Friesleben

Han kom drivande en dag in på det stora kontor, där jag var anställd, och frågade efter arbete. Det fanns naturligtvis intet arbete mitt i juli månad. Vi avskedade i stället. När någon av de underordnade fick sin lagstadgade fjortondarssemester, kunde det hända, att han bad om att få slippa ferien. Den stackars saten var rädd att finna platsen obehövlig eller besatt av en annan när han kom tillbaka.

I skjortärmarna, med uppknäppt linning och utan väst, satt jag i dubbeldrag från två gnistsprutande cylinderfläktar och sorterade sammanlagt åtta tusen agentadresser. Och det var ändå endast västra avdelningen, från de stora sjöarna till the Golden Gates i Frisco vid Stilla havets kust. Kylaren med isvatten var tom, tobaken slut, och om någon tilltalat mig, skulle jag ej ha svarat, endast i tysthet ha önskat honom bränd till aska i helvetet.

Det låter ovänligt. Men med 110° Fahrenheit i skuggan, under en atmosfär, uppfylld av jätteslakteriernas ruttnande blodstank, som från sydprärierna svepes in över affärsdelen av staden, och med en förintande känsla av maktlöshet och slavöde, en förutbestämmelse av oundviklig undergång, är man ej så blödsint och nogräknad. — Han som bad om arbete borta vid kassörsdisken var egentligen en fiende, även om han icke hade det stort värre än adressorteraren. Denna dag, mitt i juli, var i sig själv hopplöshetens helvete på jorden.

Vid pulpetskranket växlades de vanliga replikerna.

— Any job at all! I'll do all round about work, anything to please! Look at my papers — I am an expert in all officework...

— We have no work for you.

— I starve!

— Sorry!

— Won't you take my name?

— No use. You'd better get out.

— Take my name, sir!

— Well, what's your name then?

Mannen säger ett namn.

— Spell it!

Han stavar det och det blir till Friesleben.

— Are you dutch?

— No. Swede.

— And your address?

— Have no address. But I'll look in.

Mannen stapplar ut i det dödande solskenet.

Senare frågar kassören:

— Friesleben? Är det svenskt?

För mina öron låter det som trettioåriga kriget, men jag känner det ej. — Och därmed hade jag glömt episoden.

Den ugnsheta sommaren har gått. Också ångbadsvärmen har flytt, både den torra och den fuktiga temperaturen äro svunna. Indian summer avlöser och hösten kommer, arbetet blir ivrigare, börsen fluktuerar för att till sist stå »strong». Kabelgrammen diktera höga fraktpris, en »corner» göres, spricker, en ny hausseras upp. Julkampanjen förberedes, lastbåtar och passagerareångare pressas för frakt, de stora järnvägsbolagen slåss, nu är marknaden i full gång. Krigsrykten fabriceras, värdena falla och stiga, spekulanterna förtjäna, leverantörerna tappa. Det står som ett ohörbart sorl kring det stora, osynliga, livs- och penningpumpande affärshjärtat. Publiken anar cirkulationen, men ser, hör och förstår intet. — På alla kontoren arbetades feberaktigt.

En rik landsman passerade genom staden på väg till någon utställning. Vi hade varit skolkamrater och han sökte upp mig. Han tog mig ut för att få se nattlivet och bjöd mig på ett läckert skrovmål i en elegant restaurang. På vårt bord stodo viner och rätter, som jag aldrig förut smakat.

Det var i en pompös, vit marmorsal, upplyst av många hundra glödlampor och med en väldig, stor och tjock, mjuk, röd matta över golvet. De vita borden buro silver, kristall och rosor, och kring dem sutto halvnakna och sköna kvinnor, och herrar i frack och vitt. En orkester spelade dämpat och mellan borden dansade några par. — Uppassarna rörde sig ljudlöst, de buro omkring de tunga brickorna med jonglöraktig balanseringskonst.

Hur underligt! I morgon gungar min vän behagligt vidare i en lyxvagong mot nya syner och fester, under det jag maskinmässigt fortsätter att utfylla kolumner i fraktlistor och konnossement, skrivande tal som representera miljoner. Det är ingen avundskänsla, som rör sig inom mig, endast en stum undran. Den ovanliga måltiden har gjort mig dåsig och samtalet slappnar av. — Silverklockan pinglar efter kaffe.

Nya vaktmästare ordnade bordet. Mockaapparaten, de ostindiska kopparna, likörstället, havannalådorna och den antika rökbordslampan, samt cigarrettröksfläkten. Små guldkantade dansprogram, konfettipaket och serpentinrullar staplades upp av en leende hovmästare. Österländska bonbons till eventuella damer och iskylda svingglas för den hundraåriga brandyn.

