De gula husen/Kapitel 11
| ← VACKRE URBAN |
|
KATTEN ROSAS DÖD OCH BEGRAVNING → |
TANTE EMERENTIA
I gavelrummen i det lilla röda huset vid tvärgatan från strömmen bodde tante Emerentia. Hela staden kallade henne så. Långa rader av små stolar stodo symmetriskt uppradade i hennes rum, och på dem sutto om förmiddagarna alla de pojkar och flickor, som tante Emerentia lärde stava och räkna, bibliskan och historia, ty tante Emerentia hade småbarnsskola. Om lördagskvällarna staplades alla stolarna upp till ett väldigt berg i rummets hörn — då gjordes det fint till söndagen.
Själv var tante Emerentia liten till växten och hade en liten spetsig näsa, och alltid var hon klädd i svart klädning med vitt krås i halsen och svart tyllnegligé över hjässan och den bruna hårchinjongen.
Inkomsterna på skolan räckte väl inte så långt, men tante Emerentia hade för vana att inta sina middagar i elevernas hem. Hon gick tämligen ordentligt i tur och ordning och började om från början, när laget var genomgånget.
Hälsa mamma, sade hon, att i dag tittar jag till er och äter middag. Ni behöver alls inte göra er något besvär för min skull.
Och hon kom också mycket punktligt med sin svarta ridicule under armen. Där fanns alltid plats i den att stoppa något med sig hem.
Nästan alla hade lärt sig stava för tante Emerentia. Hon var så gammal att till och med fröken Ann Charlotte lärt sig läsa för henne, och alla kände sig som elever inför henne.
Hur stavas det ordet, min söta Clémentine, kunde hon säga med stark tillrättavisande ton, när något ord blev oriktigt uttalat. Nå, då säga vi alltså så — och alla kände sig så små och ouppfostrade och sutto där nästan skamsna och slogo ned ögonen.
Överallt i alla hus umgicks tante Emerentia, och långt på förhand hade hon noga reda på alla väntade tillställningar. Hennes hem var hela staden — i gavelrummen i det röda huset vid tvärgatan var hon bara under lektionerna och om nätterna.
Hon hade förfärligt väl reda på vad etiketten fordrade och räknade sig alltid med bland de främsta. Alltid gav hon råd och upplysningar, hur man skulle göra och skicka sig.
Om sommaren kom hon med sin svarta ridicule och slog sig ned i trädgårdarna, och hade hon ingen annan att gå till travade hon iväg till Angélique Motander och drack kaffe under salig Motanders porträtt. Det var nu en sådan ära hon gjorde med de besöken.
Tante Emerentia hade varit ung hon med en gång — fastän man hade mycket svårt att tro det — och varit guvernant i ett grevligt hus. Nu stodo familjemedlemmarna i bleknade daguerreotypier på hennes lilla byrå. Och alltid varje dag hade tante Emerentia anledning att liksom av en tillfällighet omtala hur det var och brukades hos grevens.
På alla assembléerna på stadshuset var hon självskriven och hon gick omkring vid supéen från bord till bord och sade:
Vad kan det vara i de små vackra flaskorna?
Och så fick hon sig ett litet glas här och där.
I köket hos Stina Kajsa kom också tante Emerentia, särskilt om torsdagarna, då där bakades våfflor, och till fröken Ann’ Charlotte sände hon ofta bud att hon var att vänta. Hon hörde hemma överallt, och det var ingen som egentligen visade sig trött på henne.
Tante Emerentia var tvärtom allmänt högaktad och litet fruktad. Hon hade ju lärt dem stava och räkna allihop, och med sin chinjong och sin ridicule hörde hon med till staden — lika mycket som de gamla gula husen och trädgårdstäpporna.