Den eldröda bokstaven/Kap 02

←  Fängelsedörren

Den eldröda bokstaven av Nathaniel Hawthorne Översättare: Tom Wilson Torget

Igenkännandet  →

II. Torget

Gräsmattan framför fängelset i Fängelsegränden fylldes en sommarmorgon för mer än två århundraden sedan av en rätt stor del av Bostons invånare, och alla höllo ivrigt sina blickar riktade på den järnbeslagna ekdörren. Bland vilken annan befolkning som helst eller i en senare period av Nya Englands historia skulle den bistra orörlighet, som förstenade dessa goda stadsbors skäggiga ansikten, ha bebådat, att någonting förfärligt var i görningen. Den kunde icke ha betecknat någonting mindre än att man väntade få se någon beryktad brottslings avrättning, över vilken det allmänna rättsmedvetandet hade fällt domen före den lagliga domstolen.

Men vid denna tid, då den puritanska karaktären ännu utmärktes av den största stränghet, kunde man icke utan vidare draga en dylik slutsats. Det kunde hända, att en försumlig tjänare eller ett pliktförgätet barn, som föräldrarna hade överlämnat åt de världsliga myndigheterna, skulle få sitt straff vid spöpålen. Det kunde hända. att en kväkare eller annan irrlärig religionsförkunnare skulle pryglas ut ur staden eller någon sysslolös och kringstrykande indian, som den vite mannens eldvatten hade drivit att ställa till bråk på gatorna, skulle med spöslag jagas tillbaka till skogens skuggor. Det kunde också hända, att någon häxa skulle dö i galgen, liksom gamla mrs Hibbins, domarens ondsinta änka.

Vilket det nu än var, rådde all den högtidlighet i åskådarnas hållning som det anstod ett folk, hos vilket religion och lag voro nästan liktydiga och i vars karaktär båda sammansmälte så fullkomligt, att den offentliga rättvisans mildaste och strängaste handlingar voro i lika hög grad vördnadsvärda och upphöjda. Ringa och kallt var i sanning det deltagande, som en brottsling på schavotten kunde vänta av dylika åskådare. Å andra sidan kunde ett straff, som i våra dagar skulle innebära ett skamligt gyckel och löje, på den tiden få en anstrykning av nästan lika allvarlig värdighet som själva dödsstraffet.

Man lade märke till ganska många kvinnor bland människorna framför fängelset; och dessa syntes särskilt intressera sig för den bestraffning som skulle komma att verkställas. Tidsåldern var icke så förfinad, att någon känsla för det passande hindrade dem som buro kjolar och styvkjortlar att gå ut på offentliga platser och, när tillfälle erbjöds, tränga in sina långt ifrån magra personer i trängseln närmare schavotten. Moraliskt lika väl som fysiskt hade dessa hustrur och ungmör av gammal engelsk härstamning och uppfostran en grövre läggning än sina fagra avkomlingar, skilda från dessa genom sex eller sju släktled. Ty genom hela denna släktkedja har varje moder på sin dotter överfört en sprödare blomning, en finare och kortvarigare skönhet och en spensligare kroppsbyggnad, kanske också en karaktär av mindre styrka och fasthet än sin egen.

De kvinnor, som nu uppchöllo sig omkring fängelseporten, stodo mindre än ett halvt århundrade från den tid, då den manhaftiga Elisabeth var en icke så särdeles olämplig representant för sitt kön. De voro hennes landsmaninnor, och deras fosterlands rostbiff och starköl ingingo till stor del i deras konstitution tillika med en moralisk diet, som icke var just mera förfinad. Därför lyste den klara morgonsolen på breda axlar och väl utvecklade figurer och på runda och röda kinder, som hade mognat på den fjärran ön och ännu icke blivit tunnare eller blekare i Nya Englands luft. Dessa matronors språk utmärkte sig också för en rättframhet och kraft, som skulle ha stött vår tid både vad ordalydelsen och röstomfånget beträffar.

— Medsystrar, sade en femtioårs matrona med grova drag, jag skall säga er vad jag tycker. Det skulle lända till allmän välfärd, om vi kvinnor, som är vid mogen ålder och välkända medlemmar av församlingen, finge ta hand om sådana missdåderskor som denna Hester Prynne. Vad tänker ni om saken, mina vänner? Om slinkan hade stått inför oss fem som nu står här i en klunga, skulle hon då sluppit ifrån så lätt som hon nu gjort, då hon dömts av de välvisa domarna? I sanning, jag tror det ej.