Till sist en packe nattelegram — smala, maskinskrivna band — nyss avknackade på en av etablissemangets många automatiska telegrafreceivers, delgivande olyckor, valresultat, börskurser och sportsnyheter.

Den tjänare, som placerade och arrangerade det hela, dröjde litet längre vid vårt bord än de andra. Det såg ut som ville han med extra raffinemang ordna finalen. Jag kom att betrakta honom, under det att min värd, upplivad av de nya olika ingredienserna, berättade om Pariskaféer, vilka jag aldrig sett. Jag såg nogare på honom, det förekom mig att han lyssnade, eller åtminstone förstod vårt språk.

Det var en smal och mager man i den sedvanliga vita livréjackan med guldknappar. Hans omsorgsfullt slätrakade ansikte bar linjer och rynkor så fina som knivskurna. Hans hjässa var nästan kal, ett tunt rödblont hår bildade krans. Munnen var smal och hopknipt, ögonen ljusblå mellan många veck. Händerna, som skickligt flyttade och serverade, voro smala med långa skrivarfingrar och väl manikurerade naglar. Han kunde vara trettio år.

Gud vet om han läst mina tankar. Då han med en bugning drog sig tillbaka, sade han på oklanderligt klingande franska en artighet som om han ville visa, att han antagit oss för fransmän eller i alla händelser bildade européer.

Jag såg under den återstående delen av natten hans smala gestalt, hans smala ansikte med den smala kardinalmunnen dyka fram här och där mellan palmer och marmorpelare. Ibland sände han oss en blick — en smal blick. Och då letade jag i minnet efter någon mask ur det tusenhövdade karnevalståget Livet, men förgäves.

Uppbrottet kom och jag frågade hovmästaren :

— Ni ha fransmän här?

— No, sir. Utom amerikanare endast ett par tyskar och italienare.

— Han som passade upp här mot slutet — likörerna och allt bjäfset — vad var han?

— Å!

Hovmästaren såg stolt ut. Han sade i en beskrivande ton som förevisade han en kuriositet :

— Det är en tysk baron, ja vi antaga alla alldeles säkert, att han är en tysk baron. Han heter Friesleben. Det tog mig två veckor att lära det förbannade namnet. Men nu kan jag det — Oh yes. Det uttalas så här: Fryz — läi — bin. Det är säkert mycket fint, kanske han är släkt med Billy...

Men jag visste ju bättre besked, åtminstone var han inte en släkting till tyske kejsaren. Nu mindes jag mannen från julis glödande dagar, vilken tiggde om jobb. Friesleben, swede. Han hade till sist fått jobb, och icke ett dåligt. Han förtjänade otvivelaktigt femdubbelt mot mig.

Tiden gick. Månaderna ramlade förbi som stora Pullmanvagnar, fullastade med alla slags människor — hela året var ett tåg, vilket brusade vidare, vidare, bort genom tiden, kvarlämnande i erinringen några ansikten, som sett ut genom kupéfönstren, och en och annan hand, vilken vinkat en hälsning i förbifarten. — En dag satt jag själv på ett tåg, som ringande och dånande körde västerut och söderut, och när det kvällades steg jag av i en stor stad vid en stor flod, över vilken en blodröd aftonhimmel stod som en eldsvåda. Jag skulle uträtta en kommission, muntligt och hemligt, för kontoret — jag hade stigit en smula i graderna — och sedan jag på hotellet fått ett bad och en biffstek, gjorde jag en promenad i den främmande staden. Jag har alltid älskat det okända och för mig står städse en vandring in i ny miljö som primören över alla andra. — Därnäst kommer reminiscensen. Besöken på gamla kära ställen. Men det blir oftast som att gå på kyrkogårdar.

Jag gick således ut denna afton under tusen strålande båglampor, mellan väldiga butikfönster och i en vimlande och bullrande trafik. Det var icke mycket annat nytt jag fann, alla städerna där ute äro ju nya eller unga, moderna, jäktande och levande, och på det viset varandra lika. Och folkströmmen visade alla de gamla rasblandningar, som immigrationen oavbrutet förnyar. — Husens skyltar buro samma namn, som fördelats i miljoner exemplar över hela unionen.

Men en sak var säker: jag var främlingen bland främlingar, en sorts konung för en dag, om man så vill. Jag rådde för några timmar om min tid, jag kunde göra vad som föll mig in, vara min egen herre, och envar kontorist skall förstå denna lycksalighetskänsla. Jag var för stunden chefen, representerande en jättemakt.

