Carl von Linnés resa till Skåne 1749/3 juli

Julius 3

Lindewall (Mårten), prosten i Everlöv, hade fått mycken smak för medicin, varföre han ock läst åtskilliga auctores, såsom Sennertum och dess epitomator danska Schmidt, med flere äldre auktorer. Emellertid hade han igenom inländska örter sökt biträda sina sockneboer, då de varit stadde i sjukdom och vånda, med enfaldiga husmedel, som undertiden lyckats, varigenom han vunnit renommé för sin emperi i fjärran lig[ 306 ]gande socknar. Vi sågo under hans tak de mesta inländska officinalörter torkade, til ansenlig kvantitet, vilka han utdelte till de sjuka, som sökte honom, att de alltså fingo läkemedel för lätt pris och sluppo blanda många saker, som ofta sker av medicastris, emedan de största kurer hava alltid skett med simple medikamenter, som uti nog dosi och länge blivit brukade. Den fattiga lantmannen flyr för apoteket, där ofta livet säljes dyrt, är rädd för medicis och chirurgis, dem han ej vet åtskilja och välja, har största förtroende till sin själesörjare och rådför sig gärna med honom i nöden. Det vore en stor sak för riket, om de meste präster på landsbygden förstodo att kurera de allmännaste sjukdomar, som årligen bortrycka så många tusende av allmogen, och som merendels lättast botas, såsom dysenteri, skörbjugg, rosen, sura ben, brännsjukan, frossan. Hela denna vetenskapen vore lätt lärd av de studerande, då de ännu äro vid akademien, högst på åtta dagars tid. Huru lycklige vore icke inbyggarne, om prästerne förstodo att bota desse sjukdomar med den medicin, som växer utan penningar för vars och ens dörr? Var förmån vore icke detta för riket? Vad nöje och heder vore det icke för dem själva?

Sjukdomar mest gängse här på orten voro dementia, dysenteria, hydrops och menstrua supressa.

Pes elephantis är en nog allmän sjukdom i Indien i Koromandel, Malabar, Japan, Kina och flera orter, dock förnämligast i Malabar, den de europeiske medici näppeligen känna till namnet. De kristna hava om denna i Indien en vidskepelig berättelse, att den skulle kommit därav, att S:t Thomas önskat ont över landets invånare, vilken önskan skulle drabbat på deras avföda. Vid staden S:t Thomas, som ligger vid stranden av Koromandel, är denna sjukdom anmärkt av Linschot, Ind. Orient., tom. 2, cap. 15 och Olear. in Mandelslo Itiner. Orient., l. 3, p. 196, och Thevenot har sett samma sjukdom vid Cochin jämte Malabar, som kan ses av hans Resa part. 2, lib. 2, cap. 1. Just samma sjukdom hade jag tillfälle att se här i Everlöv på en piga, och som denna passion är en av få medicis i Europa sedd eller upptecknad, håller jag för nödigt den här att beskriva.

[ 307 ]En piga om 27 år svullnade om benen, då hon emellan sitt fjortonde och femtonde år första gången fick sin rening, vilket skedde med smärta. Hon blev då rådd att lägga våtarv om fötterna, då det gick hål på vänstra benet och utrann mycket vatten och blod. Änteligen förgick svulsten i andra benet, som allenast svullnade neder emot fotbladet med en ödematösisk svulst, dock så ringa, att han knappt märkas kunde; men vänstra benet blev ifrån knäet neder till fotbladet jämntjockt såsom en kärna och inemot 3 kvarter i omkretsen, uti vilken en metastasis inpackat sig så hårt, att huden glänsade, var dock ödematösisk och lämnade gropar, då man tryckte därpå med fingren. Ett veck lade sig framantill, där fotbladet fästes vid benet, och tvenne veck vid fotleden ovan hälen. Vardera av desse voro 1 à 2 tum djupa och med vassa kanter, liksom de varit inskurne med en kniv. Huden inom dessa veck var ganska tunn och såg ut såsom det varit cuticula utan någon därunder liggande cutis, liksom på läpparna. Ovanpå alla tårna syntes liksom ett öga eller begynnelse till liktorn. En pulpa liksom hopgyttrad av talg, då den tages utur kreaturen, betäckte alla tårna, så att de icke syntes; men denna pulpa var dock klädd med sin cuticula. Hela yttre sidan av benet beströddes liksom med sand eller små, grå, skrovliga, torra fläckar, vilka voro skarpnade och lika huden på vårtor. Det jämntjocka benet, de djupa fållor eller veck framman och bak vid fotbristen, den skrovliga huden och de fördöljda tår inom den klunsiga foten och dess pulpa liknade alldeles en elefantsfot. Pigan får ofta liksom phlogoses, vilka stiga uppåt kroppen med smärta, värk i huvudet, svidande och röda ögon, besynnerligen tempore menstruationis, ty denna rening går för henne ganska besvärlig och har alltid gått med mycken sveda och litet, vilket kommer av orificii uteri mala conformatione & perverso situ. På vänstra sidan av halsen, där parotis sitter, syntes ärr efter suppurationer. Körtlarne indureras ofta i kroppen, i halsen, under armhålen, i ljumskan, och urinen svider, dock utan all suspicion av siphilitide. Pedarthrocaces Kæmpf. Amæn, 561 är samma sjukdom.

