Blommans blomma

BLOMMANS BLOMMA.

En familje-hemlighet

af

KIELLMAN-GÖRANSON.

[ 141 ]

1.

Öfver en fruktbar, här och der af höjder afbruten slätt i A— församling i Uppland, går en jemn och väl hållen häradsväg.

På ett ställe af denna väg, synes till höger en ansenlig bondby med vidsträckta nybyggda logar och lador, hvilka åt den förbiresande visa endast fönsterlösa väggar.

En stor ladugårdshög vid byns östra ända vittnar om att en förmögnare bonde der har sina bopålar.

Men icke blott en bonde måtte bo i byn, utan tvenne, ty vid hvardera ändan skymta öfver ladorna fyra hvita skorstenar. De å östra sidan synas dock ansenligast, och en väldig rök uppstiger ur en af dem, säkerligen från en stor spis, der qvällsmaten nu tillagas: kanske man också brygger eller bakar.

En ganska otreflig uppkörsväg leder till byn, genom stora trädesåkrar, gråa som lättjan. Inga trädkronor höja sig öfver byn, inga blommor synas der vilja trifvas.

På andra sidan vägen midtemot är en behagligare tafla. Der är också en by, men mycket mindre, der är en mängd små boningshus, liggande i rad, och framför dem en icke förkastelig trädgård, med yfviga stickelbärsbuskar i hvarandra korsande rader, samt ett och annat fruktträd; och närmast husen lysa solrosor och andra höstblommor.

Vägen, som leder till denna by, är planterad med halfvuxna pilar, jemn och sandad, och tyckes nästan antyda att herrskap bor i de små husen, hvilka på afstånd synas ganska trefliga med sina hvitmålade fönsterkarmar på mörkbruna väggar och täckta med blommande torftak. Vid närmare [ 142 ]betraktande skulle dessa små hus befunnits mycket gamla och icke lofvande någon serdeles värme om vintern.

Vid följande händelsers tid var det ännu blott höst: rågen började att skäras.

Det var för mera än femtio år sedan, alltså behöfver ingen tro sig porträtterad och få ondt lynne, ifall någon lik- het skulle förefinnas med nu lefvande.

En präktig kalesch, gullgul med röda hjul, och ett stort grefligt vapen på vagnsdörrarna, samt dragen af fyra unga prakthästar, med gulmålade selar, rullade frampå häradsvägen.

Spannridare körde första paret, en kusk satt på en tornlik upphöjning och länkade det eftersta paret. Två betjenter stodo bakpå vagnen.

Inuti satt en gammal herre, med välvilliga och ljusa anletsdrag; pudrad, så att rockkragen till och med var hvit deraf. En sidenfodrad kappa var noga svept ikring den åkande.

Just i det samma kaleschen nalkades den korsväg, som bildades af stora vägen, och de båda, hvilka ledde till byarna, möttes en simpel kärra, dock ej alldeles af sämsta sorten, utan blåmålad, och med stolen hoppande på trädfjedrar.

I kärran satt en man kring sextiotalet, brynt af solen, opudrad och med barska, fast fryntliga och redbara anletsdrag. Hans drägt var en bondes: lång jacka, svarta skinnbyxor, ullstrumpor, ganska gula, samt skor. Man kunde så väl se detta, ty det fanns ingen fotsack på hans kärra.

Han körde sin gamla, dock icke magra, men tungfotade häst helt makligt, och vårdade sig ej om att på vanligt bondvis den tiden hålla undan i diket för herrskapsvagnen.

Kusken på denna fann sig derföre föranlåten att med myndig stämma ropa:

— ”Håll ur vägen, för Hans Excellens grefve Horn af Åminne!”

Men gubben i kärran blef icke häpen af denna titel och förnämhet, utan svarade barskt:

— ”Jag är en Horn af Rantzien!”

— ”Hvilken sällhet är att hafva dig till — svärmor!” svarade Hjalmar och kysste sedan assessorskans dotter, som också hette Leonore.

— ”Nåväl! jag är nöjd!” sade assessorskan — ”men det är sannt, du sade att du för evigt tillhörde fröken Leonore H., hon kommer der, att taga dig på orden.”

Fröken Leonore H. inträdde leende, och sade: ”ser du, Anna Lovisa, jag är nog rik att hafva en älskare, som jag kan skänka åt din dotter.”

Hjalmar återvann ej sin fattning att tala; men han fick kyssa i stället.

Ett halft år derefter var ett dubbelbröllop. Grefve Hjalmar vigdes vid fröken Leonore Mejer, men Kyrkoherden Abrahamsson vid fröken Leonore H, som icke var så fattig, att hon ju ej hade tiotusen Riksdaler, och det var rikedom för bondesonen.

Ett år sednare bar den sköna enkan fru Mejer på sina armar, en engel — hvarföre kallas barnen så? Ty de komma från himmelen. Fru Mejer bar sitt dotterbarn på ännu unga armar.

— ”Det är ljuft!” sade hon till Hjalmar, ”att vara mor, men himmelskt att vara mormor!”