Samlade dikter/2/Den Gamle Örnen i Bur
DEN GAMLE ÖRNEN I BUR.
Danad för himlens
Strålande bana,
Der stjernorna hvälfvas
I eviga kretsar, —
Lefde jag fordom
Bland skyar och åskor;
Trotsande dem,
Höjde jag vingen
Dit menskliga ögat
Ej följa förmår.
Mennisko-funder!
Aldrig J tröttnen
Att gäcka det Stora
Som J ej hinnen:
Ränkfulla snaror
Slöto i nesliga
Galler min ungdoms
Djerfva förmåga,
Ville vid gruset
Stänga de höga,
De himmelska tankar.
Här var jag fjettrad
Från urminnes tider,
Såg ifrån muren
Vid marmorpalatset
Rikdomens armod,
Småsinnets nycker,
Slafvens grimacer,
Kryparens vånda
I fåfängans solsken.
Alla sig gladde
Att skåda i buren
Fjettrade örnen!
Ingen har anat,
Att den, som lefver
För det Omätliga,
Måste der bada
Glänsande vingen,
Vill han i lifvet
Stilla sin längtan. —
Fåglarnas Konung!
Förr såg du verlden
Liksom en tafla
För dina fötter,
I Oceanens
Skimrande vågor
Såg du din bild;
Hvar skall nu speglas
Höghetens allvar,
Som af Naturens
Eviga krafter
Gafs åt din daning? —
Dock, under löje
Äfven i bojor, —
Född för att hinna
Omätta gränsor,
Född för att segra
Öfver sitt öde, —
Frihetens ädling
Skådar föraktligt
Masken, som krälar
Sjelfviskt i stoftet;
Glädes att ana
Ljusrymdens bana,
Gläds åt den sista,
Den vissa Befriarn,
Gläds åt odödliga
Stundande värf.