Hoppa till innehållet

Charlotte Löwensköld/Kap 08

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Sockerskålen
Charlotte Löwensköld
av Selma Lagerlöf

Brevet
Uppe bland skyarna  →


[ 122 ]

Brevet.

Charlotte Löwensköld satt uppe på sitt rum och skrev till sin svärmor eller, rättare sagt, till den, som hon ända till denna dagen hade betraktat som sin svärmor, till överstinnan Ekenstedt.

Hon skrev långt och fyllde sida efter sida. Hon skrev till den enda människa i världen, som alltid hade förstått henne, för att förklara vad hon nu ämnade göra.

För det första blev det en redogörelse för Schagerströms frieri och allt, som hade hänt sedan dess. Hon skildrade samtalet i trädgården och gjorde sig inte bättre, än hon var. Hon erkände, att hon hade blivit ond på Karl-Artur och retats med honom, men hon bedyrade, att det aldrig i världen hade fallit henne in att slå upp med honom.

Vidare skildrade hon morgonens samtal och Karl-Arturs märkvärdiga bekännelse, att han nu var förlovad med en dalkulla. Hon berättade hur hon hade sökt vinna honom åter, att hon hade varit nära att lyckas, men att allt hade gått förlorat genom ankomsten av den olycksaliga blombuketten.

Vidare skrev hon om den vansinniga biljett, som [ 123 ]Karl-Artur hade skickat henne, meddelade det beslut, som hon av den anledningen hade fattat, och hoppades, att hennes svärmor skulle förstå henne, såsom hon hade förstått henne alltifrån den dagen, då de första gången hade råkats.

Hon hade intet annat val. Någon, hon visste ännu inte vem, men hon antog, att det var en av fruarna borta i kyrkbyn, hade anklagat henne för att vara falsk, bakslug och penninggirig. Detta kunde inte få ske opåtalt.

Och eftersom hon var en fattig flicka, som åt andras bröd, eftersom hon varken ägde far eller bror, som kunde ta sig an hennes sak, måste hon själv skaffa sig rättvisa.

Men hon var ju också väl i stånd till att reda ut den här affären. Hon var inte ett av de där vanliga beskedliga kvinnfolken, som endast förstå sig på att sköta kvast eller nål. Hon kunde både ladda en bössa och skjuta av den, och vid den senaste höstjakten var det hon, som hade fällt den största älgtjuren.

Mod fattades henne minst av allt. Det var hon, som en gång på marknaden hade gett en skojare ett slag på örat, därför att han hade misshandlat sin häst. Hon hade väntat, att han skulle dra kniven och sticka den i henne, men hon hade gett honom slaget i alla fall.

Överstinnan kom kanske ihåg hur hon en gång hade riskerat hela sin ställning genom att olovandes ta prostens älskade hästar ur stallet för att [ 124 ]kunna köra i kapp med bonddrängarna en annandag jul. Det var nog inte mången, som skulle ha vågat sig på det äventyret.

Det var hon, som hade skaffat sig en dödlig fiende i den elake kapten Hammarberg, därför att hon hade nekat att sitta bredvid honom som hans dam vid ett middagsbord. Hon hade inte kunnat förmå sig att under en lång måltid sitta och språka med en man, som kort förut hade ruinerat en god vän på spel och tvungit honom till självmord. Men när hon hade vågat så mycket för en sak, som inte angick henne, så kunde hon väl inte tveka, när det gällde henne själv.

Hon hade den känslan, att den varelsen, som hade anklagat henne inför Karl-Artur, måste vara av ett så lågt sinnelag, att hon förpestade den luft, som hon inandades, hon måste sprida ofärd, varhelst hon färdades, att höra henne tala måtte vara som att stingas av ormgift. Man kunde inte göra människorna en större tjänst än genom att befria dem från ett dylikt vidunder.

Så snart som hon hade läst biljetten och begripit dess innehåll, hade hon vetat vad hon hade att göra. Hon hade genast velat gå upp på sitt rum och hämta bössan. Den var laddad. Hon hade endast behövt ta ner den från väggen och kasta den över axeln.

Ingen i prostgården skulle ha hindrat hennes vandring. Hon skulle ha lockat på sin hund och gett sig av neråt sjön, liksom ville hon se efter [ 125 ]om andungarna voro vuxna. Då man inte längre kunde se henne från prostgården, skulle hon vika av åt kyrkbyn, ty där borta fanns naturligtvis personen, som hade drupit giftet i Karl-Arturs öra.

Hon tänkte sig, att hon skulle ha stannat utanför huset, där »personen» bodde, och kalla ut henne på gatan. Och så snart som hon kom till synes, skulle hon sikta rätt på hjärtat och fälla henne.

