Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 6 maj

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←   5 maj
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
7 maj  →


Majus 6[redigera]

Vetlanda, kvart 5. Vägen blev backug och besvärlig åt Korsberga.

Enebuskar Fl. 824 växte här högre och rakare, än man gärna finner på något annat ställe. Vi märkte enträdets art vara att på höjden växa rakt och upprätt men i kärren utspridd, liggande och mera busklikt.

Björken Fl. 776 var här mindre utslagen än emellan Skänninge och Hålvägen, så att man här knappt fann ett enda hanblomster utbrustit, där likväl i förrgårs alla hanblomster voro rykande, varav oförnekeligen följer, att sommaren på denna orten, fast mer i söder, kommer senare, och att såningstiden alltså här är senare än i Östergötland. Lantmannen sådde ej heller sitt korn här förrän i fjärde veckan eller 27 à 29 maji.

Timret i de gamle husen här vid Korsberga hos pastor Johan Telander var det allra utvaldaste, ty man fann, att diamtern av stocken var ofta över en aln. Sådant timmer finnes numera svårligen, sedan lantmannen så mycket sveder skogarna till lyckor.

Mugor Fl. 1121 eller Sphærocephalus niger, villo ochroleuco. Hall. Helv. 9, t. 1, f. 3, växte i Korsberga utanpå de gamle fensterposter så mycken, att de alldeles därmed täcktes. Dess huvud var svart och omgivit med en gul ring, men skaftet var mörkt. Denna är en av de allra minsta örter i världen och ganska artigt avtagen av den lärde botanisten Haller.

Fontinalis Fl. 866 växte i källorna i Korsberga och nästan täckte dem på sidorna. Denna mossan, men besynnerligen den andra Fontinalis Fl. 867, har en ganska synnerlig egenskap att emotstå elden, fastän han blivit torkad, varföre folket i Gästrikeland och Hälsingland bruka att packa honom tillsammans emillan spisarna och träväggarna att förekomma vådeld, ty fastän att mossen väl glödgas, kan dock icke elden i honom upehålla sig eller utvidgas.

Stenart, till färgen något grönblå och med dylik jord omgiven, låg bredevid vägen på östra sidan i Korsberga socken och på Brantkullen, 1 kvart förrän man kom fram till Stockatorp (Öland, 24). Denna stenart prövades av herr bergsinspekt. Rinman, som lämnade mig följande prov:

  1. Består av svart, tät, skyggande, tillika med gulaktig, skiffrig och halvgenomskinlig hornsten, nästan uti jämnrådande blandning jämte gnistror av svartaktig skimmer och en blågrön stenmärgel här och där instänkt.
  2. Emot stål slagen ger ingen eller ganska liten eld.
  3. Rå pulveriserad ger grått pulver, varav något litet drages med magneten.
  4. Av skedvatten gripes intet an.
  5. Uti öppen eld starkt rödglödgas blir till färgen rödbrun och mör.
  6. Uti starkare eld, 1/4 timma påblåst, smälter till en tät, grov slagg utan att flyta.
  7. 2 centner härav rostad nedsmältes med en fluss av
6 centner svart fluss,
1 ½ centner kristallglas,
½ centner glasgalla,
½ centner borax,
½ centner kolstybbe.
Påblåstes uti 3/4 timmar och blev därav ett järnkorn och 14 skålp. eller 7 procent med svartgörn mögslagg, varav fanns, att provet stått något för länge i elden, varföre ånyo
8. Insattes 1 centner uti förr luttad digel med
3 centner svart fluss,
1 centner kristallglas,
½ centner kalk,
½ centner kolstybbe,
1/4 centner borax.
Påblåstes uti en ½ timma och blev därav en järnregulus om 9 skålp. eller 9 procent med klar, grönaktig slagg. Bägge järnkornen av desse prov voro exakt sfäriske och gingo under hammaren lätteligen sönder, viste sig i brottet grovkorniga, glänsande.
10. En del av desse järnkorn uti skedvatten lagde upplöstes fullkommeligen som ordinärt järn utan residuum eller tecken till tennhalt, som eljest i anledning av stenens utseende kunnat förmodas. Ej heller viste sig färgen, varken i solution genom salmiak spiritus eller uti slaggen, någon tecken till koppar, som det gröna uti stenen tycktes utmärka.

Jättebrunn, sådan som i västergötland kallas jättegryta (It. Westrogoth. 147), sågs på en backa, som kallades Jättebrunnsliden, över vilken man reser, förrän man kommer till Stockatorp. Här låg en jättegryta överst i berget åt sjösidan av mer än en alns djup och bredd, artigt utsvarvad. Om alla jättegrytor äro svarvade av vatten, som vi denna tiden föreställa oss, så måste otvivelaktigt denna gryta, som ligger så högt mot vattnet, vara flere tusende år gammal.

Stockatorp, kvart 7.

Nybbeled, kvart 4. Ej långt härifrån låg Nottebäcks kyrka.

Stellera foliis linearibus, corollis quadrifidis. Amæn Acad. 1, p. 400. Passerina, Trag. Hist. 535, Bauh. Hist. 3, p. 456. Lithospermum, linariæ folio, germanicum, Bauh. Pin. 259. Linaria altera botryoides montana, Col. Ecphr. 1, p. 80, t. 82. Denna lilla ört har varit bekant vid Montpellier och i de varma delarna av Europa, men att hon skolat vuxit i Sverige, hade väl aldrig någon förmodat, förrän magister Kallenberg (en av mina forna auditories i botaniken) har funnit henne vid Nottebäck, växande ibland Pulsatillas på öppna fälten. Örten varar allenast 2 år, då hon första året uppväxer efter sommaren allenast med rotbladerna, men andra våren uppsticker hon sin smala stjälk till ett par kvarters höjd med smalare blad än lin och har inom deras basis små, ljusgula blommor, som äro delte i 4 delar och änteligen få ett enda frö, av vilka vi fingo utsäde till akademiträdgården.

Buprestis cærulescens, thoracis laterisub flavis, elytris singulis maculis quatuor flavis var en rekryt för vår Fauna Svecia, som här blivit värvad av mag. Kallenberg. Detta insekt var en av de största i detta korpralskap. Huvudet var mörkblått. Antennæ voro svarta men vid basin blackare. Bröstet var ovan blåaktigt med en gul linea längs åt sideskanterna, och inunder hade det på vardera sidan tvenne gula linjer. Vingskalen voro ganska fint räfflade. Vardera hade fyra små, gula fläckar. Magen var på undra sidan målad med gula punkter, som voro ställda i 4 rader långsåt till antalet 4 eller 5 i var rad.

Meloë Fn. 596 åt här med så stort begär Rumices, som professor Kalm observerat i Virginien, att han äter Veratrum.

Åshult, kvart 4.