Carl von Linnés resa till Skåne 1749/29 april
| ← Beskrivning av Skåne |
|
30 april → |
1749. Aprilis 29
Uppsala akademi hade ifrån den tid jag lämnade västgötaresan genom stadigt stillasittande och lika arbete kvarhållet mig på tredje året, varigenom krafter och hälsan begynte svikta, så att jag nödgades räkna en besvärlig resa för en synnerligen förmån.
Våren var nu för handen, sedan vintren så draget sig undan, att han näppeligen hade några snöfläckar kvar i diken och skuggan. Sommaren hade ock föga fått fram några få av sina förelöpare, som endast framtittade på södra sidan av renarna och på bägge sidor av vägen, där gräsen begynte sticka upp med sine gröna blader; men inga örter hade ännu vågat uppsätta något blad utom Alchemilla Fl. Svec. 135 och Potentilla adscendens Fl. 419, som i dag först visade sig. Icke hade heller något träd vågat slå ut sina blader mer än krusebärsbusken Fl. 195, som även först i dag öppnade sine knoppar och framsläppte sina blad. Ingen blomma sågs i dag på hela fälten. Åkrarne kring Uppsala, som vid denna tiden pläga fägna inbyggarnas ögon med den gröna vinterrågen, stodo nu nästan nakna och gåvo det eländigaste hopp för åkermannen, de likväl sällan här slagit honom felt; ty förra sommarens starka torka hade så uttorkat den märgelblandade lerjorden, att framledne hösten och vintren icke kunnat genomblöta densamma, med mindre jorden under tjälen, som i vinter varit mindre djup, legat alldeles torr. Däremot var grödan, där någon sandåker fanns, fägnesammare; ty sanden drager till sig mera fuktighet än lera och märgel, som en gång upptorkade icke blötas utan mycken väta. Kornåkrarna, som just desse dagar emottagit säden, hade ej heller ännu utkläckt ett enda frö.
Märgel (jordmärg) var här kring Uppsala mera än på något annat ställe, vilken icke ringa plägar bidraga till desse åkrars fruktsamhet. All den oäkta porslinsleran, som här uppgraves kring slottet och transporteras till Röstrand vid Stockholm att arbetas till käril, är ej annat än ren märgel. Genom märgeljord eller jordmärg, som somlige det kalla, hava engels- och fransmänner uppbragt sina åkrar till starkare bördighet, varföre ock vår nation desse senare åren, och sedan vi med all iver begynt uppbringa åkerbruket, mycket omhugsat, huru hon i vårt fädernesland kunde finna en så nyttig jordart. Vi have därföre från Engeland, Frankeriket och Nederländerna skaffat oss stuffer av deras märgel; men som densamma varit olika till färg och gry, har man haft svårt att giva på märgel ett oskiljaktigt kännetecken, intill dess för ett par år sedan märktes, att all märgel jäste med sura vätskor såsom med ättika, skedvatten och andra, varav slöts, att märgel voro intet annat än en kalklera eller kritlera och alltså ej annat än ett bleke (Västergötland 92, Gottland 179, 223) eller alvarmo (Öland 160), vilken behölt sin moders egenskap att bryta den syra i jorden, som gör den för växterna ohälsosam. Trädgårdsmästare, som plantera sina växter i krukor, märka dageligen, huru jorden tager syra, då krukan svettar ett slem och mögel växer utanpå krukan, då mossan straxt inställer sig på jorden. Mossa (musci, ej lichenes aut algæ) inställer sig allmänt på de ställen, där syra är i jorden och tyckes liksom använda den till sin förnämsta föda, och som mossan växer mer eller mindre frodig, så är ock jorden mer eller mindre sur. Orsaken att mossa mindre växer på slätterna i Skåne, Visingsö, Öland, Gotland etc. lärer alltså icke vara någon annor, än att jorden här har uti sig mindre syra, däremot syran är mera allmän i skogar och skugga samt sidlänta orter, där vattnet längre kvarhålles, varföre ock mossa här växer ömnogare och frodigare. Är nu märgel en kalklera, som till sig super syra och med henne upplöses, såsom kräftestenar upplöses i ättika, ser man klarliga, vad mycken nytta en sådan jord gör i åkren, utom det att märgeljorden i väta lättare smälter och sönderfaller än annor lera, varigenom sker, att rötterna på säd och växter lättare få utsprida sig och supa mera föda. Änteligen har ock märgelen den arten, att han icke hårdnar så mycket som annor lera, utan vid torkningen, då han väl blivit körd i åkren, mestedels sönderfaller till ett fint mjöl, vilket täcker åkren och kvarhåller den nödiga fuktigheten för rötterna. Således gynnar väl märgelen åkren; men ingen må dock tro, att själva märgelen är gödsel eller föda för säden, ty alla växter leva endast av sin mull eller svartmylla, utan märgelens egenskap är endast att göra en tjänlig jordmån för växter. På Öland och Gottland, där märgelen ligger ren och naken, där ser man tydeligen, att ingen växt i honom fortkommer. Av föregående kan en lantman numera lätt försöka en uppriktig märgel, ty om han slår några droppar skedvatten på en lera och densamma då liksom uppkokar med skum och bläddror, är densamma märgelblandad. Slår han ock endast ättika på samma lera och leran därav häver sig i skum, är det tecken, att märgelen är ännu bättre, ty mången lera, som haver litet märgel uti sig, jäser med skedvatten, men icke med ättika, därest icke märgelen är starkare.
