för min åsyn.[4]

6Mot dig allena hafver jag syndat, Och det som är ondt i dina ögon har jag gjort: På det du skall vara rättfärdig i ditt ord, Och befinnas ren i din dom.[5] 7Se, i synd är jag född, Och i synd har min moder aflat mig.[6] 8Se, sanning älskar du i hjertegrunden; Lär mig vishet i djupet af mitt inre.

9Skära mig med isop, att jag varder ren; Två mig, att jag varder hvitare än snö.[7] 10Låt mig höra glädje och fröjd, Att de ben må jubla, som du har sönderbrutit.[8] 11Göm ditt anlete för mina synder, Och utplåna alla mina missgerningar.

12Skapa i mig, Gud, ett rent hjerta; Och förnya och befästa min ande uti mig.[9] 13Förkasta mig icke från ditt anlete, Och tag icke din helige Ande ifrån mig. 14Låt mig fröjdas åter öfver din frälsning, Och gif en villig håg, som stöder mig.[10]

15Lära vill jag öfverträdarne dina vägar, Att syndarne må omvända sig till dig. 16Fräls mig från blodskulder, min frälsnings Gud, Så skall min tunga jublande förtälja din rättfärdighet.[11] 17Herre, upplåt mina läppar, Att min mun må förkunna ditt lof.

18Ty du hafver icke lust till slagtoffer, eljest ville jag gifva det; Bränneoffer behagar dig icke.[12] 19De slagtoffer, som täckas Gud, äro en förkrossad ande; Ett förkrossadt och förbråkadt hjerta föraktar du icke, o Gud.[13]


20Gör väl mot Zion i din nåd, Uppbygg Jerusalems murar. 21Då skall du hafva behag till rättfärdighetens offer, bränneoffer och heloffer; Då skola tjurar offras på ditt altare.[14][not 1]

  1. 2 Sam. 12:1 f.
  2. Luk. 18:13.
  3. Es. 1:16.
  4. Jer. 3:13.
  5. Rom. 3:4.
  6. Hjob 14:4; Joh. 3:6.
  7. 3 Mos. 14:6, 7; Es. 1:18.
  8. Ps. 32:3, 4.
  9. Hes. 11:19; 36:26.
  10. Rom. 8:15.
  11. 2 Sam. 11:14 f.
  12. Ps. 40: 7; 50:8—13.
  13. Ps. 34:19; Es. 57:15; 66:2.
  14. Ps. 4:6.
  1. Dessa två verser synas vara ett tillägg från en senare tid.

[ 111 ]

52 Psalmen.

1För sångmästaren; En betraktelse af David, 2då Edomiten Doeg kom och förkunnade för Saul och sade till honom: David har ingått i Akimeleks hus.[1]

3Hvi berömmer du dig af din ondska, du väldige? Guds godhet hafver ännu ingen ände. 4Din tunga ställer till ofärd, Lik en skarp rakknif går den på med falskhet.[2] 5Du älskar det onda mera än det goda, Lögn mera än att tala hvad rätt är. Selah.

6Du älskar allt som stiftar ofärd, Du falska tunga; 7Derföre skall Gud ock nedrifva dig för evigt. Ja, han skall taga dig och rycka dig bort ur ditt tjäll, Och utrota dig ur de lefvandes land. Selah.

8Och de rättfärdiga skola se det och frukta; Och de skola le vid åsynen af honom (och säga):[3] 9»Se der den mannen, som icke gjorde Gud till sitt fäste, Utan förtröstade på sin myckna rikedom, och trotsade på sin ondska!»[4]

10Men jag är såsom ett grönskande olivträd i Guds hus, Och förtröstar på Guds nåd alltid och evinnerligen. 11Jag skall tacka dig evinnerligen, då du har utfört ditt verk; Och jag skall kungöra ditt namn, ty det är godt, I åsynen af dina fromma.[5]

  1. 1 Sam. 22:9 f.
  2. Ps. 57:5.
  3. Ps. 91:8.
  4. Ps. 52:11.
  5. Ps. 92:13 f.

53 Psalmen.

Klagopsalm öfver ogudaktigheten på jorden med särskildt afseende på hednaverlden. (Jmf. Ps. 14.)

1För sångmästaren; »al-machalat»;[not 1] en betraktelse af David.

2»Dåren säger i sitt hjerta: Ingen Gud är. Förderfvadt, afskyvärdt är deras onda väsende; Ingen gör det som är godt.[1]

[ 112 ]3»Gud skådade från himmelen ned på menniskors barn, För att se, om någon förståndig fans, Någon som frågade efter Gud.[2] 4Alla voro de afvikna, förderfvade i grund allesamman; Ingen fans, som gjorde det som var godt, Icke så mycket som en.»

5Hafva de icke erfarit det, ogerningsmännen, Som uppåto mitt folk, såsom man äter bröd, Och icke åkallade Gud? 6Der grepos de af fruktan, som icke visste hvad fruktan var; Ty Gud förskingrade deras ben, som slogo läger emot dig. Du bragte dem på skam, ty Gud förkastade dem.

7O, att Israels frälsning komme från Zion! När Gud gör en ände på sitt folks fångenskap, Då skall Jakob jubla och Israel fröjdas.[3]

  1. Ps. 10:4; 14:1 f.
  2. Rom. 3:10 f.
  3. 1 Mos. 49:18; Luk. 10:24.
  1. Betydelsen af detta ord är oviss; möjligen namn på molltonarten.

54 Psalmen.

1För sångmästaren, med strängaspel; en sång af David, 2då Siphiterna kommo och sade till Saul: »Se, David håller sig gömd hos oss.»[1]

3Gud, fräls mig genom ditt namn, Och utför min sak med din mäktiga hand. 4Gud, hör min bön, lyssna till min muns tal; 5Ty främlingar hafva uppstått emot mig, Och våldsmenniskor trakta efter mitt lif. De hafva icke stält Gud för sina ögon. Selah.

6Se, Gud är min hjelpare, Herren är den som är min själs stöd. 7Må det onda, som mina fiender mig gjort, drabba dem tillbaka; Utrota dem i kraft af din trofasthet! 8Då skall jag offra åt dig med villig håg, Och prisa ditt namn, Jehovah, att det är godt. 9Ty ur all nöd har han frälst mig, Och på mina fiender har mitt öga sett sin lust.[2]

  1. 1 Sam. 23:19 f; 26:1 f.
  2. Ps. 59:11.

55 Psalmen.

Emot upproriska undersåtar och förrädiska vänner. (Jmf. Ps. 41.)

1För sångmästaren med strängaspel; en betraktelse af David.

2Hör, o Gud, på min bön, Och dölj dig ej för mitt bönerop. 3Lyssna till mig och svara mig, då jag full [ 113 ]af ångest och oro suckar och klagar 4 Öfver fiendernas skrän, öfver de ogudaktigas förtryck. Ty de vilja draga öfver mig ofärd, och med raseri angripa mig.

5Mitt hjerta ängslas inom mig, Och dödens förskräckelser hafva fallit öfver mig.[1] 6Fruktan och bäfvan kommer öfver mig Och fasa öfverhöljer mig. 7Jag säger: O, att jag hade vingar såsom en dufva, Så ville jag flyga och söka mig en boning.[2] 8Jag ville flykta långt bort, Och taga mitt herberge i ödemarken. (Selah.). 9Jag ville ila för att finna en fristad Undan stormen och undan ovädret.

10Förgör dem, o Herre, och splittra deras tungor; Ty jag ser laglöshet och genstörtighet i staden.[3] 11Dag och natt gå de omkring den på dess murar, Och synd och elände råda i dess inre. 12Blinda lidelser råda derinne, Och våld och svek viker icke från dess torgplats.

13Ty det är icke en fiende som belackar mig, Det kunde jag bära; Icke en ovän som förhäfver sig mot mig, för honom kunde jag förborga mig: 14Utan du, som jag från en ringa person gjorde till min like; Min vän och min förtrogne,[4] 15Med hvilken jag plägade ljufligt umgänge; Som vandrade tillsammans med mig till Guds hus i högtidsskaran.

16Må döden plötsligt öfverfalla dem, Må de nedfara lefvande i dödsriket; Ty deras hus och hjertas inre är fullt af det som icke är godt.[5] 17Men jag, jag vill ropa till Gud, Och HERREN skall frälsa mig. 18Ja, afton och morgon och midt på dagen vill jag sucka och klaga, Och han skall höra min röst.[6]

19Han har frälst mitt lif ur det krig, som fördes emot mig, och vändt det i frid. Då de kommo många emot mig. 20Så skall Gud höra och gifva dem svar på tal; Ja, han som tronar från evighet (Selah) skall svara dem, som icke vilja ändra sig Och icke frukta Gud: 21Honom, som har lyft sin hand mot sina egna vänner, Och kränkt det förbund, som han har ingått!

22Hans muns ord äro hala såsom smör, Men krig bor i hans hjerta; Hans ord äro lenare än olja, Men de äro likväl dragna svärd. 23Dock — kasta din börda på HERREN, så skall han sörja för dig; Han skall icke låta den rättfärdige vackla för evigt. 24Ja du, o Gud, skall störta [ 114 ]dem i grafvens djup; De blodgiriga och falska skola icke uppnå hälften af sina dagar; Men jag, jag förtröstar uppå dig.

  1. Ps. 18:5.
  2. Jer. 9:2 (1).
  3. 2 Sam. 15:31; 17:14.
  4. 2 Sam. 15:12; Ps. 41:10.
  5. 4 Mos. 16:33.
  6. Dan. 6:10.

56 Psalmen.

1För sångmästaren; efter »Den stumma dufvan i främmande land». En uppsats af David, då Filisteerna grepo honom i Gath.[1]

2Var mig nådig, o Gud, ty menniskor vilja uppsluka mig; Dagen igenom ligga de i strid med mig och ansätta mig. 3Ja, mina fiender vilja uppsluka mig dagen i ända; Ty många äro de, som fulla af högmod strida emot mig.[2]

4Den dagen, då jag fruktar, Sätter jag min förtröstan till Gud. 5Med Guds makt skall jag få prisa troheten af hans löftesord; På Gud förtröstar jag och fruktar ej: Hvad kunna svaga menniskor göra mig?[3]

6Dagen igenom förvrida de mina ord, Alla deras tankar syfta på min ofärd. 7De rota sig tillsamman och ställa ut försåt; De vakta på mina steg, och trakta efter mitt lif. 8Skola de med sådan ondska slippa undan? Nedslå folkens högmod, Gud, i vrede.[4]

9Du har räknat min landsflykts dagar; Mina tårar äro samlade i din lägel, Uppskrifna, det vet jag, i din bok.[5] 10En gång skola mina fiender vika tillbaka den dag, då jag åkallar; Det vet jag, ty Gud är på min sida.

11Med Guds makt skall jag få prisa troheten af hans löftesord, Med HERRENS makt skall jag få prisa troheten af hans löftesord. 12På Gud förtröstar jag och fruktar ej; Hvad kunna menniskor göra mig?

13Till dig, o Gud, står jag i skuld med mina löften; Betala vill jag tackoffer till dig.[6] 14Ty du har frälst min själ från döden, mina fötter har du frälst från fall, För att låta mig vandra inför Gud i lifvets ljus.[7]

  1. 1 Sam. 21:11—16; Ps. 34:1.
  2. Ps. 3:2.
  3. Ps. 27:1; 118:6 f; Es. 12:2; 51:12; Ebr. 13:6.
  4. Ps. 55:24; 59:6, 14.
  5. Ps. 10:14; 84:7; 126:5.
  6. Ps. 66:13.
  7. Ps. 116:8; Hjob 33:30.

[ 115 ]

57 Psalmen.

1För sångmästaren; efter »Förderfva icke» af David, en uppsats under hans flykt för Saul i grottan.[1]

2Var mig nådig, o Gud, var mig nådig; ty hos dig tager min själ sin tillflykt. Ja, under dina vingars skugga tager jag min tillflykt, till dess ovädret går öfver.[2]

3Så ropar jag till Gud den Högste, Till den Gud som utför min sak. 4Och han skall sända från himmelen och frälsa mig, så mycket han, som traktar efter mitt lif, må håna (Selah): Sända skall dock Gud sin nåd och sin sanning.

5Min själ måste vara, ligga måste jag midt bland glupska lejon: Menniskosöner, hvilkas tänder äro spjut och pilar, och hvilkas tungor äro skarpa svärd.[3] 6Upphöj dig öfver himmelen, o Gud ; Öfver hela jorden te din härlighet!

*              *
*

7Ett nät utlade de för mina steg, och min själ var djupt nedböjd; De gräfde för mig en grop — men de föl]o sjelfva midt i henne (Selah).[4] 8Mitt hjerta är frimodigt, o Gud; mitt hjerta är frimodigt; Jag vill sjunga och spela.[5] 9Stå upp, min ära; stå upp psaltare och harpa! Väcka vill jag morgonrodnaden![5]

10Jag vill prisa dig bland folken, o Herre; Jag vill lofsjunga dig bland folkslagen.[5] 11Ty stor allt upp till himmelen iir din nåd, Och din sanning allt upp till skyarna.[5][6] 12Upp höj dig öfver himmelen, o Gud; Öfver hela jorden te din härlighet![5]

  1. 1 Sam. 22:1; 24:4 f; Ps. 142:1.
  2. Ps. 91:1, 2.
  3. Ps. 55:22; 59:8.
  4. Ps. 7:16.
  5. 5,0 5,1 5,2 5,3 5,4 Ps. 108:2—6.
  6. Ps. 36:6.

58 Psalmen.

Emot orättfärdiga domare.

1För sångmästaren; efter »Förderfva icke», af David en uppsats.[1]

2Fören I då verkligen rättfärdighetens talan, I gudar? Dömen I med rättvisa menniskors barn?[1] 3Nej, i hjertat [ 116 ]smiden I tillsamman orättrådighet; I landet vägen I ut orätt med edra händer.

4Afvikna äro de ogudaktiga från moderskötet. De lögnaktiga fara vilse från moderlifvet.[2] 5De äro fulla af gift likt ormars gift; De likna en döf huggorm, som tillstoppar sitt öra,[3] 6Så att han icke hör tjusarens röst, Den skicklige besvärjarens.

7Gud, bryt sönder deras tänder i deras mun; De unga lejonens huggtänder sönderkrossa, o Jehovah![4] 8Må de försmälta såsom vatten, som förrinner! När de spänna bågen, må då deras pilar göras såsom uddlösa:[5] 9Likasom snigeln, som försmälter under vandringen; Likasom ett för tidigt foster, som icke skådat ljuset![6]

10Innan edra grytor känna tornet, Så rått det är. så mycket det lågar,[not 1] Skall en stormvind bortrycka det allt. 11Den rättfärdige skall glädjas, då han skådar denna hämnd; Sina fötter skall han två i den ogudaktiges blod. 12Och alla menniskor skola säga: »Den rättfärdige har dock en frukt af sin rättfärdighet! Ja, en Gud är till, som skipar rätt på jorden.»[7]

  1. 1,0 1,1 Ps. 82:2 f.
  2. Ps. 14:3; Es. 48:8.
  3. Jer. 17:23; Hes. 12:2; Apg. 7:57.
  4. Ps. 3:8.
  5. Hjob 14:10, 11; Ps. 64:4.
  6. Hjob 3:16.
  7. Ps. 7:9.
  1. Det förra är sagdt om köttet i grytan, det senare om bränslet under grytan, och båda delarne tillsammans beteckna dessa ogudaktigas planer och medlen att bringa dessa planer till utförande.

59 Psalmen.

1För sångmästaren; efter »Förderfva icke» af David en uppsats, då Saul sände och de höllo vakt om hans hus för att döda honom.[1]

2 Rädda mig från mina fiender, min Gud; Skydda mig för mina motståndare. 3Rädda mig från ogerningsmännen, Och fräls mig från blodsmenniskorna! 4Ty se, grymma menniskor hafva stält försåt för mitt lif och församlas emot mig, Utan någon förbrytelse, utan något försyndande af mig, o Jehovah.

5Utan min förskyllan löpa de åstad och göra sig redo; Vakna upp, och kom till mitt möte, och se![2] 6Ja du, Jehovah, Härskarornas Gud, Israels Gud, Stå upp för att hemsöka hela folkverlden; Skona ingen af de arga [ 117 ]förrädarne! (Selah.) 7Låt dem vända tillbaka om aftonen, Tjuta såsom hundar, Och stryka omkring i staden![not 1]

8Se, de tala fräckt med sin mun, Svärd äro på deras läppar, ty — »hvem hör dem?»[3] 9Men du, o Jehovah, ler åt dem; Du begabbar alla hedningar.[4] 10Min starka hjelp, till dig vill jag hålla mig; Ty Gud är min borg. 11 Min Gud skall möta mig med sin nåd; Gud skall låta mig se min lust på mina vedersakare.[5]

*              *
*

12Döda dem icke, på det mitt folk icke må förgäta det; Drif dem i landsflykt och störta dem genom din makt, o Herre, vår sköld.[6] 13Hvart ord på deras läppar är en synd af deras mun: Så må de då äfven snärjas i sitt högmod, Och för de eder och för den lögn, som de tala. 14Förgör dem i din brinnande vrede, förgör dem, så att de icke finnas till. Ja, må de förnimma, att Gud är den som herskar i Jakob ända till jordens gränser. Selah.

15Låt dem vända tillbaka om aftonen, Tjuta såsom hundar, Och stryka omkring i staden! — 16Ja må de, må de ströfva omkring efter föda Utan att mättas natten i ände; 17Men jag, må jag få sjunga om din starka hjelp, Och jubla om din nåd, då morgonen gryr: Att du har varit min borg, Och en tillflykt på nödens dag.[7]18Min starka hjelp, dig vill jag egna min sång; Ty Gud är min fasta borg, min Gud full af nåd.[8]

  1. 1 Sam. 19:11 f.
  2. Ps. 44:24.
  3. Ps. 55:22; 120:4.
  4. Ps. 2:4.
  5. Ps. 54:9.
  6. 1 Mos. 4:12.
  7. Ps. 57:10 f; 1:9.
  8. Ps. 18:2 f.
  1. Det är att förstå om Sauls tjenare, som då David undkommit genom flykten (1 Sam. 19), förgäfves spana efter honom i staden och med oförrättadt ärende dit återvända.

60 Psalmen.

1För sångmästaren; efter »Vittnesbördets lilja» en uppsats till inlärande af David, 2då han förde krig med Syrerna från Mesopotamien och Syrerna från Soba och Joab vände tillbaka och slog Edomiterna i Saltdalen, tolf tusen man.[1]

3Gud, du har förkastat oss; och nederbrutit oss; Du har vredgats: låt din vrede vända sig och hjelp oss. 4Du [ 118 ]har försatt landet i skakning och låtit det remna: Hela dess refvor, ty det vacklar.

5Ja, du har låtit ditt folk upplefva en hård tid; Du har iskänkt åt oss ett vin, som har gjort oss raglande.[2] 6Men du har gifvit dem, som frukta dig, ett banér att uppresa För sanningens skull.[3] (Selah.) 7På det att dina vänner må räddas, Så hjelp nu med din högra hand och bönhör oss![4]

*              *
*

8Gud har talat i sin helgedom; Jag vill jubla af fröjd. Jag skall utskifta Sichem Och mäta Sukkots dal.[4] 9Mig tillhör Gilead, och mig Manasse. Ephraim är mitt hufvuds hjelm, Och Juda min herskarestaf.[4][5]10Moab, mitt tvättbäcken![not 1] — Åt Edom vill jag kasta min sko; Öfver Filisteerlandet triumferar jag.[4][6]

11Hvem skall föra mig till den fasta staden, Hvem skall föra mig till Edom?[4]12Har icke du, o Gud, förkastat oss Och icke utdragit, o Gud, med våra härar?[4] 13Så gif oss hjelp ur nöden, Ty menniskors hjelp är fåfäng.[4][7]

14Med Gud skola vi utföra väldiga gerningar; Han, ja han skall förtrampa våra fiender.[4][8]

  1. 2 Sam. 8:3, 13; 10:13, 18.
  2. Ps. 75:9; Es. 51:17, 22.
  3. Ps. 20:6.
  4. 4,0 4,1 4,2 4,3 4,4 4,5 4,6 4,7 Ps. 108:7—14.
  5. 1 Mos. 49:10.
  6. 4 Mos. 24:17; 2 Sam. 8:2; Es. 25:10.
  7. Jer. 17:5.
  8. Ps. 44:6.
  1. D. ä.: kom med, gif hit mitt tvättbäcken.

61 Psalmen.

Bön och tacksägelse från det Absalomska upprorets tid.

1För sångmästaren med strängaspel af David.

2Hör, o Gud, mitt klagorop; Lyssna till min bön. 3Från landets ände ropar jag till dig, då mitt hjerta försmäktar; För mig upp på en klippa, för hög för mina krafter; 4Ty du har varit min tillflykt, Ett fast torn mot fienden.[1] 5Låt mig bo i din hydda evinnerligen, Låt mig få en tillflykt under dina vingars skugga. Selah.[2]

*              *
*
[ 119 ]6Du, ja du, o Gud, har lyssnat till mina löften; Du

har gifvit dem sin arfvedel igen, som frukta ditt namn. 7Lägg nya dagar till konungens dagar; Må hans år vara från slägte till slägte. 8Låt honom trona evigt inför Guds anlete; Skicka nåd och sanning, att de må bevara honom[3] 9Då vill jag lofsjunga ditt namn till evig tid För att betala mina löften alla mina dagar.

  1. Ps. 18:2, 3; 71:3.
  2. Ps. 27:5.
  3. 2 Sam. 7:16.

62 Psalmen.

Klagopsalm från Absalomska tiden.

1För sångmästaren; till Jeduthun, en psalm af David.

2På Gud allena bidar i stillhet min själ; Från honom kommer min frälsning.[1] 3Han, blott han, är min klippa och min frälsning; Med honom till min borg skall jag icke länge vackla. — 4Huru länge skolen I rusa till anfall mot en enda, I alle, för att krossa honom Såsom »en lutande vägg», såsom »en kullstött mur»? 5Att störta honom från sin höjd, derom endast rådslå de, Under det de älska lögn: välsigna med sin mun, men förbanna i sitt hjerta. Selah.

6På Gud allena bida i stillhet, o min själ; Ty på honom hvilar mitt hopp. 7Han, blott han, är min klippa och min frälsning, Med honom till min borg skall jag icke vackla.[2] 8På Gud hvilar min frälsning och min ära; Min starka klippa och min tillflykt är hos Gud. 9Förtrösten på honom, o folk, i alla tider; Utgjuten för honom edert hjerta; Gud är vår tillflykt. Selah.

10En flägt allena äro menniskors barn, ett bländverk de högsta bland dem. På vågskålen stiga de i höjden lättare än en flägt alla tillsamman.[3] 11Förtrösten ej på orätt vinning och sätten icke eder tomma lit till rof; Växer eder makt och rikedom, fästen icke edert hjerta vid det.[4] 12En gång har Gud talat, Två gånger har jag detta hört: Att all makt tillhör Gud. 13Och hos dig, Herre, är nåd att finna; Ty du vedergäller hvar och en efter hans gerning.[5]

[ 120 ]

63 Psalmen.

Böneutgjutelse från den Absalomska tiden.

1En psalm af David, då han var i Juda öken.[6]

2Gud, min Gud är du; jag söker dig ifrigt; Min själ törstar efter dig, mitt kött förtäres af längtan efter dig, I ett torrt land och försmäktande utan vatten.[7] 3Så har jag skådat efter dig i helgedomen, För att se din makt och din härlighet.[8] 4Ty din nåd är bättre än lif; Mina läppar skola prisa dig. — 5Så skall jag välsigna dig, så länge jag lefver; I ditt namn upplyfta mina händer.[9]

6Likasom af märg och fett mättas min själ, Och min mun sjunger ditt lof med jublande läppar, 7När jag minnes dig på mitt hviloläger, Under nattens väkter tänker uppå dig. 8Ty du har varit min hjelp, Och under dina vingars skugga jublar jag.[10] 9Min själ hänger fast vid dig och håller sig till dig; Din högra hand uppehåller mig.[11]

10Men dessa, som stå efter mitt lif, skola störta sig sjelfva i förderfvet. Ja, de skola sjunka i jordens djup,[12] 11De skola gifvas till spillo åt svärd; De skola blifva till byte åt skakaler. 12Men konungen skall fröjda sig i Gud, Och berömma sig skall hvar och en, som svär vid honom. Ty tillstoppas skall deras mun, som tala lögn.[13]

  1. Ps. 42:6; Es. 30:15.
  2. Ps. 18:23.
  3. Ps. 39:6; 146:3; Es. 40:15, 17; Dan. 5:27,
  4. Hjob 31:24; Luk. 12:19, 20; 1 Tim. 6:17.
  5. Rom. 2: 6—11.
  6. 1 Sam. 22:5; 23:14; 24:1.
  7. Ps. 42:3; 84:3; 143:6.
  8. Ps. 27:4.
  9. Ps. 104:33.
  10. Ps. 61:5.
  11. Es. 41:10.
  12. 4 Mos. 16:31 f.
  13. Hjob 22:19, 20; Ps. 107:42.

64 Psalmen.

Böneutgjutelse från den Saulska eller Absalomska tiden.

1För sångmästaren; en psalm af David.

2Hör, o Gud, min röst, då jag utgjuter min klagan! För fiendens skräck bevara mitt lif; 3Förborga mig för de ogudaktigas liga, För den vilda hopen af ogerningsmän.

4Ty de hafva hvässt sin tunga som ett svärd; De hafva spänt sin båge med sin pil af giftiga ord,[1] 5För [ 121 ]att skjuta i löndom på den rättsinnige. Plötsligt skjuta de på honom, och frukta ej.[2]

6De stärka hvarandra i det som är ondt; De tala om huru de skola lägga ut sina snaror. De säga: hvem ser oss?[3] 7De tänka ut bofstreck och äro färdiga dermed. »Det är fint uttänkt, och en menniskas inre och hjerta är djupt».

8Då skjuter Gud en pil på dem i samma stund; De[not 1] blifva deras bane[4] 9och bringa dem på fall. Deras egen tunga vittnar emot dem, Och alla som dem se skola skaka på hufvudet.[5]

10Och alla menniskor skola frukta, Och förkunna hvad Gud har gjort, Och akta på hans verk. 11Den rättfärdige skall fröjda sig i HERREN och söka sin tillflykt hos honom, Och berömma sig skola alla rättsinnige.[6]

  1. Ps. 57:5.
  2. Ps. 11:2.
  3. Ps. 10:11; 94:7.
  4. Ps. 7:14.
  5. Ps. 7:16.
  6. Ps. 58:12.
  1. Det är, de skalkstycken och nidingsdåd, om hvilka det talas i det föregående.

65 Psalmen.

Tacksägelse efter regn.

1För sångmästaren; en psalm; en sång af David.

2Dig hembäres stilla lof i Zion, o Gud, Och till dig betalas löften. 3Du hörer bön, Derföre kommer allt kött till dig. 4Då synder af alla slag nedtynga oss, Är du den som öfverskyler våra öfverträdelser.[1] 5Säll den, som du utväljer och låter nalkas dig för att bo i dina gårdar! Låt oss få mättas der af ditt hus', ditt heliga tempels goda![2]

6Underbarligen i rättfärdighet bönhör du oss, vår frälsnings Gud, Du jordens alla ändars hopp och fjerran hafs:[3] 7Som har grundat bergen genom din kraft, Och omgjordat dig med väldighet; 8Som stillar hafvens brusande, deras böljors brusande, Och folkens larm:[4] 9Så att jordens inbyggare i längsta fjerran frukta för dina under, Morgonens och aftonens portar uppfyllas af dig med jubel.

10Du har besökt landet och vattnat det rikligen; Du har gjort det rikt med en Guds flod full af vatten: Du [ 122 ]tillreder vår säd, då du så tillreder dess jord[5] 11Genom att fukta hennes fåror, genom att jemna hennes kokor: Då du med regnets nederbörd uppmjukar henne, och välsignar hennes gröda.[6]12Du har krönt året med din godhet, Och dina fotspår drypa af fetma. 13Markerna af slättlandet drypa, Och höjderna omgjorda sig med fröjd. 14Ängarne kläda sig med hjordar af småboskap, Och dalarne hölja sig med säd; Allt jublar nu och sjunger.

  1. Ps. 38:5.
  2. Ps. 84:5.
  3. 2 Sam. 7:23.
  4. Ps. 46:3 f; 89:10.
  5. 5 Mos. 11:11.
  6. Ps. 104:13.

66 Psalmen.

Tacksägelse för räddning från öfvermäktiga fiender.

1För sångmästaren; en sång, en psalm.

Höjen jubel till Gud, Du hela jord![1] 2Stämmen upp en sång om hans namns härlighet; Hembären honom ett härligt lof.[2] 3Sägen till Gud: Huru underbara äro dina gerningar! För storheten af din makt skola dina fiender lisma för dig.[3] 4Alla land må tillbedja för dig och sjunga ditt lof, Ja, lofsjunga ditt namn. Selah.

5Kommen och sen Guds maktgerningar: Huru underbart han handlar med menniskors barn.[4] 6Han förbytte hafvet i det torra; Genom floden gingo de torrskodda — Huru fröjdade vi oss öfver honom då![5] 7Han herskar densamme i kraft till evig tid; Hans ögon hålla utkik på hednafolken. De motspänstiga må icke förhäfva sig, de! Selah.[6]

8Prisen, I folk, vår Gud, Och låten rösten skalla af hans lof, 9Som har gjort vår själ lefvande i oss, Och icke låtit vår fot vackla. 10Ty du har pröfvat oss, o Gud, Du har luttrat oss såsom silfver luttras;[7] 11Du har låtit oss fastna i nätet, Du har lagt en tung börda på våra länder.[8] 12Du har låtit dödliga menniskor topprida oss, Vi hafva gått genom eld och vatten; Men du har fört oss ut ur det allt på fria fältet.[9]

13Jag vill ingå i ditt hus med bränneoffer, Jag vill betala mina löften till dig,[10] 14Som utgått från mina läppar Och som min mun uttalat i min nöd. I5Jag vill frambära [ 123 ]åt dig bränneoffer af feta lam med doften af vädurar; Jag vill offra storboskap och bockar. Selah.

