Carl von Linnés resa till Skåne 1749/31 juli
← 30 juli: Kristianstad |
|
1 augusti: Gyinge härad → |
Julius 31
Resan ifrån Kristianstad till Ljungby i öster, Kalmarevägen.
Vinterrågen skars överallt, och sattes 5 par nekar i rad, lutandes emot varandra, att torkas på åkren.
Örtenamn voro här på orten:
- Cichoreum sylvestre Fl. 650, blå järnört.
- Sinapis arvensis Fl. 548 åkersenap.
- Brassica campestris Fl. 546 åkerkål.
Maglesten låg jämte vägen och på norra sidan vid Trollebo, 15 alnar lång, 12 bred, 10 hög, såsom ett ovanligt spektakel här på landet, där sällan någon sten synes. Han tyckes vara för stor, att landet skolat så mycket avsköljts av regn eller av forna stranden, och för tung, att vattnet kunnat honom ditföra; ty tror gemene man, att trollen kastat honom dit, när första kyrkan inrättades, ty de närmaste kyrkor Åhus och Ljungby skola vara de äldsta kyrkor här i landet.
Ljungby, en sätesgård som håller mer än 2 hästar, överstelöjtnanten herr baron Coyet tillhörig. Stenhuset var med tjock mur byggt på tre sidor om gården. En stor grav innesluter mangården. Ladugården var även grundmurad på 3 sidor. Trädgården var stor och full med fruktträn med många vinbärsbuskar samt en ansenlig hop valnöteträn, varav allenast ett enda uthärdat vintern 1740.
Vinbärsvin var här pressat både av röda och vita vinbär. Det röda, druckit med socker, gav i smaken föga efter rött vin, var nästan starkare och kom icke så lätt i arbete. Herr överstelöjtnanten gav mig följande beskrivning på sättet att förfärdiga sådant vinbärsvin: Enär bären äro fullmogna, avplockade och av stjälkarne avstrukne, skola de vägas och sedan väl stötas i en ren tunna eller så, som därtill allena brukas, och det med en björkstöt. Sedan tages gott källe- eller brunnsvatten uti en stor kettel och kokas, till dess tredjedelen är inkokad. Därpå silar man vattnet ljumt eller som spenvarm mjölk uppå de sönderstötta bären uti ett rent kar eller stor så efter det kvantum, som man vill göra. Till vart skålpund bär tages nästan ett halvt stop vatten. Sedan täckes det väl till med täcken och står ett dygn. Därnäst silar man saften igenom en hårdukspåsa, och skalen tillika med stenarna pressas igenom en press rätt väl, så att smaken av stenarne i själva vinet rönes, och den saften samlas i samma käril, som det övriga står uti. Däruppå tages pudersocker (annat än pudersocker duger intet), till 3 skålpund bär 1 skålpund socker, och då står all denna saften i karet, till dess allt sockret är smält, och på det smältningen må snart kunna ske, röres däruti med en björkkäpp. Strax därefter tages ankaren eller halvankaren fram, som hava en god och ren lukt, och bättre äro de, som nyss avtappade äro, och fyllas desse ankare icke fulla på en tvärhand när och bäras straxt i källaren, väl täppte med goda sprund. Fyllningsvinet haver man uti ett à part gott ankare, ej heller fullt. Sedan efter 8 dagars förlopp, då jäsningen merendels är överstånden, fyllas de käril som man vill hava över all måtta väl och med harts förses. Efter 6 eller 8 veckor kan det slås upp, då man gärna straxt avtappar det i buteljer, och lägges i var butelj en liten bit toppsocker, då det ånyo får en liten jäsning. Buteljerna förses med goda korkar och hinnor eller med harts. Av dräggen, som överbliver i kärilen, sedan vinet är avtappat, distilleras brännvin, som ej bättre kan komma ifrån Nantes.
