Den här sidan har korrekturlästs
BOFINKEN.
En konstnär i naturen,
Åt Walland stod min håg;
Till myrtenkusten buren,
Armidas park jag såg.
Men ack! den kan ej stilla
Hvartenda själs-begär;
Hvad hjelper ock att drilla,
När hjertat ensamt är?
Så söng jag, helt allena
I en acacie-häck:
Då kom min Papagena,
Så fjäderprydd och täck;
Hon satt sig ner att plocka
På kragens fina spets,
Se’n visste hon mig locka
I en förtrollad krets.
Der lekte kupidoner
På kullens blom-tapet,
Der tydde alla toner
En salig hemlighet.
På elfen-lyror spelte
Najaderna vid strand,
Och mellan sig de delte
Korallens perleband.
Men när i salens krona
Det sista ljuset brann,