16Kommen och hören, så vill jag förtälja för eder, alle I som frukten Gud, Hvad han har gjort min själ. 17Till honom ropade jag med min mun, Och nu bor lofsång på min tunga.[11] 18Hade jag hyst ett ondt uppsåt i mitt hjerta, Skulle Herren icke hafva hört mig;[12] 19Men Gud har hört, Han har lyssnat till mitt böneljud. 20Välsignad vare Gud, Som icke visat bort min bön Och icke tagit sin nåd från mig.

  1. Es. 49:13.
  2. Ps. 8:2.
  3. 5 Mos. 33:29.
  4. Ps. 46: 9.
  5. 2 Mos. 14:21; Jos. 3:16 f.
  6. 2 Krön. 16:9; Hjob 28:24; Ps. 33:13.
  7. OrdspB 17:3.
  8. 1 Pet. 1:7.
  9. Es. 43:2.
  10. Ps. 51:18, 19, 21.
  11. Ps. 50:15.
  12. OrdsB. 1:24 f; 28:9; Joh. 9:31.

67 Psalmen.

Folkverldens omvändelse till Israels Gud.

1För sångmästaren, med strängaspel; en psalm, en sång.

2Gud vare oss nådig och välsigne oss. Han låte sitt anlete lysa bland oss (Selah):[1] 3Att man på jorden må lära känna din väg, Bland alla hednafolk din frälsning.[2]

4Folken lofve dig, o Gud; Hela folkverlden lofve dig.[3] 5Folkslagen fröjde sig och juble; Ty du skall döma folken rätt, Och folkslagen på jorden skall du leda. Selah.

6Folken lofve dig, o Gud, Hela folkverlden lofve dig! 7Jorden har gifvit sin frukt; Gud, vår Gud välsigne oss.[4] 8Gud välsigne oss, Och alla jordens ändar frukte honom!

  1. 4 Mos. 6:24 f.
  2. Ps. 98:2; Es. 60:3.
  3. Ps. 117:1.
  4. 1 Mos. 12:3; Ps. 93:1; 96:10.

68 Psalmen.

Seger- och triumfpsalm.

1För sångmästaren; af David en psalm, en sång.

2Må Gud stå upp och hans fiender förskingras, Och hans hatare fly för hans anlete!»[1] 3Ja, såsom rök förjagas, så må du förjaga dem; Såsom vax smälter för elden, så må de ogudaktiga förgås för Guds anlete.[2] 4Men de rättfärdiga må glädjas och jubla inför Gud, De må fröjdas och åter fröjdas.[3]

[ 124 ]5Sjungen till Guds ära, lofsjungen hans namn; Banen väg för honom på hans väg genom steppen. Jehovah är hans namn, och hyllen honom med jubel: 6En fader för faderlösa och en utförare af enkors sak; Gud i sin heliga boning.[4] 7En Gud, som låter de ensamma få ett hem; Som utför fångar och försätter dem i välstånd. Endast de affälliga få bo i torra öknen.[5]

8Gud, då du drog ut i spetsen för ditt folk, Då du skred fram genom öknen (Selah):[6] 9Då bäfvade jorden och himmelen nedgöt sig för Gud — Vid Sinai var det — För Gud, för Israels Gud.[7] 10Ett regn af goda gåfvor lät du regna, o Gud, öfver ditt egendomsfolk; Och då det försmäktade, var du den som styrkte det.[8]

11 Din arma hjord fick bo härinne; Genom din godhet uppdukade du ett bord åt de nödlidande.[9] 12Herren öfver allt lät utgå sitt maktord; Han gaf segerbudbärarinnor, en stor här.[9] 13Härkonungarne flydde, flydde, Och husmödrarne utskiftade byte.[9]

14Då I lågen lägrade mellan hjordars fållor, Så var det såsom en silfverhvit dufvas vingar, med fjedrar skiftande i guld och grönt. 15Då den Allsvåldige förskingrade konungar i landet, Snögade det på Zalmon.[10]

*              *
*

l6Ett Guds berg är Basans berg, Ett topprikt berg är Basans berg. 17Hvarföre sen I med roflystna blickar, I topprika berg, På det berg, der Gud har haft behag att taga sitt säte? HERREN skall ock bo der för evigt.[11]

18Guds vagnar äro många tusen sinom tusen; Herren öfver allt är bland dem på ett Sinai (åter) i helighet.[12] 19Du har uppstigit i höjden; Du har tagit fångar till fånga, Du har mottagit gåfvor: För att bo bland menniskorna, äfven de upproriska — Jehovah Gud![13]

20Välsignad vare Herren! Han hjelper oss med våra bördor dagligen; Vår frälsnings Gud är han (Selah).[14] 2T) [15] 21Vi hafva en Gud, en Gud, som kan frälsa; Och Herren Jehovah har utvägar från döden.

[ 125 ]22Men Gud skall krossa hufvudet på sina fiender, Den hårprydda hjessan på honom, som vandrar sin väg skuldbelastad.[16]23Talat hafver Herren: »Från Basan skall jag hemta åter, Jag skall hemta dem från hafvets djup»:[17] 24På det att du skall krossa dem med dina fötter vadande i blod, Och dina hundars tunga få sin del af fienderna.

*              *
*

25Man ser ditt intågande, o Gud; Min Guds och konungs intågande i helgedomen.[18] 26Främst gå sångare, sedan strängaspelare, Midt emellan jungfrur slående på handpukor. — 27I full församling prisen Gud; Prisen Herren öfver allt, I af Israels källa:[19] 28Du Benjamin der, den yngste, som för dem an! Juda furstar med sin skara; Sebulons furstar; Naphtali furstar!

29Din Gud[not 1] har bjudit din styrka; Befästa, o Gud, ditt verk för oss. 30Ur ditt tempel, som är i Jerusalem, Må konungar frambära till dig skänker.[20] 31Tukta odjuret i vassen; Tjurarnes hop med sina kalfvar af folkslag: Att de kasta sig ned med silfverstänger. Förströ de folk, som älska att kriga.[21] 32Må stormän komma från Egypten, Ethiopien ila med sina händer till Gud.[22]

33Jordens konungariken, sjungen Guds lof; Lofsjungen Herren öfver allt (Selah):[23] 34Honom, som färdas i de eviga himlarnes himlar. Se, han låter höra sin röst med väldig stämma![24] 35Erkännen att Gud är mäktig; Ofver Israel tronar hans majestät, Och hans makt har sitt säte ofvan molnen.[25]36»Fruktansvärd är du, o Gud, från dina helgedomar; Israels Gud är den som gifver kraft och styrka åt sitt folk. Välsignad vare Gud!»[26]

  1. 4 Mos. 10:35.
  2. Ps. 37:20.
  3. Ps. 53:7.
  4. 5 Mos. 10:18; Ps. 10:14.
  5. Es. 42:7.
  6. 2 Mos. 13:21 f.
  7. 2 Mos. 19:16, 18.
  8. 2 Mos. 16:4 f; 17:6; 4 Mos. 20:11.
  9. 9,0 9,1 9,2 4 Mos. 21; Josua Bok.
  10. Domareboken.
  11. Ps. 132:13.
  12. 2 Kon. 6:17: Dan. 7:10.
  13. Ps. 7:8; 47:6; Eph. 4:8 f.
  14. 1 Kor. 10:13.
  15. UppB. 1:18.
  16. Ps. 110:6.
  17. Am. 9:2 f.
  18. 2 Sam. 6:12 f; Ps. 24:7.
  19. Es. 48:1.
  20. Es. 60:6 f.
  21. Es. 27:1.
  22. Es. 19:19 f.
  23. Ps. 96:1; 98:1.
  24. 5 Mos. 33:26; Ps. 29:4 f.
  25. Ps. 29:1.
  26. Ps. 29:11.
  1. Här följer denna lofsång, som räcker till Psalmens slut.

69 Psalmen.

Den förföljda och lidande rättfärdigheten i en Herrens tjenares person.

1För sångmästaren; efter »Liljor», af David.

2Fräls mig, o Gud, ty vatten vill fördränka mig.[1] 3Jag A har sjunkit ned i djup dy och finner intet fotfäste;[2] [ 126 ]Jag har kommit i djupt vatten och floden sköljer öfver mig. 4Jag har ropat mig trött och min strupe är förtorkad. Mina ögon försmäkta af att bida efter min Gud.[3]

5Flera än håren på mitt hufvud äro de som hata mig oskyldigt, Talrika mina fiender utan sak, som vilja förgöra mig; Hvad jag icke har röfvat, det skall jag gälda![4] 6Gud, du känner min »dårskap» Och mina »försyndanden»[not 1] äro icke fördolda för dig. 7Låt dem icke i mig komma på skam, som hoppas uppå dig, Herre Härskarornas Jehovah; Låt dem icke i mig höljas med blygsel, som söka dig, Israels Gud.

8Ty för din skull lider jag smälek Och är mitt anlete betäckt med blygd;[5] 9Ja, är jag vorden till en främmande för mina bröder Och till en främling för min moders barn.[6] 10Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, Och deras försmädelser, som försmäda dig, hafva drabbat mig.[7]

11Jag gret och min själ fastade, Och det vändes för mig till försmädelse. 12Jag klädde mig i sorgdrägt, Och vardt för dem till en visa. 13Om mig tissla och tassla de som sitta i porten, Och jag är deras visa, som hålla dryckeslag.[8]

14Men jag, jag beder till dig, o Jehovah, på nådens tid; Gud, efter din stora nåd, bönhör mig med din trofasta hjelp.[9] 15Fräls mig ur dyn, att jag icke sjunker; Gif att jag må blifva frälst från mina hatare, frälst ur vattnets djup. 16Låt icke vattenfloden öfverskölja mig, Och icke djupet uppsluka mig, Och icke gropen tillspärra öfver mig sitt gap.

17Bönhör mig, o Jehovah, ty din nåd är ljuf; Vänd dig till mig efter din stora barmhertighet, 18Och dölj icke ditt anlete för din tjenare, ty min nöd är stor. Skynda att bönhöra mig;[10] 19Nalkas till min själ och förlossa henne; Igenlös mig för mina fienders skull.

20Du känner min försmädelse och min skam och blygd; Alla mina fiender äro inför din åsyn. 21Försmädelse har krossat mitt hjerta, så att jag är kränk; Jag [ 127 ]hoppades på medlidande, men röner intet; Och på hugsvalare, men finner ingen.[11] 22De gifva mig galla till min spis, Och ättika, att dricka i min törst.[12]

23Må deras bord inför dem varda till en snara, Och ett fallrep för dem i deras säkerhet.[13] 24Låt deras ögon förmörkas så att de icke se, Och låt deras länder vackla ständigt. 25Utgjut öfver dem din vrede, Och låt din vredes glöd hinna dem. 26Må deras hem blifva öde, Och ingen bo i deras hyddor.[14]

27Ty de förfölja den, som du har slagit, Och tala hånfullt om deras smärta, som du har genomborrat. 28Så låt dem äfven falla från den ena synden i den andra Och icke komma till din rättfärdighet.[15] 29Må de utstrykas ur de lefvandes bok Och icke uppskrifvas med de rättfärdiga.[16] 30Men mig uti min nöd och sorg, Mig skydde du med din hjelp, o Gud!

31Jag vill lofva Guds namn med min sång, Och prisa honom med tacksägelse; 32Det skall täckas HERREN bättre än en tjur, En ungtjur med horn och klöfvar.[17] 33De fromma skola se och glädjas; Ja, I som söken Gud, edert hjerta skall glädja sig,[18] 34Att HERREN lyssnar till de arma, ()ch icke har föraktat sina fångna.[19]

35Honom lofve himmel och jord, Haf och allt hvad som rör sig i dem.[20] 36Ty Gud skall frälsa Zion och uppbygga Juda städer, Och de skola bo i landet och besitta det. 37Ja, hans tjenares ätt skola ärfva det, Och de som alska hans namn skola der hafva sin boning.[21]

  1. Jer. 10:24.
  2. Jer. 38:6; Ps. 40:3; 42:8.
  3. Ps. 6:7; 38:11.
  4. Ps. 35:19; Joh. 15:25.
  5. Ps. 44:23.
  6. Hjob 19:13 f; Ps. 31:12; 38:12.
  7. Ps. 119:139; Joh. 2:17.
  8. Hjob 30:9; Klag. 3:63.
  9. Es. 49:8; 2 Kor. 6:2.
  10. Ps. 102:3; 143:7.
  11. Klag. 1:2, 9.
  12. Matt. 27:34, 48.
  13. Rom. 11:9 f.
  14. Apg. 1:20.
  15. Rom. 1:28.
  16. 2 Mos. 32:32; Phil. 4:3.
  17. Ps. 51:18 f.
  18. Ps. 22:27.
  19. Ps. 72:12.
  20. Ps. 96:11 f.
  21. Ps. 102:29.
  1. Det är sannolikt att sångaren här syftar på anklagelser, som hänförde sig till hans sätt att förvalta sitt profetiska embete, hvadan de ifrågavarande orden blifvit försedda med citationstecknet.

70 Psalmen.

1För sångmästaren; af David att sjungas vid åminnelseoffret.

2Gud, ila till min frälsning; Jehovah, ila till min hjelp![1] 3Må de blygas och rodna som trakta efter mitt lif; Må de rygga tillbaka och komma på skam, som vilja min ofärd. 4Må de vika tillbaka för den skam, som blifver deras lön, Dessa, som säga till mig: ha! ha!

[ 128 ]5Men må alla, som söka dig, glädjas och fröjdas i dig; Och må de som älska din frälsning, säga ständigt: »Prisad vare Gud!» 6Men jag är arm och nödstäld; Gud, kom snart till mig. Min hjelp och min befriare är du; Jehovah, dröj icke!

  1. Ps. 40:14 f.

71 Psalmen.

Den förföljde och lidande rättfärdiges bön på hans ålderdom. (Jemf. Ps. 69.)

1Till dig, o Jehovah, tager jag min tillflykt; Låt mig icke komma på skam till evig tid.[1] 2Rädda och undsätt mig genom din rättfärdighet, Böj ditt öra till mig och fräls mig. 3Var för mig till ett klippherberge, dit jag ständigt kan komma, Du som förr har förordnat om min räddning; Ty min klippa och min borg är du.[2]

4Min Gud, rädda mig ur den ogudaktiges våld, Ur de orättfärdigas och våldsmenniskornas hand. 5Ty du är mitt hopp, Herre Jehovah; Den, till hvilken jag har satt min förtröstan allt ifrån min ungdom. 6Du har varit mitt stöd från moderlifvet, Ur min moders lif har du dragit mig; Till dig uppstiger mitt lof ständigt.[3]

7Såsom ett vidunder vorden är jag för många, Men du är min starka tillflykt. 8Låt min mun uppfyllas med ditt lof, Hela dagen med din härlighets pris. 9Förkasta mig icke på min ålderdoms tid, Öfvergif mig icke, då min kraft upphör.

10Ty mina fiender tala emot mig, Och de som vakta på min själ rådslå med hvarandra, 11sägande: Gud har öfvergifvit honom; Jagen efter och gripen honom, ty han har ingen som räddar sig. 12Gud, var icke fjerran från mig; Min Gud, ila till min hjelp![4]

13Må de taga en ände med skam, som stå emot min själ; Må de höljas med skymf och smälek, som söka min ofärd.[5] 14Men jag, jag vill ständigt bida och föröka allt ditt lof. 15Min mun skall förtälja din rättfärdighet och din frälsning dagen igenom; Ty tälja detta allt förmår jag ej.[6]

[ 129 ]16Ja, jag vill komma med Herrens öfver allt, Jehovahs storverk Och prisa din rättfärdighet, ja din allena. 17Gud, du har lärt mig från min ungdom, Och ända till denna stund förkunnar jag dina under. 18Och ända till ålderdomen och till sena ålderdomen värdes du icke öfvergifva mig: Att jag må förkunna om din arm för ett annat släkte, för alla efterkommande om din väldighet.[7]

19Din rättfärdighet, o Gud, når till himlens höjd; Du som gör stora ting, Gud, hvem är dig lik?[8] 20Du har låtit oss erfara mycken och svår nöd, Men du skall göra oss åter lefvande Och föra oss åter upp ur jordens djup.[9] 21Du skall göra mig mycket stor Och trösta mig igen.[10]

22Derföre vill jag ock prisa dig för din trofasthet med harpospel, min Gud; Jag vill uppstämma ditt lof med zitterspel, du Israels Helige. 23Ja, med jublande läppar vill jag stämma upp ditt lof; Med mina läppar och min själ, som du har igenlöst. 24Och min tunga skall tala om din rättfärdighet hela dagen; Ty de hafva kommit på skam, ty de hafva måst blygas, som söka min ofärd.

  1. Ps. 31:2.
  2. Ps. 18:3; 27:8; 62:3.
  3. Ps. 22:10 f.
  4. Ps. 22:12.
  5. Ps. 35:4.
  6. Ps. 40:6.
  7. Es. 46:4; 40:29 f.
  8. 2 Mos. 15:11; Ps. 36:6.
  9. 1 Sam. 2:6; Ps. 86:13.
  10. Ps. 18:36.

72 Psalmen.

Mönsterbilden af konungen på Zion.

1Af Salomo.

Gud, gif dina domar åt konungen Och din rättfärdighet åt konungasonen.[1] 2Må han döma sitt folk med rättfärdighet, Och dina arma med rättvisa.

3Må bergen bära frid åt folket, Höjderna frid med rättfärdighet.[2] 4Må han skaffa rätt åt de betryckta i folket; Frälsa nödens barn och krossa förtryckaren.

5Må man frukta dig, så långt som solen lyser; Så långt som månen skiner från slägte till slägte.[3] 6Må han nedkomma såsom regn på en gräsvall, Såsom en regnskur, som vattnar jorden.[4]

[ 130 ]7Må den rättfärdige i hans dagar blomstra, Och friden frodas, ända till dess månen upphört att vara.[5] 8Och må han herska från haf till haf, Och från floden till jordens gränser.[6]

9Må för honom ökenfolken böja knä, Och hans fiender slicka stoftet.[7] 10Mä Tartessus' och hafsländernas konungar bringa honom gåfvor; Sabas och Sebas konungar gå till honom med skänker.[8]

11Ja, alla konungar må tillbedja för honom, Alla folkslag tjena honom. 12Ty han skall frälsa den fattige, som ropar, Och den nödlidande, som ingen hjelpare har.

13Han skall öfva mildhet mot den arme och fattige, Och de fattigas själar skall han hjelpa. 14Från våld och orätt skall han förlossa deras själ, Och deras blod skall vara dyrbart i hans ögon.[9]

15Och de skola lefva upp, och gifva skall han dem af Sabas guld. Och bedja skola de för honom ständigt, och välsigna honom skola de dagen i ända, sägande:[10]

16»Må ymnighet af säd växa i landet; På bergens topp må dess frukt susa likt Libanon, Och må dess städer uppblomstra såsom jordens örter![11]

17»Må hans namn evigt vara; Så långt solen skiner, må hans namn frodas. Och må alla folk välsigna sig i honom, alla folkslag prisa honom salig!»[12]


18Välsignad vare HERREN, Israels Gud, som allena utför under! 19Ja, välsignadt vare hans heliga namn till evig tid, och må hela jorden uppfyllas af hans härlighet, amen, amen.[13]

20En ände hafva Davids, Isais sons, böner.

  1. Es. 11:2 f.
  2. Ps. 85:11; Es. 2:4 f; 9:6 f.
  3. Ps. 45:5.
  4. 2 Sam. 7:13; Ps. 89:37 f.
  5. Luk. 2:14.
  6. Ps. 2:8; 89:26; Zak. 9:10.
  7. Es. 49:23; Mik. 7:17.
  8. Ps. 68:30; Es. 60:5 f.
  9. Ps. 116:15.
  10. Ps. 84:10.
  11. Jer. 31:12: Am. 9:13.
  12. 1 Mos. 12:3; 22:18.
  13. Ps. 41:14; Es. 6:3.

[ 131 ]
TREDJE BOKEN.

73 Psalmen.

Den frommes anfäktning och tröst vid åsynen af de ogudaktigas lycka. (Jemf. Ps. 37 och 39, Hjobs bok.)

1En psalm af Asaph.

I sanning, Gud är god mot Israel, Mot dem som äro renhjertade.[1] 2Men jag, så nära hade mina fötter stapplat, Så nära hade mina steg sluntit. 3Ty jag brann af nit mot de storordiga, Då jag såg de ogudaktigas väl gång.[2]

4Ty de hafva intet som trycker dem, Och frisk och frodig är deras kropp. 5I den menskliga vedermödan hafva de ingen del, Och med andra menniskor blifva de icke plågade. 6Derföre är högfärd deras halsked, Och våldet den mantel, hvari de hölja sig.

7 Deras hårda sinne speglar sig i deras blickar; Åt hjertats tankar lemna de sitt fria lopp.[3] 8De håna och skryta ondskefullt af sitt öfvervåld, De tala såsom från himlens höjd. 9De rikta mot himmelen sjelf sin mun, Och deras tunga far väldigt fram på jorden.

10Derföre vända sig deras anhängare till dem, Och vatten i fullt mått insupes af dessa. 11Och så säga de: »Huru skulle Gud veta någonting? Och huru skulle någon kunskap finnas hos den Högste?»[4]12Se, sådana äro de ogudaktiga; Och de sitta i evig ro och växa till i styrka!

13Är det då fåfängt endast som jag har renat mitt hjerta, Och tvår i oskuld mina händer; 14Och varder plågad hela dagen, Och tuktas hvarje morgon? 15Om jag sade: »jag vill tala på detta sätt». Se, då skulle jag försynda, mig mot dina barns slägte.

16Och jag ville tänka efter för att utgrunda det, Men det var för svårt i mina ögon: 17Till dess jag gick in i Guds helgedom, Och gaf akt på deras ände. — 18För visso, du ställer dem på det hala, Och låter dem falla i [ 132 ]spillror.[5] 19Huru varda de i ett ögonblick förödda, Och taga ett slut, taga en ände med förskräckelse!

20Såsom en dröm efter uppvaknandet, Så skall du, o Herre, när du uppvaknar, med förakt anse deras skuggväsende.[6] 21Om mitt hjerta då förbittrades, Och det stunge mig i mina njurar: 22Då vore jag en oskälig varelse utan förstånd; Såsom ett djur i allo skulle jag då skicka mig mot dig.

23Men jag håller mig städse till dig; Du har fattat uti min högra hand.[7] 24Efter ditt råd leder du mig, Och du upptager mig på sistone med ära.[8] 25När jag hafver dig, frågar jag efter intet I himmelen och på jorden. 26Om än min kropp och själ försmäkta, Så är dock Gud mitt hjertas klippa och min del för evigt.[9]

27Ty se, de som vika fjerran från dig skola förgås; Du förgör alla dem, som bedrifva hor med att öfvergifva dig. 28Men min, min sällhet är att få nalkas Gud; Herren öfver allt Jehovah har jag gjort till min tillflykt, För att förtälja alla dina gerningar.

  1. Matt. 5:8.
  2. Ps. 37:1; Hjob 21:7 f; Jer. 12:1.
  3. Hjob 15:27; Ps. 17:10.
  4. Hjob 22:13; Ps. 10:11; 94:7.
  5. Ps 37:35 f.
  6. Hjob 20:8 f; Ps. 39:7.
  7. Rom. 8:35—39.
  8. Ps. 103:8 f.
  9. Ps. 16:5; 142:6.

74 Psalmen.

Bön om hjelp och räddning under en svår förföljelse af fiender till Israels lag och gudstjenst. (Jemf. 1 Makk.)

1En betraktelse af Asaph.

Hvi förskjuter du oss, o Gud, för beständigt? Hvi ryker din vrede mot din fosterhjord?[1] 2Tänk på din menighet, som du har förvärfvat af ålder, Som du har igenlöst och gjort till din egendomsstam: På Zions berg, der du har tagit din boning.[2] 3Vänd dina steg till de eviga ruiner; Allt har fienden förstört i helgedomen!

4Dina vedersakare hafva upphäft sitt rytande midt i din församling; De hafva satt upp sina tecken såsom tecken. 5Det förnimmes, såsom när man svingar yxan, Högt lyftad, i en tät skog: 6Så nu med allt hvad som [ 133 ]utgör landets prydnad; Det sönderslå de med bilor och med släggor.

7De hafva satt eld på din helgedom, De hafva vanhelgat och trampat till jorden ditt namns boning.[3] 8De hafva sagt i sitt hjerta: »Vi vilja kufva dem alla med hvarandra.» De hafva uppbränt alla Guds församlingshus i landet; 9Våra tecken se vi ej; Ingen profet finnes mer; Och ingen bland oss är som vet, huru länge det skall vara.[4]

10Huru länge, o Gud, skall ovännen försmäda, Skall fienden håna ditt namn för beständigt? 11Hvi drager du din hand, din högra hand tillbaka från oss? Träd fram ur djupet af ditt rådslut och gör en ände; 12Är ju dock Gud min konung af ålder, All frälsning på jorden är hans verk.

13Du, ja du klöf hafvet genom din kraft, Och krossade drakynglets hufvuden på vattnet;[5] 14Du sönderkrossade leviathans hufvuden Och gaf dem till spis åt skaran af öknens djur. 15Du klöf vägen för källan och bäcken; Du uttorkade aldrig utsinande strömmar.[6] 16Din är dagen och din är äfven natten; Du har stält på sin plats solen och allt som lyser på fästet.[7] 17Du har faststält alla jordens gränser; Sommar och vinter har du skapat båda.

18Tänk derpå huru fienden försmädar, o Jehovah, Och ett gudlöst folk föraktar ditt namn.[8] 19Gif ej till pris åt vilddjuren din turturdufvas själ; Din arma hjord förgät ej till evig tid.[9] 20Tänk på förbundet; Ty landet är försänkt i mörker och fullt af våldets säten.[10]

21Låt icke den förkrossade bortgå med skam, Låt den eländige och arme få prisa ditt namn.[11] 22Stå upp, Gud, och utför din egen sak; Tänk på den försmädelse, som tillfogas dig af dårar dagen igenom.[12] 23Förgät icke dina fienders röst, Dina vedersakares larm, som uppstiger beständigt.

  1. Ps. 44:10.
  2. Ps. 132:13 f.
  3. 2 Kon. 25:9.
  4. Klag. 2:9; Hes. 7:26; Am. 8:12.
  5. 2 Mos. 14:21 f; Es. 51:9 f.
  6. 2 Mos. 17:6; 4 Mos. 20:11; Jos. 3:16 f.
  7. 1 Mos. 1:16 f; Ps. 104:19.
  8. 2 Kon. 19:16 f: Es. 37:17 f.
  9. Ps. 68:14, 11.
  10. Ps. 89:35.
  11. Es. 57:15; 66:2; Ps. 51:19.
  12. Ps. 9:20.

[ 134 ]

75 Psalmen.

Guds dom öfver sitt folks fiender.
(Jemf. 2 Kon. 19:35; Es. 37:36.)

1För sångmästaren; efter »Förderfva icke» en psalm af Asaph.

2Vi tacka dig, o Gud, vi tacka dig, Och nära är ditt namn; Det hafva dina under förtäljt.[1]3Ja, jag utser min tid; Jag är den som skipar rättvis dom.[2] 4Då jorden vill upplösas af skräck med alla sina inbyggare, Är jag den, som har faststält hennes pelare.» Selah.[3]

5Jag sade till de storordiga: »Varen icke storordiga; Och till de ogudaktiga: Upplyften icke edert horn.[4] 6Ja, upplyften ej mot himlens höjd edert horn; Talen icke fräcka ord med utsträckt hals.[5] 7Ty ej från öster och ej från vester, Och icke från bergsöknen (kommer den som skipar dom); 8Utan Gud är den som döma skall. Hvem han vill förnedrar han, och hvem han vill upphöjer han.»[6]

9Ty en bägare är i HERRENS hand; Den skummar af vin och är full af blanddryck,[7] 10Och han iskänker fullt derutur. För visso, ända till dräggen skola de tömma och utdricka honom, Alla ogudaktiga på jorden. 11Men jag, jag vill förkunna om det för evigt, Jag vill lofsjunga Jakobs Gud. 12Och de ogudaktigas alla horn skall jag sönderbryta; Men de rättfärdigas horn skola upphöjas.

  1. Es. 46:13.
  2. Ps. 102:14.
  3. Ps. 24:1, 2; 46:2 f.
  4. Ps. 94:3.
  5. 2 Kon. 18:19—35.
  6. 1 Sam. 2:7; Luk. 1:52.
  7. Ps. 60:5; Es. 51:17, 22; Jer. 25:15 f.

76 Psalmen.

Segerpsalm i anledning af den omtalade domstilldragelsen. (Jemf. Ps. 75.)

1För sångmästaren; med strängaspel, en psalm af Asaph att sjunga.

2Gud har gjort sig känd i Juda, I Israel är hans namn stort.[1] 3I Salem uppslog han sitt tjäll, Och sin boning [ 135 ]tog han på Zion. 4Der har han krossat bågens blixtar, Sköld och svärd och krigets hela makt. Selah.[2]

5Lysande är du, Härligare än röfvarbergen. 6Afväpnade äro de, som voro fulla nyss af trotsigt mod; De insomnade i sin djupa sömn, Och de tappra stridsmän alla funno icke sina händer.[3] 7För ditt hot, o Jakobs Gud, Föll både vagn och häst[not 1] i sömn.

