Carl von Linnés resa till Skåne 1749/22 maj

Majus 22

Kyrkan i Kristianstad är präktig. Uti henne ses tio märkvärdige pelare av en karls tjocklek, huggne merendels av en enda sten eller saxo quartzoso-spatoso, vilka till större delen räcka i ett stycke ifrån foten upp till kronan vid valvet. Predikstolen är av svart marmor med alabasterbilder utsirad. Altaretavlan är mycket hög och mestendels av svart marmor.

Sjöfänad eller sjökor berättas av dem gamlom finnas på havsbotten ävensom på landet, och jag vet icke vad kreatur den gamla godtrogna världen icke trott sig finna på havsens djup. Hit till staden hade en sådan för någon tid sedan blivit [ 111 ]införd, som varit funnen död vid stranden utanför Åhus, av havet uppkastad. Folket höllo den straxt för en kalv av sjökorna och stormade tillsamman att se detta underliga djuret, varav herr landshövdingen och generalmajoren Bernekow blev föranlåten att taga kalven och låta den uppstoppas, där jag ock fick se honom. Kalven var stor som ett ungt rådjur, hade korta, röda hår, vit stjärna i pannan, smala fötter, till skapnaden som en hjort. Vi sågo noga igenom virvlarne på kroppen, framtänderna nere i munnen med mera och funno därav, att Skaparen icke gjort detta djur att vistas på havsbotten utan på det torra, och han ej annat var än en kalv av en ko, som i otid framkommit.

Blacke på Blackema vid majorsbostället Lillö besöktes, som låg väster om Kristianstad och var kringflutit. Blacke var en kulle på denna stora kulla, som var omgiven med en stor fyrkantig grav; men denne grav var nu så igenvuxen med Sparganium och andra vattuörter, att man med möda kunde komma in på kullen. Överst på denna kulle hade fordom varit ett fykrantigt slott av 50 stegs längd och 17 stegs bredd. Av detta stenhus stod ännu muren på västra sidan till en del kvar till ansenlig höjd. Om detta hus kan Huitfeldts krönika läsas, och huru det varit i flor vid kung Kristian I:s tid.

Trädgården, som fordom varit anlagd omkring detta hus, var nu förvandlad till en vildmark; ty såg man ock här en hop örter växa vilt, som eljest icke äro allmänne häromkring. Plommon, körsebär, dubbla rosor, svarta och röda vinbär, humle, kyrvel hade sått sig själva, och även palsternackor stodo överallt verkeligen vilda. Satyrium scanicum Fl. 733 var här vid Lillö först i Sverige uppfunnen av professor Leche.

Hyll Fl. 250, som i Skåne växer så oförlikligen lätt, kunde allra bäst på slätten användas till häckar.

Jordmärg, som ingen märkt tillförene vid Kristianstad, sågs i stor myckenhet på östra sidan av vallen, där leran var uppkastad. Även dylik togs på södra sidan av staden utom graven.

Jämsjösten var en slags sten, som kom ifrån Jämsjö församling och av stadsens handlande utskeppades till Danzig och Kur[ 112 ]land, varifrån det såldes till Påland; men vartill han brukas utomlands, visste kristianstadsboerne väl icke själva. Stenen var merendels bruten ½ aln lång, fyrkantig men ej tjockare än det smalaste av armen. Han var en saxum micaceum, cotaceum, substriatum, incarnatum, bestående ex particulis micaceis, nitidis, oblongis, albis, parvis, mixtis pulvere impalpabili cotaceo. När han revs med kniven, gick han till ett fint mjöl som kalk, och när han brändes, vart han en strösand tjänlig till ströbössor.