Mjöd var våra förfäders drick, som så alldeles kommit i vanpris, sedan vinet hos oss blivit allmänt, att knappt en eller annan i Sverige vet numera sättet till dess förfärdigande, ehuru det likvisst rensar vätskorna i kroppen och icke gör tiondedelen så mycken skada som det utländska vinet. Herr baron Coyet lämnade mig följande beskrivning på mjödets förfärdigande: Man tager 20 kannor rent vatten och ett skålpund honung, kokar och skummar det flitigt till dess ¼ är bortkokat. När som det mest är kokat, lägges härtill en näva humle och ett lod Galega, som är bundit uti ett kläde. Sedan tages det av elden, slås uti träkäril, och då det är mest kallt, lägges därtill jäst, då kärilet täckes och tillbindes. Den andra dagen avhälles det klara ifrån jästen, och så kontinueras med avhällningen 6 à 7 dagar. Sedermera slås det uti ett väl hartsat ankare, varuti det bevaras en månads tid och änteligen tappas i buteljer.
Flygsand kastades här över marken och uttorkade henne, varföre sandfälten sällan fingo plöjas mer än vart åttonde år. Bönderna, som plöja sina åkrar för ofta och giva dem nog tid att vila, uppriva därigenom flygsanden och göra honom för lös, varöver efterkommande måste klaga.
Bovete sås på denna sand första våren, vilket väl täcker sanden samt göder med bladen som avfalla, innan det intages från åkren. Man får här av bovetet merendels 8:de à 10:de kornet. Med halmen, som är seg, täckes ryggåsen på halmtaken.
Ljungbyhorn, som till ryktet är vida namnkunnigt, bevarades här på herregården. Det var stort nästan som ett oxhorn, till färgen mörkt, mot spetsen nästan trekantigt, att man skulle tro det vara ett tartariskt gemsehorn. Det var beslagit med förgyllt silver och hade silverfötter att stå på, sådant som det i figuren utvisas. Silverbeslagen med arbetet, förgyllningen, ritningen med hundar och änglar, som blåste i basuner liknade allt människoarbete, så att om trollen gjort detta horn, måste de hava lärt professionen av någon guldsmed. Den meningen, som herr överstlöjtnanten Coyet hade om detta hornet, att det i forna tider varit en bragdebägare, synes aldra likast. Historien därom är denna: Vid år 1490 hade en fru Ulfstand skolat bott på Ljungby gård, vilken hört att Maglesten mestadels var julnatt skulle vara uppställd på pelare, och att trollen då dansade under stenen. Ty anmodade hon om julafton sina betjänter, att om någon av dem ville rida till Maglesten (p. 422), som ligger 3 à 4 bösse-skott ifrån gården, och där se vad som skedde, ville fruen förära honom en klädning och den bästa häst. En av stalldrängarne reser dit, ser stenen var upphäven på pelare, en stor hop ljus upptända och under såväl som omkring stenen trollen, som drucko, dansade, sprungo och voro helt lustiga. Tvenne troll komma till karlen, det ena med ett horn, det andra med en pipa, och begärde att han skulle göra besked; det vore bergskonungens skål, och när han hade druckit, skulle han pipa i båda ändarne på pipan, likasom han hade sett de andra göra för honom. Karlen tog hornet och pipan, då till honom på andra sidan kommer en piga, vilken viskade, att han icke skulle dricka, men rida på det hårda och icke på det torra; ty slår han hornet bakom sig, då håret straxt avlopp på länderna av hästen, där han spillde, och rider över åkern till Ljungby gård. Trollen måste löpa utåt vägen, kommo därföre något senare och sedan vindbryggan blivit upphävd efter stalldrängens ankomst. När som drängen hade lämnat fruen hornet och pipan, ropte pysslingarne över graven till fruen, att de voro utskickade av sin konung till att igenföra deras horn och pipa, och där fruen ville godvilligt lämna det dem tillbaka, så skulle hennes familia aldrig gå ut men städse må väl och bliva den yppersta i danska riket. Men sedan de fått korta svar och blivit bortviste utan hopp om horn eller pipa, antydde de fruen, att hennes familia ej skulle komma till nionde led, att gården skulle komma till främmande ägare och tre gångor avbrinna, varpå de tågade tillbaka, och karlen blev död tre dagar därefter, men hästen den andra dagen. Gården skall hava brunnit tre gånger, och Ulfstands familia gick ut med nionde led därefter; med mera, som en berättelse av Hans Holst år 1620 författad skall utföra.