— Folk påstår, sade en annan, att den högvördige master Dimmesdale, hennes själasörjare, är djupt bedrövad över att en sådan skandal kommit över hans församling.

— Domarna är gudfruktiga herrar, men barmhärtiga över hövan det är sanningen, tillade en tredje kvinna i sin ålders höst. Det allra minsta vore väl, att man hade bränt Hester Prynnes panna med ett glödgat järn. Vår goda Hester skulle allt ha våndats då, det vill jag lova! Men hon, den usla slynan, föga kommer hon att bry sig om, vad man sätter på hennes klänningsliv! Ni skall få se, att hon döljer det med en brosch eller någon annan hednisk prydnad och sedan går gatan fram lika kavat som någonsin!

— Ja, men, inföll med mildare röst en ung hustru, som höll ett barn vid handen, låt henne dölja märket bäst hon vill, så kommer smärtan alltid att sitta kvar i hennes hjärta.

— Vad är det vi tala om tecken och brännmärken, vare sig på hennes klänningsliv eller på hennes panna! skrek en annan kvinna, den både fulaste och minst barmhärtiga av dessa självvalda domare. Denna kvinna har bragt skam över oss alla och hon borde dö. Finns det inte en lag, som bjuder det? Jo, i sanning, både i skriften och i lagboken. Må då domarna, som åsidosätta lagbudet, skylla sig själva, om deras egna hustrur och döttrar råka på villovägar.

— Bevare oss, min syster, utropade en man i hopen, finns det då ingen annan dygd hos kvinnan än den, som kommer av en hälsosam fruktan för galgen? Det var det hårdaste ord jag någonsin hört! Tyst nu, skvallersystrar, för nu gnisslar låset i fängelsedörren, och här kommer mistress Prynne själv.

Då fängelsedörren inifrån slogs upp på vid gavel visade sig först, likt en svart skugga som dök ut i solskenet, stadstjänarens grymma och skräckinjagande figur med svärd vid sidan och ämbetsstav i handen. Denna person var till sitt yttre en sinnebild av och en representant för den puritanska lagens hela dystra stränghet, och det var hans uppgift att sköta om dess slutliga och mest noggranna tillämpning på brottslingen. I det han sträckte ut ämbetsstaven med sin vänstra hand, lade han den högra på en ung kvinnas axel och drog henne på detta sätt framåt, tills hon på fängelsedörrens tröskel stötte honom tillbaka med en rörelse full av naturlig värdighet och karaktärsstyrka och trädde ut i det fria liksom av fri vilja. Hon bar i sina armar ett litet barn, omkring tre månader gammalt, som blinkade och vände bort sitt lilla ansikte från det alltför starka dagsljuset; ty hittills hade det endast känt till den grå skymningen i ett av fängelserummen.

Då den unga kvinnan, barnets moder, stod där fullt synlig för hopen, syntes hon först vilja sluta barnet fastare i sin famn, icke så mycket av moderskärlek som för att därigenom dölja ett visst tecken, som var stickat eller fastsatt på hennes dräkt. Men i samma ögonblick kom hon att tänka på, att det ena tecknet på hennes skam endast föga skulle tjäna till att skyla det andra, och så tog hon barnet på armen, djupt rodnande, men ändå med ett stolt leende; med en blick, som icke ville låta sig nedslås, såg hon sig omkring på stadsborna, sina grannar och bekanta. På klänningsbröstet syntes bokstaven A^[1] i fint rött kläde, omgiven av ett rikt broderi och fantastiska grannlåter av guldtråd. Det var så konstnärligt utfört, med så rik och yppig fantasi, att det gav intryck av en sista och passande prydnad på den dräkt hon bar. Den var praktfull enligt tidens smak, men vida utöver vad som var tillåtet enligt koloniens förordningar mot överflöd och lyx.

