Blå oktober/Vintervisa
| ← Håll ut! |
|
Gamle studentens farväl → |
Vintervisa.
.jpg){kind=small}
ommarn dog — och hösten
bjöd till sorgeakt,
där, likt ljus vid båren,
gulnadt träd höll vakt.
Så kom vinterdagen
och sin drifva gaf,
hvälfde sarkofagen
öfver sommarns graf.
Nu kring hvita griften
smyger bäck på tå.
Vinden som en snyftning
hörs i skogen gå.
Själfva sparfven tiger,
eko knappt har lif.
Solen bleknad stiger
till sitt döda vif...
Mänskobarn, som gladdes
åt all sommarns prakt!
Har väl du på grafven
minneskransen lagt?
Du, som undan flärden
tog i skogen bo!
Hvar är minnesgärden
för all sommarro?
Gack att kransen binda
af hvad skönast fanns!
Blott med egna händer
plockas denna krans.
Skönsta krans du binder
blott bland fattigdom.
Purpra nödens kinder:
det blir skönsta blom.