Carl von Linnés resa till Skåne 1749/Beskrivning av Skåne
← Företal |
|
29 april → |
SKÅNE
Skåne är av Sverige i Göta rike den provinsen, som ligger längst i söder och där utsträcker sig emellan 55 graders, 21 minuters och 56 gr. 22 min. latitud norr om ekvatorn samt emellan 3 graders 18 minuters och 4 gr. 50 min. longitud väster om Uppsala observatorii meridian. Alltså är längden av Skåne land i norr och söder ej över 11 och bredden i öster och väster ej över 9 svenska mil i rät linia. Arealinnehållet av fasta landet är vid pass 80 kvadratmil.
Gränsen av Skåne land är följande:
- Norra sidan gränsar åt väster till Halland, åt öster till Småland.
- Östra sidan norr om Kristianstad hänger tillsammans med Bleking, men söder om Kristianstad går stranden till Östersjön och vänder sig åt Påland.
- Södra sidan vetter åt Tyskland, men är därifrån skild med Östersjön, så att vid närmaste överfarten, emellan Ystad i Skåne och Stralsund i Tyskland, räknas 14 mil.
- Västra sidan norr om Hälsingborg stöter med stranden till stora Oceanen; men söder om Hälsingborg ligger den gentemot Danmark, så att emellan Hälsingborg och Helsingör räknas över Öresund ½ mil, men emellan Malmö och Köpenhamn över Droden 4 mil.
Sträckningen av landet är nästan fyrkantigt, längden efter landsvägarna i norr och söder 14 mil och bredden 11 mil och har följande städer:
- Kristianstad (pag. 101) ligger på östra sidan av landet 6 mil ifrån Småland inom Helgeås utlopp vid Åhus och är befästad med vallar. Residens för Kristianstads län.
- Hälsingborg (336) svarar gentemot Kristianstad, men ligger vid västra havssidan och mitt för Helsingör.
- Cimbrishamn (168) ligger på sydöstra kanten av Skåne gentemot Borneholm, vilken är 4 mil ut i sjön.
- Skanör (254) och Falsterbo (261) ligga på sydvästra kanten av Skåne, där landet något pekar ut åt danska Steven.
- Malmö (210) ligger vid västra stranden gentemot Köpenhamn och är befästad med vallar och slott. Residens för Malmöhus län.
- Landskrona (325) ligger ock vid västra havssidan, nästan inom öen Ven, dock något mer åt söder; är ock befästad med slott.
- Ystad (291) ligger vid södra havssidan, dock närmare åt östra kanten, ävensom Trälleborg åt västra.
- Ängelholm (363) ligger norr om Kullen emellan Hälsingborg och Halland vid västra stranden och vid innersta viken av Halsehamn.
- Lund (198, 314) den endaste uppstaden, 4 mil norr om Trälleborg, 1 mil från västra stranden vid Lomma, har den namnkunniga akademien.
Häraderna i Skåne äro indelte under tvenne hövdingedömen, nämligen i Malmöhus och Kristianstads län, vilka åtskiljas i väster vid Halsehamn och öster om Ystad, då Kristianstads län inbegriper det nordöstra landet och Malmöhus det sudvästra.
Luggude | Hälsingborg, Kullen (351) |
Rönneberga | Landskrona |
Onsjö | Näs, Annelöv |
Herjager | Barsebäck (231) |
Torne | Lund |
Bara | Lomma, Häckleberga (309) |
Oxie | Malmö |
Skutts | Skanör, Trälleborg (247) |
Vemmenhög | Anderslöv (273) |
Frosta | Bosjö, Ringsjön (328) |
Färs | Moslätten (194), Sövde (301) |
Ljunits | Sjörup (287), Nöbbelöv (287) |
Herrestad | Ystad, Krageholm (298) |
Gyinge östra | Loshult (88), Färlöv (124) |
Gyinge väst. | Visseltofta |
Villands | Åhus (106) |
Asbo nor. h. | Tossjö (382) |
Asbo södra | Vrams Gynnarstorp (341, 389) |
Gärds | Linneryd, Vittskövle (136) |
Ingelstad | Torstar, Bollerup |
Albo | Andrarum (151), Ravlunda (144) |
Järrestad | Gladsax (166) |
Bjära | Ängelholm |
Situationen av Skåne land är åtskillig.
