Ett avsked

Från boken Där ute. Skisser.

Kofferten var nedburen och polletterad, räkningen betald och adjö sagt till det lilla privathotellets övriga rumsgäster. Han slängde på sig resulstern, tände bulldoggspipan och gav sig i väg, för nervös att invänta lagom tid. Därute strilade regnet duggfint och jämnt och bulevarden låg black och våt under drypande, gulnande träd. Söndagstrist och kväkarstämning överallt med dova klockklämtningar och lystrande, stränga, svarta skepnader. Båglamporna voro ännu ej tända och töcknet hängde som en gardin i senhösteftermiddagens skymning. Han vek upp byxorna och började sin vandring mot gatans avlägsna dimfond.

Tre år av trägna studier och hård praktik i det stora landet och nu var det slut och han kunde nöjd vända hem för att söka njuta frukterna av allt det arbete, han nedlagt både här och där hemma på fulländningen av sitt yrke. Han hade aldrig trivts här ute och han längtade hem som en skolgosse längtar efter ferier. Få äta svensk mat och tala svenska och gå på välkända gator och trycka gamla vänners händer. När han nu för alltid skulle lämna den främmande storstaden var det med tillfredsställelse, han tänkte på att av dess två miljoner invånare, han icke sörjde att skiljas från en av dem. De få avskedsvisiter, han gjort, voro endast ytliga farväl knappt så mycket menade som ett »tack för mat» till hotellvärdinnan. Därför gick han glad och lugn i söndagsregnet och tänkte på gran och gröt och glögg i stundande juldagar där hemma.

Han kom ned till floden, där bulevarden slutade och dimman vilade tätast. Brovaktaren syntes knappast i sitt torn och spannmålsmagasinens hissverk försvunno i ett töckentak. Långt ute på sjön visslade en ångare efter bogserhjälp och till höger hängde en karl ut röda lanternor på en mudderpråm. Han passerade bron och vek in på en smal gata i affärsstaden.

Allting var öde och folktomt, stängt och helgdags-stilla. Någonstans långt bort rullade en vagn och från en krog med tillskruvade fönsterluckor hördes svagt klingandet av glas. Han gick långsammare, på engång fattad av beklämning.

Det var dock märkvärdigt att så där lämna en stad, ett land, utan någon som helst känsla av saknad, utan ett handslag, kunde man säga. Ingen, som följde en ned till tåget, ingen, som var ledsen över att man reste. Visserligen var det ju så han ville ha det — men ändå! Och plötsligt slog det honom att när allt kom omkring kanske ej heller någon väntade honom därhemma, längtade efter honom. Kanske han var absolut ensam — hu! tanken kom honom att frysa. Å nej! — men om så nu ändå vore, vad då? Då, ja då gjorde det ju detsamma var han vore — inte sant? Jo visst, men det var ingen tröst. Nej, vad var det här för satans fantasier!

Han gick ned den gamla gatan med dess tillbommade butiker och halvt undanstädade trottoarupplag. De påminde på något sätt om likkistställningar, de där bockarna och lärarna med svarta presenningar över. Ja, alltsammans verkade begravning, väder, klockringning och — han själv, tänkte han. Och ännu två timmar till tåget skulle gå och där låg ju järnvägsdepån.

Han fick en idé och stannade, häpnande en smula över dess originalitet. Det fanns verkligen en person, som han med ett grand rörelse kunde säga farväl till. En person, som han nog skulle minnas en tid, kanske tala om, skryta över. Han hade inte tänkt säga adjö annars — hade aldrig hört att det brukades med — hm! — sådana personer. Men varför inte? Tid hade han och la maison låg strax bredvid och dessutom kunde det hela framdeles användas som en god avec-historia.

Han vek av på en ännu smalare tvärgata och ringde på i ett hus med röda gardiner för fönstren.

Ett ögonblick ångrade han tilltaget och det leende, impulsen lagt på läpparna, försvann. Han var nära att gå, men i detsamma öppnades porten och en livréklädd neger stack ut huvudet. Det fanns intet val, han gick hastigt in.

En mattbelagd tambur med ampel i taket och en välbekant parfymdoft, som nu föreföll honom äcklig. Till höger ett draperi, skulle han gå? — bah! och han steg in och satte sig i en soffa utan att först hava avtagit ulstern. Det var skumt därinne på grund av de tilldragna jalusierna, men han såg otydligt den lilla porfyrfontänen i rummets mitt och de franska modellstudierna på väggarna. Vad har jag här att göra, tänkte han, detta är ju dumt...

Och dock, reflekterade han omedelbart därefter, har jag här i detta hus haft mycket roligt. Ja, så roligt att, om jag vill vara uppriktig, jag måste tillstå att några av mitt livs gladaste dagar — eller rättare nätter — ha förflutit här. När jag tänker rätt på saken och ser den i opartiskt ljus så går jag så långt att jag påstår att för mig detta tvetydiga ställe varit enda glädjeglimten i många års arbetsträlande. Och än vidare, detta hus är det enda, som öppnats för den fattige studenten i det främmande, rika landet. Här fann han ett mottagande, som ej frågade efter nationalitet eller börd eller introduktioner och härifrån kunde han alltid gå utan att känna sig i obligation. Nåväl, då är det sannerligen ej för mycket att jag också säger ett artigt —

Betjänten kom in och vred på det elektriska ljuset.

