Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 26 juni

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←   25 juni
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
27 juni  →


Junius 26[redigera]

Stranden söder om Dybeck var bar utan skär, uppkastad av sand och beströdd med kullerstenar. Landskanten vid stranden var uppkastad med klappur, sand och tång flodvis, vilka formerade en liten lantborg, ifrån vilken stranden nedföll i havet på ett bösseskotts bredd.

Hörtehamn låg här vid stranden, där lybeckarne fordom haft sitt upplagshus, varefter ännu rudera syntes, men denna hamn är numera grundad. Vattnet faller ut i denna hamn merendels emot vädret och stiger, då vädret kommer ifrån landet, som tyckes vara emot naturen. Vi märkte detsamma, vi reste ifrån Skanör, att den norre stranden, som vid framresan var bar och åktes som en landsväg, stod vid återresan betäck som en sjö, fast vädret i framresan var nordligt och i återresan sydligt. Mån detta kan komma av vattnets strömmande och vädrets drift i Sundet?

Bedinge leje eller fiskeläger låg i sydväst ifrån Dybeck, där landet skjuter ut. Här fiskades sill, torsk, flundror, ål och lax.

Salsola Fl. 206 växte ganska frodigt på stranden. Hon åts ej av hästar och knappt av kor.

Rumex floribus hermaphroditis, valvulis dentatis, foliis linearibus, Lech. Scan. 26. Lapathum aquaticum angustissimo, acuminato folio, Bocc. Mus. 2, p. 142, t. 104. Lapathum aquaticum, luteolæ folio, Tournef. Inst. 504. Denna utom Skåne sällsamma ört växte allmän vid stranden. Örten har jag fört uti Fl. Suec. till en varietet av Lapatho acuto Fl. 293, men jag kan nu ej annat se, än att hon måste vara ett särskilt slag, emedan bladen äro smalare, mera gula, mera vågige, och hela örten har sitt egit utseende. Roten är dessutom röd, tvärtigenom. Det är inget tvivel, med mindre medici skulle finna i denna rot ett oförlikneligt medikament uti blodsot, sura ben och andra evakuationer, som vida skulle överträffa både radix Herbæ Britannicæ och rabarber, om hon vore införd i apoteken. Örten själv är mera gul till blader och allt än någon annor svensk ört och mer än själva Luteola eller vau, vilken hon utan blommorna ganska mycket liknar, att det vore ganska sällsamt, om icke denna kunde bliva en färgört till hög och gul färg.

Skog hade icke synts på hela slätten, förrän vi kommit till Dybeck, där en ung skog öster om gården, nästan 3 kvart i omkrets, var infredad. Här var mycken ask och lövträn av de mesta slag med Ossea Fl. 131 och Hedera Fl. 190, som växte under buskarna. Scorzonera Fl. 647 och Valeriana dioica Fl. 31 voro här allmänne.

Cnicus Fl. 711, en osynlig ört upp i landet, växte här i skogen på östra sidan jämte diken. Örten ätes av ryssarna såsom kål, låter lätt plantera sig i kålgårdarna, och då hon en gång inkommit, sår hon sig lätt själv.

Bromus paniculæ ramis conjugato-binatis Fl. 88 eller långlosta är ett gräs nästan så sällsamt som den förra örten, med vilken det växte på enahanda rum och jordmån. Det var dock här ej över två alnar högt och buskade sig nog litet.

Oenanthe Fl. 236 växte både här i skogen och omkring Skivarps gästgivaregård på sidlänta ställen nog mycket.