- Berg och backar äro emellan norra och södra åsen, mest uti östra Gyinge, såväl som i norra härad och Gärs härad åtskillige, äro dock ej synnerligen märkvärdige eller höga och klippfulle.
- Norra åsen eller Hallandsåsen (382) är en hög, lång och skogfull bergssträcka, som ifrån Västerhavet stryker åt öster, åtskiljandes Halland och Skåne, men vid småländska gränsen tyckes fördelas i många små åsar och backar.
- Kullen (351) är en hög, klippfull bergkedja av en mils längd i öster och väster, som emellan Hälsingborg och Ängelholm pekar ut i västerhavet med sina skallotta berg.
- Södra åsen (397) sträcker sig straxt ifrån Kullen tvärt över Skåne åt öster, avbrytes på åtskilliga ställen, bliver mildare och med lövskog mera beklädd och änteligen delas.
- Stenshuvud (160) är en hög och brant bergsklippa, som med kanten står uti Östersjön norr om Cimbrishamn.
- Rammeleklint (196) är en hög bergsklippa 2 mil öster om Lund, som sträcker sig hela milen åt Ystadssidan allt lägre och lägre.
Sjöar äro varken många eller stora i Skåne; de meste helt små, ligga i norra skogstrakten, såsom Finjan, Bäckaskogssjö, Kristanstadssjö.
- Ringsjön är en av de ansenligare, ligger mitt in i landet i korset mellan Kristanstad, Lund, Cimbrishamn, Hälsingborg och omfamnar Bosjökloster.
- Sövdesjö (301) ligger sydost om Rammeleklint.
- Häckeberga (310) lilla sjö ligger sydväst vid Rammeleklint.
- Vombs sjö ligger nordost om Rammeleklint i Färs härad.
Floder äro få utom Helgeå av något anseende.
- Helge å är en stor flod, som rinner från Helgasjö vid Växjö (93) genom Möcklen (85) i Småland och går genom Gyinge härad i många bukter (91), förrän hon vid Kristianstad och Åhus faller ut i Östersjön.
- Röen (364) utfaller i Oceanen norr om Kullen vid Ängelholm.
- Saxån (325) löper i Sundet vid Landskrona.
- Höja löper söder om Lund och går ut i havet vid Lomma. Kommer ifrån Häckebergasjö.
- Säja (210) löper i havet norr om Malmö. Kommer ifrån Borringesjö.
- Kävlinge flod löper i havet när Saltviken emellan Lund och Landskrona. Kommer ifrån Våmssjön.
- Raus gjuter sig i havet emellan Landskrona och Hälsingborg, sedan hon gått förbi Bälteberga och Vallåkra.
Öar eller skärgård är ingen kring Skånes stränder.
- Ven (329) är den endesta skånska ö av något värde, vilken 1 mil i omkrets, ligger inom Öresund 1 mil ifrån Landskrona.
Vikar och hamnar äro få omkring Skåne.
- Halsehamn, norr om Kullasidan, är den största viken, som går från Oceanen inåt Ängelholm.
- Ellenbogen i bukten emellan Skanör och Malmö (259).
- Åhus öppnar sig litet, där Heligå utflyter.
- Ystad, öster om staden är en lång vik (295).
- Saltviken norr om utloppet av Kävlingeå.
Slätten, som är utan trän, ligger på alla havssidor av Skåne: från Kristianstad till Cimbrishamn, från Ystad till Skanör, Malmö, Lund, Landskrona. All slätten tyckes naturligen kunna fördelas uti trenne slag: lerslätten, sandslätten, moslätten.
