Den eldröda bokstaven/Kap 01
|
Torget → |
I. Fängseledörren
En skara skäggiga män i mörka kläder och spetskulliga, grå hattar och några kvinnor, somliga klädda i hättor, andra barhuvade, stodo samlade framför en träbyggnad, som hade en järnbeslagen dörr, gjord av tjocka plankor.
Vilket mönsterland av mänsklig dygd och lycka de än ursprungligen planerat, ha grundläggarna av en ny koloni i alla tider funnit, att en av de första nödvändiga praktiska åtgärderna är att anslå en del av den obrukade jorden till kyrkogård och en annan till byggnadsplats för fängelse. Följde Bostons fäder denna regel, kan man anta, att de byggde det första fängelset någonstädes i närheten av Cornhill i nästan lika god tid som de utstakade mark för den första begravningsplatsen. Denna låg på Isaac Johnsons tomt och runt omkring hans grav, som sedan blev medelpunkten för alla de samlade gravarna på King's Chapels gamla kyrkogård.
Säkert är, att femton eller tjugo år efter stadens grundläggning fängelsebyggnaden av trä redan var märkt av väder och vind och andra tecken till ålderdom, som gåvo dess bistra och mörka fasad ett ännu dystrare utseende. Rosten på ekdörrens tunga järnbeslag såg antikare ut än någonting annat i Nya världen. Liksom allt, som har med brott att skaffa, syntes den aldrig ha haft någon ungdom.
Framför denna fula byggnad, mellan den och gatans hjulspår, låg en gräsvall, överväxt med kardborre, svinmolla och liknande otrevlig växtlighet, som synbarligen fann någonting besläktat i den mark, som så tidigt hade burit civilisationens svarta blomma, fängelset. Men på ena sidan om porten och med rötterna nästan vid tröskeln stod en vild rosenbuske, nu i juni månad överhöljd med sina härliga blommor. Den tycktes bjuda sin doft och sin spröda skönhet åt fången, då han fördes in, eller åt den livdömde brottslingen, då han kom ut därifrån för att gå sitt straff till mötes, till tecken på att naturens öppna hjärta kunde hysa deltagande och visa godhet mot honom.
Denna rosenbuske har genom en egendomlig tillfällighet fått fortleva i historien, men vi vilja icke avgöra huruvida den helt enkelt stått som en kvarleva av den mäktiga gamla urskogen så långt efter det de jättelika furorna och ekarna, som en gång överskuggade den, hade fallit — eller om den, som det finns grundad anledning tro, hade sprungit fram i den helgonlika Ann Hitchinsons fotspår, då hon gick in genom fängelsedörren. Men då vi funnit den just vid tröskeln till vår berättelse, som nu är på väg att träda ut genom den olycksbådande porten, kunde vi icke underlåta att plocka en av dess blommor och räcka den åt läsaren. Må den bli en symbol för något ljuvt moraliskt blomster, som kan hittas utefter vägen, eller kasta en ljusstråle över den mörka berättelsen om mänsklig svaghet och sorg.