Den unga kvinnan var storväxt, och hennes figur utmärkte sig för en utsökt elegans. Hon hade mörkt och yppigt hår, så glänsande att det återkastade solljuset med ett glitter, och ett ansikte som förutom att det var vackert genom de regelbundna dragen och den fina hyn, gjorde ett starkt intryck genom den markerade pannan och de djupa svarta ögonen. Hon hade även ett förnämt utseende, sådant som var utmärkande för den tidens fina kvinnor, då förfiningen karakteriserades av en viss ståtlighet och värdighet snarare än av det ömtåliga, flyktiga, obeskrivliga behag, som nu för tiden anses beteckna detta begrepp. Och aldrig hade Hester Prynne haft mera av lady över sig, detta ord taget i sin gamla betydelse, än vad hon hade nu, när hon kom ut ur fängelset.

De som kände henne förut och väntade att få se hennes skönhet grumlad och förmörkad av olyckans moln, blevo förvånade, ja förskräckta över att se hur denna skönhet strålade och bildade en gloria av den olycka och skam, som kringvärvde henne. Men för en känslig iakttagare låg det dock någonting outsägligt smärtsamt i detta. Hennes dräkt, som hon själv hade sytt i fängelset för detta tillfälle och utarbetat efter sin egen fantasi, syntes genom sina nyckfulla och pittoreska egenheter vara ett uttryck för hennes sinnesförfattning, den förtvivlade hänsynslösheten i hennes stämning. Men det som drog allas ögon till sig och så att säga förvandlade hela hennes personlighet — så att både män och kvinnor, som känt Hester Prynne väl, fingo det intrycket, att de sågo henne för första gången — det var denna ELDRÖDA BOKSTAV, så fantastiskt broderad och utsmyckad på hennes bröst. Den verkade som en trollformel, som försatte henne utanför den vanliga gemenskapen med andra människor och inneslöt henne i en krets för sig.

— Hon är skicklig med nålen, det är då säkert, anmärkte en av de kvinnliga åskådarna, men har någonsin en kvinna före den här fräcka slynan hittat på ett sådant sätt att visa det. Säg mig, mina systrar, vad är det annat än att skratta våra goda domare i synen och stoltsera med det, som de vördnadsvärda herrarna ämnade till ett straff?

— Det vore inte mer än rätt, mumlade den av de gamla kvinnorna, som såg hårdast ut, att vi slet den stolta Hesters präktiga klänning från hennes fina axlar. Och vad den röda bokstaven beträffar, som hon har stickat så märkvärdigt, så kunde jag ge henne en trasa av min gamla giktflanell, det vore mera passande.

— Åh tyst, grannar, tyst, viskade den yngsta kvinnan, låt henne inte höra er! Det finns inte ett stygn i den där broderade bokstaven, som hon inte känt i sitt hjärta. Den barske stadstjänaren gjorde nu ett tecken med sin stav.

— Undan, gott folk, undan i konungens namn! ropade han. Öppna väg, och jag lovar er, att mistress Prynne skall bli ställd på en plats, där män, kvinnor och barn får tillfälle att beskåda hennes fina dräkt, från denna stund till en timme efter middag. Välsignelse över den rättfärdiga kolonien Massachusetts, där missgärningen drages ut i solljuset! Kom nu, mistress Hester, och visa er eldröda bokstav på torget!

En gång öppnades genast genom åskådarnas skara. Företrädd av stadstjänaren och åtföljd av en oregelbunden procession av allvarliga män och ovänligt blickande kvinnor, begav sig Hester Prynne på väg till den plats, som var utsedd för hennes bestraffning. En skara ivriga och nyfikna skolgossar, som föga förstodo av det som försiggick, utom att det gav dem en halv lovdag, sprungo framför henne. De vände sig oupphörligt om för att stirra henne i ansiktet eller se på det blinkande barnet i hennes armar och den skymfliga bokstaven på hennes bröst. Det var icke något stort avstånd på den tiden från fängelsedörren till torget. Men mätt med fångens mått var det säkert en rätt lång vandring; ty hur stolt hennes hållning än var, kände hon kanske en grym vånda vid varje steg av dem, som trängdes för att se henne, kände det som om hennes hjärta hade blivit kastat på gatan, för att de alla skulle få håna och trampa på det. Men i vår natur finns en lag, lika underbar som barmhärtig, att den lidande aldrig känner hela styrkan av det han har att utstå i själva lidandets ögonblick, utan huvudsakligen genom den smärta det lämnar efter sig.

