Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 31 maj

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←   30 maj
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
1 juni  →


Majus 31[redigera]

Resan ställtes ifrån Ravlunda, just då Pilosella uniflora Fl. 633 tillslutit sina blommor, men förrän Pilosella multiflora Fl. 634 dem igenslöt.

Lunden, av vilken Ravlunda fått sitt namn, låg öster om Ravlunda kyrka inemot havet, men var nu så tom på trän, att han föga liknade någon lund. Här växte Jacobæa Fl. 688, Behen album 360, Statice 253, Stoechas citrina 674.

Silene viscaria 364 växte här så på östra som västra sidan av Ravlunda, mer än jag sett på något annat ställe i världen och gjorde hela fälten blodröda med sina blommor.

Flygsanden fördärvade fälten när intill havet.

Svenska höfröet Fl. 620 växte ganska skönt och frodigt, där flygsanden fördärvat fälten. Härav ses, att denna ört tål de torraste land och själva flygsanden; ty bliver en ny spekulation med denna nyttiga ört, att så den på sandfälten i Skåne, där intet annat växer, varigenom de kunda bliva så nyttiga för lantmannen som den bästa gödda åker, då man den besår med väppling. Som svenska höfröet här växte så frodigt i bara sanden, ser jag ingen orsak, varföre det icke skall lika väl kunna växa på andra sandfält, om dess tunga frö bliva ditförde. Detta rekommenderar jag till försök för den som älskar ekonomien och det allmänna.

Albuskar växte här och där, även här på orten, helt frodigt i flygsanden.

Havsstranden, som var av hopkastad flygsand, dånade då man gick på honom, liksom dån hade hörts av ett hjul. Det kom därav, att flygsanden, som låg hoppackad, hade ovanpå antagit en skorpa av torkan, var alltså skarpare och nötte mot skorna. Denne strand var på några alnars bredd ifrån havsvattnet långsåt hela stranden liksom genomstungen med några tusende käppar. Jag undrade, vad som förorsakat dessa hål, och då jag grov i sanden, fant jag under vart hål ett slags kräveter, som ej voro större än en mygga och kallas Pulex fluviatilis Fn. 1253 (It. Öland 42), vilken låg här nedergraven under sanden så djupt, att hon kunde vistas där sanden var stadigt våt. Samma kräk fanns ock under tången vid stranden uppkastad och hoppade som gräshoppor. Kallades därföre av inbyggarena sandharar.

Rav eller bärnsten, av vilken Ravlunda fått sitt namn, efterfrågades här vid Ravlunda strand. Då folket begynte leta ytterst på stranden och bortröjde den uppkastade tången funno de åtskilliga små stycken, som nyligen voro uppkastade ifrån havet. Att bärnsten här finnes, faller mig ej så sällsamt, men att han finnes mitt upp i Skåneland vid Byrringekloster, om vilket friherrinan W. Stael von Holstein icke allenast munteligen berättade mig utan ock sedermera skickade mig åtskilliga nog ansenliga stycken, och att den ännu dageligen finnes uti norra lergraven vid Södra Byrringe by, dock ej förrän tre alnar neder i jorden, där likväl i anseende till jordmånens höjd, rummet är belägit väl 16 à 20 alnar högre än den ett kanonskott därifrån belägne sjöns superficies och följakteligen ännu många gångor högre i anseende till själva havets belägenhet. De som ej noga allt betrakta kunde av detta enda skäl finna sig övertygade om vattnets årliga förminskande och havets större höjd för några tusende år sedan, vilka bägge delar vid våra parnasser så ohemult bestrides. De bärnstensstycken, som överskickades med föregående berättelse, voro till största delen lika all annor bärnsten; men ett par av dem voro till konsistansen så grynige och lösa, som hade de varit hälften kåda och hälften bärnsten, vilket giver dem mycket anledning, som gå in uti generationen av bärnsten och påstå, att bärnsten även av kåda kan genereras.