8Du, du är fruktansvärd, Och hvem består för dig den stund du vredgas?[4] 9Från himmelen lät du höra ett domsord; Jorden förskräcktes och vardt stilla, 10Då Gud stod upp till att skipa dom: För att frälsa alla förtryckta på jorden. Selah.

11Så kungör menniskors förgrymmelse ditt pris, Må den rusta sig än med hela återstoden af sitt raseri.[5]12Och nu, gören löften och fullgören dem Till HERREN eder Gud. Må alla, som bo omkring honom, Frambära skänker till den allena fruktansvärde.[6] 13Han stäfjar öfvermodet hos de mäktiga; Fruktansvärd är han för jordens konungar.[7]

  1. Ps. 48:2.
  2. Ps. 46:10.
  3. 2 Kon. 19:35; Nah. 3:18.
  4. Nah. 1:6.
  5. 2 Mos. 9:16; Rom. 9:17.
  6. Ps. 65:2; 68:30 f.
  7. Hjob 12:21; Es. 40: 23.
  1. Det är ett annat uttryck för vagnskämpar och ryttare.

77 Psalmen.

Anfäktning under svår andelig och lekamlig nöd, och tröst, vid tanken på Guds forna under.

1För sångmästaren, till Jeduthun; af Asaph en psalm.

2Jag vill höja min röst till Gud och ropa, Jag vill höja min röst till Gud och han skall lyssna till mig.[1] 3På min nöds dag söker jag Herren; Min hand är uträckt under natten och tröttnar ej; Min själ vägrar att låta trösta sig. 4Jag tänker på Gud och suckar tungt; Jag eftersinnar, och min ande försmäktar. Selah.[2]

5Du håller mina ögonlock öppna; Jag är så full af oro att jag ej kan tala.[3] 6Jag tänker på de forna dagar, På de forna år.[4] 7Jag tänker under natten på mitt stränga- spel; Jag eftersinnar med mitt hjerta, och min ande forskar.

[ 136 ]8Skall då Herren förkasta till evig tid Och icke mera fortfara att vara nådig?[5] 9Har hans nåd för alltid tagit en ände, Och har löftet upphört att gälla från slägte till slägte? 10Har Gud förgätit att öfva misskund, Eller har han tillslutit i vrede sin barmhertighet? Selah.

11Dock jag säger: detta är mitt lidandes tid; De år, som den Högstes högra hand har skickat.[6] 12Jag vill tänka på Herrens gerningar; Ja, tänka vill jag på dina under från forntiden, 13Och begrunda alla dina gerningar, Och eftersinna dina storverk.

14Gud, i helighet går din väg fram; Hvar är en Gud så stor som (vår) Gud?[7] 15Du är den Gud i sanning, som gör under; Du har gjort din makt kunnig bland folken. 16Du har förlossat med väldig arm ditt folk; Sönerna af Jakob och af Joseph. Selah.

17Vattnen sågo dig, o Gud, Vattnen sågo dig och våndades, Och djupen darrade.[8] 18Skyarna nedgöto vatten i strömmar, Molnen dundrade Och dina pilar utgingo. 19Ljudet af ditt tordön hördes i hvirfvelstormen, Ljungeldar upplyste jordkretsen, Jorden darrade och skälfde.

20Din väg gick genom hafvet, Och din stig genom stora vatten; Och dina fotspår syntes icke.[9] 21Du ledde ditt folk likt en fårahjord, Genom Moses' hand och Arons.[10]

  1. Ps. 27:8; 42:1 f; 69:14 o. s. v.
  2. Es. 26:16 f.
  3. Ps. 102:8.
  4. Ps. 143:5.
  5. Ps. 85:6.
  6. Ps. 39:10; Jer. 10:19.
  7. 2 Mos. 15:11 f; Ps. 89:9.
  8. Ps. 114:3 f.
  9. Hab. 3:15.
  10. Ps. 78:52; Mik. 6:4; Es. 63:11 f.

78 Psalmen.

Återblick på Israels historia.

1En betraktelse af Asaph.

Lyssna, mitt folk, till min undervisning; Böjen edert öra till min muns ord. 2Öppna vill jag min mun till vishetsord, Jag vill låta minnesord utströmma utur forntiden.[1] 3Hvad vi hafva hört och förnummit Och våra fäder förtäljt för oss,[2] 4Det vilja vi icke dölja för deras barn, Utan för efterverldens slägten förtälja HERRENS lof: Hans makt och hans under, som han har gjort.

[ 137 ]5Han grundade ett vittnesbörd i Jakob Och stiftade en lag i Israel, Der han befalde våra fäder, Att de skulle kungöra dem för sina barn:[3] 6På det att kommande slägten skulle lära känna dem, Barn, som ännu icke voro födda; Och stå upp och förtälja derom för sina barn, 7Och sätta sitt hopp till Gud, Och icke förgäta Guds verk; Och taga vara på hans bud, 8Och icke varda såsom deras fäder: Ett affälligt och gensträfvigt slägte, Ett slägte utan fasthet i sitt hjerta Och utan trohet i sin ande emot Gud.[4]

9Men Ephraims söner, de bågbeväpnade, de bågskjutande, Vände sig om på stridens dag. 10De höllo icke Guds förbund, Och vägrade att vandra efter hans lag.[5] 11De förgåto hans storverk Och hans under, som han låtit dem se.

12Inför deras fäder gjorde han under, I Egyptens land, på Zoans fält.[6] 13Han klöf hafvet och förde dem igenom, Och lät vattnet stå såsom en vall.[7] 14Han ledde dem med molnstoden om dagen, Och med eldskenet under hela natten.[8] 15Han klöf bergshällarne i öknen Och gaf dem att dricka så rikligt som ur hafvens djup.[9] 16Han lät bäckar framspringa ur klippan, Och vatten nedflyta i strömmar.

17Men de fortforo alltjemnt att synda emot honom, Att visa gensträfvighet mot den Högste i öknen. 18De frestade Gud i sitt hjerta Genom att begära mat för att stilla sin lystnad,[10] 19Och talade mot Gud och sade: »Månne Gud kan duka upp ett bord i öknen? 20Se, han slog hällen, så att vattnet flödade och bäckar strömmade: Kan han äfven gifva bröd, eller skaffa kött åt sitt folk?»

21Det hörde HERREN och han förgrymmades deröfver; Och en eld upplågade i Jakob Och hans vrede uppsteg emot Israel:[11] 22Derföre att de icke trodde på Gud Och icke förtröstade på hans hjelp. 23Och han befalde etherrymden i höjden Och upplät himmelens portar, 24Och lät regna öfver dem manna till att äta, Och gaf dem himmelsk säd.[12] 25Englars bröd gafs menniskor att äta, Och mat sände han dem, så att de blefvo mätta.

26Han lät östanvinden bryta upp i himmelen, Och han ledde till dem sunnanvädret genom sin makt 27Och [ 138 ]lät regna öfver dem kött så ymnigt som stoft, Och fjäderfä så ymnigt som sanden i hafvet. 28Han lät dem slå ned midt i deras läger, Rundt omkring deras tältboningar; 29Och de åto och blefvo öfvermätta, Och han lät dem släcka sin lystnad.

30Ännu hade de icke stillat sin lystnad, Ännu var deras spis i deras mun: 31Då uppsteg Guds vrede emot dem, Och han gjorde en slagtning bland deras feta, Och nedslog Israels unga manskap.[13] 32Under allt detta fortforo de att synda än vidare Och trodde icke på hans under. 33Då lät han deras dagar försvinna som en flägt, Och deras år taga en ände med förskräckelse.[14]

34När han så dödade dem, frågade de efter honom, Och vände om och sökte Gud med ifver. 35Och de kommo ihåg, att Gud var deras klippa, Och Gud den Högste deras förlossare, 36Och gåfvo honom goda ord med sin mun, Och lismade för honom med sin tunga. 37Men deras hjerta höll sig icke fast till honom, Och de voro icke trogna i hans förbund.

38Dock han är den barmhertige, som förlåter missgerning och vill ingens förderf; Derföre höll han sin vrede många gånger tillbaka Och lät icke sin hela vredesglöd utbryta. 39Han tänkte derpå, att de voro kött: En vindflägt, som far sin kos och icke återvänder[15]40Huru mycket de än voro gensträfviga mot honom i öknen, Bedröfvade honom i ödemarken![16]

41 Men de frestade Gud på nytt, Och kränkte Israels Helige. 42De tänkte icke på hvad hans hand gjorde Den dagen, då han förlossade dem från förtryckaren; 43Då han gjorde sina tecken i Egypten, Och sina under på Zoans fält.[17]

44Han förvandlade deras Nilvatten i blod, Så att de icke kunde dricka sitt rinnande vatten.[18] 45Han sände flugsvärmar emot dem, som åto dem, Och grodor, som gjorde dem skada;[19] 46Han gaf deras gröda åt gräshoppor, Och frukten af deras arbete åt hären af gräshoppor.[20] 47Han nedslog med haglet deras vinträd, Och deras mullbärsfikonträd med hagelsten.[21]

48Han gaf deras fänad till pris åt haglet, Och deras boskap till pris åt ljungeldarne. 49Han släppte lös mot [ 139 ]dem sin vredes glöd, hela makten af sin vredesifver med nöd i följe; Släppte lös mot dem en här af förderfvets englar. 50Han gaf fritt lopp åt sin vrede. Och skonade icke från döden deras själ, Utan gaf deras lif till pris åt pesten.[22] 51Han slog allt förstfödt i Egypten, Förstlingen af all aflingskraft i Chams hyddor.[23]

52Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårahjord, Och ledde dem såsom en hjord i öknen.[24] 53Han förde dem trygga och utan fruktan, Och hafvet betäckte deras fiender.[25] 54Och han lät dem komma till sitt heliga område, Till det berg, som hans högra hand förvärfvat.[26] 55Och han utdref för dem hednafolk, Och gaf deras land åt dem till arfslott; Och han lät Israels stammar bo i deras hyddor.

56Men de frestade och uppreste sig mot Gud den Högste, Och togo icke vara på hans vittnesbörd. 57De afveko och voro trolösa såsom deras fäder, Sveko såsom en falsk båge.[27] 58De retade honom genom sina höjder, Och upptände hans nitälskan genom sina beläten.[28] 59Och då Gud förnam detta, upplågade hans vrede, Och han fattade en stor leda till Israel.

60Och han förkastade sin boning i Siloh, Den tälthydda, som han slagit upp bland menniskorna,[29] 61Och gaf sin makts säte åt fångenskapen, Sin härlighet i fiendens våld. 62Han gaf sitt folk till pris åt svärdet, Och förgrymmades på sitt egendomsfolk. 63Dess unga män förtärde krigets låga, Och dess jungfrur blefvo utan brudsång. 64Dess prester föllo för svärdet, Och dess enkor anstälde intet gråtande.[30]

65Men Herren uppvaknade lik en sofvande, Lik en hjelte jublande af vinet, 66Och slog sina fiender tillbaka; En evig smälek tillfogade han dem. 67Och han försmådde josephs hydda, Och Ephraims stam utvalde han ej; 68Utan han utvalde Juda stam, Zions berg, som han älskar.[31]

69Och han byggde sin helgedom lik den höga himmelen, Lik jorden, som han har grundat för evigt. 70Och han utvalde David till sin tjenare, Och tog honom från fårfållorna;[32] 71Från de däggande fåren hemtade han honom, Och satte honom till en herde för Jakob sitt folk, Och för [ 140 ]Israel sin arfvedel.[33] 72Och han vaktade dem med sitt rättsinniga hjerta, Och med sin förståndiga hand ledde han dem.

  1. Ps. 49:4, 5.
  2. Ps. 44:2.
  3. 2 Mos. 20:1 f; 5 Mos. 4:9 f; 6:6—9.
  4. 2 Mos. 32:9 f; Ps. 95:7 f.
  5. Dom. 2:10 f.
  6. 2 Mos. 14:1 f.
  7. 2 Mos. 14:21, 22.
  8. 2 Mos. 13:21.
  9. 2 Mos. 17:6; 4 Mos. 20:7—11.
  10. 2 Mos. 16:3; 4 Mos. 11:4.
  11. 4 Mos. 11:1.
  12. 2 Mos. 16:4, 14, 15.
  13. 4 Mos. 11:33.
  14. 4 Mos. 14:23.
  15. Ps. 103:14—16.
  16. 4 Mos. 14:22.
  17. V. 12.
  18. 2 Mos. 7:19, 20.
  19. 2 Mos. 8:2, 20.
  20. 2 Mos. 10:13.
  21. 2 Mos. 9:25.
  22. 2 Mos. 9:15.
  23. 2 Mos. 12:29.
  24. Ps. 77:21.
  25. 2 Mos. 14:19, 22, 27.
  26. 2 Mos. 15:17; Josua Bok.
  27. Hos. 7:16.
  28. 5 Mos. 32:21; Am. 5:25, 26.
  29. 1 Sam. 1:5; 4:11.
  30. 1 Sam. 4:17, 20.
  31. 2 Krön. 6:6.
  32. 1 Sam. 16:11 f.
  33. 2 Sam. 7:8.

79 Psalmen.

Bön om frälsning under en lid af grym förföljelse mot det troende Israel.
(Jemf. Ps. 74.)

1En psalm af Asaph.

Gud, hednafolk hafva inträngt i din arfvedel, De hafva orenat ditt heliga tempel, De hafva gjort Jerusalem till en stenhop.[1] 2De hafva gifvit dina tjenares lik till spis åt himmelens fåglar, Dina frommas kött åt vilddjuren på jorden. 3De hafva utgjutit deras blod såsom vatten rundt omkring Jerusalem, Och ingen har begrafvit dem. 4Vi äro vordna till en försmädelse för våra grannar, Till spott och hån* för dem, som bo omkring oss.[2]

5Huru länge, o Jehovah, skall du vredgas evinnerligen; Skall din nitälskan brinna såsom en eld?[3] 6Utgjut din vredes glöd öfver hednafolken, som icke känna dig; Öfver de konungariken, som icke åkalla ditt namn![4] 7Ty de hafva uppätit Jakob, Och hans boning hafva de ödelagt. 8Tänk icke på och tillräkna oss ej våra fäders missgerningar; Kom emot oss snarligen med din barmhertighet, Ty vårt elände är stort.

9Hjelp oss, vår frälsnings Gud, för ditt namns äras skull; Fräls oss och förlåt oss våra synder för ditt namns skull.[5] 10Hvarföre skola hednafolken säga: »hvar är nu deras Gud?» Låt det blifva spordt bland hednafolken inför våra ögon, Huru du hämnats dina tjenares utgjutna blod.[6] 11Låt de fångnas klagan komma inför dig; Med din väldiga arm bevara vid lif dödens barn.[7] 12Och återbetala i våra grannars sköte sjufaldt Den försmädelse, hvarmed de hafva försmädat dig, o Herre. 13Då vilja vi, ditt folk och din fosterjord, tacka dig till evig tid, Från slägte till slägte förtälja ditt lof.

  1. Ps. 74:1 f.
  2. Ps. 44:14; 80:7; 89:42.
  3. Ps. 80:5.
  4. Jer. 10:25.
  5. Ps. 115:1 f.
  6. 2 Mos. 32:12; 5 Mos. 32:26, 27; Joel 2:17.
  7. Ps. 102:20 f.

[ 141 ]

80 Psalmen.

Bön om räddning ur nationell undergång.
(Jemf. 2 Kon. 17.)

1För sångmästaren; efter »Liljor, ett vittnesbörd», af Asaph en psalm.

2Israels herde, lyssna dock och led Joseph såsom din fårahjord; Ja, du som tronar på keruberna, uppenbara din härlighet.[1] 3I spetsen för Ephraim och Benjamin och Manasse väck upp din hjeltekraft, Och kom till vår hjelp. 4Gud upprätta oss igen Och låt ditt anlete lysa, att vi må varda frälsta![2]

5Jehovah, Härskarornas Gud, Huru länge skall din vrede ryka under ditt folks bön?[3] 6Du har gifvit dem att äta tårars bröd, Och tårar till att dricka hela måttet fullt.[4] 7Du har gjort oss till ett tvisteämne för våra grannar, Och våra fiender håna oss af hjertans lust. 8Härskarornas Gud, upprätta oss igen, Och låt ditt anlete lysa, att vi må varda frälsta!

9Ett vinträd flyttade du från Egypten, Du fördref hednafolk och planterade det.[5] 10Du gjorde plats åt det, Och det slog rötter och uppfylde landet. 11Bergen betäcktes af dess skugga, Och dess grenar voro såsom Guds cedrar. 12Det utsände sina rankor ända till hafvet, Och sina telningar till elfven.[6]

13Hvi hafver du nedbrutit dess skyddsmur, Så att alla, som färdas på vägen, alplocka det?[7] 14Vildsvinet från skogen uppbökar det, Och allt som rör sig på marken afbetar det. 15Härskarornas Gud, o skåda dock åter från himmelen och se, Och låt dig vårda om detta ditt vinträd. 16Ja, hägna hvad din högra hand har planterat, Och den son, som du har utvalt åt dig.[8]

17Det är uppbrändt i elden; det är af hugget; De förgås för ditt anlete! 18Håll din hand öfver honom, som du har planterat med din högra hand, Öfver den menniskoson, som du har utvalt åt dig: 19så vilja vi icke vika från [ 142 ]dig. Gör oss lefvande, så vilja vi högt prisa ditt namn. 20Jehovah, Härskarornas Gud, upprätta oss igen; Låt ditt anlete lysa, att vi må varda frälsta.

81 Psalmen.

Påskpsalm.

1För sångmästaren, »al-Gittith», af Asaph.

2Höjen jubelrop till Gud, vår fasta borg; Fröjderop till Jakobs Gud. 3Stämmen upp eder sång med slående på puka och zitterspel, Ljufligt blandadt med harpoklang. 4Stöten i basun på nymånadsdagen, På fullmånsdagen vår högtidsdag till ära.[9] 5Ty en stadga för Israel är han, En lag af Jakobs Gud; 6Till ett vittnesbörd i Joseph insatte han densamma, då han utdrog mot Egyptens land. Ett språk, som var obekant för mig, det fick jag höra då.[not 1]


7»Ja, jag lät hans skuldra skiljas från bördan, Hans händer från lastkorgen.[10] 8I nöden ropade du till mig, och jag frälste dig; Jag svarade dig i tordönsmolnet, Jag pröfvade dig vid trätovattnet» (Selah).[11]9»Hör, mitt folk, så vill jag vittna i fråga om dig; Israel, ack att du ville höra mig![12] 10Låt ingen främmande gud varda funnen hos dig Och tillbed icke någon främlingsgud.[13] 11Jag är Jehovah, din Gud, som har fört dig upp ur Egyptens land; Låt din mun vidt upp, så vill jag uppfylla honom.»

12»Men mitt folk hörde icke min röst, Och Israel ville icke rätta sig efter mig. 13Derföre öfvergaf jag dem i deras hjertas hårdhet, Och de fingo vandra efter sina egna rådslag.[14]14O att nu mitt folk ville lyssna till mig, Israel vandra på mina vägar![15] 15Då skulle jag snart förödmjuka deras fiender, Och vända min hand mot deras vedersakare. l6Ja, då skulle de som hata HERREN lisma för dem, [ 143 ]Och deras tid skulle vara evinnerligen. 17Och han skulle bespisa dem med hvetets fetma, Och med honing ur klippan skulle jag mätta dig.»[16]

  1. Ps. 77:21; 1 Sam. 4:4; Ps. 99:1.
  2. Ps. 4:7.
  3. Ps. 80:5.
  4. Ps. 42:4; 102:10.
  5. Es. 5:1 f; Hos. 10:1.
  6. 1 Mos. 15:18; 2 Mos. 23:31.
  7. Ps. 89:41 f.
  8. 2 Mos. 4:22.
  9. 2 Mos. 12:1 f; 3 Mos. 23:24.
  10. 2 Mos. 1:13 f; 6:6 f.
  11. 2 Mos. 14:19 f; 17:1 f; 4 Mos. 20:13.
  12. Ps. 50:7.
  13. 2 Mos. 20:2 f.
  14. Hes. 20:25 f.
  15. 5 Mos. 32:29; Ps. 95:7 f.
  16. 5 Mos. 32:13.

82 Psalmen.

Emot orättfärdiga domare och öfverhetspersoner.
(Jemf. Ps. 58.)

1En psalm af Asaph.

Gud har trädt upp i Guds församling, Midt bland gudarne håller han dom.[1]2»Huru länge skolen I döma orätt, Och hafva anseende till de ogudaktigas person? (Selah.)[2] 3Skaffen den arme och faderlöse rätt, Skipen rättvisa åt den betryckte och fattige. 4Rädden den arme och nödstälde, Ur de ogudaktigas hand frälsen honom!» ...[3]

5»De veta intet och förstå intet: 1 mörkret vandra de, Derföre vackla alla landets grundvalar. — 6Jag, jag hafver sagt: I ären gudar, Och den Högstes söner I alle.[4] 7Men såsom menniskor skolen I dö, Och såsom furstars like skolen I falla.»[5]

8Stå upp, o Gud, och döm jorden; Ty du är arfherren till hela folkverlden.[6]

  1. Ps. 50:1–6; 2 Mos. 21:6; 22:27.
  2. 5 Mos. 1:17; Ps. 58:2 f.
  3. Hjob 29:12 f; Ords. 24:11 f; 31:8 f; Es. 1:17.
  4. V. 1; Joh. 10:34.
  5. Jos. 10:24 f; 1 Sam 31:4; Dan. 5:30; Apg. 12:23.
  6. Ps. 7:7 f.

83 Psalmen.

Bön om hjelp mot ett förestående anfall af förbundna hednafolk.
(Jemf. Ps. 46—48; 2 Krön. 20.)

1En sång, en psalm af Asaph.

2Gud, tig icke stilla, Var icke stum och overksam, o Gud.[1] 3Ty se, dina fiender storma, Och dina hatare uppresa sitt hufvud. 4Mot ditt folk förehafva de listiga anslag, Och rådpläga emot dina skyddslingar. 5De hafva sagt: [ 144 ]»Kommen och låten oss utplåna dem ur folkens antal, Att Israels namn icke mera må ihågkommas!»

6Ty de hafva enhälligt beslutat, Att de skola ingå ett förbund emot dig: 7Edoms och Ismaeliternas tält, Moab och Hagariterna, 8Gebal och Aramon och Amalek, Philisteen med invånarne i Tyrus. 9Och Assur äfven har sällat sig till dem, Som lånat sin arm åt Loths barn.

10Gör med dem såsom med Midian, Såsom med Sisera och med Jabin, Som vid Kischons bäck[2] 11blefvo nedgjorda; Som vid Endor blefvo till gödning åt marken. 12Låt det gå deras härhöfvitsmän såsom Oreb och Seeb, Och såsom Sebah och såsom Zalmunna alla deras furstar.[3] 13Ty de hafva sagt: »Vi vilja sätta oss i besittning af Guds boningar.»

14Min Gud, gör dem såsom en stofthvirfvel; Såsom ett halmstrå för vinden.[4] 15Såsom en eld, som brinner i en skog, Och såsom en eldslåga som förtär berg: 16Så jaga efter dem med din stormvind, Och förskräck dem med din orkan.

17Uppfyll deras anlete med smälek, Att de må söka ditt namn, o Jehovah.[5] 18Låt dem komma på skam och taga en ände med förskräckelse för evigt. Ja, må de blygas och förgås, 19Så att de förnimma, att du allena är den, hvars namn är Jehovah: Den högste öfver hela jorden![6]

  1. Ps. 28:1.
  2. Dom. 7:22; 4:7 f.
  3. Dom. 7:25; 8:21.
  4. Ps. 1:4; Es. 17:13.
  5. Ps. 9:20, 21.
  6. Ps. 97:9.

84 Psalmen.

Längtan efter Guds gårdar.

1För sångmästaren, »al Gittith; af Korahs söner en psalm.

2Huru ljufliga äro dina boningar, Härskarornas Jehovah! 3Min själ trängtar och trånar efter HERRENS gårdar, Mitt hjerta och min hela kropp jubla vid tanken på den lefvande Guden.[1] 4Der har sparfven ock funnit ett bo, Och svalan ett näste åt sig, Der hon får lägga sina ungar: Dina altaren, Härskarornas Jehovah, Min konung och min Gud!

[ 145 ]5Saliga äro de, som bo i ditt hus, Och få ständigt lofva dig (Selah).[2] 6Saliga äro de menniskor, som hafva sin styrka i dig; De, hvilkas hjerta är uppåt riktadt! 7Vandrande genom tåredalen göra de honom till en källort, Och arlaregnet höljer den med rik välsignelse.[3] 8De gå från kraft till kraft; De få träda inför Gud på Zion.[not 2]

9Härskarornas Gud, hör min bön; Lyssna, Jakobs Gud (Selah). 10Du vår sköld, se, o Gud — Se och skåda ned till din smordes anlete. 11Ty bättre är en dag i dina gårdar, än eljest tusen; Jag vill hellre vakta tröskeln till min Guds hus, än bo i ogudaktighetens hyddor.[4] 12Ty HERREN Gud är sol och sköld; HERREN gifver nåd och ära. Han vägrar intet godt åt dem, som vandra ostraffligt.[5]

13Härskarornas Jehovah, Säll är den menniska, som förtröstar uppå dig.[6]

  1. Ps. 26:8; 27:4; 42:2 f.
  2. Ps. 65:5.
  3. Ps. 23:4; 126:5 f.
  4. Ps. 27:4.
  5. Ps. 3:4; 23:1; Es. 60:19 f.
  6. Ps. 2:12; Jer. 17:7.
  1. Det är sagdt om det förlossningens ord, som Gud sände Israels menighet genom Moses, då nöden var som störst, 2 Mos. 3:1 f. — I det följande införes Herren sjelf talande, eller »låtande sig höra såsom festpredikant», såsom en utläggare säger.
  2. Det vill säga, att hela deras lif är ett vallfärdande till den lefvande Guden sjelf.

85 Psalmen.

Bön af det från Babel förlossade Israel om syndaförlåtelse, hjelp och frälsning.

1För sångmästaren; af Korahs barn en psalm.

2Du har benådat, Jehovah, ditt land; Du har gjort slut på Jakobs fångenskap,[1] 3Förlåtit ditt folks missgerning Och skylt öfver all dess synd (Selah). 4Du har låtit hela din förgrymmelse vika, Du har afstått från din vredes glöd.

5Vänd dig nu åter till oss, Och låt din ogunst mot oss taga en ände.[2] 6Vill du då vredgas på oss till evig tid; Draga ut din vrede från slägte till slägte?[3] 7Skall du icke göra oss åter lefvande, Att ditt folk må fröjdas i dig? 8Låt oss se, o Jehovah, din nåd, Och förläna oss din frälsning.

9jag vill höra på hvad den rätte Guden, Jehovah, talar; Ty han talar frid till sitt folk och till sina fromma. Må de blott icke vända åter till sin förra dårskap — [ 146 ]10För visso, nära skall dä hans frälsning vara dem, som honom frukta, Och hans härlighet skall bo i vårt land.[4] 11Nåd och sanning skola der mötas, Rättfärdighet och frid kyssas.

12Sanning skall växa upp ur jorden, Och rättfärdighet skall blicka ned från himmelen.[5] 13Herren skall gifva sitt goda, Och vårt land skall gifva sin frukt.[6] 14Rättfärdighet skall gå framför honom, Och den skall följa efter i hans fotspår.

  1. Ps. 126:1—3.
  2. Ps. 126:4 f.
  3. Ps. 77:8.
  4. Ps. 145:18, 19; 126:5, 6.
  5. Es. 45:8.
  6. 3 Mos. 26:4.

86 Psalmen.

Böneutgjutelse af en af mäktiga ovänner förföljd from Israelit.

1En bön af Asaph.

Böj ditt öra till mig, Jehovah, och svara mig; Ty försänkt i nöd och betryck är jag. 2Bevara min själ, ty jag håller mig troget till dig. Fräls din tjenare, du min Gud; ty han förtröstar uppå dig.[1]

3Var mig nådig, o Herre; Ty till dig ropar jag dagen igenom. 4Fröjda din tjenares själ, Ty till dig, Herre, lyfter jag min själ.[2] 5Ty du Herre, är god och rik på förlåtelse, Och stor i nåd mot alla, som åkalla dig.[3]

6Lyssna, Jehovah, till min bön, Och akta på ljudet af mina bönerop. 7På min nöds dag åkallar jag dig, Ty du bönhör mig.[4] 8Ingen är dig lik bland gudarne, o Herre, Och intet är likt dina verk.[5]

9Alla folk, som du har skapat, skola komma Och tillbedja för ditt anlete, Herre, Och gifva ditt namn ära.[6] 10Ty du är stor och den som utför under; Du är Gud, allena du.

11Lär mig, Jehovah, din väg; Ty jag vill vandra i din sanning. Håll mitt hjerta fast vid det ena, Att jag fruktar ditt namn.[7] 12Jag vill tacka dig, Herre min Gud, af allt mitt hjerta; Jag vill ära ditt namn till evig tid: 13Ty din nåd har varit stor mot mig, Och du har frälst min själ från det nedersta dödsriket.[8]

14Gud, stolta menniskor hafva uppstått emot mig, Och en liga af våldsmenniskor traktar efter mitt lif; De hafva [ 147 ]icke stält dig för sina ögon.[9] 15Men du, Herre, är en barmhertig och nådig Gud, Långmodig och stor i godhet och trohet.[10] 16Vänd dig till mig och var mig nådig; Förläna din kraft åt din tjenare, Och fräls din tjenarinnas son.[11]

17Gör med mig ett tecken, att du vill mitt bästa, Och må mina hatare se och blygas, Att du, o Jehovah, har hulpit mig och tröstat mig.

