Bonden i Uri
| ← Schweizergossen |
|
Främlingen i Sankt Gallen → |
Der speglar sig i sjöars våg
En mellan alper sluten verld,
Det skönsta land, som solen såg
Uppå sin vida färd:
Jag känner stolt, att också jag
Fick i det landet fostrad bli,
Jag tackar Gud, att der en dag
Jag föddes Schweizare och fri.
I bergets friska flod jag sam
Som barn, — och purpurstänkta skyn
Och hvita gletscher, hvita lamm,
Det var min första syn.
På fjället se’n med munter sång
Jag lopp, — såg molnen dra förbi,
Och der, i kapp med vattensprång,
Jag växte Schweizare och fri.
Såg jag en stenget springa, föll
Han för min båges säkra skott:
Ett bråddjup, som mig återhöll,
Var då en lek mig blott.
Att valla gafs mig se’n en hjord,
Jag lärde nu att herde bli
Och mer och mer förstå de ord:
Att vara Schweizare och fri.
En dag, på Rigis högsta topp,
I morgonsoln en flicka stod,
Raskt dref jag mina lamm dit opp,
Hon rodnade som blod.
Och våra hjordar sämdes bra,
Då kommo öfverens ock vi:
Der stod i hennes blick ett ja,
Ty jag var Schweizare och fri.
Du sälla tid, vid gigors röst,
Vid alphorns klang, i dalens sköt,
Då till mitt trogna schweizarbröst
Jag unga makan slöt! —
Men himlen blef af viggar röd,
Oss nådde krigets vilda skri,
Tyrannens bud till Schweizarn ljöd:
”Dö, eller upphör vara fri!”
Vid Djefvulsbryggan slaget stod,
Der blef på lif och död det stridt;
Laviner färgades af blod,
Det glänste rödt i hvitt.
Då kom mitt ärfda spjut till pass,
Ty ”man ur huset” drogo vi;
Jag slipade min yxa hvass,
Och slogs som Schweizare och fri.
Snart rensades Sankt Gotthard från
Barbarers vilda röfvartropp:
En föll i Rhen, en föll i Rhone,
Men ingen steg mer opp.
Och åter hördes sång och skratt
På fjället: Eko satt deri
Och sjöng, hur godt det är, hur gladt,
Att lefva Schweizare och fri.
Nu vaggar skörden gula ax,
Och friden ler kring trefna tjäll;
Men hotar åter bojan — strax
Står fram en Wilhelm Tell.
Med bröstet, höljdt af varma sår,
Skall i min dal jag funnen bli,
Och Uri vittna kring min bår:
”Han dog som Schweizare och fri.”