Därför gick Hester Prynne nästan med lugn hållning genom denna del av sin prövning och kom fram till ett slags schavott i torgets västra ända. Denna stod nästan under takfoten på Bostons främsta kyrka, och den såg ut att vara en fast institution.

Denna schavott utgjorde i själva verket en del av ett straffredskap, som nu i två eller tre generationer har funnits kvar hos oss endast som ett historiskt minne, men som i gamla tider ansågs befordra en god medborgaranda i lika hög grad som någonsin giljotinen bland Frankrikes terrorister. Den utgjorde med ett ord skampålens plattform, och över den reste sig straffverktygets stomme, så formad att den kunde omfatta ett människohuvud med sitt fasta grepp och sålunda hålla det upplyft för allas blickar. Vanärans ideal förkroppsligades och uppenbarades i denna apparat av trä och järn. Det kan i mitt tycke icke finnas en skändligare våldshandling mot en människa — vilken hennes förbrytelse än må ha varit — än att förbjuda brottslingen att dölja sitt ansikte av blygsel, vilket var den innersta meningen med detta straff.

I Hester Prynnes fall, liksom rätt ofta i andra, gick likväl domen ut på att hon skulle stå en viss tid på plattformen, men utan att behöva undergå greppet om hakan och fasthållandet av huvudet, vilken åtgärd var det mest djävulskt karakteristiska för detta vedervärdiga redskap. Hon kände väl till sin roll, steg upp för trappan, och där stod hon nu till beskådande för den omgivande hopen, knappt en manshöjd över gatan.

Hade det funnits en papist i hopen av puritaner, skulle han i denna sköna kvinna med den måleriska dräkten och hållningen och med barnet vid sin barm ha kunnat se en bild, som påminde honom om den Heliga modern, vilken så många berömda målare ha tävlat om att framställa; någonting som kunde föra hans tankar — men endast genom kontrasten — på den heliga bilden av syndfritt moderskap, vars barn skulle återlösa världen. Här hade den djupaste synd satt sin fläck på människolivets heligaste egenskap och haft den verkan, att världen endast hade blivit så mycket mörkare genom denna kvinnas skönhet och ännu mera förtappad genom det barn hon hade fött.

Skådespelet var icke utan en blandning av den skräck, som alltid måste följa anblicken av en medmänniskas synd och skam, innan samhället har blivit tillräckligt fördärvat för att småle däråt i stället för att rysa. De som bevittnade Hester Prynnes vanära voro ännu icke förvekligade av någon förfining. De voro uppfyllda av tillräckligt strängt allvar för att ha blivit åskådare till hennes död, om domen hade utfallit så, utan minsta knot över dess stränghet, men de hade icke hjärtlösheten hos ett annat samhällsskick, som endast skulle ha funnit ett föremål för skämt i denna offentliga schavottering.

Även om det skulle ha funnits någon benägenhet att häri se något löjeväckande, skulle den ha blivit undertryckt och hållits tillbaka genom den högtidliga närvaron av så högt uppsatta män som guvernören och några av hans rådsherrar, en domare, en general och stadens prästerskap, vilka allesammans sutto eller stodo på rådhusbalkongen och sågo ned på schavotten. Om sådana personligheter kunde vara med om skådespelet utan att riskera sin rangs och sitt ämbetes majestät och ärevördighet, så kunde man med säkerhet antaga, att det straff, som hade ådömts genom laga dom, skulle ha en allvarlig och kraftfylld mening. Alltså förhöll sig hopen tyst och allvarlig.

Den olyckliga brottslingen höll sig så upprätt som det var möjligt för en kvinna under den tunga bördan av tusen obarmhärtiga ögon, som alla voro fästa på hennes bröst. Det var nästan omöjligt att uthärda. Med sin impulsiva och lidelsefulla natur hade hon stålsatt sig för att möta det offentliga föraktets giftiga styng och all upptänklig skymf. Men i denna högtidliga stämning hos folket låg någonting så mycket förskräckligare, att hon nästan längtade att få se alla dessa stela ansikten förvridna av en hånfull munterhet, vars föremål hon var. Om hopen hade brustit ut i ett skallande skratt — om varje man, varje kvinna och varje gäll barnröst hade stämt in i det — då skulle Hester Prynne ha kunnat svara med ett bittert och föraktfullt småleende. Men under den blytunga bestraffning, som det var hennes öde att bära, kände hon det i vissa ögonblick som om hon måste skrika av sina lungors fulla kraft och kasta sig från schavotten ned på marken eller också bli vansinnig.