- Lerslätten (207, 238, 249), 268) begynner vid södra stranden av Skåne och stryker ifrån Ystad, Trälleborg, Skanör förbi Malmö och Lund, allt emellan Rammeleklint och Sundet, uppåt Landskrona. Denna slätten är den största och vidlöftigaste med en mera lerblandad jord än andre, varföre hon ock är mera fruktbärande. Den är ock beströdd med mera flintor än de andre. Hon kallas allmänt Västra-slätten, Stora-slätten, Lunna-slätten, Malmö-slätt, Trälleborg-slätten &c., allt efter nästgränsande städer.
- Sandslätten (140) är smalare, utsträckt efter östra havskanten ifrån Åhus till Kristianstad, Tossebro till Cimbrishamn, på ett eller två ställen avskuren, och består av en sandig jord, alltså tjänligare till råg och bovete än annor säd. Hon kallas allmänt Östra slätten.
- Moslätten (194) får jag kalla en liten slätt av 2 mils längd, som ligger i Färs härad upp i landet emellan de två förra och begnnes kring Sövde sjö, sträcker sig åt norr öster om Rammeleklint. Hon består av flygsand blandad med mo, alltså urgammal och magrast.
- Flygsand uppkastas på åtskillige ställen i Skåne och fördärvar landet, mest besvärlig på mo- och sandslätten. den mesta och svåraste är vid Ängelholm och ömnog vid Falsterbo, Svinabäck (347), Ystad, Åhus, Ravlunda, Sövde, Hälsingborg, Landskrona.
Skogsbygden håller sig där landet är bergaktigt och högre, så att barrskog finnes ovan Kristianstad samt i östra Gyinge härad och lövskog med bergsträckningar pekar åt Rammeleklint närmare östra slätten.
- Linnerydskogen eller Vrams skog i Gärs härad söder om Kristianstad är en stor bokskog.
Klimatet dömes av elementarne.
Lantmån är åtskillig på slätten och i skogslanden.
- Slätten är flack och nog låg i anseende till havet samt lagd av naturen uti lindriga och knappt synliga konvexiter, som dock till vidden äro ansenligare och avskilde med avlånga, smala dälder liksom Flandern, med vilken detta land i art och lynne har mesta gemenskap. Jorden är här sand eller lera med mylla utan gråberg eller tuvor.
- Skoglanden äro högre mot havet, ligga långt upp inuti landet, längre från strandarne, mest norr i landet. Desse äro backige, dock mindre bergaktige än uti de övre provincier. Jorden består av gråberg, gråsten, alv, tuvor.
- Vattnet, som i det på tre sidor tillstötande havet omgiver landet, drager till sig kölden ifrån slätten, varföre vintren är här mycket stackug och svag, så att isen sällan får lägga sig för medium decembris och sällan här förbliva över medium februarii. Ehuru skoglanden för sin höjd, hårdhet och skugga äro något kallare än slätten, äro de dock ansenligen varmare än de övre provincier, så att de som komma uppifrån Sverige nedresande om vintrarna, sällan få nyttja slädan längre än till Marklunda (89) eller Broby (92).
- Luften, som alltid är i rörelse på slätten ifrån havet, förtar syran i jorden, att här på slätten varken tuvor få alstras eller mossa täcka marken; men om höst och vår gör luften med sin fuktighet en sank jord och en penetrant atmosfär. Där slätten och skoglanden stöta tillsammans, att den varma luften om sommaren ifrån slätten får vila, bliver den angenämaste sommar och det mildaste klimat.
Värmen kommer icke allenast förr om våren att uppvärma detta mest i Sverige södliga landet, utan varar ock längre på hösten, alltså ock längre upplivar denna provins, varav åtskilligt här mognar, som ej kan bärgas i de övre länder.
Alltså kan ett land av så förträffeligt klimat ej annat än vara det härligaste; ja det liknar så mycket Tyskland och Danmark, att man kunde säga, det havet liksom med våld skurit Skåne ifrån de södre länder och lagt det till Sverige.
Naturalierne ställa sig efter klimatet.
- Jorden tycks ha blivit landad, då forna havsens Sargazo nedsänkt sin lera med ostrocodermata, som vuxit till kalkberg utanför landet, då flygsanden, som i havet kristalliserats, blivit dreven till sidorna och bragt till flisa, varpå den dyen, som härpå lagt sig, sedan ny sand påkastats, blivit pressad till skiffer.
