De grekiska koloniernas förfall före de persiska krigen
| ← De grekiska koloniernas blomstringstid |
|
Amphiktyonier, orakel, fester och offentliga spel → |
8. De grekiska koloniernas förfall före de persiska krigen.
Om de grekiska kolonierna utmärkte sig på konstens och tankens områden, gjorde de likväl ej detta inom politikens. Hågen för endrägt och samhällighet fattades dem, och derföre att de ej ville uppoffra en del af sin frihet, förlorade de henne helt och hållet. De föllo i händerna på de barbarer, hvilka omgåfvo dem, och deras politiska beroende medförde deras sedliga förfall.
De joniska kolonierna styrdes länge af furstar af Kodros’ ätt; men i dessa af så olika element bildade handelsstäder gjorde demokratien hastiga framsteg. Konungamagten afskaffades efter några mansåldrar. Liksom i moderlandet sökte aristokratien intaga konungarnes magt, och långvariga inre slitningar uppkommo. Folkfriheten fick visserligen till sist öfverhand; men olyckligtvis ville intet af dessa lysande samhällen lemna sin egennyttiga isolering. Emellertid var det lätt att se, att en stor fara hotade dem. Genom att besätta hela den vestliga kusten af Mindre Asien, hindrade Jonerna Lydiens konungar att närma sig hafvet. Derföre började desse konungar, sedan de under loppet af det sjunde århundradet betydligt förökat sin magt, att vända sina vapen mot främlingarne, som slagit sig ned på deras område. Efter långvariga, ofta afbrutna krig dukade Jonerna slutligen under och tvungos att erkänna de lydiske konungarnes öfvervälde. Och när sedan Lydien underkufvades af Cyrus, blefvo de asiatiska Grekerna Persernas undersåtar.
Med Joniens fall öfvergick herraväldet till sjös till ön Samos. Polykrates hade derstädes bemägtigat sig magten mellan åren 536 och 532. Han ingick förbund med konung Amasis i Egypten, förskaffade sig en flotta af 100 fartyg, intog en stor del af öarna och var, enligt Herodotos, efter Minos den förste Grek, som sträfvade efter öfverväldet till sjös. Sina till en stor del på orättmätigt sätt förvärfvade skatter använde han till Samos’ förskönande. Ibykos och Anakreon voro hans gäster, och hans hof täflade i glans med Peisistratidernas i Athen. Emellertid funnos på Samos liksom i Athen de, som voro missnöjde. Då Kambyses eröfrade Egypten, erbjöd honom Polykrates 40 skepp. På desse lät han alla, som han misstänkte, gå ombord och bad sin bundsförvandt att beröfva dem lifvet, sedan de hade tjenat honom. De utsedda offren misstänkte likväl faran och återvände till Samos för att tillställa ett uppror. Tillbakaslagne, anropade de Sparta om hjelp, hvilket alltid visade sig beredvilligt, då det var fråga om att störta en mägtig tyrann till förmån för ett fåmannavälde. Korinth lemnade äfven understöd. Detta oaktadt kunde ingenting mot Samos uträttas. Det berättas, att Polykrates köpte Spartanernas återtåg med penningar af förgyldt bly, hvilket de i sin oerfarenhet togo för fullgodt guld.
Polykrates var nu mägtigare än någonsin. Hans lycka hade nått sin spets; men han började darra, då han påminte sig, att Amasis ej ville vara i förbund med honom, emedan han vore alltför lycklig, det vill säga alltför nära någon öfverhängande fara. För att besvärja gudarnes vrede och afund, beslöt han sig för att göra en stor uppoffring. Han steg ombord på ett fartyg, begaf sig till sjös och kastade i hafvet det käraste af sina smycken, en dyrbar ring, Sedan återvände han till sitt palats, för att öfverlemna sig åt sorgen öfver den förlust, som han frivilligt gjort. Men tre dagar derefter upptog en fiskare en präktig fisk och förde den till hofvet. Man öppnade den, och ringen återfans. Sålunda hade Polykrates’ gåfva af gudarne blifvit förkastad. Någon tid derefter lockade honom en persisk satrap, hvilken han hade förolämpat, till fastlandet och korsfäste honom. Så berättar oss Herodotos Polykrates’ historia,
Med Polykrates föll Samos’ magt. Det anfölls och intogs af Perserna, hvilka nedgjorde ända till sista man, hvarpå Samos fick en ny befolkning.
