Antiqvarisk tidskrift för Sverige/Del 5/Bidrag till svensk språkhistoria

← Om indskriften på Rökstenen

Bidrag till svensk språkhistoria

av Frits Läffler

Två svenska biografier från medeltiden →

Wikisource: Ur Antiqvarisk tidskrift för Sverige, del 5, sidd. 216–294.

[ 216 ]

Bidrag till svensk språkhistoria.

Af

Leopold Fredrik Leffler.

1.
Uppkomsten af konjunktionen um (om).

Det fornsvenska um, nysvenska om såsom konjunktion synes icke hafva blifvit tillfredsställande förklaradt af de forskare, som uttalat sig om detta ords ursprung. Det antages nämligen allmänt, att konjunktionen um upp-stått af den en gång samnordiska, likbetydande konjunktionen ef, i det att det slutande f i sistnämda ord öfvergått till m. Så yttrar Rydqvist i Svenska Språkets Lagar [SSL.], IV, 318: »Utan tillhjelp af öfvergången f—m har man svårt att förklara F.Sv. konj. um (si), sedan och ännu om, i denna mening främmande för Isl.» Jfr ock SSL. V, 172. Att redan Lyngbys mening var denna framgår af hans yttrande om förhållandet mellan Jyske Lovs of eller af och Skånelagens um (se Udsagnsordenes böjning i jyske lov og i den jyske sprogart. Af K. J. Lyngby. Köbh. 1863. S. 2). Äfven Bugge har nyligen framstält samma åsigt. Han anser »svensk um, senere og endnu om» vara »en mindre oprindelig Form» af fornnorska ef, Forsaringens if, forndanska ef, æf, af, of, hvilka två sista former »har bevaret f, men forandret Vokalen.» »Men», tillägger Bugge, »denne Form um er rimelig bleven brugt i Danmark før end i Sverige» (se Rune-Indskriften paa Ringen i Forsa Kirke i Nordre Helsingland udgivet og tolket af Sophus Bugge. Christ. 1877. S. 17).

4. Granskning af några outgifna handskrifter af ESL. med hänsyn till förekomsten af de konditionala konjunktionerna æn, of och um. Efter det att ofvanstående affattats, har jag varit i tillfälle att i Stockholm granska en i Kgl. Biblioteket därstädes förvarad, ålderdomlig pergamentshandskrift, märkt C 39, 4:o, innehållande i här angifna ordning JL., VSL., den som flock 13 i 3:e boken af VSL. upptagna Sællandske Kirkelov, samt ESL. Denna handskrift har redan i det föregående (s. 237, 243) blifvit omnämd och för den där företagna undersökningen nyttjad, så vidt kännedom om den samma kunnat inhämtas genom de af Thorsen aftryckta små profven af ESL. och VSL. Handskriften är särskildt märkvärdig därför, att den, liksom AM. 435, 12:mo, i ESL. några gånger har kvar runtecknet þ. Rörande denna handskrifts ålder har förut (s. 243 n. 2) omnämts, att den af Thorsen satts nära lika med åldern af nyssnämda AM. 455 samt senast uppgifvits härröra från slutet af 1200-talet. Säkrast torde dock vara, att sätta den till första fjärdedelen af 1300-talet^[1]. Jag skall här nedan meddela de till en del rätt märkliga rön, som från denna handskrift i ESL. kunna hämtas rörande här ifrågavarande ämne. På samma gång komma här några uppgifter att anföras från en annan, något yngre stockholmsk handskrift af ESL., nämligen C 63, 4:o, i Kgl. Bibl., innehållande samma lagar som C 39 men i annan ordning (VSL., [Sæll. Kl.,] ESL., JL.). Denna handskrift är väl från medlet af 1300-talet.