— Behagas något att dricka?

— Nej.

The lady kommer strax.

Han var åter ensam och satt och funderade över de tre åren. Joo — mycket arbete hade det varit, hur skulle det nu bli hemma? Bra emellertid att lärotiden var över. Kommer då aldrig Lizzie!

En portiers ringar rasslade på sin stång, ett fras av kjolar och en ung flicka sprang skrattande in i rummet. Hon var kreolertyp och den mattgula klänningen framhöll yppigt den uppsatta massan av blåsvart hår. Hon slog till mannen i soffan med en långstjälkad blomma och frågade på mjukaste floridadialekt:

—Vad nu, i våt ulster i min bästa soffa och allvarlig och trumpen, gosse lilla, vad har hänt?

Han drog henne ned i soffan och började:

—Lizzie, hör på. Detta är intet skämt. Jag skall resa, resa långt bort — hem med andra ord. Och nu har jag varit snäll nog och kommit hit för att säga adjö åt dig, ty ser du, liten, jag kommer aldrig tillbaka. Vill du tro mig, Liz, att om jag vore rik, mycket rik, jag menar så rik att jag hade råd sätta mig över vad människor tänka, så skulle jag taga dig med. Ja, sannerligen gjorde jag inte det! Nu ska vi inte vara löjliga, ungen min, men jag vill verkligen tacka dig —

Han avbröt, plötsligt förlägen över sina ord. Han var rädd det hela skulle få en sentimental anstrykning och fortsatte därför skrattande:

— Ja, jag vet nog vad du vill säga, att jag inte har något att tacka för, att du ej givit mig något och så vidare. Nej visst och dock har du det, mer än du tror. Tänk dig, Lizzie, att då jag nu reser min väg är det icke en enda person, jag lämnar med saknad utom möjligen dig. Förstår du det? Men det bästa av alltsammans är att vi två skiljas som tvenne goda kamrater — adjö, tack ska!ll du, ha! Ser du det är det stil i tycker jag. Vet du, jag önskar hela livet vore sådant, men nej — vad är det då jag pratar?

Under denna tirad hade han samtidigt tänkt: — Vad är det egentligen med mig — varför säger jag allt det här? Likväl förekom det honom som han nu talade uppriktigare än någonsin. Men så fick han den tanken att flickan antagligen ej begrep honom, kanske invärtes skrattade ut honom och han hejdade sig ånyo.

Hon hade hört på, halvt brydd, med leende läppar, men rynkade ögonbryn. Nu steg hon upp och började gå fram och tillbaka med korta, koketta, nästan dansande steg. Hon skrattade tyst och frågade:

—Och du har enkom kommit hit för att säga adjö, är det sant?

Han kunde icke låta bli att själv le och svarade uppriktigt:

—Nej, jag vill ej narras, jag kom in hit för — för att jag hade tid till överlopps.

Nu skrattade hon överljutt och de vita tänderna lyste:

—Bravo! du fula, vackra, elaka, snälla, dumma pojke. Och nu reser du till Norge, nej Sverige är det ju, Sverige — hon upprepade ordet flera gånger — och nu skall du få något till minne. Ser du det här halsbandet? — det är icke pärlor, det är vita, torkade bär från Kuba. Men ser du, det är en amulett och hjälper och skyddar mot allt ont, nej, skratta inte, då blir jag ond! Nu tar jag sönder tråden och ett bär får du, bara ett. Det får du lägga på ditt arbetsbord i Sverige och när du ser det så minns du Liz — inte sant?

Hon räckte honom leende det lilla vita bäret.

På en gång kände han sig barnsligt vek. Denna yttring av naiv välvilja, som även fick uttryck i den enkla gest, varmed flickan räckte honom den lilla, simpla amuletten, grep honom. Van vid ytterst liten medkänsla var detta något nytt. Är det icke så jag alltid undrat, tänkte han, de verkligt goda människorna, de ömhjärtade, finner man dem endast bland dessa?

Han blev sig själv i nästa minut och steg upp. Flickan sprang fram, slog armarna om hans hals och med den halvt beslöjade blick, han såväl kände, såg hon honom in i ögonen och viskade:

—Res i morgon! stanna här...

Säga vad man vill, tänkte han, det är dock ett avsked. Högt sade han:

—Liten, det är omöjligt. Tack och godnatt! Då hon såg att han var besluten att gå återtog hon genast sitt förra sätt och började på nytt skratta:

—Så lustigt att du inte har någon annan att säga adjö åt än mig — tänk i alla fall! Och lämnar ändå landet! Nej vet du...

Hon skrattade så att tårarna kommo henne i ögonen.

Han smått skämdes, men kände på samma gång en viss skadeglädje vid hennes ord. Passande och lagom att säga farväl till, tänkte han. Så sköt han henne åt sidan och gick. Efter honom ljöd hennes melodiska stämma ut i regnet:

—Good night — good bye!