Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 9 juni

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←   8 juni
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
10 juni  →


Junius 9[redigera]

Moslätten begyntes åter vid Sjöbo, som sträckte sig till 6 kvarts längd och 4 kvarts bredd. Denna slätt bestod till större delen av röd mo och flygsand, varföre den ock var den magraste. Flygsanden var här grövre, än den vi förr sett. Där flygsanden var ren, fanns han till ett par tvärfinger nere i jorden fuktig, varföre man såg en eller annan björkbuske i honom växa frodigt. Denna slätten var den magraste och helt åtskild ifrån de andra slätter i Skåne, vilket förorsakats av flygsand, som icke i tid blivit hämmad. Bovete såddes här på de sandigaste fälten och vinterråg på åkrarna. Bonden sade, att larsmässorågen alldeles utmärglade jorden, vilket väl är troligt; ty såsom fänaden förtärer allt grönt på marken, och som boskapen förtvinar på magra orter, ävenså gör ock strid säd på mager åker, som lever av den ringa svartmylla däruti finnes och den uppäter; ty äro folket här i landet mycket rädde att för mycket köra och så en mager och sandig jord, emedan då myllan bliver uppsupen av sädens rötter hel och hållen, ligger bara sanden kvar, som sedermera mycket flyger av vädret och icke på många år därefter kan sättas i stånd. Huru mager denna jorden är, kan tydeligen slutas av de örter, som växte i de vilande åkerfälten, vilka här voro de uslaste, nämligen fårgräset Fl. 95, musören Fl. 633 och knavel Fl. 348; men då desse fält ännu längre fingo vila, täcktes de med ljung och renmossa.

Ladanum Fl. 492 var det allmännaste ogräset i desse magre åkrar.

Oreoselinum Fl. 228 fanns nu på tredje stället uti Väveryds äng, där Arundo montana Fl. 101 och Jasione Fl. 713 voro allmänne.

Scabiosa gottlandica Fl. 111, en ört som vi endast sett i Sverige på Gottland, växte på de avbrutne backar.

Culex lanigerus, alis aqueis, oculis virescentibus. Denna flugo flög på blomstren av Serpyllo och pep som ett bi. Under det hon sög honung av blomstren, vilade hon icke med föttren på blomman utan flög ständigt såsom honungsfågeln (Trochilus) i Amerika. Hon var väl så lik en Culex lanigerus alis semifuscis (Fn. 1119), att man snart hade hållit henne för densamma, där icke denne skånska varit halvparten mindre. Rostrum longum, porrectum. Corpus nigrum vellere subæsio. Alæ aquei coloris absque nigredine. Oculi virescentes. Pedes nigri. Sedan vi nu fått flere species av denna strukturen, följer ofelbart, att ett nytt genus av dem bör inrättas.

Musca alba villosa, oculis virescentibus, fanns även på samma ställe och blir en ny rekryt för vår fauna. Magnitudo media. Antennæ nigræ. Frons alba. Oculi virides. Thorax cinero-albicans. Abdomen tenue, villosum, niveum. Alæ immaculatæ. Pedes longiusculi, albicantes.

Ekar stod vid Väveryd till myckenhet i säden, som hade säden varit sådd i eklundar, ty herrskapen tillstädja icke bönderna att hugga ned sina trän för åkrens skull. Jag märkte ej heller att ekarne här bortbränt säden, som upp i landet.

Gärdesgårdarne på och kring förenämnde slätt voro av egen art. De voro byggde med alestavrar, där vart par störar stodo allenast 3 kvarter ifrån varandra. Emellan desse stavrar var en tunn gärdesgård lagd av en famns höjd, där i stället för roder voro allenast smala alkvistar. En sådan algärdesgård måste vartannat år få nya stavrar, ty alstören ruttnar i jorden på tu år. Till annat gärdsle var ej tillgång på denna orten.