Blodpiss få fäboskapen, då de komma från slätten till någon skogsort eller hage, där som är skog, såsom vid Dalby, Hjälmshult och här i Dybecks skog. I Västergötland fingo boskapen blodsot, då de fördes ifrån andra orter till Kinnekulle (It. Westgoth. p. 38) eller Billingen (It. Wg. 64). De gamle rei rusticæ scriptores tala om en ört, den de kalla Sangvinalis herba, vilken gör och förorsakar sådan blodgång hos fänaden, den alla commentatores hava med mycken möda eftersökt men icke kunnat utreda, vad de gamlas Herba sangvinalis månde varit för en växt. Att boskapen, som här äro hemma, icke få någon sådan sjukdom utan allenast de främmande, därtill har man klara exempel vid Stämshögen straxt vid Falun, varest Aconitum Fl. 442 växer vilt, där boskapen, som är vand därvid, merendels bärgar sig, men bliver en främmande ko tillköpt, råkar hon merendels straxt att sätta livet till. Kalvarne välja mer än korna, hava ock ofelbart såsom yngre grannlagare smak och förtaga sig mindre på det som är ampert, och då de en eller annan gång mått illa därav, akta de sig mer och nogare än en glupsk ko som vräker uti sig, vad som förekommer, då hon förut ej lärt att väja en obekant ört. Jag var alltså nyfiken att här i skogen få se de gamlas Sangvinalis, den och folket allmänt kände och kallade luck. Jag sökte med all flit efter Mercurialis men fant henne icke här. Men luck växte här nog under buskarne, som intet annat var än Anemone nemorosa Fl. 450, vilken icke växer på slättbygden, så att det är mycket troligt, att boskapen av denna skarpa örten få sjukdomen.

Brunnsvattnet i Öllöv hölt väl mineral men var icke nog stark till surbrunnsvatten.

Gipstak gjordes på många ställen hos herrskaperna i Skåne utan gips så fasta och vackra, att de trotsade våra nymodige gipstak, som ofta eländigt spricka, fast de äro byggde med dyrt köpt gips. Under bjälkarne i taken inskäras och vidspikas spjälar, varemellan ler ältat med halm invrides och intränges, göres sedermera slätt på undra sidan, torkas och vitlimmas med kalk, då det bliver starkt och vackert som något gipstak.

Resan från Dybeck åt Marsvinsholm, kvart 6.

Bi brukas mest i kupor över hela Skåne. Kupan bör hålla så mycket som en skäppa, ty är hon större, svärmar hon icke. När kupan är fullsatt, bör hon väga så mycket som en skäppa råg, men när hon väger mindre, är hon i avtagning och bör då slaktas, ty hon tager sig sällan, sedan hon en gång kommit i avtagning.

Åkrarne på slätten äro ganska litet ryggade, på högläntare ställen bredare men på sidlänte smalare, att vattnet bättre och lättare må avlöpa. Var rygg består mestadels av 14 fåror. Fårorna kunna räknas med fötterna, ty var fåre är merendels så bred, som skon är lång. När ryggen skall högas, begynner den som kör i åkren mitt på ryggen att stjälpa inåt, men när ryggen skall utläggas, begynner han att köra på sidorna. Åkren kullrades mera till rågsädet, att vattnet om vintertiden mer måtte avlöpa, och att rågen om sommaren måtte stå torrare, som älskar mera torrt. Däremot utlägges ryggen till kornsädet, som älskar fuktigare jord och ej står över vintren. Ryggen är sällan över ett kvarter hög.

Leran här på slätten är mest överallt märgelblandad och jäser med skedvatten.

Brödet, som brukas på Skåne slätt hos allmogen, är allt stora syrade limpor; ty måste de, som icke äro vane vid hårt bröd, baka var åttonde dag, då de uppe i landet om vårtiden baka sitt bröd till hela halva året.

Tout högar voro 3 stora kullar norr om vägen.

Skivarp, kvart 1 från Dybeck.

Saponaria officinarum växte villt och ymnogt i trädgårdsmuren emellan stenarne, men jag vågar dock icke räkna henne ibland de svenska växter, emedan hon ofelbart hitkommit utur trädgården och sågs på intet annat ställe.

Sedum Telephium Fl. 386 kallades här S:t Hans ört. Hon upphängdes undertiden av bönderna under taket med så många stjälkar, som folk voro i huset, där hon växte och grodde som en aloë. Folket hade den vidskepelsen, att så många stjälkar som falnade, så många skulle ock dö i huset av de där boende.

Örtenamn voro:

  • Arctium Fl. 651 dyneskräppor.
  • Asperula odorata Fl. 114 musika
  • Lilium Convallium Fl. 273 lilliekonvalle, men bladen gliseblad.

