Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 2 juli

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←   1 juli
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
3 juli  →


Julius 2. Söndag[redigera]

Resan från Ryssegård till Everlöv, kvart 6.

Landet ifrån Ryssegård till lantryggen, kvart 3, var mera backigt och fullt med låga enbuskar. Här blev en hel annor jordmån. Åkerfälten blevo helt fulla av sand, och på åtskilliga ställen ren flygsand, som kom ifrån Sövdesjö uppkastades åt landet och formerade moslätten öster om Rammeleklint.

Sövdeborg, riksrådet Meijerfeldt tillhörigt, var en stor sätesgård av inemot 80 hela hemman och hölt inemot 3 ryttare, då Ågerup, som även hit hörer, tillägges. Huset var ett stort stenhus byggt på 3 sidor om gården. Ovan porten stod följande i sten inhugget:

Anno Domini 1597 lod Erlig oc Velbyrdig Mand Fredrich Lwnge til - - - oc hans kærre Frue Dortte Lindesnow opbygge dende gaard, Gud unde oss der at bygge oc boe, adt vi i Himmelric maa haffe dend evige roe.

Ett stort, runt torn täckt med skiffersten stod vid sudöstra hörnet av huset. Gården var omgiven med en bred grav. Ladugården var en av de täckaste i Skåne, stor, fyrkantig, uppbyggd av tegel på 3 sidor såsom ett hus.

Gipsningen i stora salen på Sövdeborg var ett mästerstycke, och fast han stått i 100 år, hade han ej förlorat minsta finger. Figurerna i taket av människor och andra ting, som med armar och lår liksom svävade i luften, föreställte åtskilliga historier, såsom: Diogenes i sitt kar med en skinande sol och kung Alexanders ankomst och svit. En kvinna, som kastar en karl i en brunn, då han ser efter godset. En överstepräst, som med nycklar möter en konung. En Camillus, som låter piska bort præceptorn, då han ville överlämna barnen. En Æneas, som utbär en gammal Anchises ifrån trojaniska elden. En Regulus uti spiktunnan. Ett Ptolomei huvud, som överlämnas till Julius Cæsar. En Marcus Curius med sina frukter, då han anmodas att antaga romerska sakerna. Ett babyloniskt torn med kamelerna, som uppföra byggmaterialierna. En Krösus bunden vid pålen att brännas i Cyri närvaro med orden O Solon! Solon! En Tamerlan, som stiger till häst på Bajazet. Ett Cyri huvud avhuggit uti drottning Tomiris närvaro, som doppas i blodkärilet. Fyra konungar spände för egyptiska kung Sesostris vagn, av vilka den ena ser tillbaka på hjulet. Fyra elementerna särskilt föreställta.

Ur stod vid väggen, vilket var gjort av buxbom och kokat i olja för beständighetens skull, på vilket satt en artificiell gök, vilken var gång det slog gol så många gångor som slagen voro, och det så likt som en levande gök där suttit.

Greve Meijerfeldt, riksrådet och generalguvernören, hade här satt sig ned, sedan han genom dygd, flit, vett, tapperhet och ära uppbragt sig till största hederstrappan, sedan han följt konung Karl XII i härfärder, sedan han i flera år guvernerat Pommern, och sedan han nu änteligen överträffat alla höga riksens män i år och levnad, att här vila de få övriga dagar. Han hade ännu god maga och tämmelig hälsa, fast den högsta åldren försvagat ben, utspråk och nerver, men avsomnade icke långt därefter.

Trädgården låg avsides och bestod av idel sand, varpå fördes torv utur de bredevid liggande kärren till kvarterens anläggning.

Aprikoser stodo jämte norra planket.

Melonernas mognad dömdes av det de sprucko ifrån blomskaftet och av deras angenäma lukt; men härtill kan ock läggas det förnämsta kännetecknet, att med tummen trycka vid umbilicum fructus, där blomman suttit fast, ty han sviktar och mjuknar med melons mognad.

Å eller en bäck flöt förbi Sövdeborg.

Karp (Fn. 317) fångades den största i Sövdesjö.

Spanska flugor hade här även naggat askelöven.

Klockegrodor voro vid Sövdeborg i myckenhet.

Gärdesgårdarne voro av inflätade enespön inom varandra såsom flätade korgar.