[ 271 ]Först är att märka, att C 39 har den konditionala konjunktionen æn på samma 2 ställen i början af lagen (I, 7, 11), där A har den, men därjämte på ännu ett ställe, nämligen II, 51, där det heter: æn han cumær til things oc han scal ... På detta sista ställe ha däremot så väl A som B: Æn cumær (kombær) han til things oc (ok) han scal (skal) ..., medan C 63 har æn kumær til things oc han skal... C 39 har säkerligen den älsta lydelsen, och ändringen från æn han cumær till æn cumær han synes bekräfta hvad här ofvan (s. 234, 239) yttrats om den tidigt börjande förväxlingen mellan æn, om, och æn men. — I II, 58 (C 39: III, 6) läses, liksom i A,: æn thet bætræ, men en annan, gammal hand har öfvan raden mellan æn och thet tillskrifvit ær (jfr här förut (s. 240 n. 1). Likaledes återfinnes i C 39 det från A, II, 51 förut bekanta, märkliga skriffelet æm för æn eller um (jfr här s. 240), hvilken senare form däremot C 63, liksom B, har på detta ställe. Så väl af dessa båda skriffel som af talrika andra öfverensstämmelser synes, att A och C 39 stå hvarandra mycket nära. Då emellertid det är bevisligt, att ingendera handskriften kan vara en afskrift af den andra^[2], måste man antaga, att de båda äro afskrifter från ett och samma original. Då så är förhållandet, måste æm antagas hafva [ 272 ]Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/290 [ 273 ]Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/291 [ 274 ]Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/292 [ 275 ]Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/293 [ 276 ]Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/294 [ 277 ]Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/295 [ 278 ]Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/296 [ 279 ]Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/297 [ 280 ]Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/298 [ 281 ]Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/299 [ 282 ]Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/300 [ 283 ]Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/301 [ 284 ]Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/302 [ 285 ]Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/303 [ 286 ]Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/304 [ 287 ]Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/305 [ 288 ]Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/306 [ 289 ]Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/307 [ 290 ]Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/308 [ 291 ]Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/309 [ 292 ]Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/310 [ 293 ]Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/311 [ 294 ]ett singulärt femininum uppkommit. En genitivform launs förutsätter däremot ett singulart maskulinum, som ingenstädes kan uppvisas och icke kunde vara att vänta i medlet af 1300-talet, lika litet som man vid denna tid kan tänka sig ett sådant »språkets förfall», att ett verb som taka sättes med objektet i genitiv.

Jag vågar hoppas, att det nu anförda är tillräckligt för att göra det i hög grad sannolikt, att GL:s launs står för lausn. Med begagnande af till en del hittills allmänt förbisedda hjälpmedel hoppas jag en annan gång få återkomma till den här något vidrörda frågan om åldern at GL:s handskrift A, som varit föremål för olika meningar bland våra främste forskare.

Anm. Dessa Bidrag till svensk språkhistoria skola, därest oförutsedda hinder ej inträda, fortsättas och komma bland annat att innehålla följande längre afhandlingar: Om förekomsten på svenskt språkområde af den omljudsartade inverkan, som kan utöfvas af det af z (lent s) uppkomna r. — Textkritisk och grammatikalisk behandling af en fornsvensk (forngutnisk) runhandskrift (Liljegren, Runurk. Nr 2826). — Om i-omljud i dativ singular vid den fornsvenska substantivböjningen.

Ofvanstående uppsatser voro korrekturlästa i Maj 1878.

↑ Jfr Thorsens bestämning af denna handskrifts ålder i Forerindr. s. 15 till ESL., där den sättes »til omtrent 1325».
↑ Ett afgörande bevis är, att þ finnes på olika ställen i båda handskrifterna. Så har C 39 i flocköfverskriften till I, 45 wiþ, där A har with, medan åter A har mæþ I, 43, där C 39 har mæth (men III, 66 ha båda mæþ, liksom äfven båda ha þ i wærnæþ, A, warnæþ, C 39, I, 47), och eþ, III, 4, där C 39 har eth. — Att för öfrigt C 39, som anses vara något yngre än A, ej kan vara en afskrift af denna, framgår af många omständigheter. Så har C 39 logh, II, 51, där A har skriffelet lost; vidare har C 39 utǣ II, 49, som saknas i A, men hvarom Thorsen i not c anmärker: »utæn findes ikke i Håndskriftet, men kan vel ikke være borte»; o. s. v. (För öfrigt kan det vara af intresse att påpeka, att C 39, liksom A, i III, 20 har en rad oskrifven för några felande ord, hvilka uppenbarligen varit oläsliga i bådas original.)

[1] Jfr Thorsens bestämning af denna handskrifts ålder i Forerindr. s. 15 till ESL., där den sättes »til omtrent 1325».

[2] Ett afgörande bevis är, att þ finnes på olika ställen i båda handskrifterna. Så har C 39 i flocköfverskriften till I, 45 wiþ, där A har with, medan åter A har mæþ I, 43, där C 39 har mæth (men III, 66 ha båda mæþ, liksom äfven båda ha þ i wærnæþ, A, warnæþ, C 39, I, 47), och eþ, III, 4, där C 39 har eth. — Att för öfrigt C 39, som anses vara något yngre än A, ej kan vara en afskrift af denna, framgår af många omständigheter. Så har C 39 logh, II, 51, där A har skriffelet lost; vidare har C 39 utǣ II, 49, som saknas i A, men hvarom Thorsen i not c anmärker: »utæn findes ikke i Håndskriftet, men kan vel ikke være borte»; o. s. v. (För öfrigt kan det vara af intresse att påpeka, att C 39, liksom A, i III, 20 har en rad oskrifven för några felande ord, hvilka uppenbarligen varit oläsliga i bådas original.)

[1]

[2]

Bidrag till svensk språkhistoria.

1.Uppkomsten af konjunktionen um (om).

1.
Uppkomsten af konjunktionen um (om).