Pipan är krokig och av elfenben, kan blåsas i bägge ändar, som svara varannan efter den ton, som göken gal. Hela historien om hornet och pipan är vidlöftigt utförd av vicepresidenten Wilhelm Jul. Coyet, vilken ligger här skreven, på pergament förvarad, uti vilken även inryckes den namnkunnige kuren emot för mycken fetma, som sig här tilldragit. Jöns Holgersson, förmyndare för fru Ulfstands son, råkade med abboten i Bäckaskogs kloster Nils Hindriksson uti ägotvist emellan år 1513 och 1518. Sedan Holgersson tappat och förlikts, kommer abboten en gång att göra en visit, vilken var av överflödig fetma så betagen, att han nästan mist andan, av det han gick uppför trapporna, då Jöns Holgersson påtog sig att för 100 marker kurera abboten inom 10 veckors tid ifrån den myckna fetma, varmed han var besvärad, då Holgersson sätter abboten i smidjan, låser honom med fjättrar och kedjor fast och tvingar lathunden att hålla i släggan i 10 veckors tid med traktamenter av vatten och bröd; men abbotens klagomål kom för biskopen och konungen, som lät taga abboten utur smedjan, och Holgersson måste betala patienten så mycket, som patienten förbundit sig till doktorn.
Säden säljes ofta i Skåne för mycket drägligt köp, då hon upp i landet är ansenligt dyr, att mången kunde undra, varföre icke skånska säden mera transporteras till residenset än utländsk säd. Orsaken härtill är först och förnämligast den, att skånska säden svårligen kan föras över havet någon lång väg, emedan rågen mera brinner tillsammans, därest han icke ständigt omröres eller omkastas, varföre ock köpmännerna om vårtiden måste ganska bittida fara åstad, och förrän värman kommer i vädret, om icke säden skall skämmas. Rior brukas föga av någon i Skåne, ej heller tjäna de för fodret av halmen (p. 334, 394). Badstugor till sädens torkande äro tämmeligen ovanlige på slätten, där mesta säden växer, ty veden är mycket dyr, och torven, som icke heller fås till skänks, gör säden rökig; ja, det skånska maltet är ofta i Stockholm i vanpris för torvrökens skull. Dessutom giver ock vinterrågen mörkare bröd än larsmässorågen och vårrågen, varav han bliver mindre begärlig. Den säden, som torkas av allmogen, bliver torkad i ugnen, men denna torkning tjänar allenast i smått och icke i något stort kvantum. Änteligen är ock själva frakten till Stockholm merendels ansenligen dyr, så att var tunna ofta kostar 1 daler silvermynt i frakt, helst som handelsmannen föga kan taga några returvaror. Hallänningen kommer mestadels årligen nedfarande att köpa sig spannmål, varigenom en stor hop avsättes; men då säden bliver rätt mycken och årsväxten lyckelig, faller ofta sädespriset här nere till 2 à 3 daler silvermynt tunnan, varföre smålänningar och hallänningar ofta fara hit att tröska till spanns, när bonden får så mycket, att säden faller i vanpris, och att varken hans krafter räcka till eller omkostnaden förslår till tröskningen.
Bäckaskog ligger ½ mil norr om Ljungby, har fordom varit kloster men är nu översteboställe för södra skåningarne. Gården, som är makalöst väl situerad emellan två sjöar, är byggd med fasta stenhus på tre sidor, emot vilken den nedanföre belägne och grundmurade ladugården, även på tre sidor byggd, svarar. Ovanför porten stod Ramelska och Braheska vapnet uthuggit. På kyrkogavelen stod med järnbokstäver 1640 BL. HR. MS. Ett grundmurat torn stod vid vardera sidan av huset. En härlig buxbomshäck, 1½ aln hög, sågs i trädgården. En täck kanal är ledd igenom trädgården och stallgården med rinnande vatten. Hans Kongl. Höghet hade här låtit inrätta ett vackert stuteri.
Adolf Fredrik, Svea rikes utkorade och hyllade arvfurste, anlände hit såsom till sitt översteboställe kl. 10 om aftonen, då jag hade den nåden att avlägga, med många andra, min underdånigste uppvaktning.
Ålfisket här vid Bäckaskog är ett av de fördelaktigaste i riket, där det icke skall vara ovanligt, att var morgon få 10 à 30 lispund ål. Där som den lilla floden rinner utur den östra sjön i den västra jämte trädgården, är en damm, att vattnet måste rinna igenom en fyrkantig ränna till en sump, utur vilken vattnet löper igenom springor och hål, då ålarne bliva kvar.