Den Hemsjuke
| ← Sjelfmördaren |
|
Mitt Fosterland → |
Den Hemsjuke.
Hvar trifs jag väl? så stormens ättlägg sade:
Der böljan strömmar ned för skumhöljd häll,
Men lugnet ännu ingen fristad hade
För vindars tjut i mulen vinterqväll?
Der Rota fritt med evigt lösta vingar
Kringfladdrar töcknig, ljungvext ödehed
Och bleklagd sköldmö krigets fackla svingar
Och döden hväser vred bland glesa led?
Der hafvet vräker sig i hvita vågor,
Fast hjertblod blandadt är med böljans skum,
Och skeppet seglar stolt bland eld och lågor
Och strider om sin valplats tum för tum?
Der lärkan upp till vårlig sky sig svingar
Från tufvorna i grönklädd blomstermark
Och skaldens ton, som silfverklockans, klingar.
Ibland orangerne i lummig park,
Der vid hans fot den klara bäcken ilar
Och stänker perlor högt på harpans rand,
Der i hvar rosenknopp en Astrild hvilar,
Ömt smekt af vestans lena silkesband?
Der sylpher dansa, fauner spela cithra
Och tiden är en evig sommardag,
Der svanor sjunga, gvllne fiskar glittra
Och nympher bo i hvarje vattendrag,
Der uti gröna dalar popplar susa
Och Eremiten grubbla får i ro,
Der vaktlar slå och nägtergalar tjusa
Och små colibri ostördt bygga bo?
Der Amors tempel på hvar kulle glimma
Klart under himmel, evigt azurblå,
Och natten endast är en luftig dimma,
Ett genomskinligt skir, med stjernor på;
På bergets sluttning svälla mogna drufvor,
Fast alpsnön skimrar blank på skyhög topp,
I myrtenskogen kyssas turturdufvor
Och cactusstånd som ogräs, växa opp;
Fullmånan mellan glesa cedrar skiner
På Grekens grafvård, midnattsstunden sval,
Der, vaktad af cypresser och jasminer,
Står högens rund i yppig Tempedal;
Der endast Zefyr med sin vinge hviftar
Bort tåren ifrån anemonens kind
Och rosen blygt i skära färger skiftar
Vid smekningen af kärlig morgonvind;
Från marmorhällarna i ljusa vågor
Kaskaden sköljer öfver classiskt grus;
Der svalkar solen sina etherlågor
Och lyss på lundens och på flodens sus?
Jag dväljs ej der; O! friden blott uppväcker
De svarta andar, som i själen bo;
Den ur sitt ide oförsynt förskräcker
Björnyngeln, som re’n låg i vinterro
Och sof så tungt på trasiga reliken
Af känslan, Cecrops lik i grift af sten,
Fast minnet tjöt, som ulfven ibland liken
Och qvalet skar igenom märg och ben.
Der norrskensflamman klar och präktig lyser
Och purpurfärgar fjellets hvita snö,
Der vattnet till christall i källan fryser
Och springarn trafvar friskt på stålblank sjö,
Der söderns palmer ej i luften trifvas
Men plantan multnar bort i kylig jord,
Der växtligheten knappt af solen lifvas,
O! der jag trifs i hög och kraftfull nord.
Den strida floden mellan klyftor svallar
Och vakan sjunger vinternatten lång,
På fjellets spetsar prunka gröna tallar
Och trasten stämmer opp en enslig sång!
O för mig dit! på stormens vinge buren
Jag flyga skall till nordpolns kalla nejd
Och der jag skåda vill hur isnaturen
Med men’skan är uti en evig fejd.