  1. Ps. 16:1; 25:20.
  2. Ps. 25:1.
  3. Ps. 78:38; 2 Mos. 34:6, 7.
  4. Ps. 50:15.
  5. 2 Mos. 15:11; Ps. 71:19.
  6. Ps. 22:28 f; 72:11.
  7. Ps. 25:4; 27:11; 119:33 f.
  8. Ps. 30:4; 71:20; 116:3, 8.
  9. Ps. 54:5.
  10. 2 Mos. 34:6; Neh. 9:17; Ps. 103:8; 145:8.
  11. Ps. 116:16.

87 Psalmen.

Zion såsom moderstad för folkverlden på jorden.

1Af Korahs söner, en psalm, en sång.

Han har grundat dem på de heliga bergen,[1] 2Och HERREN älskar dem, Zions portar, Framför alla Jakobs boningar.[2] 3Härliga ting äro talade om dig, Du Guds stad. Selah.[3]

4»Jag skall uppteckna Rahab[not 1] och Babel bland dem, som känna mig.» Se, Philisteerlandet och Tyrus med Ethiopien, Dessa hvar för sig äro födda der.[4]

5Ja, om Zion skall det sägas: »Dessa och åter dessa äro födda derinne»; Och: »Den Högste är den, som håller det vid makt.»[5]

6HERREN skall hålla räkning, då han uppskrifver folken, (sägande): »Denne är född der» (Selah). 7Och de skola sjunga under fröjdedans: »Alla mina källor äro i dig.»[6]

  1. Ps. 2:6.
  2. Ps. 68:17.
  3. Ps. 46:5 f.; 48:2 f.; Es. 2:2 f.
  4. Es. 19:21 f.
  5. Es. 29:23; 44:5.
  6. Es. 31:12 f.
  1. D. ä. Egypten.

88 Psalmen.

Klagopsalm i den djupaste andeliga oeh lekamliga nöd.

1En sång, en psalm af Korahs söner. — För sångmästaren »al-machalath leannoth» en betraktelse af Esrahiten Heman.

2Jehovah, min frälsnings Gud, jag ropar dag och natt till dig;[1] 3Låt min bön komma inför ditt anlete. Böj ditt [ 148 ]öra till mitt bönerop. 4Ty min själ är mättad af lidanden, Och mitt lif har kommit hardt nära dödsriket.

5Jag är aktad lika dem, som sjunka i grafven, Jag är såsom en man utan kraft,[2] 6Som ligger utsträckt bland de döda: Lik de slagna, som ligga i grafven, På hvilka du icke mera tänker, Och som äro afskurna från din hand.[3]

7Du har sänkt mig i grafvens nedersta djup, I det djupa mörkret i afgrundsdjupet.[4] 8Din vrede trycker mig med all sin tyngd, och alla dina vågsvall låter du gå öfver mig (Selah).[5] 9Du har drifvit mina vänner långt ifrån mig, Du har gjort mig till en stor styggelse för dem; Jag är inspärrad och kan icke komma ut.[6]

10Mitt öga täres bort af lidande; Jag åkallar dig, Jehovah, alla dagar; Jag uträcker till dig mina händer.[7] 11Skall du göra under för de döda, Eller skola skuggorna stå upp och prisa dig? (Selah.)[8] 12Skall din nåd förtäljas i grafven, Och din trofasthet i dödsboningen? 13Skola dina under blifva kända i mörkret, Och din rättfärdighet i glömskans land?[9]

14Så skriar jag till dig, Jehovah, Och det är den bön om morgonen, hvarmed jag träder inför dig. 15Hvarföre, o Jehovah, förkastar du min själ, Förborgar du ditt anlete för mig?[10] 16Jag är plågad och döende från min ungdom, Jag lider af dina förskräckelser så att jag är nära att förtvifla.

17Din vredes hela glöd har kommit öfver mig, Dina fasor tillintetgöra mig. 18De omgifva mig som vatten hela dagen, De omringa mig allesammans. 19Du har drifvit mina vänner och umgängesbröder långt ifrån mig, Mitt allt af umgänge är mörkret.[11]

  1. Ps. 22:3.
  2. Ps. 28:1; 143:7.
  3. Ps. 31:23.
  4. Ps. 130:1.
  5. Ps. 42:8; 69:3.
  6. Hjob 19:19; Ps. 31:12; 38:12.
  7. Ps. 6:8.
  8. Ps. 6:6; 30:10; 115:17.
  9. Es. 38:18.
  10. Ps. 13:2; 22:2; 44:25.
  11. Hjob. 17:13 f.

89 Psalmen.

Klagopsalm i anledning af ett lidet svårt nederlag och den i striden utdragne Herrens smordes fall.
(Jemf. 2 Krön. 35:20—25.)

1En betraktelse af Esraheln Ethan.

2Om HERRENS hela nåd vill jag evigt sjunga, För alla slägten vill jag kungöra din trohet med min mun.[1] [ 149 ]3Ty jag säger: för evigt skall en nådeanstalt byggas; Såsom himmelen sjelf skall du göra din trofasthet beståndande i dem.[not 1][2]

4»Ja, jag hafver slutit ett förbund med min utvalde, Jag hafver svurit och tillsagt min tjenare David: 5»Till evig tid skall jag göra din ätt beståndande, Och till slägte efter slägte skall jag bygga din tron.» Selah.[3]

6Och himlarne prisa ditt underbara råd, o Jehovah; Och din trofasthet på samma gång i de heligas församling. 7Ty hvilken ofvan molnen kan förliknas med HERREN, Ho är lik HERREN bland Guds söner?

8Han är en Gud, som framstår förskräcklig i de heligas stora rådsförsamling, Och fruktansvärd öfver alla omkring honom. 9Ja, o Jehovah, Härskarornas Gud! Ho är såsom du, så väldig, o Jehovah? Och din trofasthet sträcker sig till allt omkring dig.

10Du herskar öfver hafvets uppror; När dess böljor resa sig, är du den som stillar dem.[4] 11Du har krossat Rahab likt en svärdstungen, Med din starka arm har du förskingrat dina fiender.[5]

12Dina äro himlarne, din är ock jorden; Jordens bygd med allt hvad derpå är hafver du grundat.[6] 13Norden och södern har du skapat, Tabor och Hermon jubla öfver ditt namn.

14Din arm är rustad med väldighet, Din hand är mäktig, din högra hand är upphöjd. 15Rättfärdighet och dom är din trons grundval; Nåd och sanning gå framför ditt anlete.[7]

16Saligt det folk, saliga de, som veta hvad jubel är — Som vandra i ditt anletes ljus, o Jehovah. 17De fröjdas af ditt namn i all sin tid, Och genom din rättfärdighet varda de högt upphöjda.

18Ja, deras stolthet och styrka är du, Och genom din nåd skall äfven vårt horn högt upphöjas. 19Ty i HERREN hafva vi vår sköld, Och i Israels Helige hafva vi vår konung.[8]

*              *
*
[ 150 ]20På den tiden då talade du i en syn till dina fromma[not 2]

och sade: »Jag har satt kronan på en hjelte, Jag har upphöjt en yngling ur folket.[9] 21Jag hafver funnit min tjenare David, Med min heliga smörjelseolja hafver jag smort honom.

22Min hand skall vara med honom ständigt, Och min arm skall stödja honom. 23Fienden skall icke fånga honom med sin list, Och orättfärdighetens son skall icke kufva honom under sig: 24Utan jag skall krossa hans fiender för honom, Och hans hatare skall jag tukta.

25Ja, min trohet och min nåd skall vara med honom, Och i mitt namn skall hans horn högt resa sig. 26Och jag skall utsträcka till hafvet hans hand, Och till elfverna hans högra hand.[10]

27Han skall åkalla mig och säga: »Min fader är du; Min Gud och min frälsnings klippa.»[11] 28Och jag, jag skall göra honom till den förstfödde, Till den högste öfver jordens konungar.[12]

29Till evig tid skall jag bevara åt honom min nåd, Och mitt förbund med honom skall förblifva oryggligt.[13] 30Och jag skall göra hans ätt evigt beståndande, Och hans trons dagar så många som himmelens.

31Om hans barn öfvergifva min lag, Och icke vandra efter mina rätter;[14] 32Om de kränka mina stadgar Och icke taga vara på mina bud: 33Så skall jag hemsöka deras öfverträdelse med tuktoris, Och deras missgerning med slag på slag.

34Men min nåd skall jag icke göra om intet och taga ifrån honom, Och min trohet skall jag icke svika. 35Jag skall icke kränka mitt förbund, Och det ord, som utgått från mina läppar, skall jag icke ändra.[15]

36En gång för alla hafver jag svurit vid min helighet: »Jag skall för visso icke svika David. 37Hans ätt skall evigt vara, Och hans tron skall vara såsom solen inför mig. 38Såsom månen skall den bestå evinnerligen; Det säger vittnet ofvan molnen, som är trofast.» Selah.[16]

*              *
*
[ 151 ]39Men nu hafver du, ja du, förkastat och förskjutit,

Nu har du förgrymmats mot din smorde.[17] 40Du har uppsagt förbundet med din tjenare, Och låtit hans krona vanhelgas och kastas till jorden.

41Du har nedrifvit alla hans murar; Du har nedbrutit alla hans fästen:[18] 42Alla som färdas på vägen plundra honom; Han har gjorts till en skottafla för sina grannars hån.[19]

43Du har upphöjt hans vedersakares högra hand, Du har uppfylt alla hans fiender med glädje. 44Du har gjort hans svärds egg kraftlös, Och du har icke låtit honom hålla stånd i striden.

45Du har låtit honom taga afsked af all sin glans, Och hans tron har du nedstörtat till jorden. 46Du har förkortat hans unga dagar, Du har höljt honom med nesa. Selah.

47Huru länge, o Jehovah, skall du dölja dig för beständigt, Skall din vrede brinna såsom en eld?[20] 48Tänk uppå, huru förgänglig jag är; Till hvilket platt intet du dock har skapat alla menniskors barn![21] 49Hvar är en man, som lefver och icke får se döden; Som kan rädda min själ från dödsrikets våld? Selah.

50Hvar är all din nåd från forna tider, o Herre: Den nåd, som du hafver tillsvurit David vid din egen trofasthet? 51Tänk, o Herre, på dina tjenares smälek, Huru jag måste bära i mitt sköte alla dessa många folk, 52som för- smäda — Dina fiender, o Jehovah, som smädande följa efter din smordes fotspår!


53Välsignad vare HERREN evinnerligen! Amen, och åter Amen!


  1. Es. 63: 7 f.
  2. Ps. 119:89 f.
  3. 2 Sam. 7:12 f.; 1 Krön. 17:11 f.; Ps. 132:11; Es. 55:3.
  4. Hjob 38:11.
  5. Es. 51:9.
  6. Ps. 24:1 f.
  7. Ps. 97:2.
  8. Ps. 47:10.
  9. 1 Sam. 16:1, 13; 2 Sam. 7:4 f.
  10. Ps. 72:8.
  11. 2 Sam. 7:14.
  12. Ps. 2:7; 72:11.
  13. Es. 54:10.
  14. 2 Sam. 7:14, 15.
  15. 4 Mos. 23:19.
  16. Hjob 16:19. Ps. 72:5; Jer. 33:20 f.
  17. Ps. 44:10 f.
  18. Ps. 80:13.
  19. Ps. 79:4.
  20. Ps. 85:6.
  21. Hjob 7:7; 14:1 f.; Ps. 39:6; 90:10.
  1. Det är i dessa slägten det ena efter det andra.
  2. Det är Samuel och profeten Nathan. Jemf. 1 Sam. 16 och 2 Sam. 7.
[ 152 ]
FJERDE BOKEN.

90 Psalmen.

Guds evighet och del menskliga lifvets korthet och fåfänglighet.

1En bön af gudsmannen Moses.

Herre, du är vår tillflykt från slägte till slägte. 2Innan bergen föddes, Och jorden och jordebygden framgingo ur ditt sköte, Är du, o Gud, från evighet till evighet.

3Du låter menniskorna vända åter till stoft, Och du säger: »Kommen igen, I menniskors barn!»[1] 4Ty tusen år äro i dina ögon såsom gårdagen, som till ända gick, Och såsom en väkt i natten.[2]

5Du bortsköljer dem, och de insomna; Om morgonen skjuta de upp på nytt såsom gräset: 6Om morgonen blomstrar det och frodas, Om aftonen afskär man det och det förtorkas.[3]

7Ty, vi äro förgångna genom din vrede, Och hafva tagit en ände med förskräckelse genom din vredesglöd. 8Du hafver stält våra missgerningar inför din åsyn, Våra hemliga synder i ljuset af ditt anlete.[4]

9Ja, alla våra dagar hafva skridit till ända genom din ogunst, Vi hafva lyktat våra år såsom en pust. 10Våra års dagar hafva uppgått till sjuttio år och till det högsta åttatio år, Och deras bästa del har varit möda och fåfänglighet. Ty det har ilat hän med fart, och det är såsom vi hade flugit bort.[5]

11Men hvem besinnar din vredes makt, Och din ogunst på det sätt, som är att frukta dig? 12Att räkna våra dagar lär oss rätt, Att vi må få ett hjerta, som är vist.[6]

13Vänd åter, o Jehovah; huru länge skall du dröja? Vänd åter och förbarma dig öfver dina tjenare.[7] 14Mätta oss, då morgonen gryr, med din nåd, Att vi må jubla och fröjdas i alla våra lifsdagar.

15Gläd oss så många dagar som du hafver plågat oss, Så många år som vi hafva smakat elände. 16Låt ditt verk [ 153 ]te sig för dina tjenare, Och din härlighet öfver deras barn. 17Och vare HERREN vår Gud oss huld, Och våra händers verk främje du för oss; ja, våra händers verk främje du!

  1. 1 Mos. 3:19; Ps. 104:29; Pred. 12:7.
  2. 2 Pet. 3:8.
  3. Hjob. 14:2; Ps. 103:15; Es. 40:6; 1 Pet. 1:24.
  4. Ps. 19:13; Jer. 16:17.
  5. Hjob 9:25.
  6. Ps. 39:5.
  7. 2 Mos. 32:12.

91 Psalmen.

Tryggheten under Guds beskärm.

1Den som sitter under den Högstes beskärm, Den som dväljes under den Allsmäktiges skugga,[1] 2Han säger till HERREN: »Min tillflykt och min borg är du; Min Gud, på hvilken jag förtröstar.»[2]

3Ty han skall frälsa dig från fågelfängarens snara Och från härjande pest.[3] 4Han skall hägna dig med sitt vingpar, Och under hans vingar skall du få en tillflykt.[4]

En sköld, en mäktig sköld är hans trofasthet: 5Icke skall du hafva att frukta för nattens skräck, Eller för den flygande pilen om dagen;[5] 6För pest, som smyger i mörkret, Och för farsot, som härjar midt på dagen.

7Må tusen falla vid din sida, och tio tusen vid din högra sida: Dig skall det dock icke nå. 8Med dina ögon blott skall du skåda: Ja, den vedergällning, som drabbar de ogudaktiga, skall du se.[6]

9Ty du säger: »HERREN är min tillflykt»; Den Högste har du gjort till din tillflyktsort. 10Derföre skall intet ondt hända dig, Och ingen plåga nalkas till din hydda.[7]

11Ty sina englar skall han befalla att hafva omsorg om dig, För att bevara dig på alla dina vägar.[8] 12På händerna skola de bära dig, Att du icke skall stöta din fot mot stenen.[9]

13På lejon och på huggormar skall du trampa; Du skall trampa på unga lejon och på drakar.[10] 14»Ty han älskar mig, derföre skall jag rädda honom; Jag skall beskydda honom, ty han känner mitt namn.»

15»Han åkallar mig, och jag skall bönhöra honom; Jag skall vara med honom i nöden; Jag skall rädda honom derur och kröna honom med ära.[11] 16Jag skall mätta honom med långt lif, Och låta honom se min frälsning.»[12]

  1. Ps. 36:8.
  2. Ps. 18:3.
  3. Ps. 124:7.
  4. Ps. 17:8; 57:2.
  5. Ords. 3:24 f.
  6. Ps. 92:12.
  7. Ords. 12:21.
  8. Ps. 34:8; Matt. 4:6.
  9. Ps. 121:3.
  10. Luk. 10:19. Rom. 8:28.
  11. Ps. 50:15.
  12. Ps. 50:23.
[ 154 ]

92 Psalmen.

1En psalm att sjunga på sabbatsdagen.

2Det är skönt att tacka HERREN, Skönt att lofsjunga ditt namn, du Allrahögste:[1] 3Att förkunna om morgonen din nåd, Och din trofasthet under nattens lopp:[2] 4Med spelande på tiosträngad harpa och på psaltare, Med knäppande på zittra.

5Ty du fröjdar mig, o Jehovah, med dina gerningar; Och öfver dina händers verk jublar jag. 6Huru stora äro dina verk, o Jehovah; Huru djupa i högsta måtto dina tankar![3] 7En menniska utan menniskoförnuft är den, som ej förstår det; En dåre den, som icke märker det.[4]

8De ogudaktiga frodas såsom gräset, Och alla ogerningsmän blomstra, För att utrotas evinnerligen.[5] 9Men du tronar högt i himlens höjd till evig tid, o Jehovah.

10Ty se, dina fiender, o jehovah — ty se, dina fiender skola förgås, Och alla ogerningsmän förskingras; 11Men du upphöjer mitt horn såsom en buffeloxes. Jag öfvergjutes med frisk olja,[6] 12Och mitt öga skall se sin lust på mina vedersakare; Mina öron skola höra sin lust på de illasinnade, som uppresa sig mot mig.

13Den rättfärdige skall grönska såsom ett palmträd, Såsom en ceder på Libanon skall han växa.[7] 14Ja, planterade i HERRENS hus skola de grönska i vår Guds gårdar;[8] 15Ännu i gråa ålderdomen skola de skjuta skott Och vara saftiga och gröna: 17För att förkunna, att HERREN menar det rätt, Min klippa, i hvilken ingen orätt är.[9]

  1. Ps. 147:1.
  2. Ps. 42:9.
  3. Ps. 104:24; Es. 55:9: Rom. 11:33.
  4. Ps. 94:8.
  5. Ps. 37:2.
  6. Ps. 23:5; Ps. 112:9.
  7. Ps. 1:3; 52:10.
  8. Es. 60:21; 61:3.
  9. 5 Mos. 32:4; Zeph. 3:5.

93 Psalmen.

Herrens tillträde af konungadömét öfver hela jorden.

1HERREN har tillträdt konungadömet och klädt sig i majestät; HERREN har iklädt sig, har omgjordat sig med makt: Derföre står jorden fast och vacklar ej.[1] 2Erån evärdlig tid står din tron fast, Från evighet är du.

[ 155 ]3Vattenströmmarne, o Jehovah, hafva upphäft, Vattenströmmarne hafva upphäft sin röst; Vattenströmmarne upphäfva sitt dån.[2]4Öfver vattnens, de stora och härliga, Ofver hafsbränningarnes dån Är HERREN härlig i höjden.

5Dina vittnesbörd äro fasta; Helighet är ditt hus' prydnad, Jehovah, evinnerligen.[3]

  1. 1 Mos. 15:18; Ps. 96:10; 97:1; 99:1; UppB. 19:6.
  2. Es. 17:12 f.
  3. Ps. 19:8—11.

94 Psalmen.

Klagopsalm öfver förtrycket af ett gudlöst regemente i Israel.

1Gud, som hämnden tillhör, Jehovah, Gud, som hämnden tillhör, uppenbara dig.[1] 2Ja, stå upp, du jordens domare Och vedergäll de högmodiga, såsom de förtjena.[2]

3Huru länge skola de ogudaktiga, o Jehovah, Huru länge skola de ogudaktiga triumfera? 4De låta fräcka ord utströmma från sig, Och alla ogerningsmän brösta sig; 5Men ditt folk, o Jehovah, förtrampa de, Och din arfvedel förtrycka de. 6Enkan och främlingen döda de Och faderlösa mörda de, 7Och säga derunder: »HERREN ser det icke, Och Jakobs Gud märker det icke.»[3]

8Märken dock, I oförnuftige i detta folk; I dårar, när viljen I blifva visa? 9Den, som har planterat örat, skulle han icke höra? Eller den som danat ögat, skulle han icke se?[4] 10Han som tuktar folken, skulle han icke skipa rättvisa? — Han som lär menniskorna hvad de veta,[5] 11HERREN, han känner menniskornas tankar, huru fäfängliga de äro.[6]

12Säll den man, som du, Jehovah, tuktar Och undervisar ur din lag:[7] 13Eör att trygga honom för olyckans dagar, Till dess grafven varder gräfd för den ogudaktige.[8] 14Ty HERREN förskjuter icke sitt folk, Och sin arfvedel öfvergifver han ej, 15Utan rätt och rättfärdighet skola vända åter, Och derefter skall det gå alla rättsinniga.[9]

16Hvem står upp för att hjelpa mig mot de onda, Hvem ställer sig vid min sida mot ogerningsmännen? — 17Om HERREN icke hade varit min hjelp, så hade min [ 156 ]själ innan kort legat i det tysta![10] 18Men när jag tänkte: »Min fot vacklar», Då stödde mig din nåd, o Jehovah. 19När bekymret i mitt hjerta var som störst, Då gladde din tröst min själ.[11]

20Huru skulle ondskans tron, som stiftar ofärd i lagens namn, med dig sämjas? — 21De gadda sig tillsamman mot den rättfärdiges lif, Och oskyldigt blod göra de till skyldigt. 22Men HERREN är för mig en fast borg, Min Gud den klippa, hos hvilken jag tager min tillflykt. 23Och han skall låta deras orättfärdighet komma öfver dem, Och för deras ondska utrota dem. Ja, utrota dem skall HERREN, vår Gud.

  1. 5 Mos. 32:35; Rom. 12:19.
  2. 1 Mos. 18:25; Ps. 28:4.
  3. Ps. 10:11.
  4. 2 Mos. 4:11.
  5. Ps. 7:9.
  6. 1 Kor. 3:20.
  7. Hjob 5:17 f.; Ebr. 12:5 f.
  8. Ps. 37:12 f.; 112:7 f.
  9. Ps. 64:10.
  10. Ps. 68:21.
  11. Ps. 119:92; 2 Kor. 1:4 f.

95 Psalmen.

Uppmaning till Israels folk att hylla Herren såsom sin konung.

1Kommen och höjom jubelrop till HERREN, Höjom höga jubelrop till vår frälsnings klippa![1] 2Låten oss träda inför hans anlete med tacksägelse, Och framjubla våra sånger högt till hans pris. 3Ty en stor Gud är HERREN, En konung stor öfver alla gudar.[2] 4I hans hand äro jordens innandömen, Och bergens toppar höra honom till. 5Hans är hafvet; det är han som, skapat det, Och fastlandet hafva hans händer danat.

6Kommen och låten oss tillbedja och nedfalla, Låten oss knäböja för HERREN, vår Skapare; 7Ty han är vår Gud, Och vi äro hans folk, som han för i bet, och hans fosterhjord. O att I i dag villen höra hans röst:[3] 8»Förhärden icke edra hjertan, såsom vid Meribah, Såsom på frestelsedagen i öknen; 9Der edra fäder frestade mig, Der de pröfvade mig, och hade dock sett hvad jag gjorde.[4] 10I fyratio år kände jag leda vid detta slägte, Och jag sade: Ett folk, som går vilse med sitt hjerta, äro de, Och de vilja icke veta af mina vägar. 11Derföre svor jag ock i min vrede: De skola icke ingå i min hvila.»[5]

  1. 5 Mos. 32:4.
  2. Ps. 96:4.
  3. 2 Mos. 23:21 f.; Ps. 77:21; Ebr. 3:7 f.
  4. 2 Mos. 17:2, 7.
  5. 4 Mos. 14:22 f.

[ 157 ]

96 Psalmen.

Uppmaning till alla jordens folk att hylla Herren såsom sin konung.

1Sjungen till HERRENS lof en ny sång, Sjungen till HERRENS lof, du hela jord! 2Sjungen till HERRENS lof, välsignen hans namn; Förkunnen från den ena dagen till den andra det goda budskapet om hans frälsning. 3Förtäljen bland hednafolken hans ära, Bland alla folkslag hans under.

4Ty stor är HERREN och mycket prisvärd, Fruktansvärd är han öfver alla gudar. 5Ty alla folkens gudar äro afgudar, Men HERREN hafver gjort himmelen. 6Höghet och majestät gå framför honom, Makt och härlighet äro i hans helgedom.

7Gifven HERREN, I folkens slägten, Gifven HERREN ära och makt. 8Gifven HERREN hans namns ära, Tagen skänker och ingån i hans gårdar. 9Tillbedjen för HERREN i helig skrud; Bäfva för hans anlete, du hela jord.

10Sägen bland folken: »HERREN hafver tillträdt konungadöme. Fast står jorden nu och vacklar ej; Regera skall han folken med rättvisa. 11Må himmelen glädja sig Och må jorden fröjdas; Må hafvet brusa af fröjd med allt hvad deri är.»

12Ja, må marken jubla af fröjd och allt hvad derpå är, Må alla skogens träd jubilera på den dagen. 13Jubilera för HERREN, då han kommer; Ty han kommer för att döma jorden. Döma skall han jordens bygd med rättfärdighet, Och folken med sin trofasthet.


97 Psalmen.

Herrens konungadöme utsträckt till hela jorden.

1HERREN har tillträdt konungadömet; må jorden fröjda sig, Må jordelanden glädjas så många som de äro.[1]

x) [2] 4) [3]

5) [4] H) [5] I0) [6] ") [7]

I3) [8] [ 158 ]2Moln och mörker äro omkring honom, Rättfärdighet och rättvisa äro hans trons grundval. 3Eld går framför honom Och förtär hans fiender rundt omkring.

4Hans ljungeldar upplysa jordens bygd, Jorden ser det och darrar. 5Bergen smälta säsom vax för HERREN, För

Herren öfver hela jorden. 6Himlarna förkunna hans rätt- färdighet, Och alla folken se hans härlighet.

7Blygas skola alla de som dyrka beläten, De som be- römma sig af afgudarne; Nederfalla för honom skola alla gudar. — 8Zion hör och gläder sig, Och juda döttrar fröjdas, För dina domars skull, o Jehovah. 9Ty du, Jehovah, är den Högste öfver hela jorden; Du är högt upphöjd öfver alla gudar.

10I, som älsken HERREN, haten det onda; Han be- varar sina frommas själar, Och skall frälsa dem från de ogudaktigas hand. 11ljus är utsådt åt den rättfärdige, Och glädje åt de rättsinniga. 12Glädjens, I rättfärdige, i HERREN; Och prisen hans heliga namn.

  1. Ps. 93:1.
  2. Ps. 33:1; 98:1; Es. 42:10 f.; Upp. 14:3.
  3. 5 Mos. 10:17.
  4. Es. 44:9 f.
  5. Ps. 72:10.
  6. Ps. 93:1.
  7. Ps. 98:7 f.; Es. 49:13.
  8. Apg. 17:31.

98 Psalmen.

Hela verldens jubel vid Herrens tillträde af konungadömet öfver folkverlden.

1En Psalm.

Sjungen till HERRENS lof en ny sång; Ty han har ut- fört under, Hans högra hand och hans helighets arm har förlänat honom seger. 2HERREN har låtit sin fräls- ning blifva känd, För folkens ögon har han uppenbarat sin rättfärdighet. 3Han har tänkt på sin nåd och sin tro- het emot Israels hus, Alla jordens ändar hafva sett vår Guds frälsning.

4Höjen jubelrop till HERREN, du hela jord; Bristen ut i glädjerop och stämmen upp. 5Stämmen upp till HERRENS pris med zittra, Med zittra och klingande musik. 6Med trumpeter och med basuners klang jublen högt för vår konung Jehovah.

2) [1] 3) [2] 6) [3] 7) [4] 8) [5] 9) [6] IO) [7] XI) [8]

r) [9] 3) [10] 6) [11] [ 159 ]7Hafvet bruse med allt hvad deruti är; jordens bygd och de som der bo. 8Strömmarne klappe händerna, Bergen juble med hvarandra 9för HERREN. Ty han kommer för att döma jorden; Döma skall han jordens bygd med rättfärdighet, Och folken med rättvisa.

  1. Ps. 18:12; 89:15.
  2. Ps. 50:3.
  3. Ps. 19:2.
  4. Es. 44:9–20.
  5. Es. 12:1 f.; 26:1 f.
  6. Ps. 96:4.
  7. Am. 5:14, 15.
  8. Ps. 112:4.
  9. Ps. 33:3.
  10. Ps. 52:10; Luk. 1:54.
  11. 4 Mos. 23:21.

99 Psalmen.

Den jordiska genklangen till det himmelska helig, helig, helig.
(Jemf. Es. 6.)

1HERREN har tillträdt konungadömet, de darra folken. A 1 Han tronar på keruber, jorden skälfver. 2HERREN är stor i Zion, Och hans höghet sträcker sig öfver hela folkens verld. 3De prisa ditt stora och fruktansvärda namn — Helig är han!

4En konungs makt, som älskar rättvisan, har du upp- Tclttcit ; Rätt, rättvisa och rättfärdighet har du stiftat i Jakob. 5Upphöjen HERREN vår Gud, Och tillbedjen inför hans fotapall. Helig är han!

6Moses och Aron med hans prester, Och Samuel med dem, som åkallade hans namn — De ropade till HERREN och han bönhörde dem. 7I molnstoden talade han till dem, Och de togo vara på hans vittnesbörd, Och den lag, som han gifvit dem.

8Ja, Jehovah vår Gud, du bönhörde dem; En Gud, som var rik på förlåtelse, var du emot dem, Och en hämnare i fråga om deras gerningar. — 9lJpphöjen HER- REN vår Gud, och tillbedjen inför hans heliga berg; Ty helig är HERREN, vår Gud.


100 Psalmen.

1JEn tackofferpsalm.