Havsörter, som växte här på stranden, voro Eryngium Fl. 220, Salsola 206, Elymus 106, Glaux 199, Tripolitum 697, Arundo arenæ mobilis 102, Arenaria maritima 375. Det är märkvärdigt, att desse endast växa på stranden vid havet och icke vid strander av sött vatten, ej heller växa de uppåt landet, fast samma sand ligger där i samma myckenhet, som där de växa på stranden. Således ser man icke allenast, att desse fordra öppet väder och blåst, utan även sälta och en stadig fuktighet nedanifrån. Den, som vill rätt förstå, huru en växt bör planteras, måste nödsakeligen veta, vad klimat henne framalstrar. Hade vi det noga bekant på alla våra köksväxter och sädesarter, vore deras ans mindre besvärsam, men säkrare.

Tobisnot låg vid stranden. Armarne voro långa som på en allmän not men allenast två alnar höga. Maskorne voro så stora, att fingret kunde trädas igenom dem, men närmast kalven så små, att knappt spetsen av lillfingret kunde trängas därigenom. Kalven var av vit linneväv hopsydd som en säck, ty fisken söker alltid efter det vita, och då han märker sig vara i osäkerhet, löper han självmant in uti vita kalven.

Tobissäva var en sump, knappt en famn lång, byggd alldeles som en båt, dock med lock uppå, samt på alla sidor igenomborrad med hål så stora som skrivpennor. Då fiskarena fingo mera tobis, än de kunde rensa, bevarades han levande i denna säva, som låg i vattnet.

Kiviks fiskeläger låg söder om Ravlunda vid östra havskanten och var en stor by, där de meste voro fiskare. Detta var ett av de ansenligaste fiskeläger i Skåne. Här fångades torsk, flundror, men besynnerligen sill och ål i myckenhet.

Ål hade här nyligen fångats av tre personer för 900 daler silvermynt.

Ålehommer, som här bruktes, voro av följande skapnad: Homman var några famnar lång och bestod av 26 maskor i omkretsen, som blevo allt smalare och smalare mot ändan, men maskorna vid ingången voro allenast 24 och större. Armarna voro av nät med 23 maskor i höjden. Vid övra tännelen var flarn och vid undra sten. Av desse armar var den ena, som utsattes ifrån landet rätt ut, fjorton famnar lång, men den yttra armen var ej mer än tre famnar lång.

Rudera efter ett kapell stodo ännu kvar med några murar till ett tecken, att detta fiskeläger fordom varit folkrikare.

Penningegraven eller en kulle söder om Kivik på Mälby ägor, besågs. Här var ett gravställe inrättat för den gamla världen. Själva graven var lagd med stora stenar jämnt med jorden. På sidorna och mot ändarna voro stora hällar lagde, så att själva graven var lång 5 alnar, bred 2 alnar, djup 1½ aln. Sedan graven således blivit byggd, var hon täckt med 2 à 3 stenhällar, och sedermera var här över kastad stor och grov klappur till en höjd av ordinäre ättekullar. Alltså var denna grav alldeles lik Hjelmars rör vid Falköping (It. Westg. 81), om allenast klappur eller jord hade varit hopbragt till kulle över graven i Västergötland. Det är även troligt, att då vi finne sådana stengravar på bara jorden, att de då varit ärnade och byggde av någon till lägerställe, som dock icke där kommit att ligga, eller ock att senare inbygggare bortfört den överkastade klappuren eller sanden.

Äsperön låg vid landsvägen när intill havet på en artig ort, som hade fyra fält eller avsättningar trappevis och nog tvärt avskurne såsom vallar nästan på samma sätt som Kinnekulle, om man förliknar möss med elefanter. Här begåvo vi oss ifrån landsvägen till Stenshuvud 1 kvart genom en låg och vidlöftig hasselskog.

Alunskiffer sågs vid havsstranden, så snart vi passerat Äsperön vid Kvasa. Denna skiffer var svart och gav ännu svartare bokstäver, när man skrev på honom. Skiffern var här i myckenhet på de nedrigaste ställen av marken, vilken hel och hållen härav bestod, och gick även skiffern neder och under själva havet, fastän stranden var uppfylld med så stora kullerstenar, att de knappt kunde röras av dragare. I denna skiffer satt mycken pyrites cubicus ferri, och liksom kesspikar varit slagne igenom skifferlamellerna.

