Hoppa till innehållet

Blomsterflickan (Flygare)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Intryck af Neapel, Rom och Florens
Borta och Hemma
av Edvard Flygare, Emilie Flygare-Carlén, Julius Axel Kiellman-Göranson

Blomsterflickan
Sista blicken på Rom  →


[ 149 ]


XIV.

BLOMSTERFLICKAN.




Jag hoppas att en hvar, som under de sednare åren vistats någon tid i Florens, med mig erkänner det Café Civico-Militare nära invid Piazza del Granduco har sina stora förtjenster.

Utom det att kaffet är oklanderligt och de rostade brödskifvorna ega en hög grad af fullkomlighet, står det er fritt att i Journal des Debats eller Monitore Toscano inhemta dagens politiska nyheter, såvida ni ej föredrar att blicka ut på gatan och betrakta det rörliga, vexlande folkhvimlet.

Eller om ni ej känner er böjd för någotdera, så påtänder ni er cigarr, lutar er bakåt i soffan och uppgör en plan för dagens förströelser . . .

Eller genomgår ni i minnet den föregående dagens händelser . . .

Eller förflyttar ni er med inbillningskraften till hemmet och undrar hur der månde stå till . . .

Eller gör ni ett öfverslag öfver er reskassa och söker att bringa tillgångar och utgifter i harmoni . . .

Eller förtär ni i allt lugn och utan alla bitankar ert morgonkaffe.

Hvilken än er sysselsättning må vara — det vissa är att den innan kort blir afbruten.

[ 150 ] Icke derigenom att er cigarr slocknar . . .

Eller att någon »seccatore» kommer och rycker i er tidning, frågande om ni ej ännu har slutat den . . .

Eller att någon ställer sig framför dörren och skymmer utsigten . . .

Eller att någon tiggare besvärar er med böner om una piccola elemosine, under det han med giriga blickar betraktar er frukost . . .

Eller något annat afbrott af samma obehagliga slag.

Jag vill visst icke påstå att ej allt det der kan inträffa — jag har gudnås sjelf alltför ofta haft erfarenhet deraf — men alla dessa afbrott äro mera accidentella och förekomma dessutom öfverallt, i Rom, i Paris, i Stockholm, i Neapel . . . Det afbrott, hvarom jag talar, är något väsentligen karakteristiskt för Florens, något . . .

Men ni har säkert redan gissat att jag menar:

Blomsterflickorna.

Blomsterflickorna, dessa unga, lätta, smidiga, mörkögda och leende florentinskor, som hastigt sväfva genom rummet och försvinna, lemnande efter sig doftande blommor och behagliga intryck.

Blomsterflickorna, som med älskvärd påflugenhet störa er i er frukost, störa er i er lektyr, störa er i era politiska, ekonomiska eller erotiska funderingar, för att sticka en bukett violer i er hand eller fästa en glänsande jonkill i ert knapphål.

Blomsterflickorna, som ej sälja, utan gifva, som aldrig begära någon ersättning af er, som mottaga er gåfva utan att se på den och som småle lika vänligt, om ni ej gifver någonting alls.

Medgif mig att ni aldrig känt er förargad öfver ett dylikt afbrott, att det tvärtom ofta varit välkommet, att det mången gång utjemnat skrynklorna på er panna och gjfvit era tankar en angenämare riktning.

Åtminstone var detta förhållandet med Romanelli, en ung artist, utan förmögenhet och utan namn, som [ 151 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/171 [ 152 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/172 [ 153 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/173 [ 154 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/174 [ 155 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/175 [ 156 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/176 [ 157 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/177 [ 158 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/178 [ 159 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/179 [ 160 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/180 [ 161 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/181 [ 162 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/182 [ 163 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/183 [ 164 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/184 [ 165 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/185 [ 166 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/186 [ 167 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/187 [ 168 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/188 [ 169 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/189 [ 170 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/190 [ 171 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/191 [ 172 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/192 [ 173 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/193 [ 174 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/194 [ 175 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/195 [ 176 ]Sida:Borta och Hemma.djvu/196 [ 177 ] Han stammade och visste ej vidare livad han skulle säga.

Angiolina betraktade honom med sin öfverlägsna och djupa blick, der ett slags ömkansvärdt medlidande efterträdt de mera brinnande rörelserna.

Tigande tog hon ned från väggen den korg, som hon fordom nyttjat såsom blomsterflicka och som hängt der sedan länge till minne af det förflutna. Derpå löste hon af sig ett armband, den enda gåfva hon mottagit af Romanelli, och lade det ifrån sig på ett bord. Och med korgen på armen aflägsnade hon sig tyst, utan klagan, utan förebråelser.

Skulptören gjorde ej en rörelse att hålla henne qvar.




Då jag var i Florens, såg jag flere gånger Angiolina, som ännu ansågs som stadens vackraste blomsterflicka. Men hon var dock utmärkt blek, och det leende, som hon gaf sina gamla och nya bekanta på Café Civico-Militare var så sorgligt, att man kände sig helt beklämd deraf.

Hvad Romanelli beträffar, hade han verkligen fått utföra den omtalade madonnabilden, men dermed misslyckats i den grad, att detta troligen blef det sista större uppdrag, som lemnades honom. I stället har han god förtjenst genom att i marmor modellera långhalsade engelskor eller högbröstade florentinska damer. Grefvinnan Chigi gynnar honom ännu, och man tror att hon skall lyckas förskaffa honom en plats i Liceo di Candeli.