Likväl förekommo även mellanstunder, då hela denna scen, vari hon var medelpunkten, tycktes försvinna för hennes blickar eller åtminstone endast skymtade otydligt för dem som en hop obestämda och spöklika bilder. Hennes själ, särskilt hennes minne, utvecklade en onaturlig verksamhet och framkallade oupphörligt andra bilder än denna grovhuggna gata i en liten stad på gränsen till västerns vildmark, andra ansikten än de, som stirrade på henne under de spetskulliga hattarnas brätten. De mest obetydliga och oväsentliga tilldragelser från hennes barndom och skoltid, barnsliga tvister och de små husliga angelägenheterna från hennes ungdomsår — allt stormade nu in på henne, blandat med erinringar om det allvarstunga i hennes senare liv, den ena tavlan lika levande som den andra, liksom om alla vore av lika vikt eller alla endast scener i samma skådespel. Kanske var det endast en utväg, som hennes själ instinktivt tillgrep för att genom denna rad av fantasibilder befria sig från verklighetens grymma och hårda börda.

Hur därmed än må förhålla sig, så blev skampålens golv den utsiktspunkt, som för Hester Prynne uppenbarade hela den väg, hon hade trampat ända från sin lyckliga barndom. Från denna usla höjd återsåg hon sin födelseby i gamla England och sitt fädernehem; ett förfallet hus av gråsten, som såg fattigt ut men dock ännu till tecken på gammalt adelskap hade kvar en halvt utplånad vapensköld över portalen.

Hon såg sin fars ansikte med den kala hjässan och det ärevördiga vita skägget, som böljade ned över det gammalmodiga kråset från Elisabeths dagar. Hon såg även sin mors drag med det uttryck av vaksam och aktgivande kärlek de alltid buro i hennes minne och som även efter hennes död så ofta hade ställt sig i dotterns väg med en mild förmaning. Hon såg sitt eget ansikte, som strålade av flickaktig skönhet och lyste upp den matta spegeln, där hon varit van att betrakta det.

Så såg hon ett annat ansikte, en man vid framskriden ålder, med en lärds bleka och magra ansikte, med ögon skumma och dunkla av lampljuset, som hade hjälpt dem att fördjupa sig i många folianter. Och likväl hade dessa skumma ögon en märkvärdig, genomträngande kraft, när deras ägare ville läsa i människosjälen. Denna studerkammarens och klostercellens gestalt var, såsom Hester Prynnes kvinnliga fantasi icke förfelade att erinra sig, något vanskapt, med den högra axeln litet lägre än den vänstra.

Därpå såg hon i sitt minnes tavelgalleri de krokiga och smala gatorna, de höga grå husen, de väldiga katedralerna och offentliga byggnaderna av hög ålder och egendomlig arkitektur, i en stad på kontinenten, där ett nytt liv hade väntat henne, alltjämt i förbindelse med den missbildade lärde; ett nytt liv visserligen, men som sökte sin näring i gamla utnötta ämnen, liksom en tuva grönt gräs på en mur som är färdig att ramla i ruiner.

Till slut framträdde åter i stället för dessa skiftande scener det simpla torget i den puritanska kolonien, med hela stadsbefolkningen samlad och med sina stränga blickar fästa på Hester Prynne ja, på henne själv som stod vid skampålen med sitt barn på armen och bokstaven A i eldröd färg fantastiskt stickad med guldtråd på bröstet.

Kunde det vara sant? Hon tryckte barnet så häftigt till sig, att det skrek till; hon vände sin blick ned mot den eldröda bokstaven och till och med vidrörde den med sitt finger för att förvissa sig om att barnet och skammen voro verkliga. Ja! — de voro hennes verkligheter — allting annat hade försvunnit!

1. Adulteress: Äktenskapsbryterska.