Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Julgrisen
| ← Svenska Parnassens Klago- och SvaneSång till Pehr Enebom |
|
Julgrisen.
En Prestman — jag tror mest att det i Lappland var.
Men att det var för lång tid sedan
Som denna händelse begaf sig der, emedan
Man Lappska Kyrkans fond sen då förbättrat har. —
Nu, att ej tiden fäfångt spilla
Med gissningar, så lefde här
En Prestman, som just ej predikade så illa,
Men som var ganska slät i pastoralier.
Hvad, äro, frågar ni, då pastorater der
Så usla? Hade han, i sådant sitt elände,
Ej ens två, tre, minst ett prebende?
Han hade ej en gång, godt folk, ett pastorat.
Han lefde der, jag skall ej ljuga,
Trångt, ogift, slätt betjent och ofta slätt i mat.
En säng, ett rankigt bord, en gryta, två, tre fat,
En lurk om femton år, som sopade hans stuga
Och som i spisen sof — se der hans hela stat.
Men lyckan dock en gång till Jul på honom tänkte
Med något större öfverflöd.
En grannfru, lika from som skrynklig, honom skänkte
Ett stycke välgödd gris, två goda flaskor mjöd.
Nu, mera glad än förr, han mötte Juledagen
På hoppet om sin måltid stödd.
Fläsk, det är sant, förbjuds af gamla Juda-lagen,
Men sen på predikstoln man talt sig tom i magen,
Är visst en menlös gris, väl brunstekt och väl gödd,
En ganska loflig del af Julefröjds-behagen.
Ur bädden hoppar han, förr’n väckarn ännu knäppt,
Gör opp en herrlig eld, tar fram hvad han behöfver,
Hoc est — sitt spett och sitt concept,
Och sticker grisen på, i det han läser öfver.
Nu ringes — fort peruken på;
Hvarefter, och sen han, med dagens fröjd i sinnet,
I hatten litet läst, till Jöns han ordar så:
”Vänd steken flitigt, Jöns. Lägg dervid fast på minnet,
Att aldrig låta spettet stå.
Ty, om den grisen bräns och korrar sig i skinnet,
Så blir ditt eget skinn det första jag skall flå.
För öfrigt, sjung din psalm, och tag dig väl tillvara,
Att du ej dessa flaskor rör;
Det är förgift. Man deraf dör,
Fast gjorde man ej mer än drog ut korken bara.”
Jöns var en lurk af dum natur;
Med bäfvan trodde han, och på en pall vid spisen
Tar han sin ferma positur,
Med handen vid sitt spett och ögat spändt på grisen.
Men sjunga, tänkte han, nog af i kyrkan sker.
Nu, som han sitter der, och midt i brasan ser,
Mol ensam — ledsnaden hans fruktan öfvermannar.
Hans ögon styfva bli — han gäspar — gäspar mer —
Och slumrar till — och steken stannar.
Så stannade på Josuas ord
Vårt arma klot för solens brasa,
Då Josua, upplyst man, men yr af stridens fasa,
Skrek till bakfram: Stå Sol! i stället för: Stå Jord!
Ett kol från spisen Jöns på högra handen sprakar.
Han vaknar, jemmern ser på Prestens gris, och tror,
Att för sin grofva synd (ty svedan kändes stor)
En smula helfvete han ren i förväg smakar.
Det var ej mer den samma gyllne svål,
Som sken lik en dukat, helt nyss från myntet tagen.
Bränd var han, torr som trä, till färgen svart som kol,
Och detta — detta mord var skedt på Juledagen!
Men kanske, tänkte Jöns, (af hemligt hopp förmådd)
Att han, fast litet bränd, ej deraf sämre blifver.
Han smakar; bit på bit han snart af svålen rifver.
Förr’n han ser till, är grisen flådd.
Nu börjar ängslan först att Jöns med kraft betunga.
Till svål fans intet tecken mer.
Hvad har jag gjort? skrek han. Jag frukten deraf ser,
Att Julda’n vända stek och icke psalmer sjunga.
Men, om jag satt mig ner, mån tro,
Att vända den på nytt så starkt sig göra låter,
Och sjöng med riktig ton mitt dulci jubilo,
Mån då ej skinn och färg på Guds makt komme åter?
Jöns gör sin bästa flit, men lyckan var ej blid.
Allt sämre grisen blir ju mer han honom vänder.
Ren tror han se, i trots af pålyst jule-frid,
Magistern öfver sig med eldtång och med bränder.
Ur kyrkan rings. — O Gud! förbi är nu min tid,
Omöjligt är att fly Magisterns vreda händer;
Jag tar förgift: det blir dervid!
I ångsten grep han till en af de två buteljer,
Och tömde den med andlös drift.
Han finner ljuft likväl, rätt ljuft, att dö af gift.
Han Presten komma hör och andra flaskan sväljer.
Här föreställe sig en hvar,
Som någon Juledag predikat, mässat har,
I hvad förtviflan det Magistern borde sänka,
Att finna på sitt spett blott svarta skorpan qvar.
På gris-stek var ej mer att tänka.
Besatt, han spett och stek med begge händer tar:
”Dö för min hand, din bof!” skrek han, omenskligt bister.
Ack, ropte Jöns, ack spar mitt blod!
Jag dör nog utan stryk, Magister;
Ty jag har druckit ut allt giftet som här stod!