Spartium procumbens Fl. 589, en av de raraste svenska växter, som professor Leche uppletat här och vid Ivetofta. Buskarna stodo på Sövdeborgs äger väster ut ifrån gården när vid sjön omkring en liten backe och där i tämmelig myckenhet. Buskerna voro allenast en aln långa och hade mjuka kvistar, men de gamla kvistarna voro alla torkade, till ett klart tecken att denna växt som knappast uthärdar vintrarna i Skåne. Rama juncei, angulati, pentagoni, sulcati. Folia inferiora petiolata, ternata. Superiora simplicia sublanceolata. Legumina margine pilosa. Blommorna voro redan förbi. Busken växte besynnerligen bredevid diken på den torraste sandjord nere vid Sövdesjön. Han åts ej av kor.

Örtenamn voro här:

Serpillum Fl. 477 svarthö.
Euphorbia Fl. 436 silverdyna.
Galeopsis Fl. 491 hampeört.
Galium luteum Fl. 116 sliefred, i.e. concubina.

Rubus niger var av två slag: Maritimus 409 och Cæsius 410. Bägge desse äro varandra så lika, att de ofta svårligen skiljas åt. Den förra kallas här björnbär, växer mer än till en mans höjd vid gärdesgårdarna. Den senare däremot är helt låg, växer på åkrarna och kallas kärringetarmar. Bären på den senare hava en blå dagg över sig, men icke så på den stora. Stjälkarna uti den förra äro något kantiga, men i den senare alldeles runda. Bladen äro i den förra merendels ovanpå glänsande men på den andra gröna, dock icke skinande.

Hästarna stodo artigt i solhettan, två och två, och lade huvuden på varandras länder, viskade stadigt med svansen och således avhöllo brömsar och flugor ifrån varandras huvud, som i dag mycket oroade, ty hettan var starkare än någon dag varit uti denna sommar i Skåne.

Stora kreatur äro här på Skåneslätt överallt. Hästarna äro här nere allmänt större, så att vi upp i Sverige få våra mesta ryttarehästar och vagnshästar härifrån. Boskapen voro här nere mycket store, förrän boskapssjukan utsopade fähusen. Gässen här nere äro större, besynnerligen emot havssidan. Fåren äro ock större på slätten än i skogslandet. Men oxarna äro rankiga och hästarna maktlösa. Föras oxarne till Småland och hästarna härifån upp till Sverige, bliva de där köttfulla, täta och muntrare. Alla kreatur, besynnerligen hästar, bliva på sidlänta slätter större, som Willughby observerat (De Schotiæ & Walliæ Equis, Bobus ac Ovibus testatur montanas minores esse præ iis, quæ in planis pascuntur & vallibus. Willughby Ichth. 20), men på Ölands hårda alvar bliva hästar de minste (Oelandi equi ex Gothici maris insula totius orbis minimi, sed perdociles. Jonst. Quadrup. 20). Alltså kommer ofelbart staturen icke allenast av tillräckelig bete utan ock av lösare örter, som bliva boskapens föda. Där som en djup och lös jordmån är, bliva merendels alla kreatur större än på en hård och bergaktig.

Klädedräkten för bönderna här är den götiska. Kvinnfolken bruka sin kjortel med stackigt liv prydd med maljor utan armar, smala förkläden, breda halslinjer och stickade ävensom omkring armarna. Huvudet täckt med klut och pigorne tippade. Men här på orten hade alla kvinnfolken bröstlapp av sammet, plys, gyllenduk eller silkesnäsduk, som tillsnöras helt löst och skrynkligt, med ett brett band igenom maljorna, vilken bröstlapp så mycket deformerar deras dräkt, som den skiljer sig ifrån götiska enfaldigheten. Överallt här på slätten gå kvinnfolken även i heta sommertiden med sin ludne fårskinnskjortel, det ludna inåt vänt och utsidan mittpå målad med en kvarters bred, röd ring, då nedersta kanten är stämd med ett rött kläde. Bönderna hade svarta tröjor, stämde i kanten med rött kläde.

Boskapssjukan, då hon för några år sedan gick här över landet, visade sig först hos boskapen, som blivit smittade, därmed att de sjuka korna gingo hem ifrån de andra och att ögonen runno på dem.

Landet ifrån Ryssegård sköt ut mera bergaktigt allt mer och mer mot norden, intill det stannte med de högsta berg vid Rammeleklint, och var detta land helt skilt ifrån det som låg på bägge sidorna, därmed att det var ganska magert, betäckt med ljung och enbuskar och änteligen med skog. Öster om detta land låg den tillförene sedde moslätten, men väster om Lunnaslätt eller Lerslätten. Resan följde nu östra sidan förbi Everlöv till Vävered vid Rammeleklints norra huvud och sedermera böjdes tillbaka på västra sidan åt Häckeberga och Toppegård. Denna natten blevo vi i Everlöv.