Chrysanthemum segetum Fl. 699, som icke gärna finns i åkrarna ovanför Skåne, stod så ömnig i kornåkrarna vid Nible kyrka, att hon gjorde dem helt gula. Hon kallas här gulleblommor. Alla blomster vända sig efter solen färdigare än någon annan solblomma.

Myagrum sativum Fl. 541 gjorde linåkrarne gula.

Myagrum monospermum Fl. 542 växte överallt i kornåkrarne.

Avena nodosa Fl. 98 växte rätt mycket ibland slånbärsbuskarne, som stodo på backarne inemot Marsvinsholm. Calycis gluma bivalvis, valvula flosculo mutico subjecta eundem æquat. Altera valvula flosculo aristato subjecta dimidio brevior est.

Lathyrus latifolius Fl. 1139 täckte slåbärsbuskarne på backarna. Folia lanceolata, trinervia, caule angustiora, margines caulis & petiolorum scabri. Stipulæ utrinque acuminatæ. Corolla extus livida, intus purpurea, alæ obscuriores.

Halmtak lades på sparrarna av taket långt fastare och beständigare än upp i landet. Raft voro de käppar, som lågo långsåt höjden av taket. Kullkäppar lågo tvärtföre taket. Täckevänder lades tvärtöver halmen. Legnar lågo under taket. Vegrar voro de vidjor, med vilka taket bands och häftade kullkäpparne fast vid halmen. Anaxabor voro knappar under takfoten, alternatim utgröpte, emellan vilka vidjor voro inflätade att uthålla halmen ifrån takfoten. Vindskär kallades bräderna vid ändarne av taket. Vårträden äro de trän, som ligga kors över ryggåsen på halmtaken, men husbråen de som sittta vid båda ändarne av taket. Alla gavlarne på slättten voro flätade av spö och ej lerslagne.

Tyskvira och på andra ställen rödviar kallades en sällsynt Salix, den jag icke tillförene sett i Sverige, vilken var här planterad i kålgårdarne, emedan lantmannen fick av henne de bästa och starkaste vegrar att binda taken med, fast han allmänt betjänte sig av Salice fænimessorum Fl. 805, ty pilkvistar äro mera bräcklige, besynnerligen av den gröna pilen. Tyska viran växer även vilt på många ställen i Skåne, ty bör den, som en ny rekryt inrolleras under vår Floræ armé och få det namnet: Salix foliis lanceolatis serratis utrinque glabris, inferioribus oppositis. Salix, folio longo subluteo, non auriculata, viminibus rubris. Raj. Syn. 3, p. 450. Det är en buske, som växer föga högre än en karl och merendels upprätt med grenar, som äro ganska röda, skinande och nästan genomskinande. Bladen äro lansettlike, på bägge sidor släta, utan hår och gröna men på undra sidan något gråblå och i kanterna ganska fint och spetsigt sågade. Men förnämligaste kännetecknet, varmed denne skiljes ifrån de andra salices, består däruti, att de mesta blader och besynnerligen de nedersta äro opposita eller stå två och två emot varandra, där bladen på andra pilar äro strödde eller alterna. Dessutom har ock denna buske ett annat märke, som icke salices allmänt äga, om man endast undantager dem, som växa på fjällarne, vilket består i knoppen eller gemma, den där är univalvis och innesluter trenne blader, som icke ligga med flatan åt grenen utan stå med kanten åt kvisten.

Kyrkorne här i Skåne (tab. II, fig. 2,3) voro allmänt byggde på ett sätt och täckte med blytak, allestädes av sten uppmurade. Klockhuset lit. a, som står på västra sidan tvärtföre, är något bredare och nästan dubbelt så högt som själva kyrkan lit. b, med gavlar, som äro något högre än själva taket och gå trappvis utan torn. Koret lit. c var lägre till väggar och tak än kyrkan och sakerstian lit. d ännu lägre öster om kyrkan, såsom en halv cylinder byggd. I Skåne brukas sällan något torn på kyrkorne, sedan åskan för tornets skull uppbränt så många kyrkor och bragt så mycket folk om liv och egendom.

Havet sågs på södra sidan om Ystadsvägen, och Marsvinsholm låg på norra sidan.