Skärkniv är en fisk, som vid denna tiden på året fångas utanför Kristianstad i Helge å, men eljest fås den icke. Jag bör tacka herr borgmästar Schultén, som skaffade mig honom denna tiden, då han började försvinna. Fisken är sällsynt och så rar, att jag honom aldrig tillförene sett, och ofelbart en av de raraste fiskar i Europa, varför jag ock här giver hans figur. Samma fisk finnes även vid Danzig, där han kallas Ziege, och är nämnd av Klein Hist. pisc. miss. 5, p. 47, där han har fått ett namn som är längre än själva fisken, och kallas: Lucius dorso a rostro ad caudæ extremitatem in linea fere recta velut regula ducto, sensim ex ore ventrem versus curva linea decrescens, post branchias in ultimo ventre latissimus, ab ano versus caudam rursus lente decrescens. Toto corpore inferiore cultellatus lateribus sensim depressis, lato dorso, quodammodo ferrei coloris. Ceterum totus piscis argentus. Oculis magnis, pupilla nigra, iride lata argentea. Pinnis omnibus ex argenteo umbratilibus. Tab. II, fig. 1.

Denna fisk är en vitfisk och liknar nog en sik, men hela hans rygg är rätt som en linjal. Längden är ordinärt mellan 1 och 2 kvarter. Hans bröstfenor äro i proportion längre än på någon annan svensk fisk. Linea lateralis eller sidestrimman är ganska besynnerlig på denna, i det hon går mycket när till [ 113 ]nedra sidan på fisken ifrån stjärten framåt, där hon litet upphöjes emellan gumpfenorna och bukfenorna; men emellan bukfenorna och bröstfenorna går hon ned till själva fiskens buk. Dock så snart hon kommer in mot bröstfenorna, gör hon en bukt och stiger upp över gältäcket. En annan synnerlig egenskap har ock denna fisken, att dess buk är ganska vass, så att ingen vassbuk kan vara vassare. Linne interstitialis märkes mycket litet ifrån huvudet till mitt på sidan, men sedan fisken är fjällad, är denna linea mycket djup. Munnen utan tänder vätter mycket uppåt, och nedersta käken är på vardera sidan med 7 à 8 punkter stungen. Näsborrorna äro helt små och uppstående. Bröstfenorna äro ganska spetsiga ävensom stjärten, vilken är djupt kluven. Strålarna äro i ryggfenan 8, bröstfenan 16, magfenan 8, gumpfenan 30, stjärtfenan 19, men uti membrana branchiostega eller gältäcket 3. Av första påseendet skulle man lätteligen hålla denna fisken före att vara av sillsläktet, emedan hans buk är vass och hans rygg rak, men sekreter Klein håller honom före en art av gädda, emedan han har 7 fenor och ryggfenan långt borta på ryggen. Jag skulle gärna följa denna nyaste auktorn, om allenast fisken hade tänder i käken och vore en rovfisk; men som man icke må kalla ett får någon räv, därföre att det har en lång och tjock svans, så törs jag icke föra denna till gäddorna. Efter nu denna fisk har uti membrana branchiostega allenast 3 strålar och är dessutom en piscis malacopterygius eller vitfisk utan styva spetsar och taggar i fenorne, så bör han ofelbart höra till genus cyprinaceum och icke till clupeæ, mindre till esocis, och kan han kallas Cyprinus pinnæ ani radiis XXX, linea laterali declinata, ventre acutissimo. Figuren av denna fisk haver jag givit uti tabellen fig. 1.

Aspredo cirrhis longitudine corporis, pinnis dorsalibus duabus. Denna fisk fick jag av mag. och adjunkten Joh. Hindr. Burmeister bevarad i spiritu vini, tagen i Indien och lär ofelbart vara den första Bagre hos Marcgravium Brasil. 173. Fisken ser ut som en lake och utan fjäll. Han har i översta käken tvenne cirrhos eller tömmar, vilka äro så långa som kroppen, men i nedre käken [ 114 ]fyra tömmar, som icke äro längre än huvudet. Han har tvenne ryggfenor, som sitta när vid varandra, av vilka den första fenan har 7 mjuka strålar, i vilken den första strålen är odelt. Den andra ryggfenan är längre, fetare och något sågad, men i henne synas inga strålar. Bröstfenorna bestå vardera av 9 strålar, av vilka den förste är kortare, hård, styv, sågad tillbaka på bägge sidor. Magfenan hava 5 strålar, gumpfenan 10 strålar och stjärten vid pass 16 strålar, vilken är hel.