Välten (volvulus) jämnade nu åkrarna, på vilken åkermannen, som den körde, stod med ena foten framom och med den andra bakom välten, uti en balans, som för en ovan var nästan omöjelig.
Getterna, som gingo ute på marken, visade oss vad de nu hämtade till mats. På enebuskarna avhämtade de det nästledne årets skott. De åto något litet grankvistar men ännu mindre tallkvistar. Fåregräset, Fl. 95, åto de med behag. Allestädes stodo de upprättade vid gärdesgårdarna att flitigt avskala de lichenes, som dem gjorde grå, men kattfötterna (Gnaphalium 672) som gjorde marken grå, lämnade de orörde.
Jolster Fl. 792, stod denna tiden med sina unga, gulbruna grenar helt ökänd ifrån de andra buskar, varibland nu alen lossade sine knoppar och släppte de yttre fjällen.
Gåsörten (Flor. 415) som på somliga ställen bär gröna men på andra helt silvervita blader, har gjort, att vi mycket undrat, vadan denna åtskilda färg skulle härröra (V:gotl. 2). Änteligen är denna naturens gåta upplöst av en min discipel i botaniken, den jag anmodade endast utröna denna sak, vilken funnit, att gåsörten drager gröna blader på all jordmån utom lera, men att var som helst denna ört haver silverblader, där stå ock hon i lerjord; så att vi endast av denna ört kunne se, varest lera är i jorden. Huru väl vore icke det, om vi av växterne utanpå kunde döma om jordmånens halt till all jordmån.
Runsten låg jämte vägen 6 kvart från Uppsala på östra sidan, straxt vi kommit över Örtorps bro. Denne var artigt ritad med slängor men på tvenne sidor avstött. På denna resa har jag icke velat taga av någon runsten, emedan denna stenläsning fordrar mycken tid, om man skall göra det med besked. Mig är nog, om jag kan visa andra, som härmed hava att beställa, varest desse antikviteter funnits.
Klippor sågos över Uppland föga höga, dock branta, så på åkrarna som dock mest på de låga och med enebuskar bevuxne kullar emellan åkrarna. Att desse stenar, som blivit vuxne neder i jorden, nu koxa så högt över jorden, därtill äro tvenne orsaker; den förra, att havsvattnet med sina vågor, då stranden fordom hit upp i landet sträckte sig, bortgnagit den kringliggande jorden och gruset, på samma sätt som det än i dag sker vid stranderna. Den andra orsaken är regnet, som årligen avsköljer höjderna och uppfyller dälderna, vilket sker väl oförmärkt och litet i sänder, dock uträttar mycket på många tidevarv.
Humlegårdarne stodo helt bara och tillredde med halvklotrunde kupor, som brukas på denna ort.
Sävabro, kvart 7.
Nätas säger lantmannen om åkren, då den om vårtiden bliver beströdd med en oändelig myckenhet av spindeltrådar, som skimla emot solen på de nyss tillredde åkrar. På dessa har åkermannen sitt kännemärke till rätta såningstiden. De gamla physici trodde, att desse trådar voro meteora och nedföllo av luften, dem de kallade fila divæ virginis; men den som vill se, huru de formeras, bör lägga sig neder på en nyplöjd åker vid denna tiden och se horisontellt utefter åkren, då han får åskåda en myckenhet av små spindlar, som blåsas med vädret liksom pappershökar och stadigt spinna dessa trådar.
Hästarne gingo vid Salnecke helt lösa i bet på renarna utan att i det minsta tillfoga rågåkrarna något men. Vi frågade lantmannen, varföre han icke körde dem ifrån sädesgärdet, men bönderna instämde enhälligt, att hästarna icke åto rågbrodden, den de för sig finna alltför mäktig, vilket vi ej så lätteligen trott, där vi icke sett det med egna ögon.
Taken på de mesta bondegårdar voro av halm och de även på själva kölnorna, varav man ser, att vådelden mindre raskar, än han hade orsak till.
Arkitekturen vid Brunnatorp visade oss fattigmans lägenhet; ty på taket, i stället för näver hade folket betjänt sig av mosa och däruppå lagt tre varv torv på sätt som ett spånlagt tak, vilket hölt huset regn- och droppfritt. Dessutom hade man i stället för skorsten betjänt sig av en tom sillfjärding. Således är den mindre rädd för vådeld, som mindre äger, et cantat vacuus coram latrone viator.
Svinsvingelen Fl. 90, begynte flyta med bladerna på bäckarna.
Litslena, kvart. 6. Natten kom på. Vi skyndade oss till Eka, dit vi ankommo kl. 3 om morgonen.