De grekiska koloniernas uppkomst
| ← Det grekiska fastlandets mindre stater |
|
De grekiska koloniernas blomstringstid → |
6. De grekiska koloniernas uppkomst.
Vi hafva sett de mångfaldiga former, i hvilka lifvet på det grekiska fastlandet rörde sig. Vi skola nu betrakta den oerhörda verksamhet, det grekiska folket utvecklade på alla stränderna och öarna af de haf, som stå i förbindelse det ena med det andra ifrån Gibraltars sund till Azowska sjön.
Mångfaldiga voro de orsaker, som förmådde Grekerna till utvandringar: religion, karakter, geografiskt läge, inre omhvälfningar, öfverbefolkning, önskan att förskaffa sig stödjepunkter för sin handel eller sitt välde. Tillitsfulle och djerfve, kunde det minsta tecken af gudarne, de dunklaste orakel förmå dem att bestiga sina skepp.
De äldsta historiskt kända kolonier äro de, som sammanhänga med den äoliska vandringen, d. v. s. med den första af de stora rörelser, hvilka föranledde Äolernas infall i Böotien och Dorernas på Peloponnesos. Anförarne för desse utvandrare berömde sig af att härstamma från Agamemnon. De afseglade från Aulis och slogo sig först ned på Lesbos, och sedermera besatte de äfven Tenedos och hela kustlandet ifrån foten af berget Ida till mynningen af floden Hermos, hvilket fick namnet Äolis. Kyme ansågs såsom hufvudstaden för de äoliska städerna i Asien. Det är troligt, att denna ut vandringsström ganska länge fortsattes. Ännu på peloponnesiska krigets tid betraktade dessa nybyggare Thebe såsom sin moderstad.
Den joniska utvandringen var den mest betydande af alla. Då de ifrån Peloponnesos förjagade Jonerna tagit sin tillflykt till Attika, blef i det lilla öfverbefolkade landet snart en utvandring nödvändig. I spetsen för densamma stälde sig Nelevs, en son till Kodros. Nybyggarnes skara förstärktes äfven af många andra folkslag, i synnerhet af Phokier. Vägen togs öfver Kykladerna, hvarest många nybyggen bildades, och söder om de äoliska kolonierna besattes Asiens kust ifrån Hermos till Mäandros och ännu längre söderut. Dessa kolonisationer mötte väl i allmänhet föga hinder, likväl måste nybyggarne med Karer, Leleger och Mygdoner utkämpa hårda strider. Jonernas tolf städer, af hvilka de flesta funnos före deras ankomst, voro ifrån söder till norr: Samos och Chios på öarna med detta namn, Miletos, hvilket ifrån början hade fyra hamnar och ansågs vara grundlagdt af Nelevs, Myos, Priene, Ephesos, Kolophon, Lebedos, Teos, Erythrä, Klazomenä och Pkokäa; härtill kom sedermera Smyrna, som, ifrån att hafva varit äoliskt, blef joniskt.
Nästan samtidigt blef den sydvestliga kusten af Mindre Asien jemte angränsande öar tagen i besittning af doriske nybyggare. De bestodo till största delen af Minyer, hvilka Dorerna i Lakonien inom sitt område mottagit, men sedermera ansågo sig böra aflägsna. De gåfvo dem doriska anförare och lofvade att anse dem såsom sina kolonister. Dorer från Argos, Trözen och Epidauros följde efter. På detta sätt besattes, utom det nämnda kustlandet, öarne Kos, Rhodos m. fl.
Vid hvilken tid Lykien blef koloniseradt af Grekerna är obekant. Vi veta ej heller mer om städerna Paphos, Salamis och Kition på Cypern, hvilka påstodo sig härstamma från det trojanska krigets tid, ett öfverdrifvet anspråk, som de hade gemensamt med många af Italiens städer. På det senare stället kunde endast Kyme i Campanien med någon sannolikhet förskrifva sig ifrån det århundradet, som följde på den doriska vandringen. Dess blomstring var stor ifrån det åttonde till och med det sjette århundradet. Det ansågs vara grundlagdt af nybyggare från Chalkis på Evböa och Kyme i Äolis.