I] ppstämmen höga jubelrop till HERRENS ära, du hela jord. 2Tjenen HERREN med glädje, Kommen inför hans anlete med fröjderop. 3Erkännen, att HERREN är

7) [1] 9) [2]

T) [3] 3) [4] 4) [5] 6) [6] 7) [7] 3) [8] [ 160 ]Gud. Han har gjort oss och vi äro hans egendom; Hans folk och hans fosterhjord.

4Ingån i hans portar med tacksägelse, I hans gårdar med lofsång. Tacken honom, välsignen hans namn, 5Ty HERREN är god, Och hans nåd varar i evighet; Från slägte till slägte hans trofasthet.

IOI Psalmen.

Davids regentspegel.

1Af David, en psalm.

Om nåd och rätt vill jag sjunga; Dig, Jehovah, vill jag helga min sång.

2Jag vill hafva akt på min väg, att jag vandrar ostraffligt. När skall det komma med mig dertill?

Jag vill vandra med ett helsinnadt hjerta hemma i mitt hus.

3Jag vill icke taga mig före något belialsverk. Att göra det som är orätt hatar jag; Slikt skall icke låda vid mig.

4En falsk själ må vika ifrån mig; Med en ond man vill jag icke umgås.

5Den som hemligt förtalar sin nästa, honom skall jag förgöra.

En man med stolta ögonkast och uppblåst hjerta skall jag icke lida.

6Mina ögon skola se efter de redliga i landet för att låta dem bo hos mig. Den som vandrar ostraffligt, han skall tjena mig.

7Den, som är försumlig i sitt arbete, skall icke bo hemma i mitt hus. Den som talar osanning, skall icke hålla stånd inför mina ögon.

8Hvarje morgon skall jag göra ände på alla ogudaktiga i landet: För att utrota ur HERRENS stad alla ogernings- män.


5) [9]

2) [10] 3) [11] 5) [12] 6) [13] 8) [14] [ 161 ]102 Psalmen. Klagopsalm från slutet af fångenskapen i Babel. — Deit femte af

de s. k. sju botpsalmerna.

1Bön af en betryckt, som försmäktar och utgjuter sin

klagan för HERREN.

2Jehovah, hör min bön, Och låt mitt bönerop komma till J dig. 3Dölj icke ditt anlete för mig på min nöds dag; Böj ditt öra till mig Och skynda att svara mig den dagen, då jag åkallar.

4Ty mina dagar hafva försvunnit likt en rök, Och hela min kropp är förtorkad likasom af en inre brand. 5Mitt hjerta är slaget och förvissnadt såsom gräs; Ty jag har förgätit att äta mitt bröd. 6Af min jemmer och klagan Låda mina ben vid min hud.

7Jag är vorden lik en pelikan i öknen, Jag är vorden såsom en nattuggla bland ruiner. 8Jag vakar, Och jag är såsom en ensam fågel på taket. 9Dagen igenom håna mig mina fiender; Mina blinda vedersakare, de svärja vid mig.

10Ty jag äter aska såsom mitt bröd, Och blandar min dryck med tårar 11För din vredes och din förgrymmelses skull; Ty du har upplyft mig och kastat mig till marken. 12Mina dagar äro såsom skuggan, då hon är i tillväxande, Och jag förvissnar såsom gräset.

13Men du, o Jehovah, tronar evinnerligen, Och din åminnelse varar från slägte till slägte. 14Så uppstå nu och förbarma dig öfver Zion; Ty det är tid att bevisa dig nådig emot det. Ty den utsatta tiden är kommen, 15Och dina tjenare älska dess stenar, Och ömka sig öfver dess stoft.

16Och hednafolken skola frukta HERRENS namn, Och alla jordens konungar din härlighet, 17I)å HERREN har åter uppbyggt Zion, Och uppenbarat sig i sin härlig- het; 18Då han har sett till de öfvergifnas bön, Och icke längre föraktat deras bedjande.

19Uppskrifvas skall detta för ett kommande slägte, Och ett folk, som varder skapadt, skall prisa HERREN: 20Att han hafver skådat ned ifrån sin helighets höjd — Att HERREN hafver skådat ned från himmelen till jorden,

3) [15] 6) [16] 9) [17] I0) [18]

I2) [19] I3) [20] I4) [21] I9) [22] [ 162 ]21För att höra på de fångnas klagan, För att lösgifva dödens barn: 22På det man skall förkunna i Zion HERRENS namn, Och hans lof i Jerusalem, 23I)å folken församlas med hvarandra, Och konungarikena för att tjena HERREN.

{{vers|102|24vHan har nedböjt på vägen min kraft, Han har förkortat mina dagar. 25Min Gud, så säger jag, tag mig icke bort i mina halfva dagar; Du, hvilkens år vara från slägte till slägte. 26Du hafver grundat jorden i begynnelsen, Och himlarne äro dina händers verk. 27I)e skola förgås, men du förblifver; De skola utnötas alla likt en klädnad. Ja, såsom en mantel byter du om dem och blifva de ombytta; 28Men du förblifver den du är, och dina år taga ingen ände. 29Dina tjenares barn skola bo i landet, Och deras ätt skall bestå inför ditt anlete.

103 Psalmen.

En lofsång till Gud för alla hans välgerningar.

1Af David. Lofva HERREN, min själ, Och allt hvad i mig är hans

heliga namn. 2Lofva HERREN, min själ, Och förgät icke allt det goda, som han dig gjort hafver. 3Det är han, som förlåter dig alla dina synder; Som gifver dig läkedom för all din krankhet; 4Som förlossar ditt lif ur grafvens våld; Som kröner dig med nåd och barmhertighet; 5Som mättar din sköna lekamen[not 1] med allt godt, Så att du varder ung på nytt såsom en örn.

6HERREN är rättfärdig i alla sina gerningar, Och skaffar alla rätt, som lida orätt. 7Han lät Moses veta sina vägar, Israels barn se sina storverk. 8Barmhertig och nådig är HERREN, Långmodig och stor i mildhet. 9Han går icke till rätta till evig tid, Och hyser icke agg evinnerligen. 10Han handlar icke med oss efter våra synder, Och vedergäller oss icke efter våra missgerningar.

2I) [23] 23) [24] 25)[25]

28) [26] 29)[27]

3) Ps. 147:3. 4) Ps. 16: 10; 68:21. 5) Es. 40:31. 7) 2 Mos. 33: 13. 8) 2 Mos. 34:6; Ps. 86: 15. 9) Es. 57: 16. [ 163 ]11 Ty så hög som himmelen är öfver jorden, så väldig är hans nåd öfver dem, som frukta honom. 12Så långt som öster är från vester, så långt låter han våra öfver- trädelser vara från oss. 13Såsom en fader förbarmar sig öfver barnen, Så förbarmar sig HERREN öfver dem, som frukta honom. 14Ty han vet hvad för ett verk vi äro; Han kommer ihåg, att vi äro stoft.

15En menniskas dagar äro såsom gräset, Såsom blomstret på marken så blomstrar hon. 16När vinden går öfver det, så är det icke mer; Och man känner icke mera till dess rum. 17Men HERRENS nåd varar från evighet till evig- het öfver dem, som frukta honom; Och hans rättfärdighet intill barnabarn 18Öfver dem, som taga vara på hans för- bund. Det är öfver dem, som tänka på hans bud för att göra efter dem.

19HERREN hafver satt upp sin tron i himmelen, Och hans konungadöme råder öfver allt. 20Lofven HERREN, I hans englar; 1 starke hjeltar, som uträtten hans befallning Till lydnad för hans ords röst. 21Lofven HERREN, alla hans härskaror; I hans tjenare, som utfören hans vilja. 22Lofven HERREN, alla hans verk På alla rum, så långt hans herradöme sträcker sig. Min själ, lofva HERREN!

104 Psalmen*

Återblick på skapelsehistorien. (Jemf. 1 Mos. 1:1—31.)

1 å ofva HERREN, min själ! — Jehovah, min Gud, du är stor i högsta måtto; Majestät och härlighet har du iklädt dig. 2Du har höljt dig i ljus såsom en mantel, Och utspänt himmelen såsom en tältduk. 3Du har byggt i vattnet dina salar, Du har gjort molnen till din vagn; 4Du färdas på vindens vingar; Du gör vindarne till dina budbärare, Till dina tjenare förtärande eldslågor.

51) 11 hafver grundat jorden på sina grundvalar, Hon vacklar ej till evig tid. 6Med verldshafvet höljde du henne

[28] I3) [29] I4) [30] I7) [31] ao "■') [32]

[33] 3) [34] 4) [35] s) [36] 6) [37] [ 164 ]såsom en klädnad, Öfver bergens topp gingo vattnen upp. 7För din näpst flydde de, För ljudet af ditt dunder veko de förskräckta — 8Och berg uppstego och dalar sänkte sig — Till det rum, som du åt dem grundat. 9En gräns satte du för dem, som de ej fä öfverskrida, Att de icke skola återvända och betäcka jorden.

10Du lät källor uppspringa i dalarne, Mellan bergen togo de sin väg. 11 De gifva alt dricka ät alla markens djur, Vildåsnorna släcka i dem sin törst. 12Vid dem hafva himmelens fåglar sina bon, Mellan trädens löfverk sjunga de. 13Du vattnade bergen från dina salar, Med frukten af dina verk mättas hela jorden.

14Du lät gräs växa för boskapen, Och växter till men- niskans tjenst: För att låta bröd framgå ur jorden, 15Och vin, som fröjdar menniskans hjerta — För att göra hennes ansigte skinande af olja, Och af bröd, som styrker men- niskans hjerta. 16HERRENS träd fingo vatten tillfyllest, Libanons cedrar, som han planterat. 17I)er bygga små- fåglarne sina nästen; Der har storken på cypressträden sitt bo, 18Likasom de högsta bergen äro för stenbockarne, Och klippskrefvorna ett tillhåll för springråttorna.

19Du gjorde månen för att mäta tiderna, Solen vet tiden för sin nedgång. 20Du sänder mörker och det blifver natt. Då röra på sig alla skogens djur. 21De unga lejonen ryta efter rof, Och begära af Gud sin mat. 22Solen går upp, då draga de sig tillbaka, Och lägga sig till hvila i sina kulor. 23Menniskan går till sitt göromål, Och till sitt arbete intill aftonen.

24Huru många äro dina verk, o Jehovah; Och dem alla har du gjort med vishet! Jorden är full af dina skapade varelser. 25Se det stora och vida hafvet! Der hvimla varelser utan tal; Små och stora djur tillsamman. 26Der gå skepp sin väg fram, Leviathan har du gjort för att leka i det. 27Alla vänta de på dig, Att du skall gifva dem sin mat i sin tid.

28Du gifver dem, och de uppsamla; Du upplåter din hand, och de blifva mättade med ditt goda. 29Du döljer ditt anlete, då förskräckas de; Du drager in deras ande,

9) [38] I0) [39]

I4) [40] I5) [41] I9) [42]

24) [43] 27) [44] *9) [45] [ 165 ]då uppgifva de sin ande Och vända åter till sitt stoft. 30Du utsäpder din ande, då varda de skapade, Och du förnyar jordens anlete.

31Må HERRENS härlighet bestå evinnerligen; Må 11 ER REN hafva glädje af sina verk: 32Han, som ser på jorden, då skälfver hon; Som rör vid bergen, då ryka de. 33Sjunga vill jag HERRENS lof, så länge jag lefver; Stämma upp min Guds pris, så länge jag är till. 34Må mina ord och tankar täckas honom väl; Jag, jag vill glädja mig i HERREN. — 35En ände tage syndarne på jorden, Och de ogudaktiga vare icke mera till. Min själ, lofva HERREN. Hallelujah!

105 Psalmen.

Återblick på Israels historia från Abraham till Moses och Josua.

(Jfr i Krön. 16: 7 f.; Ps. 78.) 1Tacken HERREN; åkallen hans namn; Kungören hans storverk bland folken; 2Sjungen till hans ära; stämmen upp hans lof; Tänken på alla hans under; 3Berömmen eder af hans heliga namn; Må allas hjerta fröjdas, som söka HERREN. 4Erågen efter HERREN och efter hans starkhet; Söken hans anlete ständigt; 5Kommen ihåg hans under, som han har gjort; Hans undergerningar och hans muns rätter — 6Du, Abrahams, hans tjenares ätt; I söner af Jakob, som han hafver utvalt!

7Han, HERREN, är vår Gud; Hans rätter gälla på hela jorden. 8Han tänker i evighet på sitt förbund; På det ordet, som han hafver förordnat för tusen slägten: 9På förbundet med Abraham, Och på sin ed till Isak. 10Han gjorde det till en stadgad lag för Jakob, Till ett evigt förbund för Israel, 11sägande: »Dig vill jag gifva Kanaans land, Eder arfslott skall det vara», 12Då de ännu voro få till antalet; En ringa obetydlighet och främlingar derinne.

13Och de vandrade från folk till folk, Från ett rike till ett annat folkslag; 14Och han tillät ingen att förtrycka dem, Och straffade konungar för deras skull. 15»Rören icke

3°) [46] 3I) [47] 32) [48]

34) [49] 35) [50]

1) [51] 8) [52] I2) [53] M) [54] [ 166 ]vid mina smorda, Och gören icke mina profeter något ondt». 16Och han kallade hungersnöd öfver jorden, Allt stöd af bröd sönderbröt han; 17Och han sände framför dem en man, Till träl vardt Joseph såld. 18De slogo lians fötter i fjettrar, I jern måste han ligga bunden: 19Till den stunden, då hans ord kom, Dä Herrens tal lät honom utgå luttrad.

20Då sände konungen och gaf honom lös, Landsherren sände och försatte honom i frihet. 21Han satte honom till en herre öfver sitt hus: Till att råda öfver hela hans egen- dom; 22Till att binda hans furstar efter sitt behag, Och till att lära hans äldste vishet. 23Och Israel kom till Egypten, Och Jakob blef en gäst i Chams land. 24Och han gjorde sitt folk mycket fruktsamt, Och lät det förökas starkare än dess fiender. 25Och han vände deras hjerta till att hata hans folk, Till att förgripa sig med arglist emot hans tjenare.

26Och han sände Moses sin tjenare, Och Aron, som han utvalt. 27De utförde hans mångahanda tecken bland dem, Och under i Chams land. {{vers|105|28Han sände mörker, så att det vardt mörkt,[not 2] Och de voro icke senfärdiga att lyda hans ord. 29Han förvandlade deras vatten i blod, Och dödade deras fiskar. 30Deras land hvimlade af grodor, Ända in i deras konungars gemak. 31Han sade, och flugor kommo, Och myggor i alla delar af deras land.

32Han gaf dem hagel i stället för regn, Flammande eld uppfylde deras land. 33Han nedslog deras vinträd och deras fikonträd, Och sönderslog alla träd inom deras gränser. 34Han sade, och gräshoppor kommo, Och gräs- hoppssvärmar utan tal. 35Och de uppåto allt gräs i deras land, Och de uppåto all frukt af deras jord. 360ch han slog allt förstfödt i deras land, Förstlingen af all deras kraft.

370ch han förde dem ut med silfver och guld, Och ingen stapplade på sina fötter i hans stammar. 38Egyptens folk gladde sig, då de utdrogo; Ty förskräckelse för dem hade fallit öfver det. 39Han utbredde en molnsky såsom

l6) [55] I7) [56] 20) [57] 93) [58] 24) [59] 2Ö) [60] 2?) [61] 37) [62] 39) [63] [ 167 ]täckelse öfver dem, Och upptände en eld för dem för att upplysa nattens mörker. — 40De åstundade och han lät vaktlar komma, Och med himmelsbröd mättade han dem. — 41Han upplät klippan och vattnet flödade, Och det flöt genom öknen såsom en ström. 42Ty han tänkte på sitt heliga ord, På Abraham, sin tjenare.

43Så utförde han sitt folk med fröjd, Sina utvalda med jubel. 440ch han gaf dem hednafolkens land Och frukten af andra folkslags arbete fingo de ärfva: 45På det de skulle taga vara på hans stadgar, Och akta på hans lagar. Hallelujah!

106 Psalmen.

Återblick på Israels otrohet och Guds trofasthet under ökenvandringen och allt sedermera.

1Hallelujah! Tacken HERREN, ty han är god, Och Al hans nåd varar i evighet. -— 2Hvem kan uttala HER- RENS maktgerningar, och utsäga allt hans lof? 3Sälle de, som taga vara på rättens bud, En hvar som öfvar rätt- färdigheten städse.

4Tänk på mig, Jehovah, med den nåd, du förr bevisat ditt folk, Och besök mig med din frälsning: 5Att jag må se min lust på dina utvaldas lycka; Att jag må glädja mig med ditt folks glädje, Och berömma mig med din arfvedel.

6Vi hafva syndat med våra fäder, Vi hafva illa gjort och varit ogudaktiga. 7Våra fäder i Egypten gåfvo icke akt på dina under; De tänkte icke på storheten af din nåd, Utan voro gensträfviga vid hafvet, vid tånghafvet. 8Men han frälste dem för sitt namns skull, För att lära dem känna sin väldighet.

9Han näpste tånghafvet, så att det uttorkade, Och förde dem genom djupet såsom på en slättmark. 10Han frälste dem ur deras hatares hand, Och förlossade dem ur fiendens våld. 11 Och vattnet fördränkte deras fiender, Icke en enda af dem blef öfrig.

4°) [64] 4I) [65]

J) [66] 2) [67] 6) [68] ?) [69] 9) [70] [ 168 ]12Då trodde de på hans ord Och sjöngo hans lof; 13Men snart förgåto de hans gerningar, Och förbidade icke hans rådslag. 14De blefvo uppfylde af lystnad i öknen, Och frestade Gud i ödemarken; 15I)å gaf han det, som de begärde; Och sände tärsot, som tog från dem deras lif.

16Och de upptändes af afund emot Moses i lägret, Och emot Aron, HERRENS helige. 17 Då öppnade sig jorden och uppslukade Dathan, Och slöt sig tillsammans öfver Abirams hop. 18Och en eld upplågade mot deras hop, Och lågan förtärde de ogudaktiga.

19I)e gjorde en kalf vid Horeb, Och tillbådo för ett gjutet beläte. 20De bytte bort sin härlighet mot bilden af en oxe, som äter gräs, 21 Och förgåto Gud, sin frälsare, Som utfört storverk i Egypten: 22Underbara gerningar i Chams land, Fruktansvärda gerningar vid tånghafvet. 23Då skulle han hafva befalt att förgöra dem, Hade icke Moses, hans utvalde, ,stält sig i muröppningen inför honom För att afhålla hans vrede från att förderfva.

24Och de föraktade det dyra landet, Och trodde icke hans ord; 25De knorrade i sina tält Och hörde icke på HERRENS röst. 26Då upplyfte han sin hand emot dem För att nedlägga dem i öknen, 27Och för att utkasta deras barn bland hednafolken Och förströ dem i alla land.

280ch de knöto förbindelse med Baal Peor, Och åto döda afgudars offer; 29De förtörnade Herren med sina gerningar, Och en plåga utbröt bland dem. 30Då upp- trädde Pinehas och skipade rätt, Och plågan hämmades. 31Det vardt honom räknadt till rättfärdighet, Från slägte till slägte för evig tid.

32Och de upptände hans vrede vid Meribas vatten, Och det gick Moses illa för deras skull. 33Ty de voro genstridiga mot hans ande, Och han öfverilade sig med sina läppar.

34De utrotade icke folken, Som HERREN hade till- sagt dem att utrota. 35De beblandade sig med hednafolken, Och lärde sig deras gerningar. 36De tjenade deras afgudar,

t2) [71] I4) [72] l6) [73] I9) [74] 20) [75] 2I) [76] 23) [77] 24) [78] 2Ö) [79] 2S) [80]

3°) [81] 32) [82] 34) [83] 36) [84] [ 169 ]Och dessa blefvo för dem till en snara. 37De offrade sina söner och sina döttrar At de onda andarne; 38Ja, de ut- gjöto oskyldigt blod: sina egna söners och döttrars blod, Som de offrade åt Kanaans afgudar.

Och landet vardt vanhelgadt genom deras blodskulder, 390ch de blefvo orena genom sina gerningar, Och till horkarlar genom sina odåd. 40Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk Och han fick afsky för sin arfvedel, 41Så att han gaf dem i hednafolkens våld, Och deras hatare blefvo rådande öfver dem. 42Och deras fiender angrepo dem, Och de blefvo kufvade under deras hand.

43Gång på gång frälste han dem, Men de voro gen- sträfviga och följde sina egna rådslag; Derföre förgingos de genom sin missgerning. 44Men han såg till dem i deras nöd, Då han hörde deras nödrop; 450ch han tänkte i god- het mot dem på sitt förbund, Och varkunnade sig efter sin stora nåd. 46Och han lät dem finna barmhertighet Hos alla dem, som bortfört dem i fångenskapen.

47Fräls oss, Jehovah vår Gud, Och församla oss från hednafolken, att vi må prisa ditt heliga namn, Och be- römma oss af ditt lof.


48Lofvad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket säge: Amen, Hallelujah!

FEMTE BOKEN.

107 Psalmen.

Tacksägelse för hjelp och räddning ur olika slags nöd och särskild!

ur fångenskapen i Babel.

1 "Tacken HERREN, ty han är god Och hans nåd varar

' evinnerligen! — 2Så säge HERRENS igenlösta, Som

37) [85] 38) [86] 4I) [87] 43) [88]

46) [89]

47) [90]

T) [91] 2) [92] [ 170 ]han har igenlöst ur nödens våld, 3Och som han har samlat tillhopa från jordens alla trakter: Från solens uppgång och från dess nedgång, från norden och från södern,

4De som gingo vilse i öknen, vilse i ödemarken — De funno ingen stad, der någon bodde; 5De hungrade och törstade Och deras själ försmäktade i dem. 6Men de ropade till HERREN i sin nöd, Och han frälste dem utur allt deras trångmål, 7Och lät dem finna den rätta vägen För att komma till en bebodd stad: — 8Må de tacka HERREN för hans nåd, Och prisa hans under mot men- niskors barn: 9Att han mättat deras försmäktande själ, Och uppfyllt deras hungrande själ med sitt goda.

10De som suto i mörker och dödsskymning, Bundna i elände och jern, 11 Emedan de satt sig upp emot Guds tillsägelser, Och föraktat den Högstes råd. 12Derföre kuf- vade han deras sinne genom olyckan, De föllo och ingen hjelpte dem upp; 13Men de ropade till HERREN i sin nöd, Och han frälste dem ur allt deras trångmål; 14Han förde dem ut från mörkret och dödsskymningen, Och sön- derbröt deras fjettrar: — 15Må de tacka HERREN för hans nåd, Och prisa hans under mot men niskors barn: 16Att han sprängt portarne af koppar, Och sönderbrutit bom- mar ne af jern.

17Dårar, som fingo lida genom sin syndiga vandel, Och genom sina missgerningar — 18Deras själ vämjdes vid all spis, Och de voro nära dödens portar; 19Men de ropade till HERREN i sin nöd, Och han frälste dem ur allt deras trångmål. 20Han sände sitt ord och helade dem, Och frälste dem ur grafvens våld: — 21Må de tacka HERREN för hans nåd Och prisa hans under mot men- niskors barn. 22c/a, må de offra tacksägelsens offer Och förtälja om hans gerningar med högt jubeL

23De som gingo till hafs på skeppen För att drifva handel på de stora vattnen — 24Der fingo de skåda HER- RENS verk Och hans under på det brusande hafvet. 25Han sade, och lät stormvinden uppstå Och häfde upp dess vågor. 26De foro upp mot himmelen och stego ned i djupet; Då upplöstes deras själ af ångest: 27De tumlade och rag- lade såsom druckna, Och all deras klokhet tog en ände. 28Men de ropade till HERREN i sin nöd, Och han frälste

ro—14) [93] 17—22) [94] 28) [95] [ 171 ]dem ur allt deras trångmål; 29Han pålade stormen tystnad, Och hafvets vågor stillades. 30Och de fröjdades öfver att de lade sig, Och han förde dem till den hamn, dit de ville: — 31 Må de tacka HERREN för hans nåd, Och prisa hans under för menniskors barn. 32Ja, må de högt prisa honom i folkets församling, Och i de äldstes råd lofsäga honom.

33Han gjorde strömmar till en ödemark, Och en käll- ort till ett land utan vatten; 34Ett fruktbart land till en saltstepp, för dess inbyggares ondska. 35Han gjorde öde- marken till en vattensjö, Och det torra landet till en käll- ort; 36Och lät de hungrande bosätta sig der. Och de byggde städer, som de bodde uti; 370ch besådde åkrar och planterade vingårdar; Och de buro frukt och gåfvo sin äfkastning. 38Och han välsignade dem och de förökade sig storligen, Och deras boskap lät han icke förminskas.

39ja, de smälte tillsammans och förödmjukades, Ned- tryckta af olyckor och bekymmer; 40Han utgöt förakt öfver deras furstar Och lät dem irra omkring i en väglös ödemark. 41Men han lyfte de arma upp ur eländet, Och förökade deras slägter såsom fårahjordar. 42De fromma se det och glädjas, Och all ogudaktighet har måst tillsluta sin mun. — 43Den som är vis, han akte på allt detta, Och betänke HERRENS stora nåd.

108 Psalmen.

Förtröstansfull bön om seger öfver utländska fiender.

1En sång, en psalm af David.

2IV/Titt hjerta är vid godt mod, o Gud; Jag vill sjunga och spela. Ja, upp min ära; 3 V ak na upp, psaltare och harpa! Väcka vill jag morgonrodnaden.

4Jag vill prisa dig bland folken, Jehovah, Och lof- sjunga dig bland folkslagen. 5Ty stor och högre än him- melen är din nåd, Och ända till skyarna sträcker sig din sanning.

6Upphöj dig öfver himmelen, o Gud, Öfver hela jorden uppenbara din härlighet. 7På det att dina vänner må

35) [96] 36—38) [97] 39) [98] 40) [99]

2—6) [100] 7 — 14) [101] [ 172 ]blifva räddade, Så kom dem till hjelp med din högra hand och bönhör mig.

8Gud har talat i sin helgedom, jag vill jubla af fröjd. Jag vill utskifta Sichem och mäta Swkkoths dal. 9Mig till- hör Gilead, och mig Manasse. Hphraim är mitt hufvuds hjelm, Och Juda min kommandostaf. 10Moab, mitt tvätt- bäcken! A t Kdom kastar jag min sko. Ofver Philisteer- landet triumferar jag.

11Hvem skall föra mig till den fasta staden? Hvem förer mig till Edom? 12Är det icke du, o Gud, som för- skjutit oss, Och icke utdrog med våra härar? — 13Gif oss hjelp ur nöden, Ty menniskors hjelp är fåfäng. 14Men med Gud skola vi utföra väldiga gerningar, Och han skall förtrampa våra fiender.

109 Psalmen.

Nedkallande af Guds dom öfver ogudaktiga dödsfiender och bön om räddning ur deras hand.

1För sångmästaren, af David en psalm.

Min lofsångs Gud, tig icke; 2Ty de hafva spärrat upp mot mig sin mun, full af ogudaktighet och full af falskhet; De hafva talat mot mig med en lögnaktig tunga; 3Med hätska ord hafva de kringhvärft mig, Och förklarat krig emot mig utan sak. 4Min kärlek besvara de med fiendskap, under det att jag beder; 5Ja, de löna mig med ondt för godt, Med hat för all min kärlek.

6Sätt en ogudaktig öfver honom sjelf, Låt en sådan ställa sig såsom vedersakare vid hans högra sida. 7Då hans dom afkunnas, må han dömas skyldig, Och hans egen bön räknas honom till synd. 8Låt hans dagar blifva få, Och en annan få hans embete. 9Låt hans egna barn blifva faderlösa, Och hans hustru enka. 10Och må hans barn gå omkring och tigga, Och söka sitt uppehälle utom sitt förödda hem.

11Må ockraren utsuga honom på allt hvad han eger, Och främmande skötia frukten af hans arbete. 12Må han

s) [102] 8) [103] IO) [104] [ 173 ]icke hafva någon, som visar honom kärlek; Och ingen, som förbarmar sig öfver hans faderlösa. 13Låt hans ätt utdö efter honom, Och dess namn utplånas i nästa led. 14På hans fäders skuld varde tänkt hos HERREN, Och hans moders synd låt icke utplånas. 15Vare den inför HERRENS åsyn ständigt, Och må han utrota deras åmin- nelse från jorden.

16Ty han har icke sjelf tänkt på att öfva misskund, Utan förföljt en hjelplös och nödstäld man; Förföljt en djupt bedröfvad för att taga hans lif. 17Han har älskat förbannelsen, derföre skall den komma öfver honom; Han har icke haft lust till välsignelse, derföre skall den vara fjerran från honom. 18Ja, han har iklädt sig sjelf för- bannelse såsom sin klädnad, Och den har inträngt i hans inre såsom vatten, Och såsom en olja i hans hela varelse: 19Derföre skall den ock varda för honom såsom en mantel, som omsveper honom; Och till en gördel, hvarmed han omgjordar sig, för beständigt.

20Sådan är den lön, som mina vedersakare skola få af HERREN; Sådan deras, som tala ondt emot min själ. 21Men du, o Jehovah, alla herrars Herre, gör med mig efter ditt namn; Ty din nåd är ljuf. Rädda mig, 22ty hjelplös och nödlidande är jag; Och mitt hjerta är genomborradt i mitt bröst. 23Såsom skuggan, som är i tillväxande, så har jag gått min kos; Jag är flyktig och ostadig såsom en gräshoppa. 24Mina knän vackla af fastande, Och mitt hull är bytt i magerhet. 25Alla men- niskor håna mig; Då de se mig, rista de sitt hufvucl.