- Sandstensflisa visar sig vid södöstra (167, 169), södra (249) och västra (332, 338, 343, 388) sidan av slätten till ett tecken, att slätten är på en sandflisa först landad.
- Skiffersten (317, 335, 344), som på östra sidan håller alun (151, 159), på västra stenkol (340), finnes vid de mesta dälder av slätten, även upp i landet, till ett tecken, att densamma, som ligger på sandflisa, även går under mesta slätten.
- Kalkberg, av idel hopgyttrade, främmande havskräkskal petrificerade, finnas till höga strata under högre berg, nästan mest där slätten stöter till skogslanden (115, 415, 416).
- Flintor finnas överallt på slätten, mest på lerslätten, klädde med sin kritbark och gå sällan på höjden (134).
- Märgelkalk (S.N. 151, n. 1) finnes strödd på slätten och genomborrad med sin vena hæmatica.
- Klappur av sand, skiffer, kalk, flinta, märgelsten finns strödd på alven och den övriga jorden.
- Petrifikater funnos av mig mest på lerslätten uti sand, flinta, dock aldra mest i kalk, att förtiga kalkbergen, som endast av petrificatis bestodo. Desse voro conchiter, cochliter, nautilier, echiniter, entrochi, asterier, belemniter, coralliter, glossopetræ &c.
- Krita finns mycket litet i Skåne (178), helst kring Malmö (236), och den i runda bollar, men ofta blandad med kalk och sand (225). Där det dock finnes hela bergen av den renaste krita på danska Möen gentemot Falsterbo.
- Sanden vid slätten är mest en klar, fin flygsand, vilken efter långa tider upp i landet blivit till mo eller hopgyttrad till grus, klappur, kullersten, flisor, berg.
- Bärnsten finnes sällan i stora stycken, dock ofta uppkastad med flygsanden, så vid östra som södra havssidan, besynnerligen vid Åhus, Ravlunda, Trälleborg och Falsterbo.
- Leran, som finnes på de öppna trakter av Skåne, är ordinär blålera, någon vesa, ofta blandad med märgellera.
- Torv finnes i alla dälder. På slätten uppskäres hon till brand. Upp i skoglanden är hon mer blandad med mo.
Växterne ställa sig mycket efter jordens art och lynne.
- Skogarne hålla sig helst på det höglänta landet, alltså närmast Småland och mitt åt Skåne, besynnerligen i Gyine och Norra härad.
- Vinterskogar av barrträn finnas mest uti de norra härader, så som Gyinge härad, och likna de övrige Sveriges av tall, gran, en, ljung (398), mossa och bräken (398).
- Sommarskogar av lövträn utspira landet präktigt, närmast slätten ju mer, till dess de änteligen öppna sig ui större och gladare fält. De bestå av bok, ek, hassel, avenbok, björk, ask, pilar etc.
- Bokskogarne begynna straxt inom skånska gränsen bliva stora och vidlöftiga och tilltaga, allt som granen avtager åt slätten. Desse med sina vida kronor, gröna blader, släta stammar göra skugga och täcka jorden med sina förra blader.
- Hyll växer vid alla byar vilt, även på slätten; bären mogna alltid (246).
- Marken bliver åt slätten allt mer och mer grön och fager (165, 284, 309, 338, 339), då ljung, mossa, tuvor och stenar utesluas.
- Ängarne likaså för samma orsak, ehuru de äro mindre vidlöftige och allmänne på släten, där mesta jorden är åker eller fälad, uppliva åskådaren med en högre grönska, utom det de med blomstren mer äro utsidrade än på någon annor av mig sedd ort.
- Bruna stå hela trädesfälten av syran (134, 250, 298).
- Blå med den högsta färg betäckas de sluttande fält av Echium (237, 298), att intet präktigare kan tänkas.
- Gula och högt skinande stå åkrarna av Chrysanthemum (282, 298), forna åkerfält av Hypericum (160), sandfälten av Stæchas citrina.
