Bofinken

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 84 ]

BOFINKEN.

En konstnär i naturen,
Åt Walland stod min håg;
Till myrtenkusten buren,
Armidas park jag såg.
Men ack! den kan ej stilla
Hvartenda själs-begär;
Hvad hjelper ock att drilla,
När hjertat ensamt är?

Så söng jag, helt allena
I en acacie-häck:
Då kom min Papagena,
Så fjäderprydd och täck;
Hon satt sig ner att plocka
På kragens fina spets,
Se’n visste hon mig locka
I en förtrollad krets.

Der lekte kupidoner
På kullens blom-tapet,
Der tydde alla toner
En salig hemlighet.
På elfen-lyror spelte
Najaderna vid strand,
Och mellan sig de delte
Korallens perleband.

Men när i salens krona
Det sista ljuset brann,

[ 85 ]

Jag började att tona
Just som en äkta man:
”Nu gäller det att sörja
Ej blott för nöjets verld;
Vid solens bloss vi börja
Vår långa flyttningsfärd.”

Min Sköna på sin hufva
En liten smula vred;
Men snart hon qvad, den ljufva:
”Hvart helst jag följer med.”
Och strax, när dagen grydde
På vida ocean,
Med snälla vingar flydde
Vi ut på himlens ban.

Sist fri från mången våda
I sky och hvilotjäll,
Fick Papagena skåda
Mitt hemlands höga fjäll
I aftonsolen glittra,
Liksom en kungaborg;
Då stämde hon sin cittra,
Nu brydd af ingen sorg.

Hon söng: ”Jag fjerran trodde
Dig rik på kärlek blott;
Men aldrig, att du bodde
I ett så herrligt slott:
Se, hvilka torn bekransa
En rymd af skogar klädd!
Se, hur’ små sylfer dansa
På ljusgrön sammetsbädd!”

[ 86 ]

I klippan se’n vi redde
En liten paulun,
Som vi med mossa bredde
Och fina eiderdun.
En trofast kärlek delas
Ljuft inom hyddans rund;
Och snart en vaggsång spelas
Omkring de spädas blund.