26Hjelp mig, jehovah min Gud, Fräls mig genom din nåd 27Och låt dem förnimma, att din hand hafver gjort detta; Att du, o Jehovah, har gjort det. 28I)e förbanna, de; men du, du välsignar; I)e hafva upprest sig (mot dig), men de skola komma på skam, Och din tjenare skall fröjdas. 29Ja, mina vedersakare skola höljas med smälek, Och deras skam skall omsvepa dem såsom en mantel; 30Men jag skall tacka HERREN högeligen med min mun Och midt i menigheten lofsjunga Honom; 31Ty han skall ställa sig vid den nödstäldes högra sida För att frälsa honom från dem, som hafva lifdömt honom.

I4) [105] I5) [106] l8) [107] 23) [108] 25) [109] 3°) [110] 3I) [111] [ 174 ]110 Psalmen.

Öfverstlepresten efter Melkisedeks sätt och hans seger öfver den fiendtliga folkverlden.

1Af David, en psalm.

Så säger HERREN till min Herre: »Sätt dig på min högra sida, Till dess jag lägger dina fiender för dig till en fotapall». 2Din makts spira skall HERREN utsträcka från Zion; Herska midt bland dina fiender.

3Ditt folk är idel beredvillighet på din mönstrings dag. I helig festskrud, likt dagg ur morgonrodnadens sköte, Samlas till dig ditt unga manskap. 4HERREN hafver svurit, och han skall icke ångra det: »Du är en prest till evig tid efter Melkisedeks sätt».

5Herren öfver allt vid din högra sida, Han har krossat konungar på sin vredes dag. 6Han skipar dom bland hednafolken; Det är fullt af lik. Han har krossat hufvud öfver stora land. — 7Den som dricker ur bäcken på vägen, Han skall upplyfta hufvudet.

111 Psalmen.

Påsk psalm.

1Hallelujah! Jag vill tacka HERREN af allt hjerta, ' * I de frommas krets och församling. 2Stora äro HERRENS verk, Eftersökta af alla, som hafva sin lust i dem. 3Härlighet och majestät strålar från allt hvad han gör, Och hans rättfärdighet består i evighet. 4Han har stiftat en åminnelse af sina under, Nådig och barmhertig är HERREN. 5En resekost skänkte han åt dem, som frukta honom, Han tänker för evigt på sitt förbund. 6Väldigheten af sina gerningar visade han för sitt folk,

2) [113] 3) [114] 4) [115] 5) [116] 6) [117]

7Hans händers verk äro sanning och rätt, Alla hans bud äro sannfärdiga. 8I)e äro orubbliga för alltid och för evigt, I)e äro ett verk af sanning och rättrådighet. 9Förlossning har han sändt sitt folk, Förordnat har han sitt förbund för evig tid. Heligt och fruktansvärdt är hans namn. 10HERRENS fruktan är vishetens begynnelse. Sann klokhet besitta de som göra efter hans bud, Deras lof förblifver evinnerligen.

112 Psalmen.

De frommas lyckliga lott.

1 Uallelujah! Säll är den man, som fruktar HERREN, " Som har all sin lust i hans bud; 2Hans ätt skall blifva väldig i landet, De frommas slägte varder välsignadt. 3Välmåga och rikedom skall vara i hans hus, Och hans rättfärdighet består evinnerligen; 4För de rättsinniga uppgår ljus i mörkret: »Den nåderike, barmhertige och rättfärdige». 5Väl den man, som är barmhertig och gifver lån; Som handhafver sina saker med tanken på det 1 cittci* 6Han skall icke vackla till evig tid, Den rättfärdiges åminnelse varar evinnerligen. 7För intet skräckbild skall han frukta, Hans hjerta är tryggt, ty det förtröstar på HERREN. 8Hans hjerta är fast och utan fruktan, Till dess han får se sin lust på sina fiender. 9Han utströr och gifver åt de fattiga, Hans rättfärdighet består evinnerligen; Hans horn varder upphöjd t med ära. 10Den ogudaktige skall se det och grämas, Han skall gnissla med sina tänder och förtvina; De ogudaktigas åstundan förgås.

8) [121] 9) [122] I0) [123]

Gud såsom de föraktades och ringes Gud.

1Hallelujah! — Lofven, I HERRENS tjenare, Lofven n HERRENS namn. 2Välsignadt vare HERRENS namn Från nu och till evig tid. 3Från solens uppgång till dess nedgång Vare HERRENS namn högt lofvadt.

4Högt öfver hela folkverlden tronar HERREN; Öfver himmelen sträcker sig hans härlighet. 5Ja, hvem är såsom HERREN vår Gud, Som bor högt i höjden; 6Som ser djupt ned till allt I himmelen och på jorden?

7Han upprättar den ringe ur stoftet, Och upplyfter den fattige ur askhögen: 8För att låta honom sitta med furstar, Med sitt folks furstar. 9Han låter den barnlösa husmodern sitta Såsom en glad moder till barn. — Hal- lelujah!

114 Psalmen.

Israels underbara utförande ur Egypten.

1jP|å Israel utdrog ur Egypten, Jakobs hus från ett folk

med främmande tungomål: 2Då vardt Juda till hans helgedom, Israel till hans riksherradöme.

3Hafvet såg det och flydde, Jordan vände sig om och gick tillbaka. 4Bergen hoppade såsom vädurar, Höjderna såsom lam.

5Hvad kom åt dig, haf, att du flydde; Jordan, att du vände dig om och gick tillbaka? 6Hvad kom åt eder, I berg, att I hoppaden såsom vädurar; I höjder, såsom lam?

7För HERRENS anlete darra, o jord; För Jakobs Guds anlete. 8För honom, som förvandlade klippan till en vattensjö; Den flinthårda hällen till en källa af vatten.

x) [131] 3) [132] 5—6) [133]

7) [134] 9) [135]

3) [136] 4) [137] 8) [138] [ 177 ] 115 Psalmen.

Israels Gud såsom den lefvande Guden i motsats till afgudarne.

1Tcke oss. o Jehovah, icke oss, utan ditt namn gif äran För din nåds och för din sannings skull. 2Hvarföre skola hednafolken säga: »Hvar är nu deras Gud?»

3Vår Gud, han är i himmelen; Allt hvad han vill, det gör han. 4Men deras afgudar äro silfver och guld; Ett menniskoh än ders verk.

5De hafva mun och tala icke; De h af va ögon och se icke; 6De hafva öron och höra ej; De hafva näsa och lukta ej.

7Med sina händer kunna de icke taga; Med sina fötter kunna de icke gå; De gifva intet ljud ifrån sig med sin hals. 8Lika dem äro de, som hafva gjort dem; Äro alla, som förtrösta uppå dem.

9Israel, förtrösta på HERREN; Deras hjelp och deras sköld är han. 10Arons hus, förtrösta på HERREN; Deras hjelp och deras sköld är han. 11I som frukten HERREN, förtrösten på HERREN; Deras hjelp och deras sköld är han.

12HERREN tänker på oss och välsignar oss; Han skall välsigna Israels hus, Han skall välsigna Arons hus. 13Han skall välsigna dem, som frukta HERREN; De små med de stora.

14HERREN skall föröka eder; Eder och edra barn. 15HERRENS välsignade ären I; Hans, som hafver skapat himmel och jord.

16Himmelen är HERRENS himmel; Och jorden har

han 2"ifvit åt menniskors barn. 17De döda lofva icke HERREN; Ingen som nedstigit i det tystas boning. l8Men vi, vi skola välsigna HERREN, Eran nu och till evig- tid. — Hallelujah!

2) [139] 4— [140] 9—lr) [141] r7) [142] [ 178 ]116 Psalmen.

Tack och lof för hjelp ur dödsnöd.

1Tag älskar HERREN ; Ty han hör min röst, mitt innerliga J bedjande. 2Ja, han har böjt sitt öra till mig; Derföre vill jag åkalla honom i alla mina lifsdagar.

3Dödens snaror omgåfvo mig, och dödsrikets fasor nådde mig; jag kom i nöd och var bedröfvad. 4Men jag åkallade HERRENS namn: »O Jehovah, rädda min själ!»

5HERREN är nådig och rättfärdig, Och vår Gud är en förbarmare. 6HERREN bevarar de enfaldiga; Då jag- var i mitt elände, kom han mig till hjelp.

7Vänd nu åter, min själ, till din hviloharnn; Ty HER- REN gör dig godt. 8]a, du har frälst min själ från död; Mitt öga från tårar, Min fot från fall.

9Jag skall vandra inför HERRENS anlete I de lef- vandes land. 10Det tror jag fast, måste jag än säga: »Jag är svårligen plågad.»

11[Jag sade, jag, uti min ängslan: »Alla menniskor äro lögnaktiga»? — 12Huru skall jag vedergälla HERREN för alla hans välgerningar emot mig?

13Jag vill taga frälsningens bägare, Och högt förkunna HERRENS namn. 14Mina löften till HERREN vill jag betala Inför, ja inför hans hela folks åsyn.

15Dyrt aktad i HERRENS ögon Är hans frommas död. 16O Jehovah, jag är din tjenare, din tjenarinnas son; Du har lossat mina band.

I7Jag vill offra åt dig tackoffer, Och högt förkunna HERRENS namn. l8Mina löften till HERREN vill jag betala Inför, ja inför hela hans folks åsyn 19I gårdarna till HERRENS hus; Midt i dig, Jerusalem. — Hallelujah!

117 Psalmen.

Uppfordran till Guds lof.

1Lofven HERREN, alla folk; Prisen honom, alla folk- -L* slag. 2Ty väldig öfver oss är hans nåd; Och HER- RENS sanning varar i evighet. — Hallelujah!

3) [143] 5) [144] 7) [145] 8) [146]

9) [147] IO) [148] I]t) [149] I4) [150] IS) [151] [ 179 ]118 Psalmen.,

Vexelsång vid det nya templets invigning efter återkomsten från ttabel.

1"Tacken HERRENty han är god; Ty hans nåd varar ' evinnerligen. 2Så säge Israel, Ty hans nåd varar evinnerligen. 3Så säge Arons hus, Ty hans nåd varar evinnerligen. 4Så säge de som frukta HERREN, Ty hans nåd varar evinnerligen.

5I nöden åkallade jag HERREN; Och HERREN svarade mig och förde mig ut på fria fältet. 6HERREN är med mig, Derföre fruktar jag icke; hvacl kunna men- niskor göra mig? 7HERREN är med mig och hjelper mig, Derföre skall jag se min lust på mina hatare.

8Bättre är att taga sin tillflykt till HERREN, Än att förtrösta på menniskor. 9Bättre är att taga sin tillflykt till HERREN, Än att förlita sig på furstar. 10Må alla hednafolk kringhvärfva mig — I HERRENS namn skall jag förgöra dem för visst.

11Må de kringhvärfva mig på alla sidor — I HER- RENS namn skall jag förgöra dem för visst. 12Må de kringhvärfva mig såsom bin — Slockna skola de såsom eld af törnbuskar; 1 HERRENS namn skall jag förgöra dem för visst. 13I hafven stött, ja stött mig, på det jag skulle falla, Men HERREN hafver hulpit mig.

14Min styrka och min lofsång är HERREN, Och han vardt för mig till frälsning. 15Högt skallar jubel- och frälsningsropet i de rättfärdigas hyddor: 16»HERRENS högra hand har utfört storverk; HERRENS högra hand är upp- höjd; HERRENS högra hand har utfört storverk.»

17Jag skall icke clö, utan lefva, Och förtälja HERRENS gerningar. 18HERREN har tuktat mig strängt, Men han har icke öfverlemnat mig åt döden. — 19Upplåten för mig rättfärdighetens portar, Att jag må ingå genom dem och tacka HERREN.

20»Detta är HERRENS port; De rättfärdiga må ingå genom den.»

x) [152] 2—4) [153] 6) [154] 7) [155] 8) [156] 9) [157]

I2) [158] I4) [159] 15> [160] l8) [161] I9). [162] [ 180 ]21Jag tackar dig, att du hafver bönhört mig, Och blef för mig till frälsning. 22Den stenen, som byggningsmännen förkastade, Ar vorden till en hörnsten. 23Af HERREN har detta skett, Och det är underbart i våra ögon.

24Detta är den dag, som HERREN hafver gjort; Må vi på honom jubla och fröjdas. 25O Jehovah, fräls! O Jehovah, låt väl gå!

26»Välsignad vare den, som kommer här, i HERREDS namn! I/i välsigna eder från HERREDS hus». . . .

27HERREN är Gud, och han late sitt ljus lysa öfver oss; Binden festoffren med tågen ända till hornen af altaret. 28Min Gud är du, och jag tackar dig; Min Gud, jag upphöjer ditt lof. 29Tacken HERREN, ty han är god; Ty hans nåd varar evinner/igen.

119 Psalmen.

Guds ords härliga nytta.

Aleph.[not 3]

1Saliga äro de, som vandra sin väg ostraffligt; De, som ^ vandra efter HERRENS lag. 2Saliga äro de, som akta på hans vittnesbörd; De, som söka honom af allt hjerta. 3De begå ingen orättfärdighet; Ty de vandra på hans vägar.

4Du hafver gifvit dina föreskrifter, På det de skola hållas granneligen. 5O, att mina vägar måtte styras så, Att jag håller dina stadgar! 6Då skall jag icke blygas, När jag ser på alla dina befallningar.

7Jag tackar dig med ett hjerta utan falskhet, Att jag har fått lära din rättfärdighets rätter. 8Dina stadgar vill jag hålla; Öfvergif mig icke helt och hållet.

Beth.

9Huru skall en yngling vandra sin stig utan fläck: När han håller sig efter ditt ord. 10Af hela mitt hjerta

21i [163] 22) [164]

26) [165] 2) [166] [ 181 ]frågar jag efter dig; Låt mig ej gå vilse från dina bud. 11I mitt hjerta har jag gömt hvad du har sagt, Att jag ej skall synda emot dig.

12Välsignad vare du, Jehovah; Lär mig dina stadgar, 13Med mina läppar förtäljer jag Alla din muns rätter; 14Öfver dina vittnesbörds väg fröjdar jag mig, Såsom öfver all rikedom.

15Dina föreskrifter vill jag begrunda, Och betrakta dina stigar. 16Af dina stadgar vill jag förlusta mig; Aldrig vill jag förgäta ditt ord.

Gimel.

17Gör väl emot din tjenare, att jag må lefva: Så vill jag taga vara på ditt ord. 18Öppna mina ögon, att jag må se — Se allt det underbara i din la£. 19En främling är jag på jorden, Dölj icke dina bud för mig.

20Min själ är uppgifven af längtan Efter dina rätter hvarje stund. 21Du näpser de stolta, Förbannade äro de som färdas vilse från dina bud. 22Tag från mig det hån och förakt, som trycker mig; Ty jag aktar på dina vittnesbörd.

23Äfven furstar sitta och rådslå tillsammans emot mig; Men din tjenare begrundar dina stadgar. 24Ja, dina vittnesbörd äro min förnöjelse; Mina rådgifvare äro de,

Daleth.

25Min själ ligger nere i stoftet, Vederqvick mig efter ditt ord. 26Mina vägar har jag yppat, och du har svarat mig; Lär 111ig dina stadgar. 27Ja, lär mig att förstå dina föreskrifters väg, Att jag må begrunda dina under.

28Min själ är upplöst i mig af grämelse; Upprätta mig efter ditt ord. 29Lät lögnens väg vika från mig, Och benåda mig med din undervisning. 30Sanningens väg har jag utvalt; Dina rätter har jag satt för mina ögon.

31Jag hänger fast vid dina vittnesbörd; Jehovah, lät mig aldrig komma på skam. 32Dina budords väg löper jag, Då du tröstar mitt hjerta.

IX) [167] l6) [168] I9) [169] 20) [170] 2I) [171] ?3) [172] 24) v. 35. 25) [173] [ 182 ]He.

33Lär mig, Jehovah, dina stadgars väg: Så vill jag akta på honom intill änden. 34Undervisa mig, så vill jag akta på din lag; Och taga vara på honom af allt hjerta. 35Led mig på dina budords stig; Ty de äro min lust.

36Böj mitt hjerta till dina vittnesbörd, Och icke till vinningslystnad. 37Vänd mina ögon från att se efter få- fänglighet; Vederkvick mig på dina vägar. 38Ställ inför din tjenares ögon hvad du har talat, På det att man må frukta dig.

39Tag bort den skammen från mig, för hvilken jag grufvar mig;[not 4] Ty goda äro dina rätter. 40Se, jag trängtar efter dina föreskrifter; Vederqvick mig med din rättfär- dighet,

Vav.

41Jvåt din nåds rikedom komma mig till del, o Je- hovah; Din frälsning efter ditt löfte. 42Då skall jag få ord att svara honom, som smädar mig; Ty jag förtröstar på ditt ord. 43Tag icke från min mun sanningens ord för alltid; Ty på dina domar bidar jag.

44Jag vill taga vara på din lag beständigt; Ja, alltid och evinnerligen. 45Låt mig vandra i frihet; Ty jag frågar efter dina föreskrifter. 46Då vill jag tala om dina vittnes- börd inför konungar, Och icke blygas.

47Jag vill hafva min förnöjelse i dina bud; Ty jag älskar dem. 48Jag vill utsträcka mina händer efter dina bud, ty jag älskar dem; Och jag vill begrunda dina stadgar.

Zain.

49Tänk på det ordet till din tjenare, Efter hvilket du hafver låtit mig bida. 50Detta har varit min tröst i mitt elände; Ty ditt tal har vederqvickt mig. 51De stolta drifva sitt begabberi med mig i högsta måtto; Men från din lag har jag icke vikit.

33) [174] 35) [175] 36) [176] 46) [177] 47) [178] 5°) [179] [ 183 ]52I)å jag tänker på dina domar från evärdlig tid, Jehovah, Så varder jag tröstad. 53Jag brinner af harm öfver de ogudaktiga, Som öfvergifva din lag. 54Såsom en musik hafva dina stadgar varit för mig I mitt gäst- herberge.

55Jag tänker under natten på ditt namn, Jehovah; Och vill taga vara på din lag. 56Detta är mitt föresatta mål, Ty jag aktar på dina föreskrifter.

Cheth.

57HERREN är min del — det säger jag För att taga vara på dina ord.[not 5] 58Innerligt af hjertat beder jag dig: Var mig nådig efter ditt löfte. 59Jag tanker öfver mina vägar, Och vill vända mina fötter till dina vittnes- börd.

60Jag skyndar och töfvar ej, Då jag har att taga vara på dina bud. 61De ogudaktigas snaror omgifva mig, Men din lag har jag icke förgätit. 62Midt i natten står jag upp För att tacka dig för dina rättfärdiga rätter.

63Jag är vän med alla, som frukta dig; Och med dem, som taga vara på dina föreskrifter. 64Af din nåd, Jehovah, är jorden full; Lär mig dina stadgar.

Theth.

65Du har gjort godt emot din tjenare Efter ditt ord, o Jehovah. 66Lär mig att hafva rätt urskilning och för- stånd, Ty jag tror på dina bud. 67Förrän jag fick lida, for jag vilse; Men 1111 tager jag vara på hvad du har sagt.

68God är du, och du gör det som är godt: Lär mig dina stadgar. 69De stolta pådikta mig lögn; Men jag aktar af allt hjerta på dina föreskrifter. 70Deras hjerta är känslolöst såsom en fettklump; Men jag har min för- nöjelse i din lag.

57) [180] 62) [181] Ö3) [182] 64) [183] 7°) [184] [ 184 ]71Det har varit goclt för mig att jag fått lida, På det jag skulle lära mig dina stadgar. 72Din muns lag är för mig bättre, Än många tusen stycken guld och silfver.

Jod,

73Dina händer hafva gjort och tillredt mig; Undervisa mig, att jag må lära dina bud. 74Lät dem, som frukta dig, glädjas vid min åsyn; Ty på ditt ord bidar jag.

75Jag vet, o Jehovah, att dina domar äro rättfärdiga allt igenom; Och att du i trohet hafver tuktat mig. 76Kom dock med din nåd och trösta mie. Såsom du hafver lofvat din tjenare. 77Låt din barmhertighet vederfaras mig, att jag må lefva; Ty din lag är min förnöjelse.

78Låt de stolta komma på skam, som falskeligen förtala mig; Ty jag tänker blott på dina föreskrifter. 79Låt deras sinne vändas till mig, som frukta dig; Och som känna dina vittnesbörd. 80Låt mitt hjerta troget hålla sig till dina stadgar, På det jag icke skall komma på skam.

Kaph.

81 A!in själ trängtar efter din frälsning; Efter ditt ord bidar jag. 82Mina ögon tråna efter åsynen af ditt löfte. Under det jag tänker: »När skall du trösta mig?» 83Ty jag är vorden såsom en lägel i rök; Men dina stadgar har jag icke förgätit.

84Huru få äro din tjenares dagar; När skall du låta domen gå öfver mina förföljare? 85De stolta hafva gräft gropar för mig; Ty de vilja icke rätta sig efter din lag. 86Alla dina bud äro sanning; Derföre förfölja de mig utan orsak, men hjelp mig du.

87l)e hade hardt när förgjort mig i landet; Men jag har icke öfvergifvit dina föreskrifter. 88Vederqvick mig efter din nåd, Så vill jag taga vara på din muns vittnesbörd.

7I) [185] 72) [186] 73) [187]

75) V. 67. 76) [188] 77) V. 143 f. 78) V. 85, 86. 8l) [189] 84) [190] [ 185 ]

Lamed.

89Evigt, Jehovah, är ditt ord, Och står fast som himmelen. 90Från slägte till slägte sträcker sig din trofasthet; Du har grundat jorden S£l cltt hon står. 91 Efter dina lagar bestå de[not 6] intill denna dag; Ty alla varelser äro dina tjenare.

92Om icke din lag hade varit min tröst, -Skulle jag hafva varit förgången i mitt elände. 93Till evig tid skall jag icke förgäta dina föreskrifter; Ty genom dem har du vederqvickt mig. 94Din är jag, fräls mig du; Ty jag frågar efter dina föreskrifter.

95l)e ogudaktiga vakta på mig för att förgöra mig, Men jag aktar pa dina v ittnesbörd. 96 p ä allt annat, som är fullkomligt, hafver jag sett en ände; Men ditt bud har ingen gräns.

0 4 ' ' -f >

Mem.

97O, huru kär hafver jag din lag; Dagen igenom tänker jag på honom. 98Dina bud göra mig visare än mina fiender; Ty de stå evigt inför mig. 99Jag är klokare än alla mina lärare; Ty dina vittnesbörd äro ämnet för mitt begrundande.

O

100Jag är förståndigare än de gamla; Ty jag har aktat på dina föreskrifter. 101Jag har hållit mina fötter från alla onda vägar, För att taga vara på ditt ord. 102Jag har icke vikit från dina rätter, Tv du har undervisat mig.

103Huru söta för min gom äro dina tillsägelser; Förmer än honung för min mun äro de. 104Af dina föreO skrifter lär jag att förstå; Derföre har jag hatat alla lögnens vägar.

Nun.

105Ditt ord är mina fötters lykta Och ett ljus på min stig. 106Jag har svurit och jag vill stå fast vid det, Att jag skall taga vara på dina rättfärdiga rätter. 107Men jag är svårligen plågad; Jehovah, vederqvick mig efter ditt ord.

89) [191] 9I) [192] 92) [193] 94) [194] 95) [195] 97) [196] 98) [197]

  • I03) [198] ]°4) [199] I05) [200] [ 186 ]108Låt min muns frivilliga offer täckas dig, o Jehovah;

Och lär mig dina rätter. 109Min själ bär jag ständigt i min hand; Men din lag har jag icke förgätit. 110De ogud- aktiga hafva utlagt för mig snaror; Men från dina före- skrifter har jag ej gått vilse.

111Till evig arfslott har jag fått dina vittnesbörd; Ty de äro mitt hjertas glädje. 112Jag har böjt mitt hjerta till att göra efter dina stadgar. Evigt till min sista stund.

Samech.

113Dem, som halta på båda sidor, hatar jag; Men din lag älskar jag. 114Mitt beskärm och min sköld är du; Efter ditt ord bidar jag. 115Viken från mig, I illgernings- män; Jag vill akta på min Guds bud.

116Uppehåll mig efter ditt löfte, att jag må lefva; Och låt mig icke komma på skam med mitt hopp. 117Stöd mig, att jag må frälsas, Och med lust betrakta dina stadgar ständigt. 118Du föraktar alla dem, som färdas vilse från dina stadgar; Ty idel flärd är det bedrägeri, hvarmed de fara.

119Såsom slagg bortrensar du alla ogudaktiga på jorden; Derföre älskar jag dina vittnesbörd. 120Af förskräckelse för dig ryser mitt kött, Och för dina domar fruktar jag.

Ajin.

121Öfvat hafver jag rätt och rättfärdighet; Gif mig icke till pris åt mina förtryckare. 122Tag dig an din tjenare på det sätt, som länder till hans bästa; Och låt icke de stolta förtrycka mig.

123Mina ögon tråna efter din frälsning, Och efter din rättfärdighets ord. 124Gör med din tjenare efter din nåd, Och lär mig dina stadgar. 125Din tjenare är jag; upplys mig, Att jag må förstå dina vittnesbörd.

126Det är tid för HERREN att handla; Ty de hafva sönderbrutit din lag. 127Så mycket mera älskar jag dina bud; ja, högre än guld och än fint guld. 128Så mycket

Io8) [201] II3) [202] II5) [203] ll6) [204] I20) [205] I25) [206] I28) [207] [ 187 ]mera gifver jag dig rätt i alla dina föreskrifter om allt, Och hatar jag alla lögnens vägar.

Phe.

129Underfulla äro dina vittnesbörd, Derföre aktar min själ på dem. 130Då dina ords dörr upplåtes, sprida de ljus, Och lära de enfaldiga förstånd. 131Jag spärrar upp min mun och flämtar, Så trängtar jag efter dina bud.

132Vänd dig till mig och var mig nådig, Efter ditt sätt emot dem, som älska ditt namn. 133Gör min gång fast genom ditt ord, Och låt ingen synd herska öfver mig. 134Förlossa mig från menniskors förtryck, Så vill jag med lust taga vara på dina föreskrifter.

135Låt ditt anlete lysa öfver din tjenare, Och lär mig dina stadgar. 136Mina ögon utgjuta strömmar af tårar, Derföre att de icke taga vara på din lag.

Zade,

137Rättfärdig är du, o Jehovah, Och rätta äro dina domar. 138Idel rättfärdighet äro dina vittnesbörd, som du har förordnat; Och trofasta i högsta måtto. 139Min nitälskan har förtärt mig, Derföre att mina fiender hafva förgätit dina ord.

140Ditt ord är genomluttradt, Och din tjenare älskar det. 141Jag är ringa och föraktad, Men jag har icke för- gätit dina föreskrifter. 142Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet, Och din lag är idel sanning.

143Nöd och trängsel hafva drabbat mig, Men dina bud äro min lust. 144Dina vittnesbörds rättfärdighet be- står evinnerligen; Öppna mitt förstånds öga, att jag må lefva.

Qof.

145Jag åkallar dig af allt hjerta, svara mig, o Jehovah; Så vill jag akta på dina stadgar. 146Jag åkallar dig; fräls mig, Så vill jag med lust taga vara på dina vittnes- börd.

I3°) [208] I37) [209] I39) [210] I4°) [211] [ 188 ]147Redan innan dagen gryr, höjer jag mitt bönerop; Och bidar efter ditt ord. 148Med öppna ögon möter jag nattens vakter, Begrundande hvad du har sagt. 149Hör min röst efter din nåd; Jehovah, vederqvick mig efter dina rätter.

150Nära mig äro de, som hafva ondt mot mig i sinnet; Från din lag hafva de vikit fjerran. 151Nära är du ock, o Jehovah, Och alla dina bud äro sanning. 152Länge sedan har jag förstått af dina vittnesbörd, Att du hafver grundat dem för evig tid.

Resch,

i

153Se till mitt elände och rädda mig, Ty din lag har jag icke förgätit. 154Utför min sak och förlossa mig; Vederqvick mig efter ditt löfte. 155Fjerran från de ogud- aktiga är frälsningen; Ty de fråga icke efter dina stadgar.

156Din barmhertighet är stor, o Jehovah; Vederqvick mig efter dina rätter. 157Mina förföljare och mina mot- ståndare äro många, Men jag viker icke från dina vittnes- börd. 158Så ofta jag ser de affälliga, vätnjes jag; Ty de taga icke vara på dina tillsägelser.

159Se deruppå, att jag älskar dina föreskrifter; Jehovah, vederqvick mig efter din nåd. 160Summan af ditt ord är sanning, Och alla din rättfärdighets rätter bestå evinner- ligen.

Sin, Schin.

161Furstar förfölja mig oskyldigt; Men för dina ord bäfvar mitt hjerta. 162Jag fröjdar mig öfver ditt ord, Lik den som har funnit ett stort byte. 163A11 lögn hatar och afskyr jag, Men din lag älskar jag.

164Sju gånger om dagen prisar jag dig För dina rätt- färdiga rätter. 165Stor frid hafva de som älska din lag. Och inga stötestenar gifvas för dem. 166Jag väntar efter din frälsning, Jehovah; Och jag gör efter dina bud.

167Min själ tager vara på dina vittnesbörd, Och jag- älskar dem storligen. 168Jag tager vara på dina före- skrifter och på dina vittnesbörd; Ty alla mina vägar äro inför din åsyn.

I4?) [212] I48) [213] l6°) [214] l65) [215] l66) [216] [ 189 ]

Tav.

169Låt mitt bönerop komma inför ditt anlete, o Jehovah; Undervisa mig efter ditt ord. 170Må mitt bedjande tränga till ditt anlete; Efter ditt löfte rädda mig du. 171Mina läppar skola utströmma ditt lof; Ty du lär mig dina stadgar.

172Min tunga skall genljuda af ditt ord; Ty alla dina bud äro rättfärdiga. 173Låt din hand komma till min hjelp; Ty dina föreskrifter har jag utvalt. 174Jag trängtar efter din frälsning, o Jehovah; Och din lag är min förnöjelse.