Under dylika behagliga fantasier hade jag i sakta mak kommit fram till en utvidgning av bulevarden som bildade ett litet torg. Flera breda och trädplanterade avenyer stötte här samman — det var tydligen en ändpunkt eller kanske rättare en föreningspunkt, där stadens affärscentrum och bostadsdel möttes. Den senare i så fall de rikas kvarter, ty husen liknade palats. Och fram över asfalten rullade eleganta ekipager och privata bilar.

Som jag stod där och mediterade, egentligen övervägande, var jag skulle inmundiga en liten nattcocktail, föll min blick på en vit fasad med en rad upplysta, men fördragna fönster. Det var spegelglasrutor i tjock slipning och gardinerna sågo ut att vara av krämfärgat siden. Den ornamenterade ingångsdörren var av gedigen mahogny och däröver lästes i briljanteld: the High Life bar. — Varför inte där?

Jag öppnade dörren med min och hållning av bekymmerslös miljardär och marscherade in, likgiltigt betraktande vid passerandet några stora tavlor och ett par negerpojkar i den typiska bellboysuniformen. Men mitt mod sjönk när jag genom ett par mattslipade glasdörrar kom in i en oerhörd sal, fullständigt tom på gäster. Där löpte längs vänsterväggen den traditionella bardisken (det förekom mig att den var av porfyr med silverbeslag) och kring de övriga, rikt boaserade väggarna stodo små bord med onyxskivor. Taket var en stjärnhimmel av amplar i alla färger och golvet mosaikinlagt. Jag hade kommit på oriktig tid och önskade att jag åter stod ute på gatan.

— If you have to bleed, don't squeal, säger yankeen, och det hade jag för länge sen lärt mig. I detta fall skulle jag icke behöva ångra mig.

Jag satte mig vid ett bord, sköt hatten i nacken och avvaktade händelserna.

En kypare, som likt en marionettfigur kom fram ur en nisch, rådde mig att försöka ställets specialitetsdryck, en highlifecocktail. Den befanns vara gigantisk, serverad i ett högt grogglas, där olika fluider skimrade i marmeladfärger mellan kristallis och ananasskivor, bär och en stor krusmyntakvist, en sannskyldig buske. I detta läskande Niagara voro fyra vasstrån nedstuckna, och innehållet såg ut att kunna räcka en timme för en vanlig konsument. Valutan i pengar tordes jag ej tänka på.

Baren var tydligen en nattrestaurang och en mycket fin sådan. Menukorten voro tryckta på franska, det fanns särskilda beställningstelefoner, man arrangerade kotterisupéer, teatersällskap och små dansanta tillställningar samt sände hem extra kompositioner i mat och dryck. Det kunde lagas »violetta» och »purpurröda» och även »tiger» och »geisha»-entertainments. Det var mesopotamiska för mig, den gången, men jag tvivlade åtminstone ej på den dyrbara halten av varorna. En berömd fransk kock ansvarade för köksavdelningen. Garnier, hette han, men baren ägdes av två namn i fetstil: Mac Allister & O'Brien. Under stod med petit hovmästarens titel, namn och telefonnummer. Och han hette Friesleben.

Ja, det var intet misstag. Friesleben stod det. Utan förnamn eller tillägg, liksom man säger Goethe eller Napoleon. Men var det min Friesleben? Varför icke? Han hade gjort karriär genom sin europeiska fernissa, energiskt fullföljt en bana och var säkerligen inget dumhuvud. När jag tänkte på den försmäktande julidag, då han gjort sin entré i mitt medvetande, kunde jag ej annat än i tysthet lyckönska honom till det snöpliga mottagande, han då rönte. Och jag såg hur alltsammans gått till: han står i kön, som får gratissoppa, en kall dag om hösten utanför köksporten till en stor restaurang. Han står en annan gång i kön som söker plats där — diskare, fönstertvättare, ishuggare, källarhantlangare, all round-aboutjob, you know! Han hjälper till i köket, vid slasken, på gården. Han blir isvattenskypare, sedan tallriksombytare, han får en hörnbyffé, lägger fram silvret. Till sist serverar han då och då. Han kan språk, han serverar alla utländska resande, han är kypare, känner viner, kan söka en bättre plats. Och så stiger han, får en gloria, ett namn. Han fattar lätt, lär snabbt, han gör det på kontorsvis, det är metod i hans arbete. Och nu är han Friesleben, i sin genre hovmästarnas kända Friesleben, liksom kockarna ha sin Escoffier. Inte illa! Han kunde i stället ha varit en namnlös clerk bland miljoner namnlösa och svältavlönade office-clerks. Prisad vare den heta julidag —

