Den högre kärleken
| ← Invigning |
|
Den bästa vännen → |
Tungt mitt lif jag bar liksom en boja
Och hvar tanke i mitt hufvud uppsteg,
Var en Demon, som steg ned i hjertat
Och han drack derur det varma blodet,
Och min hand, som stödt på menniskokärlek,
Genomstungen var, som af en rörstaf.
Dyster natt låg alltid på mitt hufvud,
Som en frostnatt ligger på en blomma.
Men utur det moln, som lik en svepning
Mina ungdoms-fröjders lik betäckte,
Bröt sitt sken en salig älskogsstjerna.
Det var samma stjerna, hvilken fordom
Lyst till Bethlehem de visa männer
Och hon nedgår ej i tidens böljor
Evighetens klara morgonstjerna,
Leder än de visa tills hon stannar
Öfver rummet der oss Jesus bidar.
Och i mantel blå, som i en himmel,
Stod en himmelsk yngling för mitt öga,
Och en dufva satt uppå hans skuldra,
Och han bar en palmqvist uti handen.
Mörkt, liksom en natt, flöt hårens bölja
Öfver dagen af hans liljepanna.
Gudomskraften hade på hans anlet
Blygt och stilla gömt sig bakom skönhet
Liksom klippan under blomsterytan.
Och som dagg på blomman, på mitt hjerta
Föll hans helsningsord: Frid vare med dig!
Och på blomstren, som i spåren växte,
Der hans helga fot vid jorden rörde,
Böjde jag mitt knä för Fridens Förste
Och jag sade: Säg, o himlens Konung!
Hvad kan jordens son dig återgifva
För den skatt, som verldens stolta herrar
Ej för allt sitt guld sig kunna köpa?
Och hans stämma tycktes till mig hviska,
Som en vårvind spelar uti linden,
Arme broder, gif mig blott ditt hjerta!
Och jag gaf mitt hjerta. Ur hans händer
Mottog jag förskönadt det tillbaka.
Ur den blick, hvarmed han det begärde,
Tändes det åt honom till ett offer
Och ur glorian, som kring hans panna
Strålade, der törnekronan sutit,
Nedflöt ljus på mig och mina vägar.
Derför fröjda dig i Gud min ande
Och dig höj mot himlen, som en Ceder
Full med näktergalar i sin krona!