Han stammade och visste ej vidare livad han skulle
säga.
Angiolina betraktade honom med sin öfverlägsna och djupa blick, der ett slags ömkansvärdt medlidande efterträdt de mera brinnande rörelserna.
Tigande tog hon ned från väggen den korg, som hon fordom nyttjat såsom blomsterflicka och som hängt der sedan länge till minne af det förflutna. Derpå löste hon af sig ett armband, den enda gåfva hon mottagit af Romanelli, och lade det ifrån sig på ett bord. Och med korgen på armen aflägsnade hon sig tyst, utan klagan, utan förebråelser.
Skulptören gjorde ej en rörelse att hålla henne qvar.
Då jag var i Florens, såg jag flere gånger Angiolina, som ännu ansågs som stadens vackraste blomsterflicka. Men hon var dock utmärkt blek, och det leende, som hon gaf sina gamla och nya bekanta på Café Civico-Militare var så sorgligt, att man kände sig helt beklämd deraf.
Hvad Romanelli beträffar, hade han verkligen fått utföra den omtalade madonnabilden, men dermed misslyckats i den grad, att detta troligen blef det sista större uppdrag, som lemnades honom. I stället har han god förtjenst genom att i marmor modellera långhalsade engelskor eller högbröstade florentinska damer. Grefvinnan Chigi gynnar honom ännu, och man tror att hon skall lyckas förskaffa honom en plats i Liceo di Candeli.