Rammeleklint låg en kvart ifrån Väveryds kyrka. Här blev landet efterhand upphöjt och var med grön betesmark på alla sidor betäckt. Berget var helt brant på norra sidan och hade skog på östra. Allmänna stenarten i Rammeleklint var just densamma som i Norrby knyl uti Medelpad, nämligen saxum quartzosum subspataceum albicans, mica squamosa auricolore. Syst. Nat. 6, p. 186. På översta kullen av Rammeleklint är den härligaste prospekt ut åt slätten, så på östra som besynnerligen på sudvästra sidan; ty åt öster låg den moslätten, vi nyss överrest, på vilken sågos kyrkorna

Blentorp, Everlöv, Ulstorp, Åsum, Sallagra, Vomb, Väveryd.

I söder och väster låg lerslätten eller Malmöslätten, varest sågos:

Köpenhamn, Lund, Malmö, Hällestad, Hammarlanga, Söderåkra, Hallösa, Genarp, Gollöv, Hogby, Heddinge, Bjällarp, Råby, Hare, Biera.

Skogarna, som skilde eller betäckte lerslätten, voro på söder Tottenska Skavsjö, Silfversköldska Häckebiera, Piperska Björstorp. På norra sidan avstängdes denna slätt med Hallestads och Dalby skog. På ryggen av Rammeleklint eller på dess norra och östra sida var Väveryds skog.

Agarus Fagi, ett slags ganska små insekter, sutto hopgyttrade på undra sidan av bokbladen, ganska allmänne i Väveryds skog.

Landet ifrån Rammeleklint eller Väveryd till Dalby, kvart 4, var nog stenigt och åtskilde den lilla moslätten ifrån den stora lerslätten.

Hjulen, som bönderna bruka på sina vagnar i Skåne, voro mest överallt oskodde.

Dalby, kvart 9 ifrån Sjöbo. Här var en stor och gammal kyrka, på vilkens västra sida en liten och djupare kraftskyrka var byggd, uti vilken stora gamla träbilder, munkestolar och andra påviska relikvier bevarades. Här voro pelare av fast cote quartzosa eller flissten. På andra sidan av denna kyrka sades gången vara igenmurad, vilken går valvd och murad under jorden till Lund hela milen, men jag skulle tro, att han ginge genare väg till den strax norr om liggande kongsladugården, där munkarne ofelbart haft sitt residens. Altaret i kyrkan med de därjämte stående pelare voro av marmor. Funten var stor och präktig, av cote quartzosa uthuggen på gammalt sätt med följande skrift: Jam res declarat, quid unda significarat, In cruce productus, Christi de vulnere fluctus. Vid östra sidan av kyrkan stodo ännu rudera av ett gammalt kloster. På östra sidan av kyrkogården låg en famnslång, 3 kvarter bred och kullrig sten, som förmentes varit kong Haralds sten, ty Huitfeldt i sin krönika berättar, att Harald var Svens äldsta son, som dog 1080 och begrovs i Dalby.

Slätten, som sträcker sig åt Lund, Malmö och Trälleborg, begyntes här vid Dalby och föreställte ett Kanaans land, betäckt med de härligaste åkrar och den skönaste säd, så långt ögonen kunde se.

Pilarna Fl. 812 som stodo planterade vid husen och vallarna, hade mist alla sina blan, att icke ett enda var övrigt, genom skråpukar av en nattfärla Fn. 822, vilka nu sutto i puppor inom sina nät.

Gräsmatken Fn. 826 som 1749, 1748, 1747 gjort höet så dyrt i Uppland, att ett lass, som för 7 år sedan såldes för 9 daler kopparmynt, nu säljes för 42, eftersökes över hela Skåne, men jag fant icke en enda. Så ser man, att landsplågorna icke komma av torka eller väta om sommaren eller av vintrens beskaffenhet, ty det ena landet har sig proportionellt emot det andra, men att en ohyra, som en gång sig inrotat, kan ej så lätt utdödas.

Lund, kvart 4 ifrån Dalby.