Den gäckande nejlikan/Kapitel 18
| ← Den svages styrka |
|
I spänning → |
XVIII.
TRIUMF.
Den dag då medlemmarna av Välfärdsutskottet erhöllo medborgare Chauvelins brev var en stor fröjdedag.
Tidningen »Moniteur» berättar, att det vid sammanträdet den 22 september 1793 — eller den 1 Vendémiaire år 1 — blev beslutat, att sextio fångar, som icke voro alldeles överbevisade om att vara förrädare mot republiken utan endast voro misstänkta, skulle benådas.
Sextio! — vid blotta underrättelsen om att »Den Röda Nejlikans» tillfångatagande nu var så gott som säkerställt.
Utskottet kände i denna stund benägenhet för ett storartat ädelmod. Grymheten gav för stunden vika för fröjden och förnöjelsen över den triumf, som man hade att vänta sig.
Medborgare Chauvelins brev var kort och bestämt avfattat:
»Jag garanterar Eder, medborgare Robespierre, och övriga medlemmar i revolutionsregeringen, vilka ha anförtrott mig detta grannlaga uppdrag …»
Robespierres sinnliga, grymma läppar kröktes av ett sarkastiskt leende Medborgare Chauvelin hade alltid en blomsterrik stil. »Anförtrott mig detta grannlaga uppdrag» var knappast rätta orden för en befallning, som givits vid äventyr av dödsstraff. Men lika gott!
»— att den man, som är känd under det hemlighetsfulla namnet ’Den Röda Nejlikan’, skall infinna sig vid Boulognes södra fästningsvallar fyra dagar efter denna dag, en timme efter solnedgången.»
Fyra dagar efter denna dag, och medborgare Chauvelins brev var dagtecknat den 19 september 1793.
Medan utskottets överläggningar ännu pågingo, medan denna kommitté av slaktare som bäst var i färd med att i andanom slakta det villebråd, som de ännu icke infångat, kom det ett nytt budskap från Chauvelin.
Budbäraren måste ha ridit tätt i hälarna på den föregående, och något mycket oväntat och mycket plötsligt måste ha inträffat för att medborgaren skulle finna anledning sända detta andra budskap.
Denna gång var det kort och rakt på sak. Robespierre öppnade brevet och läste det högt för sina ämbetsbröder.
»Vi hava fångat kvinnan — hans hustru. Det är möjligt, att jag blir utsatt för mordförsök. Sänd mig genast någon, som kan utföra mina instruktioner, i händelse att jag ljuter en brådstörtad död.»
Robespierres läppar drogo sig till ett leende av tillfredsställelse och blottade därvid en rad gula tänder, långa och skarpa som en vargs betar. Ett mumlande liksom morrandet av en flock hyenor hördes runt omkring bordet, då Chauvelins brev gick från den ene till den andre.
Alla anade de betydelsen av denna fångst — »kvinnan — hans hustru». Och Chauvelin ansåg uppenbarligen att den var av stor vikt, ty han väntade ett angrepp på sitt liv, ja, var fullt beredd därpå, redo att offra livet för sin hämnd.
Vem hade beskyllt honom för svaghet?
Han tänkte endast på sin plikt, icke på sitt liv, han fruktade icke för egen del, endast att frukterna av hans skicklighet skulle äventyras genom ett lönnmord.
Ja, den engelske äventyraren var i stånd till vilken förtvivlad handling som helst för att rädda sin maka och sig själv, och medborgare Chauvelin fick icke lämnas i sticket.
Medborgare Collot d’Herbois sändes ofördröjligen till Boulogne för att vara medborgare Chauvelins rådgivare och hjälpande hand.
Allt vad en människohjärna kunde uttänka måste göras för att hålla den där kvinnan i säkert förvar och för att riktigt sluta till fällan om den gäckande »Nejlikan».
Då han väl blivit gripen skulle hela Frankrike fröjdas; och Boulogne, som medverkat till att fånga villebrådet, skulle den dagen komma i åtnjutande av särskilda nådevedermälen.
En allmän festdag och benådning åt alla de infödda boulognare, som blivit dödsdömda! Må de tillåtas att söka sig ut till alla de engelska fartyg — handelsskutor och smugglarebåtar — som alltid lågo för ankar utanför dessa kuster! Välfärdsutskottet kände sig överraskande storsinnat mot Boulogne.
En proklamation om denna amnesti och benådning uppsattes genast och undertecknades av Robespierre och hans blodtörstiga tiomannaråd, varefter den överlämnades åt medborgare Collot d’Herbois, som skulle låta läsa upp den från alla hörn av stadens fästningsvallar som en maning till innevånarna att göra sitt bästa. Engelsmannen och hans maka — som infångats i Boulogne — skulle därefter båda föras till Paris, underkastas en formell rannsakning på grund av anklagelsen för stämplingar mot republiken och giljotineras som engelska spioner, men Boulogne skulle få den största äran och skörda den första och rikaste lönen.
Sålunda begav sig medborgare Collot d’Herbois utan dröjsmål till Boulogne, försedd med denna storartade proklamation samt utrustad med full och oinskränkt makt för sig själv och för Chauvelin över hela staden, över dess magistrat, dess garnison och dess fästningar.