Blå oktober/Bergmossan
| ← Älfdans |
|
Ännu en gång → |
Bergmossan.
.jpg){kind=small}
u lyckliga mossa,
som ingen kan krossa,
fast aldrig du vård
fann på hällen hård!
Du bar ingen blomma,
som bad om förskoning.
Ej taggvakt, som törnet,
du fick kring din boning.
Dig handen ej sökte;
men foten dig krökte
och pressade styggt —
och ej blef du tryckt
emot mullen len,
blott till barm af sten.
Du tåligt dig böjde
och stilla dig höjde —
och bladet ej föll,
och stängelen höll...
När liljan sjönk samman,
och rösen blef släckt,
och vissnade gräset
af löffall var täckt,
och hällarna stodo
i höstregnet glatta,
då grönskade ännu
din stödjande matta.
Och flingorna kommo,
och drifvan låg tungt;
men du, som jämt böjt dig,
därunder låg lugnt.
O, när jag förtrampas
och vreden vill blossa,
då skall jag dig minnas,
som ingen kan krossa,
du milda, du mjuka,
du ödmjuka mossa!