- Röda som blod stå ofta hela backarne av Viscaria (155).
- Vita som snö äro sandfälten av den välluktande Dianthus (128).
- Brokuga äro vägarne vid sidorna av Echium (208), Cichorium (208), Anchusa, Malva.
Åkerfälten, helst på slätten, äro så överflödige och rike, att man icke ser annat än himmel och säd slutas med horisonten.
- Säden är råg, korn, havre, vete, vicken, ärter, bönor, som omskifta tegvis efter jordmånens art, besynnerligen margehanda i och närmast det sköna Gärds härad.
- Bovete gör de vida sandfälten snövita och av honung välluktande.
- Fäladen, ehuru mager hon synes, är dock fet och giver boskapen ett gott och smakeligt bete (128).
Trädgårdar uti ett så milt klimat äro de härligaste i riket.
- Fruktträn givas här de utvaldaste i landet, såsom borstopareäplen, astrakanska äpplen, franska dvärgträn, cavilier, peppingar, renetter, bonchretienner, bergamotter, vallnötter, kastanjer, kvitten, mullbärsträn, aprikoser, persikor, mandlar; ja, pimpernötter, cellerska nötter, Laburnum äro här allmänne. Vinrankorne uppledas för väggarne och lägga sig på taken utan att frysa för allmänna vintrarne och utan att täckas bära här frukt, det man sällan ser i de övre provincier.
- Klippningar till kabinetter, labyrinter och andra sirater ses av trädgårdskonsten allerstädes.
- Bågegångar av charme, lind.
- Höga häckar av bok, lind, hagtorn.
- Brösthäckar av själva buxbomsträdet och liguster artigt fasonerade.
- Pyramider av tax, kaprifolium. Hedera bekläder husen som tapeter.
- Alléer av hästkastanjer, linder, almer, asker, poppelpil, vit och grön pil pryda landet.
- Örterne i trädgårdarne äro icke allenast de med övre provinserne vanlige, utan ses ock här de skönaste ritningar av buxbom, det största överflöd på de välluktande, vita liljor, mycken Iris bulbosa, Corona imperialis, Crocus, Helleborus niger och alla sängar garnerade med lavendel, Melissa och Ruta, som giva trädgårdarne en vederkveckande luft. Ja, själva fenkolen (263) och anisen (251, 297) mogna icke allenast här utan så sig ock ofta själva.
Djuren likna växterna uti ett så härligt land.
- Fänaden är i Skåne, besynnerligen på slätten, större än upp i landet, varifrån till oss föras de stora skånska stalloxar i stor myckenhet, att förtiga det korna tre gånger om dagen hemköras av de skramlande hyrar till mjölkning.
- Hästarne äro även här strre än upp i landet, och de gå här ofta i skogslanden ute på bokskogarna hela vintrarna; härifrån få vi upp till landet våra meste store, rustgille ryttare- och vagnshästar.
- Fåren ses ingestäds hos oss löpa i större hjordar och ingenstäds fetare än på slätterna, där de gnaga fäladen, fastän de mjölkas.
- Svinen äro ock större, vilkas myckenhet skönjes bäst, när de i hela skockar uppföras till bokskogarne om hösten, då ollon infaller, och då de smäll feta därifrån åter hämtas om vintren, så stora, att de svårligen igenkännas.
- Gässen blänka överallt vita, flyga, bitas och skria på de stora fälten, så att näppeligen någon inhyses käring gives, som ej har gäss, där så gott förråd gives på havre.
- Svanor simma med sina upphöjda vingar vid stränderna, mest vid Ellenbogen emellan Malmö (217) och Skanör (259), där de årligen skjutas i myckenhet.
- Änderne hålla sig här intill jultiden, ja ofta hela vintrarna, där de ej äro desto starkare.
- Storkar, som näppeligen våga sig över Skåne, synas dageligen spatsera med sina långa ben på slätten och bygga sina stora bon vid byarna på träden eller taken.
- Råkorne ropa i alla trän, som äro planterade kring byarna på slätten.
