Främlingen i Sankt Gallen
| ← Bonden i Uri |
|
Återblick → |
I en trädgård vid Sankt Gallen,
Nära Goldachs klara våg,
Utsträckt under lindens skugga
Nyss en vandrare man såg.
Hjessan dignande af trötthet,
Kinden sådd med dödens färg; —
Ögat, slocknande och dystert,
Stirrar mot Sankt Gallens berg.
Långt och länge har han irrat,
Ingen vän till sitt försvar,
Knapt ett tak till skjul han funnit, —
Och han förr en krona bar!
Förr han städer ägt och riken,
Nu ej egen hufvudgärd,
Ringa främling, hånad, gäckad,
Snäst af sämsta värdshusvärd.
Svarta skuggor honom jaga,
Vålnader från Stockholms slott, —
Vexla om med bilder ljufva
Uti guld och himmelsblått.
Träda de i glans för minnet,
Blir i hjernans kamrar natt:
Ofta då ett stilla vansinn
På den höga pannan satt.
Och så har han länge färdats,
Skygg för menskors blick sig gömt,
Ingen vet, han konung varit,
Och han sjelf det nästan glömt.
Men Naturens klara öga
Har den gamle känt igen,
Vill, fast tiggare han lefvat,
Han skall dö som konung än.
Och hon låter lindens grenar
Snöga blommor i hans hår:
Se, af dem kring glesa lockar
Hur en strålljus krona står!
Och den nötta vandringsstafven
Solen nu förgyller huld:
Underbart i qvälln den blixtrar
Som en spira utaf guld.
Aftonrodnan praktfull purpur
Öfver hals och skuldror strör; —
Nu kan hela verlden skönja,
Att det är en kung, som dör.
Alper skimra. Är det icke
Ack! hans barndoms berg monntro?
Goldachs våg i fallet brusar
Lika Mälarns vid norrbro.
Och i solens sista strålar
Tror han sig en hägring se:
Borg, af lejonklo bevakad,
Sköld med gyldne kronor tre.
Klockor rundt kring bergen ringa,
Sakta han till hvila söfs,
Dör, med blick mot snö och isar,
Som nordmannakung det höfs.
Bal på Stockholms slott sägs varit,
Natten efter samma dag,
Och på Riddarholmens kyrkport
Vakten hört tre skarpa slag.