175Låt min själ lefva och lofva dig; Och dina domar vara min hjelp. 176Går jag vilse likt ett borttappadt får, så sök din tjenare; Ty dina bud har jag icke förgätit.[217]


120 Psalmen.

Emot falska tungor.

1En »trappstegssång».

Till HERREN ropar jag i min nöd; Jag ropar och tror, att han skall svara mig. 2Jehovah, fräls min själ från falska läppar; Från en svekfull tunga.

3Hvad gifver hon dig och hvad skänker hon dig i rikt mått, Den svekfulla tungan?[218] 4Skarpa pilar skjutna af en krigares hand, Med glödkol af ginstbusken.[219]

5Ack ve mig, ty jag vistas som en främling i Meseks land; Jag bor bland Kedars tält.[220] 6Långt har det varit för min själ att bo Tillsammans med dem, som hata friden.

7Jag älskar frid; men då jag vill tala, Vända de det till strid.


121 Psalmen.

Herren såsom Israels väktare.

1En »trappstegssång».

Jag lyfter mina ögon upp till bergen; Hvarifrån skall min hjelp komma?[221] 2Min hjelp den kommer från HERREN, Som har gjort himmel och jord.[222]

[ 190 ]3Han skall icke låta din fot vackla; Din väktare, han slumrar icke. 4Se, Israels väktare, han slumrar ej och sofver ej.

5HERREN är din väktare, HERREN är ditt skygd vid din högra sida. 6Om dagen skall solen icke skada dig, Ej heller månen om natten.

7HERREN skall bevara dig från allt ondt, Han skall bevara din själ. 8HERREN skall bevara din utgång och din ingång, Från nu och till evig tid.

122 Psalmen.

Afskedssång till Jerusalem.

1En »trappstegssång», efter David.

J"ag fröjdade mig, då de sade till mig: Låtom oss vandra till HERRENS hus. 2Våra fötter hafva nu fått stå I dina portar, Jerusalem!

3Jerusalem, det (åter) uppbyggda, Är såsom den väl- inrättade staden var, 4Dit stammarne, HERRENS stammar, drogo upp — så var lag för Israel — För att prisa HERRENS namn. 5Ty der voro troner uppsatta för att sitta till doms, Tronerna för Davids hus.

6Önsken Jerusalem frid; Må det gå dem väl, som älska dig. 7Må frid råda inom dina murar, Och trygg- het i dina palatser. — 8Ja, för mina bröders och för mina vänners skull Vill jag tillsäga dig frid; 9För HERRENS, vår Guds, hus' skull Vill jag söka ditt bästa.

123 Psalmen.

Bönerop från en tid af stor nationell förödmjukelse och förnedring.

1 »Trappstegs sång».

Till dig upplyfter jag mina ögon, Du som bor i himmelen.

2Se, såsom tjenarnes ögon på sina herrars vink, Såsom en tjenarinnas ögon på sin husfrus vink: Så se våra ögon efter HERREN vår Gud, Till dess han varder oss nådig. ^

3) [223] 5) [224] 8) [225] x) [226] 3) [227]

4) [228] 5) [229] 6) [230]

2) [231] [ 191 ]3Var oss nådig, o Jehovah, var oss nådig; Ty vi hafva rikligen blifvit mättade med förakt. 4Ja, i rikt mått har vår själ blifvit mättad Med de säkras begabberi, Med de högmodigas förakt.

124 Psalmen.

Tacksägelse för befrielse från verldsfolkens tyranni.

1En »trappstegssång» efter David.

Om 11 KR REN icke hade stått på vår sida — Så säge Israel — 2Om HERREN icke hade stått på vår sida, När menniskor reste sig mot oss: 3Då hade de uppslukat oss lefvande I sin vrede, när den upplågade emot oss.

41 a, då hade vattnet fördränkt oss, Vattenfloden gått öfver vårt hufvud; 5Då hade de gått öfver vår själ, de vilda vattenböljorna. 6Men välsignad vare HERREN, som icke har gifvit oss Till byte åt deras tänder.

7Vår själ är undsluppen Såsom en fågel ur fågelfän- gaivns snara; Snaran är söndersliten, Och vi hafva blifvit fria. 8Vår hjelp är i HERRENS namn, Som har gjort himmel och jord.

125 Psalmen.

Herren beskyddar sitt folk.

1En »trappstegssång».

Dr som förtrösta på HERREN, de äro såsom Zions berg, som icke vacklar, Utan står fast till evig tid. 2Jerusalem är omgifvet af berg: Så omhägnar HER- REN sitt folk från nu och till evig tid. 3Ty icke skall ogudaktighetens spira förblifva rådande öfver de rättfärdigas arfslott: På det icke de rättfärdiga skola utsträcka sina händer till orättfärdighet.

[232]

3) [233] 4) [234] 8) [235]

l) [236] 2) [237] 3) [238] [ 192 ]4Gör väl, o Jehovah, emot de goda; Emot dem, som hafva- rättsinniga hjertan. 5Men dem som afvika och slingra sig med sina stigar, Dem låte HERREN försvinna med ogerningsmännen. Frid öfver Israel!

126 Psalmen.

Del fångna Zions förlossning.

o o

1En »trappstegssång».

VT är HERREN förde åter Zions hemkomna, Då voro vi ^ såsom drömmande. 2Då uppfyldes vår mun af löje, Och vår tunga af jubel. Då sade man bland hednafolken: »HERREN hafver gjort stora ting med dem.»

3Ja, HERREN hafver gjort stora ting med oss; Der- öfver äro vi glada. 4Låt, o Jehovah, vår fångenskap taga en ände, Såsom regnbäckarne i södern.

5De, som så med tårar, Skola uppskära med jubel. 6De gå åstad och bära gråtande Sin säd till såning; De skola komma igen med jubel. Bärande på sina kärfvar.

127 Psalmen,

Barn en gåfva af Herren, från hvilken all välsignelse kommer.

1En »trappstegssång» af Salomo.

Om HERREN icke bygger huset, Så arbeta de fåfängt, som derpå bygga. Om HERREN icke vaktar staden, Så vakar väktaren fåfängt.

2Fåfängt är, att I tidigt uppståii, Och gån sent till hvila, För att äta eder mödas bröd. Detsamma gifver han sina vänner, medan de sofva.

3Se, barn äro en HERRENS gåfva; Lifsfrukt en be- löning. 4Såsom pilar i en hjeltes hand, Så äro söner, som man har födt i unga åren.

5) [239]

T) [240] 2) [241] 4) [242] 5) [243]

skola icke komma på skam, Då de utföra sin talan mot sina fiender i porten.

128 Psalmen.

Välsignelsen som följer med Herrens fruklan.

1En »trappstegssång».

Oäll en hvar, som fruktar HERREN; Som vandrar på hans vägar! 2Frukten af dina händers arbete skall du få njuta; Säll är du och väl dig.

3Din hustru skall vara såsom en fruktbärande vinstock Inne i ditt hus; Dina barn stå såsom olivtelningar Om- kring ditt bord. — 4Se så, ja så varder den man väl- signad, Som fruktar HERREN.

5HERREN skall välsigna dig från Zion; Och du skall få se din lust på Jerusalems välgång I alla dina lifsdagar; 6Och du skall få se barn af dina barn. Frid öfver Israel!

129 Psalmen.

Fruktlösheten af hednaverldens anfall emot Zion.

1En »trappstegssång».

T^e hafva trängt mig svårligen allt ifrån min ungdom — U Så säge Israel — 2De hafva trängt mig svårligen allt ifrån min ungdom; Men de hafva icke blifvit mig öfver- mäktiga. 3På min rygg hafva plöjare plöjt, Och utdragit sina långa fåror; 4Men HERREN är rättfärdig, Han har sönderhuggit de ogudaktigas band.

5Med skam skola de rygga tillbaka, Alla som hata Zion. 6Dr skola varda såsom gräset på taken, Som förtorkar, innan det hunnit skjuta upp. 7Och ingen skördeman fyller med det sin hand, Och inga kärfbindare sin famn. 8Och inga, som gå förbi, säga: »HERRENS välsignelse vare öfver eder!* — »Vi välsigna eder tillbaka i HERRENS namn».

') [247] 5) [248] 6) [249] l) [250] 6) [251] 8) [252] [ 194 ]130 Psalmen.

Bön om syndaförlåtelse. — Den sjette af de s. k. Botpsalmerna.

1En »trappstegssång».

Ur djupen ropar jag till dig, Jehovah. 2O Herre, hör min röst; Låt dina öron akta på rösten af mitt bedjande. 3Om du, Jehovah, vill tillräkna synderna: Herre, hvem kan då blifva beståndande? 4Men hos dig är förlåtelse, På det man skall frukta dig.

5Jag hoppas på HERREN, min själ hoppas; Och på hans ord bidar jag. 6Min själ bidar efter HERREN, Mer än väktarne efter morgonen; Ja, än väktarne efter morgonen.

7Bida, Israel, efter HERREN; Ty hos HERREN är fullt af nåd, Och rikedom af förlossning finnes hos honom. 8Och han, ja han skall förlossa Israel Från alla dess synder.

131 Psalmen.

Konung Davids sinnelag såsom ett mönster för alla sanna israeliter.

1En »trappstegssång» af David.

Jehovah, mitt hjerta är icke högmodigt, eller mina ögon stolta; Och jag umgås icke med det, som är för stort och för högt för mig.

2Eör visso, jag har lugnat och stillat min själ, lika- som ett afvandt barn hos sin moder; Likasom det afvanda barnet är min själ i mig.

3Bida så, Israel, efter HERREN Från nu och till evig tid!

132 Psalmen.

Sång vid eller med afseende på invigningen af Salomos tempel.

Jemf. 2 Krön. 6: 41 f.

1En »trappstegssång».

Tänk, o Jehovah, på David Och allt hans arbete och möda: 2Huru han svor denna ed inför HERREN, Lof-

J) [253] 3) [254] 4) [255]

7) [256] 8) [257]

  • ) [258] [ 195 ]vade den Starke i Jakob: 3»Jag vill icke ingå i mitt husliga

t.jäJl, Icke bestiga mitt hvilolägers bädd, 4Icke unna mina ögon någon sömn, Och mina ögonlock någon blund: 5Till dess jag finner ett rum åt HERREN, En värdig boning åt den Starke i Jakob.»

6Se, vi hörde om den i Ephrata; Vi funno den på Jaars fält. 7Lätom oss ingå i hans boning, Tillbedja för hans fotapall! — 8Stå upp, Jehovah, för att gå till ditt hvilorum, Du och din makts ark. 9Må dina prester kläda sig i rättfärdighet. Och dina fromma jubla.

10För Davids, din tjenares skull Visa icke tillbaka din Smordes anlete! — 11HERREN hafver svurit David en säker ed, som han icke skall rygga: »Af ditt lifs frukt skall jag taga och sätta på din tron. 120m dina söner taga vara På mitt förbund, Och mina vittnesbörd, som jag skall lära dem: Så skola äfven deras söner till evig tid sitta på din tron.»

13Ja, HERREN har utvalt Zion, Han har haft lust till att der taga sin boning. —- 14»Detta är min hvilostad till evig tid; Här vill jag bo, ty jag har lust till detta ställe. 15Dess näringsförråd skall jag rikt välsigna, Dess fattiga skall jag mätta med bröd. 16Dess prester skall jag kläda med frälsning, Och de fromma der skola jubla högt.

17J)er skall jag låta uppväxa ett horn åt David, Der har jag tillredt en lampa åt min Smorde. {{vers|132|18Hans fiender skall jag hölja med skam, Och hans krona skall på honom 1 )lomstra.»

133 Psalmen.

Den rätta brödragemenskapens lof.

1En »trappstegssång» af David.

Se, huru godt och ljufligt det är, Att bröder äfven bo tillsammans.

2Det är såsom den ädla smörjelseoljan på hufvudet, Som nedflyter till skägget, till Arons skägg; Som nedflyter till fållen af hans klädnad.

5) [259] 6) [260] 8) [261] Ir)

[262] I4) [263] I5) [264] >.

l6) [265] I?) [266]

z) [267] 2) [268] [ 196 ]3Det är såsom en Hermonsdagg, som nedfaller på Zionsbergen. Ty der har HERREN förordnat om sin väl- signelse: Lif till evig tid.

134 Psalmen,

Menighetens afskecl till presterna i templet och deras svar derpå vid

dagens slut.

1En »trappstegssång».

Ce, välsignen HERREN, I alla HERRENS tjenare, Som ^ stån och tjenen i HERRENS hus under natten. 2Upp- lyften edra händer till helgedomen, Och välsignen HE^RREN.

3HERREN välsigne dig från Zion, Han som har gjort himmel och jord.

135 Psalmen,

Uppmaning till Israel att lofva Gud för hans välgerningar emot det

såsom sitt egendomsfolk.

1 TTallelujah! — Lofven HERRENS namn; Lofven det, I Al HERRENS tjenare, 2Som stån i HERRENS hus, I gårdarne af vår Guds hus. 3Lofven HERREN, ty HERREN är god; Lofsjungen hans namn, ty det är ljufligt.

4Ty HERREN har utvalt åt sig Jakob, Han har utvalt Israel till sitt egendomsfolk. 5Ty erfarit hafver jag, att HERREN är stor, Och vår Herre förmer än alla gudar. 6Allt hvad HERREN vill, det gör han, I himmelen och på jorden, I hafven och i alla djup.

7Han bjuder moln uppstiga från jordens ände, och låter det blixtra och regna med hvartannat; Han utför vinden ur sina förvaringsrum. 8Han är den, som slog allt först- födt i Egypten, Erån menniskorna ända till boskapen; 9Som sände ut tecken och under midt i ditt land, Egypten, Emot Pharao och alla hans tjenare.

10Han är den som slog stora folk, Och dödade mäktiga konungar: 11Sihon, Amoreernas konung, Och Og,

[273] 5) [274] 6) [275] 7) [276] 8) [277] 9) [278] ") [279] [ 197 ]Basans konung, Och alla Kanaans konungariken; 120ch gaf

deras land till en arfvedel, Till en arfvedel åt sitt folk Israel.


13Jehovah, ditt namn består evinnerligen; Din åminnelse,

0 Jehovah, från slägte till slägte. 14Ty HERREN utför sitt folks sak, Och förbarmar sig öfver sina tjenare. 15Men hedna- folkens afgudar äro silfver och guld, Ett menniskohänders verk.

16De hafva mun, och tala icke; De hafva ögon och se icke; 17De hafva öron, och höra ej; Och ingen ande är i deras mun. 18Lika dem äro deras tillverkare; Ar hvar och en, som förtröstar på dem.

19Israels hus, välsignen HERREN; Arons hus, väl- signen HERREN. 20Levis hus, välsignen HERREN; I, som frukten HERREN, välsignen HERREN. 21 Välsignad vare HERREN från Zion; Vare han, som bor i Jerusalem! — Hallelujah!

136 Psalmen.

Tacksägelse till Gud för hans verk i skapelsen och vägar med sitt

egendomsfolk.

1 HPacken HERREN, ty han är god,

A Ty hans nåd varar evinnerligen. 2Tacken gudarnes Gud,

Ty hans nåd varar evinnerligen. 3Tacken herrarnes Herre,

Ty hans nåd varar evinnerligen. 4Tacken honom, som allena gör stora under;

Ty hans nåd varar evinnerligen: 5Honom, som har gjort himmelen med förstånd;

Ty hans nåd varar evinnerligen: 6Honom, som har utsträckt jorden öfver vattnet,

Ty hans nåd varar evinnerligen: 7Honom, som har gjort de stora ljusen,

Ty hans nåd varar evinnerligen: 8Solen till att regera öfver dagen, Ty hans nåd varar evinnerligen: 9Månen och stjernorna till att regera öfver natten, Ty hans nåd varar evinnerligen:

I2) [280] I3) [281] I4) [282] I5) [283] I9) [284]

J) [285] 2) [286] 3) [287] 4) [288] 5—9) [289] [ 198 ]10Honom, som slog Egyptierna i deras förstfödda;

Ty hans nåd varar evinnerligen: 11Och förde Israel midt ur deras land, Ty hans nåd varar evinnerligen:


12Med väldig hand och utsträckt arm,

Ty hans nåd varar evinnerligen: 13Hono 111 ? S om K löf Tånghafvet i tu,

Ty hans nåd varar evinnerligen: 14Och lät Israel gå midt genom det,

Ty hans nåd varar evinnerligen: 15Och störtade Pharao och hans här i Tånghafvet,

Ty hans nåd varar evinnerligen: 16Honom, som ledde sitt folk genom öknen,

/ O /

Ty hans nåd varar evinnerligen: 17Honom, som slog stora konungar,

Ty hans nåd varar evinnerligen: 18Och dödade väldiga konungar,

Ty hans nåd varar evinnerligen: 19Sihon, Amoreernas konung,

Ty hans nåd varar evinnerligen: 20Och Og, Basans konung,

Ty hans nåd varar evinnerligen: 21Och gaf deras land till en arfvedel,

Ty hans nåd varar evinnerligen: 22Till en arfvedel åt Israel, sin tjenare,

Ty hans nåd varar evinnerligen: 23Honom, som tänkte på oss i vår förnedring,

Ty hans nåd varar evinnerligen: 24Och förlossade oss ur våra fienders våld,

Ty hans nåd varar evinnerligen: 25Honom, som gifver mat åt allt kött,

Ty hans nåd varar evinnerligen. 26Ja, tacken himmelens Gud,

Ty hans nåd varar evinnerligen!

137 Psalmen.

Återblick på tillståndet under fångenskapen i Babel.

1icl Babels elfvar, der sutto vi och greto, Då vi tänkte V på Zion. 2I pilträden, som der voro, upphängde vi

10—I5) [290] Iö) [291]

[292] 23) [293] 25) [294] [ 199 ]våra zittror, 3Då de som fört oss fångna, båclo oss sjunga af våra sånger Och våra plågare tillsade oss att vara glada: »Sjungen för oss en af Zions sånger»!

4Huru skulle vi kunna sjunga en HERRENS sång I främmande land? — 5Om jag förgäter dig, Jerusalem, Så må min högra hand förgäta att göra sin tjenst. 6Min tunga lade vid min gom, Den stund jag upphör att tänka på dig; Den stund jag icke sätter Jerusalem Öfver allt, som fröjdar mig!

7Tänk, o Jehovah, på Edoms barn, För hvad de gjorde på Jerusalems dag: Huru de sade: »Rifven ned, rifven ned ända till grunden.» — 8Babels dotter, dömd till ödeläg- gelse! Säll den, som vedergäller dig I fullt mått för hvad du har tillfogat oss. 9Säll den, som tager dina späda barn, Och krossar dem mot klippan!

138 Psalmen.

Davids tankar vid mottagandet af löftet om det eviga konungadÖmet

o o o

på Zion (2 Sam. 7: 17 — 29).

1Af David.

Jag vill tacka dig af hela mitt hjerta, Jag vill träda inför dig, o Gud, och lofsjunga dig. 2Jag vill tillbedja inför ditt heliga tempel Och prisa ditt namn för din nåd

och sanning. Ty stort öfver allt hvad ditt namn utsäger, • •

Ar det löfte, som du har gifvit mig.

3Den dagen, då jag åkallade, svarade du mig; Du gaf mig friskt mod, och min själ blef uppfyld af styrka. 4Alla jordens konungar skola prisa dig, o Jehovah, Då de få höra din muns ord; 5Och de skola sjunga om HERRENS vägar, Huru stor HERRENS härlighet är. 6Ty HERREN är hög, men ser till den som är ringa; Och den högmodige känner han, och står fjerran.

7Då jag vandrar omgifven af trångmål, gör du mig lefvande. Mot mina fienders vrede kommer du mig till

4) [295] 5) [296] 8) [297]

9) [298]

2) [299] 4) [300] 5) [301] 6) [302] 7) [303] [ 200 ]hjelp med din hand, Och din högra hand frälser mig, 8HERREN skall fullborda sitt verk för mig; Ja, Jehovah, din nåd varar evinnerligen. Dina händers verk skall och må du icke lemna ogjordt.

139 Psalmen.

Den frommes bön, vid tanken på Guds närhet och allvetenhet.

1För sångmästaren; af David, en psalm.

Jehovah, du utransakar mig och känner mig; 2Du känner mig, då jag sitter och då jag uppstår; Du förstår mina tankar fjerran.

3Då jag går och då jag ligger, utforskar du mig; Och med alla mina vägar är du förtrogen. 4Ja, intet ord är på min tunga, Utan att du, se du, Jehovah, redan vet det allt.

5På alla sidor omsluter du mig, Och håller du mig uti din hand. 6Obegripligt för mig är ett sådant vetande; Det är så högt, att jag ej kan fatta det.

7Hvart skall jag gå för din Ande, Och hvart skall jag fly för ditt anlete? 8Stege jag upp i himmelen, så är du der; Bäddade jag åt mig i afgrunden, så är du ock der.

9Toge jag morgonrodnadens vingar, Ville jag göra mig en boning vid hafvets yttersta gräns: 10Så skulle äfven der din hand leda mig, Och din högra hand fatta mig.

11CSade jag: Må idel mörker omhölja mig, Och ljuset blifva till natt omkring mig: 12Så är mörkret sjelft icke mörker för dig, Och natten ljus såsom dagen — Så äro mörkret och ljuset ett för dig.

13Du har skapat mina njurar; Du väfde mig tillsamman i min moders lif. 14Jag tackar dig, att jag så underbart i högsta måtto har blifvit danad; Ja, underbara äro dina verk, Det erkänner min själ för visst.

15Min varelse var för dig icke förborgad, då jag danades i det fördolda; Då jag virkades i jordens innan- dömen. 16Då jag var ett foster, sågo dina ögon mig; Och

8) [304]

J) [305] 2) [306] 3) [307] 8) [308] I3) [309] x~4) [310] l6) [311] [ 201 ]i din bok uppskrefvos de alla — Alla mina dagar, som voro utstakade; och bland dem en för det.

17Huru kostbara äro för mig dina tankar, o Gud; Huru väldig, då de läggas tillsamman, deras summa! 18Ville jag räkna dem, så äro de flera än sandkornen; Beständigt från det jag vaknar, umgås jag med dig.

19att du, Gud, ville döda den ogudaktige, Och blodsmenniskorna — Bort med eder ifrån mig! — 20Som tala om dig med ondt i sinnet; Som upphäfva sin röst för att ljuga emot dig!

21Skulle jag icke hata dem, som hata dig, Jehovah: Och hysa leda till dem, som uppresa sig mot dig? 22Jag- hatar dem med ett grundligt hat; Såsom fiender gälla de för nw.

O

23Utransaka mig, Gud, och utforska mitt hjerta; Prof va mig och förnim mina tankar. 24Och se till, om jag är stadd på en ond väg; Och led mig på den eviga vägen„

140 Psalmen.

1

Konung Davids tankar under tid af inhemskt uppror.

1För sångmästaren; en psalm af David.

2Tl^räls mig, Jehovah, från onda menniskor; För vålcls- A menniskorna skydda mig. 3Ty de tänka ondt i sitt

sinne, Och hålla på dagen igenom med att uppväcka strid. 4De hvässa sin tunga såsom en orm, Och huggorms- gift är under deras läppar. Selah.

5Bevara mig, Jehovah, från att komma i de ogudaktigas händer; Beskydda mig för våldsmenniskorna, Som vilja bringa mina fötter på fall. 6Ty högmodiga menniskor ut- lägga för mig snaror och fallrep; De utbreda ett nät ut- efter min stig, Och sätta ut sina giller för mig (Selah). 7Men jag säger till HERREN: min Gud är du; Lyssna till ljudet af mitt bönerop.

8Jehovah, alla herrars Herre, min starka hjelp; Du, som har varit skyddshjelmen på mitt hufvud, den dag jag rustat mig till strid! 9Gif icke, Jehovah, de ogudaktiga

I7) [312] 2I) [313] 23) [314]

6) [315] 7) [316] [ 202 ]hvad de begära. Och tillstäd icke, att deras onda anslag lyckas. Då de uppresa (Selah) 10sitt hufvud på alla sidor omringande mig, Må den ofärd, som deras läppar stiftat, hölja öfver dem. 11Ja, mä eldsglöd regna öfver dem; Må de störtas i elden, I hafvets djup, så att de aldrig mera uppstå.

12En ond tunga skall icke hafva fast bestånd i landet; Det onda skall jaga efter våldets man med stormsteg. 13Men jag vet, att HERREN skall utföra den betrycktes sak, Och skaffa de nödlidande rättvisa. 14Ja, de rättfärdiga skola prisa ditt namn; De rättsinniga skola bo inför ditt anlete.

141 Psalmen.

Ett motstycke till den föregående Psalmen.

1En psalm af David.

Jehovah, jag åkallar dig, o skynda till min hjelp; Lyssna till min röst, då jag ropar till dig. 2Låt min bön gälla för dig såsom ett rökoffer, Mina händers upplyftande såsom ett aftonspisoffer.

3Sätt, Jehovah, en vakt för min mun, En säkerhetsvakt för mina läppars dörr. 4Vänd icke mitt hjerta till något som är ondt, För att öfva ogudaktighetens gerningar med höga ogerningsmän.

Jag vill icke smaka af deras läckerheter; 5 6Må den rättfärdige i stället slå mig kärleksfullt, och visa mig till rätta. Det är olja för hufvudet, som mitt hufvud ej må vägra.

Ty ännu en tid, så skall min bön uppfyllas, Och deras anförare genom sina egna missdåd krossas mot klippväggarna. Och då skall man höra på mina ord, och finna dem ljufliga.

7Såsom när man plöjer och ristar fåror i jorden, Så ligga våra ben kringströdda vid dödsrikets rand. 8Ty till dig, Jehovah, Herren öfver allt, skåda mina ögon; Hos dig tager jag min tillflykt, gif ej till spillo min själ.

9Bevara mig för den snaras försåt, som de hafva ut- lagt för mig, Och för ogerningsmännens giller. 10Må de

I0) [317] ") [318] I3) [319]

2) [320] 3) [321] 4) [322] 5) [323] 8) [324] IO) [325] [ 203 ]ogudaktiga sjelfva fastna i sina nät, Och jag komma undan med detsamma.

142 Psalmen.

1En betraktelse af David, en bön, då han var i kulan.

2Tag höjer min röst till HERREN och ropar, Jag höjer J min röst till HERREN och beder. 3Jag utgjuter inför honom min klagan, Jag yppar för honom min nöd. 4Dä min ande försmäktar i mig, Så är du den som känner till min sti°\

På den väg, der jag skall gå, Hafva de lagt ut snaror för mig. 5Skåda till höger och se, huru slätt ingen är som kännes vid mig; Ja, ingen tillflykt gifves för mig, ingen är som frågar efter min själ. 6Men jag skriar till dig, Jehovah; jag säger: Du är min tillflykt; Min del i de lef- vandes land.

7Akta på mitt bönerop, ty min kraft är ute; Fräls mig från mina förföljare, ty de äro mig öfvermäktiga. 8Utför ur fängelset min själ, Att de rättfärdiga må prisa ditt namn; Må triumfera och berömma sig af mig, Då du £ör väl mot mig.

143 Psalmen.

Klagopsalm i anledning af yttre och inre nöd.

Den sjunde af de s. k. Botpsalmerna.

1En psalm af David.

Jehovah, hör min bön, lyssna till mitt bedjande för din trofasthets skull; Bönhör mig för din rättfärdighets skull. 2Och gå icke till doms med din tjenare, Ty för dig är ingen lefvande rättfärdig.

3Ty fienden förföljer min själ; Han har förtrampat och slagit till jorden mitt lif; Han har lagt mig i mörker så- som de döda för evigt. 4Och min ande försmäktar i mig; Mitt hjerta i mitt bröst är betaget af ångest.

5) [329] 6) [330] 7) [331]

2j [332] 3) [333]

4) [334] [ 204 ]5Jag tänker på de forna dagar; Jag eftersinnar alla dina gerningar; Jag begrundar dina händers verk. 6Jag uträcker mina händer till dig; Min själ trängtar efter dig såsom en törstig jord. Selah.

7Bönhör mig snarligen, Jehovah, ty min ande förtvinar; Fördölj icke ditt anlete för mig, Sä att jag varder lik dem, som nedsjunka i grafven. 8Låt morgonen randas, att jag förnimmer din nåd; Ty på dig förtröstar jag.

Lär mig den väg, som jag skall vandra; Ty till dig lyfter jag min själ. 9Rädda mig från mina fiender, o Je- hovah; Ty till dig tager jag min tillflykt. 10Lär mig att göra efter ditt behag, ty du är min Gud; Din gode Ande lede mig på en jemn väg.

11För ditt namns skull, o Jehovah, vederqvick mig; För min själ ut ur trängseln genom din rättfärdighet. 12Och efter din godhet utrota mina fiender, Och förgör alla, som ansätta min själ; Ty jag är din tjenare.

Bön om befrielse från öfvermäktiga fienders våld.

1Af David.

X Välsignad vare HERREN, min klippa: Han som lärde V mina händer att kriga, Mina fingrar att strida; 2Min Gud, full af nåd och mitt bergfäste; Min borg och min befriare; Min sköld och min tillflyktsort; Den som lagt mitt folk under mig!

3Jehovah, hvad är en menniska, att du vill veta af henne; Och en menniskoson, att du tänker på honom? 4En menniska är lik en flägt; Hennes dagar äro såsom en flyende skugga.

5Jehovah, sänk din himmel och stig ned; Rör vid bergen, så att de ryka. 6Sänd ljungeld på ljungeld och förskingra dem; Skicka ut dina pilar och förjaga dem.

5) [335] 6) [336] 7) [337] 8) [338] IO) [339] I2) [340]

x) [341]- 2) [342] 3) [343] 4) [344]

5) [345] 6) [346]

144 Psalmen. [ 205 ]7Uträck dina händer från höjden; Drag mig upp och rädda mig ur de stora vattnen: Ur främlingarnes hand, 8Hvilkas mun talar fåfänglighet, Och hvilkas högra hand är i lögnens tjenst.

