Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Förr och Nu
| ← Svartsjukan |
|
Ord till Begrafningsmusiken → |
FÖRR OCH NU.
Emilia! dina mörka hår
Försilfras ren af tidens händer.
Din panna flera skrynkor får,
Din vackra mun får mindre tänder.
De rosor dina kinder fly,
Din pensel fåfängt söker härma,
Och din ur blodet flydda värma,
Förgäfves ljuges på din hy.
Förlorad möda! gäckadt hopp!
Ditt tretti somrars segerlopp
Kan ej för andra gången löpas;
Den bunt Kalendrer du bränt opp,
Ur Tidens hand ej återköpas.
Din väg bär fram till Glömskans land,
Och ingen makt dess kosa bryter.
Hvad hjelper nu, då ögat flyter
På öfvergifna kärleksband,
Att ditt porträtt, af konstnärns hand,
Med evig vår, på duken skryter?
Beskyddar målarns trolleri
En barm, hvars skatter tiden plundrar?
Fäll tårar, fordna Emili,
Att när din likhet man beundrar,
Du sjelf går obemärkt förbi!
Ja gråt! se Tidens raseri,
På sjelfva detta namn fullbordas,
Som långsamt våra öron flyr,
Att djupt i krönikorna jordas
Af fordna dagars äfventyr.
Så länge Skådespelet räcker,
Man ensam dig ej mera ser.
Den du vid slutet handen ger,
Ej mer en allmän afund väcker.
Ej mer, vid aftons svala fläkt,
I Floras och Pomonas lunder,
Du, Fröja lik, i gång och drägt,
Ett Skönhetens och Modets under,
Skall synas på den kända stig,
Dit ynglingarne samla sig,
Skall sväfva, trängd från alla kanter,
Inom ett hof af Eleganter,
Som lik din skugga följa dig.
Din blick, så fruktad af de sköna,
För hvilken hjelten gick med lust,
Att höra Elliots åska döna
Mot Afrikas förbrända kust,
Och faran af dess viggar röna,
I dag, i dag, ej mäktig är
Att, ens för tio steg, belöna
Siktern, som dig en kallskål bär.
Nej, räds ej mer den galna skara,
Som alla midnattstimmar förr
Belägrade din glesa dörr;
Kläd af, kläd af dig, utan fara:
Du skall i hvilans lätta skrud,
Så fredad, som en himmelsk brud
I linnet af sin svepning, vara.
Der skall du, till din själs Gemål,
Af ingen störda suckar höja;
Och Sqvallret, om det vårdar böja
Sitt öra till ditt nyckelhål,
Din Biktfars röst allena röja,
Som hostar i ett Skriftermål. —
Emilia! — grafven öppnas — hisna!
Med läppens bleknade korall,
Den höjda barmens sänkta svall,
Och liljorna som redan visna,
Allt, allt, af dig försvinna skall;
Då ofta, hjertats enda värde,
Den fulas kind med blommor spridt,
Som ingen ålders makt förtärde,
Och hennes minne segra lärde
På den tyrann, som hotar ditt.