Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Pehr Enebom

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Till Herr LifMedicus och Riddaren af Pontin
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Sjette Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

Svenska Parnassens Klago- och SvaneSång till Pehr Enebom
Julgrisen  →


[ 375 ]

Svenska Parnassens Klago- och SvaneSång
till
Pehr Enebom,

Etherns Son och Englars tillkommande Broder,
annars nu så länge Auktor till Kärleks- och ReligionsSånger,

Poesi på prosa, tillegnad våra ädla Ynglingar.[1]

Melodi: Sist när på ljuflig blomsterplan, etc.

Pehr Enebom, Pehr Enebom,
Ack! skona oss, jag beder!

[ 376 ]

Slå Svenska Pindens helgedom
Ej i din grymhet neder!
Pehr Enebom, om bön har rum,
Hör denna suckan bara:
Det är ej nog att vara dum;
Man bör ock nådig vara.

Pehr Enebom, Pehr Enebom,
Hvem kunde tro slikt om dig?
Till kryddbo'n fick du ren din dom;
Men fan i dej, du kom dig.
Pehr Enebom, du liknar nog
Den skepparen på skutan,
Af hvilken åskan hufv'et slog,
Men seglade sen utan.

[ 377 ]

Aj, gunstige Pehr Enebom,
Nå tvi den harm och skaden!
Mot tablaturen hvilken bom!
Der flög ett som ur raden!
Pehr Enebom, din gunst bete,
Var oss en blid magister;
Förlåt vår ordbrist, som vi le
Åt dina tankebrister.

Först qvad du stolt, Pehr Enebom,
Odödlighetens ära.
Nu skrålar du, i andanom,
Om gudlighet hos kära.
Pehr Enebom, jag säger dig.
Blir du, när Sången stannat,
Ej af Guds nåd odödelig,
Ej blir du genom annat.

Pehr Enebom, Pehr Enebom,
Dernäst vi nödgas lasta
Den gerningen, så foga from,
Att en som dör antasta.
Pehr Enebom, du veta må,
Det härdaste af öden,
Är det att slåss mot kämpar två,
Mot en skribler och döden.

[ 378 ]

Pehr Enebom, Pehr Enebom,
Du har ej kärligt sinne.
Förstånd blef ej din rikedom,
Men kanske har du minne:
Pehr Enebom, du mins då nog,
Hur åsnan lopp att sparka
Det sjuka lejonet som dog,
Och skrek: så gör den starka!

Den gerningen, Pehr Enebom,
Som Gud dig tillge ville!
Få religion är likså tom,
Som ditt poem på snille.
Pehr Enebom, som Englars Bror,
Får du ej bättre seder,
Gör du visst aldrig, som jag tror,
Familjen mycken heder.

Du hånas väl, Pehr Enebom,
Af hvarjom och af enom;
Men ej på en dag byggdes Rom:
Du slår dig nog igenom.
Pehr Enebom är ej en narr;
Han qväder för de unga;
Se här, J ädle ynglingar!
Också en stump att sjunga.


  1. Anledningen till denna visa, först tryckt i N:o 25 af Tidningen Extra Posten för år 1795, var följande. Redaktörerne af Tidningen Stockholms-Posten (bland hvilka Kellgren då för tiden var den hufvudsakligaste) hade i N:o 280 för år 1794, utan att namngifva källan, låtit införa en ur Den Danske Tilskuer för den 11 Julii 1793 hämtad Artikel, kallad: Protocoll hållit uti Parnassens Jakobiner-klubb, hvilket börjar med ett Tat mot Vitterhetens Aristokrater af Anacharsis Junior, en ung 16-årig Sansculotte, som kallar klubbens ledamöter: Byxlöse Bröder. Enbom, (såsom han rätteligen kallade sig) kanske redan förargad att ej se sig och sina poemer med ett enda ord omnämda i den då för tiden högst ansedda kritiska Jurnal, ansåg sig genom detta epitet indirekt angripen och för sin fattigdom skymfad, hvarpå hans ovilja utbröt uti N:ris 15 och 16 af Extra Posten för år 1795. Uti 8 tätt tryckta qvartsidor förehåller han der Stockholms-Postens Redaktörer ganska skarpt deras kitsliga, partiska, hjertlösa och öfvermodiga kritik, erkännande likväl Tidningens stora förtjenster. Kellgren, då döende, upplyste helt kort i tvenne särskilta numror af Stockholms-Posten för samma år, att Enboms poemer aldrig blifvit derstädes recenserade och att den öfverklagade artikeln vore öfversatt, hvadan ingen anledning funnits till Enboms oanständiga anfall; men Leopold, som redan före Enboms anfall mot Kellgren gjort sig lustig öfver den förre uti Extra Posten N:o 9 för samma år, der han under namn af Egenkärleks- och ConfusionsSånger löjligt härmade Enboms poesi på prosa, tog nu Kellgrens parti, och sökte genom denna visa, satt på en känd melodi, förlöjliga Enbom, hvilket också fullkomligt lyckades. Väl svarade Enbom i Extra-Posten derpå, men åtlöjet förblef likväl fästadt vid hans namn, och han hade den harmen, att i sällskap och på allmänna platser höra visan ständigt gnolas af både dem som kände och icke kände honom. Visan är här tryckt efter Författarens handskrift, som på några ställen skiljer sig från den tryckta texten.