Fåren hade här varit mycket sjuka i huvudet, med vilket de slokat ned till jorden och änteligen dött. Folket, som dem öppnat, hade stannat i förundran, när de funnit brömsar in i huvudet. Desse brömsar äro nog allmänne i Lappmarken på renarna. Har först funnnit Vallisnerius dem i fårens huvud och beskrivit dem i Italien. Réaumur i sitt verk över insekterna tom. IV, tab. 35 har noga beskrivit och artigt avritat dem. Det är nosmasken, vilken jag uti Svenska Fauna framställt under namn av Oestrus 1026, 1027. Denna fluga, eller rättare sagt styng, flyger in i näseborrorna på de idisslande kreaturen och där lägger sina ägg, vilka straxt utkläckas till maskar och leva sedan in situ frontis framför hjärnan hela vintren med kreaturens ganska stora olägenhet, och ehuru desse väl icke komma in till själva hjärnan, dock suga, röta och sticka de ofta så hinnor och nerver däromkring, att kreaturet ofta dör därav. De som icke dess bättre förstå anatomien kunna snart tro, att desse ligga invid hjärnan, efter de ligga inom huvudskålen. Då lappen hårt kört sin ren om vintern, fnyser han ofta hela göpnen maskar ut på snön, vilka äro av samma slag som desse.

Hypericum växte i sådan myckenhet på de vilande åkerfält öster om Asperöd, attt jag aldrig sett det i sådan mängd; ty hela fälten voro nästan endast med denna ört täckte, så att apotekare här kunde få henne i största myckenhet.

Stenshuvud är ett högt berg, som ligger inpå själva havskanten till en nyttig landkänning för de sjöfarande. Detta promontorium är fuller högt, dock ingalunda att förlikna med västgötabergen Hall eller Kinnekulle utan snarast med Ålleberg i anseende till höjden, fastän Stenshuvud är mindre vidlöftigt ovanpå. Det är brant och stenigt att kliva uppföre och på nordvästra och östra sidan nästan brantstupa. Själva berget består överst förnämligast av tre kullar, av vilka en ligger i väster, en i öster och en norr om den östra, och har denna nordesta ovanuppå ett fält av några och tjugu steg. Berget bestod av en saxum cotaceum flavescens micis minutissimis nigris. Hagtorn växte ganska mycken och stor emellan själva spetsarna av berget. Örter funnos icke några synnerligen sällsynta, emedan berget ligger för fäfot, utom Sedum rupestre Fl. 388, Geranium lucidum 574, Cardamine impatiens 561, som aldrig växa utom bergsidorna, och Sanicula officinarium 222 vid bergsroten.

Jasione Fl. 713 är så allmän nere i Skåne, som hon är sällsynt upp i landet. Av denna funno vi ett stånd av dubbel blomma, som aldrig tillförne blivit märkt. Naturen fyller blommorna på olika sätt, allt som de äro av olika slag. Alltså var det desto mer angenämt för en botanist att se denna bliva flore pleno. Blomhuvudet är en koncentrerad och koarkterad spica depressa, som är omgiven med sitt perianthium universale, och har emillan var blomma ett helt fjäll eller palea, som icke äro en femtedel emot folia calycis communis, och skedde här plenitudo endast därmed, att paleæ uppvuxit till den storlek, som själva folia calycina.

Almträden, som växte vid Stenshuvud, hade i myckenheten på sina lövs övra sida uppstående, ovale käglor, som vid basis voro hopdragne och smalare och nästan ett tvärfinger höga. Uti desse låg en Chermes med sine ungar. Modren var blyfärgad abdomine subgloboso, ano albido men ungarna voro nästan grå.

Svabsholm, ryttmästarboställe, hade en välbyggd ladugård och en stor trädgård, uti vilken vi sågo den största apel.

Rörums gästgivaregård efter 7 kvarts krokvägar.