- Stararne, som med andra sträckfåglar efter midsommaren lämna de norra provinser, uppehålla sig här nere emot slätten och skrika i träden till senaste hösten.
- Lärkorna hänga tillrande över alla sädesfälten tjockt som stjärnor med en dagelig musik.
- Näktergalarne musicera alla nätter utur de lövrika lunder närmast intill slätten.
- Klockgrodorne bomma och sammanringa in på sena aftnarna utan uppehåll.
- Fisk fångas utur havet såsom ett rikt visthus, varav så många och sköna fiskläge, som likna städer, äro inrättade vid stränderna, de där allmänt äro bekante för sin fisk, såsom Kullen för sin sill, Cimbrishamn för sin tobis, Kivik för sin ål, att förtiga andra såsom Bedinge, Barsebäck, Vigen, Höjenäs, Mölle- och Arilslejen, där torsk, flundror, lax och andra havsfiskar fångas i myckenhet. Flere kunna kanske och borde inrättas.
- Bi finnas ömnogare handhavde uti sina kupor på sandslätten (128, 137, 141, 150), där de vid bovetefälten samla tillräceligare honung än hos oss på någon annor ort.
- Spanska flugor finnas ock på träden söder om Lund, så allmänna, att man sällan ser något blad av liguster eller ask, som icke av dem blivit sågat.
Alltså är oförnekligen intet land i Sverige att förlika emot Skåne och intet i Europa, som det med rätta kan föresättas, då alla dess förmåner bliva vägde emot varandra.
Invånarne äro alltså lyckelige, som bebo ett så ädelt land och kunde vara långt flera.
Städerne äro i Skåne icke allenast flere än i någor annor provins utan ock de täckaste, byggde av korsverk, täckte med taktegel och utsirade med planterade trän.
- Godsen, som skånska noblessen besitter, äro icke allenast de talrikaste utan ock de störste och rpätkigaste, emedean de svara emot landets fetma; deras hus likna de vackraste slott kringbyggde på tre sidor med tjocka och nästan skottfrie grundmurade murar och torn samt omgivne med gravar och försedde med vindbryggor. (114, 129, 136, 186, 241, 274, 276, 284, 297, 298, 301, 309, 316, 321, 333, 339, 341, 345, 349, 360, 423, 428).
Kyrkorne äro alla av sten och snövite, betäckte med blytak utan torn och så ömnoge, att nästan var stor by har sin kyrka, varföre det ej är sällsamt att på någon liten kulle räkna 20 à 30 kyrkor (178, 196, 244) på slätten, från vilka, då alla klockor på en gång röras, det härligasta ljud uppfyller luften.
Byarne ligga på slätten i dälderna emellan fälten, där vatten finnes, och äro de merendels store som små städer, försedde med gator och en allmän damm, ofta ock några trän av alm, ask, hyll eller någon liten trädgård.
- Gårdarne äro merendels för vart och ett hushåll kringbyggde på alla sidor om gården med vita lerslagne väggar, täckte med halmtak, och de ofta mosslupne.
- Gärdesgårdarne på slätten äro få, av uppkastade vallar med diken, som innestänga flere byars, ja socknars ägor ut 3 delar, i rågvången, kornvången och fäladen.
Produkterne av Skåne äro mångfaldige.
- Spannmål, besynnerligen på slätten, är så tillräckelig, att Skåne kunde med rätta kallas Sveriges kornbod, och den av råg, korn, havra, bovete, ärter.
- Frukt finnes här i största myckenhet. Kummin sås och utföres mycken.
- Pottaska, beck, tjära säljas ifrån skogslanden.
- Stalloxar, ryttarhästar, fläsk och ull giva ladugårdarne.
- Fisk av sill, ål, lax, torsk, tobis, flundror, krävetor giver havet.
- Gåshalvorää, dun, pennar, svanpennor, honung och vax giva de flygande.
- Kvarnstenar, sänner, likstenar, flintor giver jorden.
- Alun, stenkol, kalk, tegel, glas, olja etc., giver jorden med konsten, att förtiga manufakturer.
Alltså är intet land, som haver flera förmåner.