Jag släppte vassröret. Långt borta i salen kom han verkligen, min okände landsman, mager, elegant, en bordets fältherre i frack och skinande linne. Qiftblandarna bakom disken fingo bråttom, kristallglas torkades, silverhållare gnedos och vaktmästarna stodo i givakt längs väggen. Friesleben nickade avmätt och nådigt, växlande korta repliker, inspekterade kassaapparaterna, skruvade på en kontaktknapp, pekade på en överflödig handduk. Och hälsade mig med en fem graders vinkelböjning av huvudet. Jag satt kvar under det att lokalen långsamt fylldes. Friesleben tycktes känna gästerna, han gav råd och mottog komplimanger. Några herrar med oerhörda diamanter i ringar och manschettknappar önskade en »natt» om en fjorton dagar. — Jo, det skulle bli en natt, hovmästaren kunde lova en imperial straight flush of a night. Ett sällskap talade om en bröllopsfrukost, och Friesleben försäkrade att den i deras minne skulle stå som idel pärlor och rubiner, a mighty night of pearls and rubies! — Han gjorde ett tecken med sin smala hand och en stråkorkester började preludiera.

Jag avlägsnade mig, full av beundran och high life-niagara. Den främmande stadens trafikpulsar slogo starkt och hårt, men i allt tumultet och den bländande nattbelysningen såg jag framför mig ett smalt ansikte med många linjer och rynkor och ett par listiga ögon. De voro icke att lita på. Icke heller håret. Ljusblått och rödblont äro svaga färger, även för ägaren. Det var något av jockej under en halsbrytande ritt i de skymtar, jag sett av Friesleben. Men var han en skicklig ryttare, som skulle hålla ut i löpningens olika faser och få pokalen? Munnens tankstreck var envist nog. — Få se, få se, ty nu var jag säker på att han på nytt skulle dyka upp, när händelserna härnäst förde mig ut ur min vrå till den stora rännarbanan.

Och verkligen.

Ett år lancerades världens största båt, och då den döptes i champagne på stapelbädden i jättevarvet i Belfast och fick ett vräkigt namn, genljöd från slipar och kontor lov och pris över kompaniets sista bedrift. Det föll en reflex från festandet över även de små arbetsmyrorna i den stora stacken, och efter några rekordresor, som den nya oceanjagaren gjort, fingo några utvalda lov att i tur och ordning bese undret. Denna gång gick färden mot öster, och en morgon stod också jag omsvept av atlantens friska fläktar på dockpiren och såg avundsjukt på kolossen, vilken några timmar senare skulle ånga mot den gamla världen.

Vi vallades i skock genom salonger och över och under ett dussin däck. Det var ibland som att stiga ned i djupa gruvschakt, vars avgrunder gömde alla slags märkvärdigheter. Där fanns proviant för en hel stad, där fanns slakthjordar och kollager och invecklade maskinhallar som på en utställning. Och till sist rullade vi tillbaka på pelarbanan, trötta och hungriga, men med våra ovana näsborrar ännu arbetande som gälar för att bibehålla salthavsluften. Det var då jag återsåg Friesleben.

Han satt i ett av huvudkontorets privata väntrum för första klass passagerare, och jag skulle icke ha lagt märke till honom, om han ej haft en dam i sällskap. Det var ett korpulent fruntimmer på säkra hundra kilo och halva antalet vårar; det var med andra ord en tjock gammal gumma, som kunnat vara hans mor. Hon var smaklöst klädd i skrikande färger, och de dyrbara tygstofferna framhävde ytterligare penningparvenyn. Det var icke en resdräkt, snarare en prålig karnevalskostym och massan av nålar, broscher, spännen, kedjor, armband och ringar av alla möjliga slags ädla metaller och stenar kom henne att likna någon oformlig kvinnlig avgudabild, åt vilken folket offrat sina smycken. Hon talade i ett, en ström av ord rann ur hennes tandgarnityrmun, ett babbel utan slut och med stark irländsk brytning. Det var som en dialektkomedi på en simpel varieté och hennes motspelare kontrasterade genom magerhet och tystnad förträffligt i stil med ett dylikt nummer. Stackars Friesleben, här hade han fått en hovmästarinna som arrangerade utan hans ingripande både morgon, middag och kväll. Det ryckte ibland spasmodiskt i hans rynkansikte, och en blå glimt ur ögonen lovade en mindre undergiven framtida ställning. Men han log — ett smalt leende — och nickade gravitetiskt bifall till pladdret. Ännu i ytterrummet hördes hennes röst:

— I say, mister Friesleben — I say, do you hear what I say —? —? — Well, I say, says I...