Uti Storgrekland glänste till en början Sybaris och Kroton. Jordmånens utomordentliga fruktbarhet, hvilken gaf en hundrafaldig skörd, handeln med Miletos och Jonien, den mot främlingar vänliga statsförfattningen hade hastigt förskaffat Sybaris både rikedom och magt, Men redan tidigt öfverlemnade det sig också åt klimatets förvekligande inflytande, och namnet Sybarit har på alla språk blifvit det betecknande för en till ytterlighet drifven böjelse för veklighet och vällust. Dess motståndskraft var derföre också snart bruten. Sybaris blef intaget af Krotoniaterna, hvilka nedrefvo såväl hus som murar och ledde en flod öfver det ställe, der förut den yppiga staden rest sig. Kroton, namnkunnigt genom Pythagoras och hans skola, var efter Sybaris’ förstöring (510) den förnämsta staden i Stor-Grekland; det herskade öfver flera städer och sammankallade de italiske Grekerna till gemensamma fester kring den lakiniska Heras tempel. Denna religiösa förening var likväl ej nog stark för att åstadkomma ett politiskt förbund, hvilket hade varit mycket behöfligt, ty i det femte århundradet nedstego Italiens gamla folkstammar från bergen, för att åter taga sin ursprungliga arfvedel i besittning. Sabellerna intogo Kyme och Poseidonia, och Lucanerna och Brutterna framträngde ända till Rhegion. Grekerna, inskränkte till kusterna, lefde derstädes i ständig oro. Sålunda måste den grekiska verlden i Asien och Afrika gifva vika för påtryckningen af det stora persiska väldet, i Italien för de infödda folken. Två städer utgjorde dock ett undantag från de grekiska koloniernas allmänna förfall, Syrakusa och Marseille.
Funna i Lucanien och Apulien (Storgrekland).
Öfverväldet på Sicilien tillhörde i början Agrigent och Gela. Man känner föga om Agrigent förutom tyrannen Phalaris’ grymhet. Han var ej den ende tyrannen på ön, ty nästan hvarje stad hade sin. I Gela herskade Kleandros och Hippokrates, omgifne af en talrik skara legotrupper. Hippokrates innehade hälften af Sicilien. Gelon, en af hans anförare, efterträdde honom 491. Då de rike i Syrakusa kallade honom till hjelp emot folket, satte han sig i besittning af staden och ditförde Kamarinas invånare, hälften af Gelas och många andra. Med undantag af Messina, som tillhörde Rhegions tyrann, och de stora städerna Agrigent, Himera och Selinus, beherskade han hela det grekiska Sicilien och dessutom en del af de infödda stammarne. Sedan Gelon, efter att hafva erbjudit Grekerna sin hjelp emot Perserna, vunnit en så betydande seger öfver Karthagerna, att Simonides jemför Gelon med segervinnarne vid Salamis, blef Syrakusa den förnämsta grekiska staden inom den vestliga delen af Medelhafvet.
Efter en syrakusansk medalj.
Marseilles magt gick ingalunda upp emot Syrakusas, men, oaktadt sitt inskränkta område, dref det en betydande handel. I motsats till de flesta grekiska kolonier, berömmes denna joniska stad för sitt inre lugn och sina milda seder.
Två saker hafva framgått af denna allmänna öfversigt af de grekiska koloniernas historia: deras blomstring och glans under det sjunde och sjette århundradet, undet det moderlandet ännu ej kommit till någon egentlig utveckling; och deras allmänna förfall i det femte århundradet, då deremot det egentliga Grekland hastigt tilltager i storhet och utvecklar en förvånande lifskraft.