Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Ord till Begrafningsmusiken
Huvudsida:
| ← Förr och Nu |
|
Det Slutande Århundradet → |
TILL BEGRAFNINGS-MUSIKEN
VID HANS MAJ:T KONUNG
GUSTAF III:S JORDFÄSTNING,
I RIDDARHOLMS-KYRKAN, DEN 14 MAJ 1792.
Himmelska Makter, hvad grufliga öden!
O, hvilken tid öfver Sverge bestämd!
Röst ifrån thronen, af ropande Hämd; —
Natt öfver Templet af Grafven och Döden; —
Samling af qval, med förskräckelse nämd!
Bestörta menighet och fäder!
För Hämnarn öfver skyn, i stoftet sänken Er:
Slån Er för edra bröst, och rifven edra kläder,
Och klagen: Gustaf är ej mer!
O blodskuld! O brott, öfver suckande länder!
O blygd öfver våra olyckliga dar!
Vår Konung har fallit för mordiska händer,
Till jorden sönk blodig den krona han bar!
O samlade brott öfver suckande länder!
O blygd öfver våra olyckliga dar!
På thronens höjd Tyrannen skryter
Af dygds och mensklighets förakt;
Det hämnas ej det blod, som flyter,
Han grånar i en hatad makt:
Och Du! — den mildaste af alla,
Som nånsin styrt ett söndradt land;
Din lön, din lott, det blef att falla
För sveket af en skonad hand!
en röst.
Han är ej mer, o grymma lagar!
Han! — Sverges Hjelte, Kung och Far!
en annan.
Han är ej mer: — och jorden klagar,
Hvars ära och hvars hopp Han var!
tillhopa.
Gråt, Sverge! dina sälla dagar,
En niding deras kedja skar.
Han är ej mer, din Kung och Far.
Hans blod är tömdt, — och jorden klagar,
Hvars ära ooh hvars hopp, Han var.
Beundrad Han den spira burit,
Som börden i Hans händer lagt;
I striden, Han dess lagrar skurit,
I freden, älskades hans makt.
Den hämd som Våld och Tvedrägt svoro,
Till högre dygder blott Hans ädla hjerta dref;
Hans vapen deremot, välgerningarna voro,
Förlåtelsen Hans seger blef.
Fälld är Han: skördad utan skoning,
För dygders höjd, för bragders glans;
Stoft är Han: grafven är Hans boning,
Och Sverges thron, ej längre Hans.
Ditt lif en kedja var, Gustafvers Son och Like,
Af mödors- och af otacks rön!
Den sista stund deraf, som unnades vår bön,
Var än på grafvens brant, en frälsning för ditt rike;
För dina dygder, — hvilken lön!
O samlade brott öfver suckande länder!
O blygd öfver våra olyckliga dar!
Dygder, Snille, Bördens ära,
Allt hvad lifvet värde ger,
Allt hvad störst en thron fått bära,
Allt i grafven sänkes ner!
Jordens olycksfulla söner,
Sen, hur stoftet jemnar Er:
Slafvens lott Monarken röner;
Fåfäng klagan, spillda böner,
Grafven sluts, — han är ej mer!
* *
*
Dygder, Snille, Bördens ära,
Allt hvad störst en thron fått bära,
Allt i grafven sänkes ner!
O hamn af Hjelte, Far och Maka,
Som skiftat, på så blodigt sätt,
Den thron Du, vådligt stor, beklädt,
Mot en, som intet agg, och inga stormar skaka:
Se ner uppå ditt Folk förlåtande tillbaka,
Och glömsk af menskors oförrätt,
Ännu ifrån din höjd, med samma ömhet vaka
För Sverges väl, och för din Ätt!
Kungars Gud! mot brottets panna,
Slunga dina åskors brand;
Men förtyng ej straffets hand!
Låt ej hämdens fasa stanna,
Öfver ett olyckligt Land!