Linjens första tolk står färdig att konvojera dem som så önska ned till piren. Han ler:

— En förfärlig papegoja, den här fru Friesleben. Hon är min själ också född O'Brien och lär ha haft en stor guldkrog bort i västern, eller rättare, hennes salig man, som hon väl pratat ihjäl, hade en. Pengar finns det, de ha en av de dyraste salongerna på vår nya båt. Nu skall hon på bröllopsresa med sin baron — stackars sate. Fattig förstås, den gamla historien med europeiska adelsmän! Men om jag känner rätt till sederna på andra sidan, så tar han nog skadan igen i Paris. — Gläder mig att ha gjort er bekantskap, sir. Nu skall menageriet i mailcoach genom stan — good bye, sir, good luck, sir!

Jag hörde fru Friesleben avlossa en hel salva nya utrop och interjektioner, då guiden visade sig i väntrumsdörren:

— Well, interpreter, I say, do you hear? I say —

Det kom slutligen en dag, då även jag vände ryggen till dollarslandet. En ännu större båt förde mig bort mot nya öden, och dessa kommo mig så småningom att skifta hamn och minnen. Andra livets masker lade beslag på min uppmärksamhet, de gamla svunno för att i enstaka fall dyka upp som vålnader. En sådan overklig syn blev Friesleben.

Det ligger — eller låg — i Paris, nära Triumfbågen, på en av de stjärnavenyer, vilka som strålar skjuta ut från torget, ett kafé, där äldre och dekorerade tidningsmän, mest främmande korrespondenter, brukade träffas, då de inför någon ömtålig dagsfråga ville isolera sig från de franska kollegerna på Madrid, Cardinal eller Napolitaine. Jag hade hört talas därom och letade en dag av nyfikenhet reda på stället.

Det var ett kafé som tusen andra: med Madame vid kassan, Jean och Victor i vita förkläden och en snagghårig hund under kaminen. Med en liten bulevardterrass, soltält och krukgrönt, med lädersoffor och små runda apéritifbord, och rentierstammen bakom Journal och Matin eller vid dominobrickorna. Ett par små högklackade och sidenrasslande kokotter, som skrevo brev, en ensam absintherre som rökte Caporal supérieur... Men korrespondenterna? — Nej, de funnos där icke.

I stället kom ur hotellporten mitt emot en svensk finansman, som jag helt flyktigt kände. Han slog sig ned och pratade om städernas stad, om en ny nordisk bank och om ett par falliter. Det senaste ämnet dröjde vi vid — det var många bekanta, fick jag höra, vilka hotades med stora förluster där hemma, nu sedan reaktionen kommit efter fondmäklarna och börsjobberiet.

— För resten, sade han och pekade med käppkryckan, där går också ett öde.

— Ett öde, mumlade jag, är väl allt som går på två ben. Är det något särskilt med ho—

Jag avbröt. Den smala skugga, som på motsatta trottoaren rörde sig i det gyllne solskenet, var Friesleben. Vid alla gudar — det var han. Ännu smalare, ännu mer vissen och med ischiasgång och podagersteg släpande sig fram längs husväggen. Han hade en utsliten resmössa på huvudet och bar ett blått förkläde. Han gick i tofflor och byxbaken hade en lapp som en lucka.

— Det är ju baron Friesleben! utbrast jag.

— Friesleben? baron? — i helvete! svarade direktören med svensk öppenhjärtighet. — Han heter Andersson och är biträde hos nattportieren på hotellet, han kan nämligen engelska utmärkt. Men jag känner honom händelsevis. Han var kontorsvaktmästare hos Krook & Öberg och så vann han högsta vinsten i gamla teaterlotteriet. Då fick han fan i korken och reste ut till Berlin, Wien, Paris, och så vidare, och spelade grandsegneur så länge det räckte. I Amerika har han också varit. Nu sjunger han på sista versen. Det påstås att han en gång bott i första våningen på hotellet, där nu unge Astor bor. Det kallar jag ett öde.

Jag såg den skiftande raden av bilder från västern långt där ute. De strömmade förbi mitt inre öga som ett spöktåg, ljudlöst och makabert. Men bulevardens sol och ljuvliga blå skugga, kastanjernas blom och doften av vår i luften över livets stad återtog herraväldet. — Friesleben var försvunnen bakom ett hörn.

Och jag tänkte:

— Det är kanske som i den högre akrobatiken — det vill mer än en kullerbytta till för att uppnå dubbelvolt.