En ganska lång tid synes hafva förflutit från de nu omtalade koloniernas anläggning, innan Greklands inre förhållanden gåfvo anledning till nya utvandringar. Först under det åttonde århundradet märker man en ny ström af nybyggare, hvilka togo sin riktning mot norr och vester. Den förnämsta rollen under denna andra kolonisationsperiod innehades af Eretria och Chalkis på Evböa samt af Megara och Korinth, hvilka vid denna tid voro de rikaste städerna i det europeiska Grekland och styrdes af en aristokrati, som gerna understödde fattiga medborgares aflägsnande. Halfön Chalkidike blef alldeles betäckt med kolonier från Evböa. Men de två städer, som i dessa trakter blefvo de mest ryktbara, Potidäa och Olynthos, hade blifvit anlagda, det förra af Korinth, det senare af en thrakisk stamm, fastän det grekiska inflytandet äfven i denna stad gjorde sig gällande. Öster om Nestos begynte de asiatiska Grekernas kolonier, hvilka med sina nederlagsplatser betäckte stränderna ända till Bosporen och ifrån Bosporen ända till floden Don. Emellertid arbetade sig Megara fram bland alla dessa anläggningar och anlade i början af det sjunde århundradet Byzantion på det ställe, der nu Constantinopel är beläget.
Af de två öarna Samothrake och Thasos vid Thrakiens kust, den senare ryktbar för sina guldgrufvor, togo Jonerna den förre ifrån Pelasgerna, och pariska nybyggare den andra ifrån Phenicierna.
Funna på Krim.
Korinth, som åt detta håll blott hade Potidäa och Äneia, förskaffade sig i det Joniska och Adriatiska hafvet en grupp af uteslutande korinthiska kolonier: Korkyra på ön med samma namn; Levkas, Anaktorion och Ambrakia, alla omkring den Ambrakiska viken; och längre mot norr Apollonia och Epidamnos.
Funnen på Krim.
Athenaren Theokles grundade år 735 i spetsen för Chalkier och Naxier den första grekiska koloni på Sicilien; den fick namnet Naxos. Chalkiernas spår följdes snart af Dorerna. År 734 anlades Syrakusa af Archias från Korinth. Genom sitt utomordentliga läge blef Syrakusa snart den mest betydande staden på Sicilien. Från alla håll skyndade nu Greker till denna nya verld. Megarerna byggde Megara Hybla; Rhodier och Kreter gåfvo år 687 upphof åt Gela, hvilket på den sydliga kusten anlade det sedan så namnkunniga Akragas (Agrigent).
Sedan Grekerna väl fått fotfäste på Sicilien, slogo de sig äfven ned i det sydliga Italien och utbredde sig der till den grad, att, det fick namnet Stor-Grekland. Achäerna anlade der Sybaris, Kaulonia, Kroton och Metapontion; Lokrerna det epizephyriska Lokri; Dorerna Tarent.
Kolonierna i Italien och på Sicilien öppnade äfven för Grekerna den vestliga delen af Medelhafvet. Under en af sina resor mot vester kommo Phokäerna äfven till Korsika och derifrån till Gallien, hvarest de omkr. år 600 anlade Massilia (Marseille), hvilket i sin ordning grundade kolonier på Galliens och Spaniens kuster. I det sistnämnda landet fick Sagunt sina invånare från ön Zakynthos, och Rhodos (Rosas i Katalonien) från ön med samma namn.
Äfven i Afrika hade Grekerna öppnat ett fält för sin verksamhet. Dorerna hade besatt ön Thera; en medborgare från denna ö vid namn Battos anlade på oraklets inrådan på ett af de fruktbaraste och behagligaste ställen i Libyen staden Kyrene (632).
Slutligen hade äfven Egypten sin grekiska koloni. Kariska och joniska äfventyrare, hvilka tagit tjenst hos konung Psametik, hade erhållit tillåtelse att bosätta sig i landet. Den ynnest, denne herskare och hans efterträdare visade de grekiska soldnärerna, lockade ett stort antal sådana till Egypten. Köpmän åtföljde soldaterna och erhöllo en nederlagsplats i Naukratis vid Nilen. Hela Egyptens handel och följaktligen Arabiens och en del af Indiens kom så småningom i Grekernas händer. Naukratis var på den tiden, hvad Alexandria längre fram blef, en af de mest rika och mest förvekligade städer, sammanbindningspunkten mellan den helleniska verlden och den österländska civilisationen.