De ovisa jungfrur (af Wirsén 1898)
|
| Ur Andliga Sånger, 1898 |
Ett anskri hörs vid midnattsklockans ljud:
»En himmelsk brudgum kommer till sin brud!»
Då såg jag brudens helga tärnor fem,
De följde härskarn till den trognas hem.
I deras lampor kärleks olja rann,
En femfaldt härlig glans i natten brann.
Jag dessa helga tärnors systrar såg
Vid porten stå med sorg och harm i håg.
En mäktig fägring egde de också,
Men fingo ej i bröllopssalen gå.
Från deras lampor ingen glans flöt ut,
Där var den ljufva kärleks olja slut.
Den förstas namn var Rätt. Oblidkligt sträng,
Hon stått på vakt blott vid den rikes äng.
Det tyngsta, som lagens bokstaf bjöd,
Fick brott i nöd, ej brott i öfverflöd.
Den andra Pliktens namn och gissel bar,
Men kalkad grift den kyska barmen var.
Af verk och gärning stolt och sträng i dom,
På ödmjuk fromhet jungfruns själ var tom.
Den tredjes höga namn var andlig Tro,
Hon härjat unga känslors dufvobo.
Hon jorden dränkt i blod, hon timrat ok
Och burit krona under klosterdok.
Den fjärde höljd i Vishets mantel gick
Och bar förakt i stoiskt kylig blick.
Allt ömt, som känslan, djärft, som tanken sagt,
Hon i sitt ispalats på sträckbänk lagt.
Den femte bar det namn jag älskat mest,
Hon nämndes Dikt och smyckad var till fest.
Till formen skön, i färgers prakt hon log,
Men intet hjärta under silket slog.
Från deras lampor ingen glans flöt ut,
Där var den ljufva kärleks olja slut.
»Låt upp, låt upp!» — Men dörrn ej flög på glänt,
En stämma ljöd: »jag eder aldrig känt.»