9Gud, jag vill sjunga inför dig en ny sång; På tiosträngad harpa vill jag spela till ditt lof. 10Du, som förlänar konungarne seger; Som frälste David, din tjenare, från ondskans svärd: 11Fräls och rädda mig ur främlingarnes hand, Hvilkas mun talar fåfänglighet, Och hvilkas högra hand är i lögnens tjenst.

12Våra söner lika uppdragna plantor i sin ungdom; Våra döttrar lika uthuggna hörnprydnader i palatsstil; 13Våra förrådshus fulla och delande ut förråd af alla slag; Våra hjordar af småboskap förökande sig tusenfaldt och tiotusenfaldt på våra marker; 14Våra kor drägtiga; intet nederlag och ingen utvandring, Och intet klagorop på våra gator — 15Lyckligt det folk, som det går på detta sätt! Ja, sällt det folk, hvars Gud är Jehovah.


145 Psalmen.

Lof och pris på grund af Herrens stora majestät och barmhertighet

mot menniskors barn.

1En lofsång af David.

Jag vill upphöja dig, min Gud och konung, Och välsigna ditt namn alltid och evinnerligen. 2Alla dagar vill jag välsigna dig, Och lofsjunga ditt namn alltid och evinnerligen.

3Stor är HERREN och mycket prisvärd; Ja, hans storhet är outransaklig. 4Slägte efter slägte beprisar dina verk, Och de förkunna om dina maktgerningar.

5Ditt majestäts ära och härlighet, Och dina under af alla slag, vill jag begrunda. 6Väldigheten af dina fruktansvärda gerningar är i allas mun, Och dina storverk vill jag förtälja.

7De utströmma från sig minnet af din godhets rikedom, Och vittna jublande om din rättfärdighet. 8Ja, nådig och barmhertig är HERREN, Långmodig och stor i mildhet.

[347] [348] I2) [349] i5) [350]

[355] [ 206 ]9HERRENS godhet sträcker sig till allt, Och hans barmhertighet till alla hans verk. 10Alla dina verk lofva dig, o Jehovah; Och dina fromma välsigna dig.

11Om ditt konimgadömes härlighet vittna de, Och om din väldighet tala de: 12För att lära menniskors barn känna dina maktgerningar; Och ditt konimgadömes majestät, huru härligt det är.

13Ditt konungadöme är ett konungadöme, som består i alla evigheter; Och ditt herradöme varar i alla tider från slägte till slägte. 14HERREN stöder alla dem, som falla; Och upprättar alla dem, som äro nedslagna.

15Allas ögon vänta efter dig, Och du gifver dem deras spis i sin rätta tid. 16Du upplåter din hand, Och mättar allt lefvande med välbehag.

17HERREN är rättfärdig i alla sina vägar, Och nåderik i alla sina gerningar. 18HERREN är näj*a alla dem, som åkalla honom; Alla dem, som åkalla honom i sanning.

19Han gör hvad de begära, som honom frukta; Och

han hör deras rop och hjelper dem. 20HERREN bevarar alla dem, som älska honom; Men alla ogudaktiga skall han förgöra.

21 Min mun skall förkunna HERRENS lof, Och allt kött må välsigna hans heliga namn alltid och evinnerligen.

146 Psalmen.

Lof och pris hemburet Herren för hans stora trofasthet.

1Hallelujah! Lofva HERREN, min själ! — 2Lofva vill

jag HERREN sä länge jag lefver, Lofsjunga Gud, så länge jag är till.

3Förliten eder icke uppå furstar, På en menniskoson, som ej kan hjelpa. 4När hans ande flyr, vänder han äter till den jord, från hvilken han är kommen; På den dagen är det ute med alla hans planer.

5Säll är den, hvilkens hjelp. är Jakobs Gud; Den, hvilken sätter sitt hopp till HERREN sin Gud. 6Han är

I3) [356] I4) [357] I5) [358] Iö) [359]

I7) [360] l8) [361] I9) [362]

5) [367] 6) [368] [ 207 ]den, som gjort himmelen och jorden, Hafvet och allt hvad deruti är; Han är ock den, som håller tro till evig tid.

7Han skaffar de förtryckta rätt; Han gifver de hung- rande bröd. HERREN löser de fångnas band; 8HERREN öppnar de blindas ögon. HERREN upprättar de nedslagna; HERREN älskar de rättfärdiga.

9HERREN beskyddar främlingarne; Den faderlöse och enkan uppehåller han; Men de ogudaktigas väg insnärjer han. 10HERREN är konung till evig tid; Din Gud, o Zion, från slägte till slägte. Hallelujah!

147 Psalmen.

j

Lof och pris hemburet Herren för uppbyggandet af Jerusalems murar.

1T ofven HERREN, ty det är godt; Lofsjungen vår Gud, ty det är ljufligt; Ett lof är det, som höfves väl. 2HERREN uppbygger Jerusalem; De fördrifna af Israel samlar han tillhopa. 3Han helår dem, som hafva ett för- krossadt hjerta; Och förbinder deras sår.

4Han håller räkning med stjernornas tal, Och kallar dem alla vid namn. 5Stor är vår Herre och väldig i kraft, Hans förstånd.är omätligt.

6HERREN upprättar de ödmjuka, Men han nedslår de ogudaktiga till jorden. 7Stämmen upp eder sång för att tacka HERREN, Spelen för vår Gud på zittra.

8Han är den som betäcker himmelen med moln; Som bereder regn ät jorden; Som låter gräs växa på bergen. 9Han gifver boskapen sin mat; Mat åt korpungarne, som ropa.

10Han har icke behag till hästens styrka, Han ser ej med välbehag till mannens ben. 11HERREN har sitt väl- behag till dem, som frukta honom; Till dem, som bida efter hans nåd.

7) [369] 8) [370] 9) [371] I0) [372]

T) [373] 2) [374] 3) [375] 4). [376] 5) [377] 6) [378] H) [379] 9) [380] 10) [381] [ 208 ]12Prisa, Jerusalem, HERREN; Lofva din Gud, o Zion. 13Ty han har gjort bommarna för dina portar fasta; Han har välsignat dina barn i ditt sköte. 14Han har satt friden till din gränsvakt; Han mättar dig med hvetets fetma.

15Han sänder sin befallning till jorden; Hans ord löper snabbt. 16Han sänder snö lik ull; Han strör ut rimfrost lik aska. 17Han slungar ut sitt hagel likt brödsmulor; Hvem kan bestå för hans köld?

18Han sänder sitt ord, och kommer det att smälta; Han låter sin vind blåsa, och vatten strömmar. 19Han kungör sitt ord för Jakob; Sina stadgar och sina rätter för Israel. 20Så gör han icke mot något af hednafolken; Hans rätter, dem känna de icke. — Hallelujah!

148 Psalmen.

y ... ,

Lof och pris hemburet Herren för det han gjort sitt folk mäktigt

och starkt.

1 TTallelujah!

Lofven HERREN från himmelen; Lofven honom i höjden. 2Lofven honom, alla hans englar; Lofven honom, alla hans härar. 3Lofven honom, sol och måne; Lofven honom, alla skinande stjernor. 4Lofven honom, himlarnes himlar; Och vattnet ofvan himmelen.

5Må de alla lofva HERRENS namn; Ty han bjöd, och de skapades. 6Han stälde dem på sin plats för alltid och evigt; Han gaf dem en lag, som ingen öfverträder. 7Lofven HERREN från jorden: I hafsdjur och alla hafvets djup; 8Eld och hagel, snö och dimma; Stormvind, som utför hans befallning; 9Berg och alla höjder; Fruktträd och alla cedrar;

I4) [382] l6) [383] I9) [384] 20) [385]

I kräldjur och bevingade fåglar; 11I konungar på jorden och alla folkslag; I furstar och alla domare på jorden; 12I ynglingar och jungfrur; I gamla med de unga;

13Må de alla lofva HERRENS namn; Ty hans namn allena är upphöjdt, Hans majestät är upphöjdt öfver jord och himmel. 14Och han har upprest ett horn åt sitt folk; I )et är ett ämne till lofsång för alla hans fromma, För Israels barn, det folk, som står honom nära.

Hallelujah!

149 Psalmen.

Lof och pris hemburet Herren för det han gjort sitt folk oöfver- vinnerliet i striden mot hednaverlden.


1Hallelujah! — Sjungen till HERRENS pris en ny sång,

  • * Sjungen hans lof i de frommas församling! 2

Israel glädja sig öfver sin skapare, Zions söner jubla öfver sin konung. 3Må de lofva hans namn med fröjdedans, Med puka och zittra lofsjunga honom.

4Ty HERREN är nådigt sinnad emot sitt folk, Han kröner de ödmjuka med frälsning. 5De fromma skola jubla i härlighet, De skola jubilera på sina hviloläger. 6Guds pris skall vara i deras mun, Och ett tveeggadt svärd i deras hand:

7Till att utkräfva hämnd af hednafolken, Till att tukta folkslagen. 8Till att binda deras konungar med kedjor, Och deras ädlingar med jernfjettrar. 9Till att utföra den dom öfver dem, som skrifven är. En härlig tid skall detta vara för alla hans fromma.

Hallelujah!

13) [392] I4) [393]

[399] [ 210 ]

150 Psalmen.

1Hallelujah!
    Lofven Gud i hans helgedom!
    Lofven Gud i hans makts fäste![400]
    2Lofven honom i hans maktgerningar !
    Lofven honom efter hela hans storhet!
    3Lofven honom med stötande i basun!
    Lofven honom med harpa och zittra!
    4Lofven honom med puka och ringdans!
    Lofven honom med strängaspel och flöjtspel![401]
    5Lofven honom med klingande cymbaler!
    Lofven honom med skallande cymbaler!
    6Allt hvad ande har lofve HERREN!
                                              Hallelujah![402]

  1. Ps. 96:11 f.
  2. Ps. 9:9; Apg. 17:31.
  3. Ps. 93:1; 80:2; 1 Sam. 4:4.
  4. Es. 6:3.
  5. 5 Mos. 4:8; Es. 9:7.
  6. 2 Mos. 7:1; 1 Sam. 7:9.
  7. 2 Mos. 33:7 f.
  8. Ps. 95:7.
  9. Ps. 106: 1.
  10. Ps. 2: 11; 119: 8 f.
  11. Ords. 16: 12, 13; 20:8, 28.
  12. Ps. 15:3; Ords. 21:4.
  13. Ords. 22:11.
  14. Ords. 20:26; Rom. 13:4.
  15. Ps. 69:18.
  16. Hjob 19:20.
  17. Es. 65:15.
  18. Ps. 80:6.
  19. Ps. 90:5; 109:23.
  20. Ps. 135:13.
  21. Ps. 14:7.
  22. Ps. 22:31 f.
  23. Ps. 79:11.
  24. Ps. 22:28; 87:4; Es. 2:2 f.
  25. Ps. 55:24.
  26. Ps. 33:6; Es. 51:6; Ebr. 1:10 f.; 2 Petr. 3:7 f.
  27. Ps. 69:37.
  28. Ps. 36:6; 57:11.
  29. Es. 63:16.
  30. Hjob 10:9 f. Hjob 14:2; Ps. 90:5 f.; Es. 40:6 f.; Jak. 1:10.
  31. 2 Mos. 20:6; Luk. 1:50.
  32. Ps. 148:1—13.
  33. 1 Mos. 1:3 f.; Es. 40:22.
  34. Ps. 18:11; Am. 9:6.
  35. Ps. 148:8; Ebr. 1:7.
  36. Ps. 102:26.
  37. 1 Mos. 1:2.
  38. 1 Mos. 1:9; Hjob 38:8 f.
  39. 1 Mos. 2:6, 10; Ps. 74:15.
  40. 1 Mos. 1:11 f.
  41. Syr. 31:32.
  42. 1 Mos. 1:14 f.; Ps. 74:16.
  43. 1 Mos. 1:20 f.
  44. Ps. 145:15 f.
  45. 1 Mos. 3:19; Hjob 34:14 f.
  46. Hjob 33:4; Ps. 33:6.
  47. 1 Mos. 1:31.
  48. Ps. 144:5.
  49. Ps. 19:15.
  50. Ps. 7:10; 10:15 f.; UppB. 21:27.
  51. 1 Krön. 16:8; Es. 12:4.
  52. 5 Mos. 7:9.
  53. 1 Mos. 15:18; 26:2 f.; 28:13 f.
  54. 1 Mos. 12:17; 20:3, 7.
  55. 1 Mos. 41:54.
  56. 1 Mos. 37:28.
  57. 1 Mos. 41:14 f.
  58. 1 Mos. 46:1 f.
  59. 2 Mos. 1:7, 12.
  60. 2 Mos. 3—6.
  61. 2 Mos. 7:1—12:32.
  62. 2 Mos. 12:35 f.
  63. 2 Mos. 13:21.
  64. 2 Mos. 16: 13 f.; Joh. 6:31.
  65. 2 Mos. 17:6.
  66. Ps. 107:1; 118:1; 136:1.
  67. Ps. 40:6.
  68. Jer. 3:25; Dan. 9:5.
  69. 2 Mos. 14: 11 f.
  70. 2 Mos. 14:21 f.
  71. 2 Mos. 15.
  72. 2 Mos. 16:3; 4 Mos. 11:4 f.
  73. 4 Mos. 16.
  74. 2 Mos. 32.
  75. Rom. 1:23.
  76. 5 Mos. 32:18.
  77. 2 Mos. 32:11 f.
  78. 4 Mos. 14:2 f.
  79. 4 Mos. 14:11 f.
  80. 4 Mos. 25:3 f.
  81. 4 Mos. 25:7 f.
  82. 2 Mos. 17:1 f.; 4 Mos. 20:1 f.
  83. 5 Mos. 7:1 f.; Dom. 1:28 f.
  84. Dom. 3:6 f.
  85. 3 Mos. 18:21; 2 Kon. 21:6; 2 Krön. 28:3.
  86. Es. 24:5.
  87. Dom. 2:14; 2 Kon. 17:7–20.
  88. Dom. 2:18 f.; Es. 63:9 f.
  89. 2 Krön. 36:22 f.; Esr. 1:2 f.; 6:1 f.; Neh. 2; Dan. 2:48 f.
  90. 1 Krön. 16:35.
  91. Ps. 106:1.
  92. Es. 35:10.
  93. 2 Krön. 33:9—13.
  94. Hjob 33:19—28.
  95. Jona 1:5 f.
  96. Es. 41:18 f.
  97. Zak. kap. 8.
  98. Es 64:5.
  99. Es 29:10; 6:9 f.
  100. Ps. 57:8—12.
  101. Ps. 60:7—14.
  102. Ps. 35:12.
  103. Apg. 1:20.
  104. Hjob 26:13, 14.
  105. 2 Mos. 20:5.
  106. Ords. 10:7.
  107. 4 Mos. 5:22.
  108. Ps. 102:12; 144:4.
  109. Ps. 22:8.
  110. Ps. 22:23.
  111. Ps. 16:8.
  112. Matt. 22:44; 1 Kor. 15:25; Eph. 1:20; Ebr. 10:12, 13.
  113. Ps. 2:6.
  114. UppB. 7:4—8.
  115. 1 Mos. 14:18.; Ebr. 5:10; 6:20; 7:17, 21.
  116. Ps. 2:2, 5, 9.
  117. Es. 2:4; UppB. 19: 11 f.; Ps. 46:5; 23: 2.
  118. Ps. 109:30.
  119. Ps. 104:24.
  120. 2 Mos. 12:3 f.
  121. Matt. 5:17—19.
  122. Es. 54:10.
  123. Ords. 1:7; 9:10; Hjob 28:28.
  124. Ps. 1:2 f.
  125. Ords. 20:7; Ps. 37:25.
  126. Ps. 27:1; 97:11; Ords. 13:9; 2 Mos. 34:6.
  127. Ps. 37:21: Ords. 19:17.
  128. Ps. 91:1 f.; Ords. 28:1.
  129. 2 Kor. 9:9; Ps. 89:18.
  130. Ps. 37: 12 f.
  131. Ps. 135:1.
  132. Mal. 1:11.
  133. 2 Mos. 15:11; Es. 57:15.
  134. 1 Sam. 2:8; Hjob 5:11; Luk. 1:52.
  135. 1 Mos. 21:2; Ps. 68: 7.
  136. 2 Mos. 14:21 f.; Jos. 3:13, 16.
  137. Ps. 68:9.
  138. 2 Mos. 17: 6; 4 Mos. 20:11.
  139. Ps. 42:4.
  140. Ps. 135:15—20; Es. 44:9—20.
  141. Ps. 118:2—4.
  142. Ps. 6:6; Es. 38:18.
  143. Ps. 18:5 f.
  144. Ps. 103:8.
  145. Ps. 42:6.
  146. Ps. 71:20; 86:13.
  147. Ps. 21:10.
  148. 2 Kor. 4:13.
  149. Rom 3:4.
  150. Ps. 22:26.
  151. Ps. 72:14.
  152. Ps. 106:1; 107:1.
  153. Ps. 115:9—13.
  154. Ps. 56:5; Ebr. 13:6.
  155. Ps. 54:6, 9.
  156. Ps. 62:9, 10; Jer. 17:5 f.
  157. Ps. 146:3.
  158. Es. 33:15.
  159. 2 Mos. 15:2; Es. 12:2.
  160. Ps. 20:7. Ps. 68:21.
  161. 2 Kor. 6:9.
  162. Es. 26:2.
  163. Ps. 119:71.
  164. Es. 28:16; Matt. 21:42; 1 Pet. 2:6 f.
  165. Matt. 21:9; Mark. 11:9; Luk. 19:38; Joh. 12:13. Ps. l:l, 2; 112:1.
  166. Joh. 14:21, 23.
  167. Luk. 2:51.
  168. v. 24, 61; Rom. 7:22.
  169. 1 Krön. 29:15; Ps. 39:13; Ebr. 11:13.
  170. Ps. 63:2.
  171. 5 Mos. 27:26; Gal. 3:10.
  172. v. 161.
  173. Klag. 2:10; 3:26—29.
  174. Ps. 25:4; 27:11.
  175. Ps. 19:11; 119:72.
  176. Ps. 141:4; 1 Tim. 6:10.
  177. Matt. 10:118; Rom. 1:116.
  178. v. 70.
  179. Ps. 19:8; 94:19.
  180. Ps. 16:5; 73:25 f.; Klag. 3:24.
  181. Ps. 42:9; Apg. 16:25.
  182. Ps. 101:6.
  183. Ps. 33:5.
  184. 5 Mos. 32:15; Ps. 17:10; 73:7.
  185. Ps. 118:21.
  186. Ps. 19:11.
  187. Hjob 10:8: Ps. 139:13 f.
  188. Ps. 50:15.
  189. 1 Mos. 49:19; Luk. 2:25, 30.
  190. Ps. 39:5 f.
  191. Ps. 40:8; Luk. 21:33.
  192. Vish. 16:24.
  193. Jer. 15:16.
  194. Rom. 14:8.
  195. Ps. 38:21; 56:7.
  196. Ps. 1:2.
  197. 5 Mos. 4: 6.
  198. Ps. 19:11.
  199. Ps. 19:8.
  200. Ps. 19:9; Ords. 6:23; 2 Pet. 1:19.
  201. Ps. 19:15.
  202. Jak. 1:8; 4:7.
  203. Ps. 6:9.
  204. Ps. 31:2; Rom. 5:4 f.
  205. Uppb. 14:7, 9, 10; 15:4; Phil. 2:12.
  206. Ps. 116:16.
  207. Ps. 26:5.
  208. Ps. 19:8 f.; 2 Tim. 3:15. 4 Mos. 6:25; Ps. 80:4, 8, 20.
  209. 5 Mos. 32:4.
  210. Ps. 69:10; 139:21.
  211. Ps. 12:7; Ords. 30:5.
  212. Ps. 88:14; 130:6.
  213. Ps. 63:7. Ps. 34:19.
  214. Joh. 17:17.
  215. Ps. 37:11, 31.
  216. 1 Mos. 49:18; Luk. 2:25; 30.
  217. Es. 53: 6; Luk. 15:4
  218. Jak. 3:5 f.
  219. Ps. 11:2; 57: 5; 59:8.
  220. Ps. 55:7 f.
  221. Ps. 3:5; 123:1.
  222. Ps. 124:8.
  223. Ps. 127:1.
  224. Ps. 91:4 f.
  225. 5 Mos. 28:6.
  226. Ps. 26:6—8; 42:3; 84:2 f.
  227. Ps. 48:2, 3, 13 f; 87:1, 2.
  228. 4 Mos. 23:17.
  229. 5 Mos. 17:8 f.; 2 Sam. 8:15 f.
  230. Zak. 1:12 f.
  231. Ps. 119:125.
  232. Esra 4:4 f.; Neh. 1:3 f.
  233. Rom. 8:31; Ps. 94:17.
  234. Ps. 40:3; 69:15 f.
  235. Ps. 121:2; 146:5 f.
  236. Ps. 46:2 f.
  237. Ps. 68:17 f.; 87:1, 2.
  238. Es. 14:1 f.
  239. Gal. 6:16 f.
  240. Esra 3:11—13.
  241. Ps. 87:3.
  242. Ps. 14:7; 53:1.
  243. Ps. 84:6—8; Matt. 5:4; Luk. 6:21.
  244. Ps. 121:3; 1 Kor. 3:7.
  245. Ords. 10:22.
  246. l Mos. 33:5; 48:9; Ps. 128:3, 4.
  247. Ps. 112:1; 119:1 f.
  248. Ps. 134:3.
  249. Hjob 42:16; Gal. 6:16.
  250. Es. 51:23.
  251. 2 Kon. 19:26; Es. 37:27.
  252. Ruth 2:4.
  253. Ps. 69:2 f.; 88:7.
  254. Hjob 9:2 f.; Ps. 143:2.
  255. Dan. 9:9 f.
  256. Ps. 31:25; 33:18.
  257. Matt. 1:21.
  258. Ps. 101:5.
  259. 2 Sam. 7:2 f.; 1 Krön. 17:1 f.; Apg. 7:46.
  260. 1 Sam. 7: 1; 2 Sam. 6:2 f.
  261. 1 Kon. 8:1 f.; 2 Krön. 5:2 f.
  262. 2 Sam. 7:11 f.; Ps. 89:3 f.; Ap g. 2:30.
  263. Ps. 68:17.
  264. Ps. 72:12, 13, 16.
  265. Es. 61:6, 10.
  266. 1 Kon. 11:36; Ps. 18:29; Luk. 1:69.
  267. Syr. 25:1 f.
  268. 2 Mos. 29:7; 3 Mos. 8:12.
  269. 2 Mos. 27:21; 1 Krön. 9:33; Ps. 150:1.
  270. 4 Mos. 6:24.
  271. Ps. 134:1; 150:1.
  272. Ps. 103:8; 147:1.
  273. 2 Mos. 19:5 f.; 5 Mos. 7:6.
  274. Ps. 86:8; 97:9.
  275. Ps. 115:3.
  276. Hjob 36:27 f.; 37:5 f.
  277. 2 Mos. 12:29.
  278. Ps. 78:43 f.
  279. 4 Mos. 21:21—35.
  280. Jos. 12.
  281. Ps. 102:13.
  282. 5 Mos. 32:36, 43.
  283. Ps. 115:4 f.
  284. Ps. 118: 2 f.
  285. Ps. 106:1; 118:1.
  286. 5 Mos. 10:17; 1 Kor. 8:5 f.
  287. 1 Tim. 6:15.
  288. Ps. 77:15.
  289. 1 Mos. 1:1 f.
  290. 2 Mos. 12:29 f.
  291. 2 Mos. 15:22 f.
  292. 4 Mos. 21:21 f.; 5 Mos. 2:24 f.
  293. 2 Krön. 36:22 f.; Ps. 126:1 f.
  294. Ps. 104:27 f.; 145:15 f.
  295. Ords. 25:20; Syr. 22:6.
  296. Jer. 51:50. Am. 1: 11: Klag. 4:21 f.; Hes. 25:12 f.
  297. Es. 13:19 f.; Jer. 50:29 f.; 51:24 f.
  298. Es. 13:16.
  299. 2 Sam. 7:21 f.
  300. Ps. 102:16 f.
  301. Ps. 68:33.
  302. Ps. 113:5 f.; Luk. 1:48, 52.
  303. Ps. 91:1 f.
  304. Ps. 18:51; Phil. 1:6.
  305. Ps. 7:10; 44:22; Jer. 17:10.
  306. Jer. 23:23 f.
  307. Hjob 34:21 f.
  308. Hjob 26:6.
  309. Ps. 119:73.
  310. Hjob 10:8 f.
  311. Hjob 14:5; Ps. 37:18.
  312. Ps. 40:6; 92:6.
  313. Ps. 119:139.
  314. Ps. 26:2; Jer. 17:9, 10.
  315. Ps. 142:4; Jer. 18:22.
  316. Ps. 31:15.
  317. Ps. 7:17.
  318. Ps. 11:6.
  319. Ps. 9:19.
  320. 2 Mos. 30:7 f.; Upp. 5:8; 8:3.
  321. Ps. 39:2; Jak. 1:26.
  322. Ps. 19:14.
  323. Ords. 12:1; 27:6.
  324. Ps. 25:15.
  325. Ps. 7:16.
  326. 1 Sam. 22:1; 24:4; Ps. 57:1.
  327. Ps. 62:9.
  328. Ps. 138:7.
  329. Ps. 38:12.
  330. Ps. 27:13.
  331. Ps. 7:2.
  332. Hjob 9:2; 14:15, 16; Ps. 130:3.
  333. Ps. 88:6; Klag. 3:6.
  334. Ps. 77:4.
  335. Ps. 77:6, 12.
  336. Ps. 42:3; 63:2.
  337. Ps. 28:1.
  338. Ps. 25:4 f.; 86:11.
  339. Ps. 27:11.
  340. Ps. 116:16.
  341. Ps. 18:35, 40.
  342. Ps. 18:2, 3, 44, 48.
  343. Hjob 7:17; Ps. 8:5; Ebr. 2:6.
  344. Hjob 8:9; 14:1—2; Ps. 39:6, 7, 12; 102:12.
  345. Ps. 18:10 f.; 104:32; Es. 64:1.
  346. Ps. 18:15.
  347. Ps. 18:17, 18, 45, 46.
  348. Ps. 33:2, 3; 40:4; 98:1.
  349. Ps. 128:3.
  350. 5 Mos. 33:29; Ps. 33:12.
  351. Ps. 146:2.
  352. Ps. 147:5.
  353. Ps. 71:18.
  354. Ps. 143:5.
  355. 2 Mos. 34:6 f.; 4 Mos. 14:18; Ps. 86:5, 15; 103:8.
  356. 2 Mos. 15:18; Ps. 146:10: Dan. 6:26; 7:14, 27; 1 Tim. 1:17.
  357. Ps. 146:8.
  358. Ps. 104:27; 136:25.
  359. Apg. 14:17.
  360. 5 Mos. 32:4.
  361. Ps. 34:18 f.; 91:15.
  362. Ps. 37:4.
  363. Ps. 103:1; 104:1.
  364. Ps. 34:2; 104:33.
  365. Ps. 62:10; Ps. 118:8 f.; Jer. 17:5.
  366. 1 Mos. 3:19; Ps. 90:3; 104:29; Pred. 12:7.
  367. Jer. 17:7 f.
  368. Ps. 33:4, 6; Apg. 14:15; Upp. 14:7.
  369. Ps. 9:19; 68:6 f.; 103:6.
  370. Es. 35:5; 42:7.
  371. 5 Mos. 10:18; Ps. 1:6.
  372. 2 Mos. 15:18; Ps. 145:13.
  373. Ps. 92:2; 135:3.
  374. 5 Mos. 30:4; Es. 11:12.
  375. Ps. 34:19; 51:19; 103:3; Es. 61:1.
  376. Es. 40:26.
  377. Rom. 11:33.
  378. Ps. 146:8; Luk. 1:52.
  379. Ps. 104:14; Apg. 14:17.
  380. Hjob 39:3; Ps. 104:27 f.; 136:25; Luk. 12:24.
  381. Ps. 33:17.
  382. Ps. 81:17; Es. 60:17.
  383. Hjob 37:6.
  384. 5 Mos. 4:5 f.; Joh. 1:17.
  385. 5 Mos. 4:32 f.
  386. Luk. 2:14.
  387. Ps. 29:1 f.; 103:20 f.
  388. 1 Mos. 1:7; Ps. 19:2.
  389. Ps. 33:6, 9.
  390. Hjob 28:25 f; Jer. 33: 25 f.
  391. Hjob 37:11 f.; 104:4; Syr. 39:33 f.
  392. Es. 12:4.
  393. Ps. 132:17.
  394. Ps. 96:1.
  395. Ps. 100:3.
  396. 2 Mos. 15:20; 2 Sam. 6:14; Ps. 68:26.
  397. Ps. 32:11. Eph. 6:17; Ebr. 4:12.
  398. Mik. 4:13.
  399. 5 Mos. 32:41—43.
  400. Ps. 148:1 f.
  401. Ps. 149:3.
  402. Upp. 5:13.
  1. Egentligen: din prydnad. Om kroppen såsom ett själen prydande omholje.
  2. Då mörker var den näst sista af de Egyptiska plågorna, så måste ordet här fattas i figurlig mening om alla dessa plågor tillsammans.
  3. Denna psalm är afdelad efter bokstäfverna i det hebreiska alfabetet på det sätt, att åtta verser i sänder börja med en och samma bokstaf. Det är denna bokstafsföljd. hvarmed här början göres.
  4. Det är skammen af att förneka sanningen af Guds lag.
  5. Icke för att smickra mig med en falsk tröst och ett falskt hopp såsom skrymtarne.
  6. Det är, himmelen och jorden.