Den röda nejlikan/Kapitel 13

←  Kap. XII

Den röda nejlikan av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen XIII. Antingen — eller.

Kap. XIV  →

XIII.
Antingen — eller.

De få ord, som Marguerite Blakeney lyckats läsa på den svedda och halvbrända papperslappen, voro betydelsefulla nog, ty de lydde som följer:

»Avreser själv i morgon...»

Detta hade hon läst alldeles tydligt; sedan kom en mörk fläck, vållad av röken från ljuset, som utplånade de närmast föl­jande orden, men allra längst ned lästes en annan mening vilken ännu, liksom tecknad med eldbokstäver, stod för hennes inre syn:

»Om du åter vill tala med mig, skall jag vara inne i supé­rummet på slaget ett».

Det hela var undertecknat med det hastigt tillritade lilla mär­ket — den röda, stjärnlika blomman, som nu blivit henne så välbekant.

På slaget ett! Klockan led nu mot elva, och den sista me­nuetten pågick som bäst. Sir Andrew Ffoulkes och den vackra lady Blakeney anförde paren i dansens eleganta och invecklade turer.

Nära elva redan! Visarna på den smakfulla Louis XV-klockan på dess konsol av guldskimrande brons tyckes röra sig med oroväckande hastighet. Ännu bara två timmar, och hennes och Armands öde skulle vara beseglat... Inom två timmar måste hon ha fattat sitt beslut, huruvida hon ville behålla den så fyndigt er­nådda upplysningen för sig själv och lämna sin bror åt sitt öde, eller ock helt lumpet förråda en tapper man, vars liv ägnades åt en lidande mänsklighet, som själv var ädel, högsinnad och — framför allt — omisstänksam.

Det skulle ju vara höjden av skändlighet att göra det. Men ack, där var ju Armand! Även Armand var ädel och tapper — även Armand var fullkomligt omisstänksam. Armand älskade henne, skulle med full tillit ha anförtrott sitt liv i hennes händer, och nu, när det stod i hennes förmåga att rädda honom från döden, tvekade hon.

O, det var förfärligt! Hennes brors milda, älskvärda an­sikte, alltid så fullt av kärlek till henne, tycktes blicka förebrående på henne. — Du skulle ha kunnat rädda mig, Margot, tycktes han säga till henne, men du föredrog att rädda livet på en främ­ling, en man, som du ej känner, som du aldrig har sett... Honom valde du ut, men mig sände du till giljotinen.

Alla dessa stridiga tankar jagade varandra genom Marguerites hjärna, medan hon med ett leende på läpparna gled genom menuettens behagfulla irrgångar. Hon märkte med sin fina skarp­blick, att hon lyckats fullständigt skingra sir Andrews farhågor. Hennes självbehärskning och förställningskonst voro utomordent­liga; hon var i denna stund och under hela menuetten en bättre skådespelerska än hon någonsin varit på Comédie Française’s tiljor, men då hade ju icke heller en älskad broders liv berott av hennes sceniska talang.

Hon hade alltför gott omdöme för att chargera sin roll och gjorde inga vidare anspelningar på den förmenta kärleksbiljetten, som förorsakat sir Andrew Ffoulkes fem minuters oro och ängslan. Hon såg hans tankspriddhet försvinna under hennes soliga leende, och hon märkte snart, att vilka misstankar än förut, under episo­den med ljusstaken, funnit insteg i hans sinne, så hade hon dock, när menuettens sista toner förklingade, lyckats fullständigt skingra dem. Han hade aldrig ett begrepp om, i vilken feberaktig upp­hetsning hon befann sig, vilken oerhörd ansträngning det kostade henne att hela tiden hålla uppe ett flöde av banal konversation.

När menuetten var slut, bad hon sir Andrew föra henne in i närmaste rum.

— Jag har lovat att gå ned och supera med hans kunglig höghet, sade hon, men innan vi skiljas åt, säg mig... har jag fått förlåtelse?

— Förlåtelse?

— Ja! Medge, jag skrämde er just nyss... Men kom ihåg, jag är ingen engelska, och jag betraktar inte växlandet av några kärleksbiljetter som ett brott. Och jag ger er mitt hedersord på, att jag ingenting skall säga åt lilla Suzanne. Det är sant, säg mig nu om jag får nöjet se er på min trädgårdsbjudning om onsdag?

— Jag är inte säker på det, lady Blakeney, svarade han undvikande. — Jag blir kanhända tvungen att fara från London i morgon.

— Det skulle jag i ert ställe inte göra, sade hon allvarligt. När hon såg det oroliga uttrycket ännu en gång träda fram i hans ögon, tillade hon muntert:

— Ingen sköter sig bättre än ni i bollspelet, sir Andrew; vi skulle sakna er så mycket på den gröna planen.

Han hade fört henne tvärs över rummet och in i det angränsande, där hans kungliga höghet redan väntade på sin strå­lande vackra dam.

— Madame, supén väntar oss, sade prinsen och bjöd Mar­guerite sin arm. — Och jag är full av hopp. Gudinnan Fortuna har visat sig så onådig mot mig vid spelbordet, att jag med all säkerhet hoppas, att Skönhetens hulda gudinna skall le mot mig.

— Har ers höghet haft otur vid spelbordet? frågade Mar­guerite.

— Usch ja — en fatal otur! Blakeney är inte nöjd med att vara den rikaste bland min fars undersåtar — han gynnas också av den mest förvånansvärda tur i spel. Var ha vi honom, vår oöverträfflige rolighetsminister? Jag försäkrar er, min fru, att detta liv skulle vara en dödande torr och tråkig öken utan era leenden och hans dråpliga infall.