[ 308 ]Färggräs bruktes inga andra i Skåne, än dem jag beskrivit i Gottländska Resan, såsom

björkelöv till gult,

ängsskära Fl. 660 till gult,

vädd Fl. 112 till gult,

aplebark till gult,

björkebark till brunt,

brunskära Fl. 663 till brunt,

koning Fl. 480 till brunt,

värrentornsbär Fl. 193, så snart saften går i bären, giver den en rödbrun färg,

värrentornsbär Fl. 193, då de äro mogne, färga grönt,

rödtuppor Fl. 615 gör grönt,

gasse (Bromus vulgaris Fl. 84) samlades i stor kvantitet och fördes till Ystad, där de färga med honom grönt.

Örtenamn voro här på orten:

Pedicularis Fl. 505 järnört.

Cuscuta Fl. 138 skorv.

Chrysanthemum Fl. 699 fattigmans tryssel.

Rhamnus Fl. 193 värrentorn.

Centaurium minus Fl. 205 arun.

Örter märktes här förnämligast: Veronica Rutæ folio Fl. Sv. 19 i åkrarna. Veronica spicata Fl. 7, som nu viste sin blomma. Cnicus Fl. 711, som växte vid kärrbräddarna. Centaurium minus Fl. 205 växte på åtskilliga ställen i Skåne, besynnerligen uti Färs härad. Ängeltorn eller Rosa med luktande blader, dock med röda blommor, växte vid Vång och Sölvåkra. Hyoseris Fl. 630 växte på fäladen vid Simontorp, 1 kvart ifrån Everlöv åt väster.

Resan från Everlöv åt Häckeberga, kvart 6.

Målet eller dialekten, som allmogen här talar, stötte mindre på danska än vid Skanörssidan.

Nasturtium aquaticum Fl. 552 växte norr om Östarpa torp och invid landsvägen, helt tätt och stor som en hampåker, halvannan aln hög, jämte vattnet, där det överflödar, då det regnar. Denna örten är uti alla tider räknad såsom den för[ 309 ]nämsta emot skörbjugg, varföre hon ock dageligen föreskrives av medicis, men som apotekarne upp i landet sällan kunna skaffa henne, taga de i stället ängkrassan Fl. 559 eller någon annor ört, som smakar likt krassa, och det med patientens mindre fördel och läkarens föga heder. Apotekarne kunna här få tillräckeligt frö och mycket lätt så den på sanka ställen i tillräckelig kvantitet, om de vilja göra sig mödan; ty aktar jag för nödigt att giva beskrivning på örten, på det att medici må desto bättre känna växten och icke låta sig givas quid pro quo. Stjälken, där han växer frodigt, är tjock som ett finger, alnshög, kantig, upprätt och ihålig. Folia pinnata, foliolis 7 sive 9, subovatis, obtuse serratis, basi exteriore magis gibbis, foliolo impari majore. Calyces tetraphylli, erecti. Petala alba, subovata, parva, longitudine calycis. Antheræ luteæ. Filamenta & styli post ejaculationem pollinis purpurascentia. Siliquæ teretiusculæ, declinatæ, incurvæ, pedunculis retro spectantibus. Bladen äro lösa, smaka som krasse eller Cochlearia, men mildare, att man kunde äta dem som sallat. När denna örten växer på torr jord, bliver hon liten och knappt fingerslång, då hon endast bär folia ternata.