Om hon endast hade vetat vem av alla de fruar, som funnos i kyrkbyn, som var den skyldiga, skulle denna bestraffning redan vara utförd, men hon hade funnit, att hon var tvungen att vänta, tills hon fick full säkerhet. Ett ögonblick hade hon ämnat göra som Karl-Artur och helt enkelt gå ut med bössan, i förlitande på att Gud skulle föra den skyldiga i hennes väg, men det hade hon avstått ifrån. Den rätta brottslingen kunde ju ha gått fri, och det unnade hon henne inte.

Inte tjänade det något till att gå ner i flygeln och fråga Karl-Artur vem det var, som han hade talat vid i går afton. Å nej, så pass klok var han, att han inte skulle ha svarat på den frågan.

I stället hade hon nu beslutat sig för att gå fram med list. Hon ville visa sig lugn, lugn och oberörd. På det sättet skulle hon nog snart locka ur honom hemligheten.

Hon hade genast försökt att lägga band på sig. I sin förvirring hade hon slitit sönder Schagerströms bukett, men nu samlade hon upp rosenbladen [ 126 ]och kastade ut dem i soplåren. Hon tvang sig att söka reda på förlovningsringen, som Karl-Artur hade skickat henne och som hade rullat utåt golvet. Sedan hade hon gått upp på sitt rum, och då hon hade funnit, att klockan inte var mer än halv åtta, så att hon hade riklig tid på sig, innan hon kunde råka Karl-Artur vid frukostbordet, hade hon satt sig att skriva till sin älskade svärmor.

När detta brev nådde Karlstad, skulle allt vara över. Hennes beslut var lika fast som någonsin. Men hon var glad åt dröjsmålet. Hon hade därigenom fått förklara saken för den enda, om vars omdöme hon var angelägen, och hon hade fått säga hur hennes hjärta alltid, i alla skiften hängde fast vid hennes beundransvärda, hennes över allt annat älskade vän och moder.

— — —

Så långt hade hon skrivit. Brevet var färdigt, och hon började läsa igenom det. Ja, det var tydligt och klart skrivet. Hon hoppades, att överstinnan skulle förstå, att hon var utan skuld, att hon var orättvist anklagad, att hon hade rätt att hämnas.

Men då Charlotte läste igenom brevet, fäste hon sig vid något annat. Hon såg, att hon i sitt begär att förklara sin egen oskuld hade kommit att lämna en ofördelaktig skildring av Karl-Artur.

Hon läste och läste och blev het i huvudet av oro. Tänk, om hon skreve så, att översten och överstinnan komme att vredgas på Karl-Artur!

[ 127 ]Nyss förut hade hon varnat honom för föräldrarnas vrede, och nu satt hon här och retade upp dem emot honom!

Hon satt och upphöjde sig själv på hans bekostnad. Hon hade varit ädelmodig och resonlig, men om honom hade hon talat, som om han skulle vara splitter galen.

Och detta hade hon ämnat sända till hans mor, hon, som älskade honom! Hon hade visst varit splitter galen, hon också.

Hade hon ämnat göra den älskade svärmodern så stor sorg? Hade hon inte kommit ihåg hennes överseende mot henne, Charlotte, vid deras första möte och alltsedan? Hade hon glömt all barmhärtighet?

Hon rev det långa brevet i två stycken, och hon satte sig att skriva ett nytt. Nu ville hon ta skulden på sig. Hon ville rentvå Karl-Artur.

Det var ju bara rätt, att hon så gjorde. Karl-Artur var bestämd att utföra en stor gärning i denna världen, hon skulle vara nöjd, om hon kunde hålla allt ont fjärran ifrån honom.

Han hade skilt sig ifrån henne, men hon hade honom ständigt lika kär, och hon ville skydda och hjälpa honom i dag som alltid.

Hon började brevet till överstinnan. »Måtte min nådiga svärmor inte tänka alltför illa om mig —

Men därmed kom hon av sig. Vad skulle hon säga? Ljuga hade hon just aldrig kunnat, och sanningen var inte lätt att mildra på.

[ 128 ]Innan hon hade hunnit tänka ut vad hon vidare ville anföra, ringde dessutom frukostklockan. Hon fick ingen tid till överläggning.

Då tog hon helt enkelt och satte sitt namn under den enda skrivna raden, vek samman brevet och lackade det. Hon bar det med sig ner i undre våningen, lade det i postväskan och gick in i matsalen.

I detsamma kom hon att tänka på att nu behövde hon inte efterforska vem »personen» var. Om hon ville, att överstinnan skulle tro henne, om hon verkligen ville ta skulden på sig, då kunde hon inte heller straffa någon annan.