Veronica Baccabunga foliis oblongis Fl. 10 växte med Nasturtium aquaticum 2 alnar hög och alltså större, än vi sett henne på någon annor ort.

Eupatorium Fl. 665 växte med de två föregående på ett rum och ställe.

Oreoselinum Fl. 228 sågs nu på ängarne vid hasslemylla i full blomma med vita blomster, halvannor aln hög.

Stoechas citrina Fl. 674, som samlas av apotekarne, växa så allmänt på alla sandslätter som kattfötter upp i landet.

Oenante Fl. 236 växte ganska mycket i ett kärr norr om Ularp.

Stenar till 40 stycken, uppreste och lagde i en oval av 57 steg i längden och 14 i bredden, vardera 1 eller 2 alnar höga, stodo invid Ularps gård och norr om gården. Denna stenovalen liknade ganska mycket Odens flisa på Öland. (It. Öland. 158.)

Häckeberga sätesgård, herr presidenten Silfversköld tillhörig, låg täckast ibland de gårdar, vi härintills sett på skånska [ 310 ]resan, och var byggd med grundmurat stenhus på tre sidor, vilket hade ett stort runt torn på sydöstra sidan. Denna gård var kringfluten av en liten sjö, försedd med bro och vindbrygga. Alla strander omkring sjön voro uppstigade och täckte med bokskog samt andra lövträn, att vikarne emellan stranderna och öarne med de trän, som växte därpå, gjorde en formerad utsikt, som de varit med konst klippte på sidorna. Åtta små, kullriga, men ovanpå flata öar lågo här omkring i sjön, ävenledes täckte med de skönaste lövträn, av vilka den närmaste ön var gjord till trädgård och omgiven på alla sidor med stora lövträn såsom en hög mur, vilka avhöllo vädret. Ibland dem växte vilda körsebär, och mycken Mercurialis fanns vid deras rötter. Sjön var rik på fisk, besynnerligen på stora rudor. Det renaste eko svarade ropen och valthornsklangen. Naturen hade vid denna gård så mycket själv uträttat, att konsten omöjeligen kunde något bättra däruti.

Aprikosträn, det största vi sett i Skåne, växte vid södra väggen av stenhuset.

Caprifolium Fl. 191 växte här vilt i myckenhet och stod nu i sin bästa blomma. Blomstren voro vita, men då de begynte vissna, blevo de blekgula. Denna busken var överallt planterad i skånska trädgårdarna och trotsade Caprifolium perfoliatum både till sin storlek och fägring.

Humle Fl. 818 hängde här vild över de mesta gärdesgårdar.

Nummularia Fl. 168, som brukas i apoteken, växte allmänt vid Häckeberga sjöstränder.

Pyrus sylvestris Fl. 401 växte här och där vilt i ängarna.

Alsine scanica Fl. 371, som endast växer under buskar, hade redan släppt sina frön, medan hon är en planta vernalis.

Asarum Fl. Sv. 392, en nödig ört för apoteken, har här varit funnen av herr professor Leche. Jag sökte länge efter henne och fant härav allenast ett enda stånd i södra vången under hasselbuskarna.

Hieracium Fl. 637 myophorum Fn. 950, sådan som Heucherus avritat uti sin Horto Wittenbergense, fanns här av mig andra gången i Sverige. Utav den andra axilla folii, där en gren [ 311 ]skulle utväxa, sågs ett corpus ovatum, stort som ett ollon, täckt på alla sidor med utstående, vita hår, men vid spetsen fjälligt med små ämnen till blad, vilka blevo ju mer inåt desto mindre. Alltså fordras en god imagination, då detta skall föreställa en skapnad av en liten råtta. När jag öppnade det, var det innantill beskaffat såsom ett galläpple på Glechoma Fn. 949 och hade uti sig många små och ofullkomliga insekter, som knappt kunde synas med blotta ögonen.