Den sjunde far i huset (Lundquists översättning)
| ← Mumle Gåsägg |
|
Berthe Tuppenhaugs berättelser → |
Den sjunde far i huset.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 159 i filen Norska folksagor och huldre-sägner.djvu. |
Det var en gång en man som var ute och reste; så kom han sent omsider till en stor och vacker gård; det var en herrgård så präktig, att den mycket väl kunde ha varit ett litet slott.
«Här skall det bli skönt att få hvila ut,» sade han för sig sjelf, då han kom innanför grinden.
Nära denna stod en gammal man med grått hår och skägg och högg ved.
«God qväll, far,» sade den resande, «kan jag få låna hus här i natt?»
«Jag är inte far i huset,» sade den gamle; «gå in i köket och tala vid far min!»
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 160 i filen Norska folksagor och huldre-sägner.djvu. |
Den resande gick in i köket; der träffade han en man, som var ännu äldre, och han låg på knä vid spiseln och blåste på elden.
«God qväll, far; får jag låna hus här i natt?» sade den resande.
«Jag är inte far i huset,» sade den gamle; men gå in och tala vid far min; han sitter vid bordet derinne i rummet.
Så gick främlingen in och talade vid den som satt vid bordet; han var ännu mycket äldre än de båda andra två, och han satt och hackade tänder och skalf och läste i en stor bok, nästan som ett litet barn.
«God qväll, far; vill ni låna mig hus i natt?» sade mannen.
«Jag är inte far i huset; men tala vid far min, han som sitter på bänken,» sade mannen som satt vid bordet och hackade tänder och skalf.
Så gick främlingen till den som satt på bänken, och höll på och skulle stoppa en pipa tobak; men han var så hopkrumpen och skakade så på händerna, att han nästan icke kunde hålla pipan.
«God qväll, far,» sade den resande på nytt; «kan jag få låna hus här i natt?»
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 161 i filen Norska folksagor och huldre-sägner.djvu. |
«Jag är inte far i huset,» sade den gamle hopkrumpne gubben; «men tala vid far min som ligger i sängen.»
Mannen gick till sängen, och der låg en gammal, gammal man, som man icke såg något annat lefvande på än ett par stora ögon.
«God qväll, far; kan jag få låna hus i natt?» sade den resande.
«Jag är inte far i huset; men tala vid far min, som ligger i vaggan,» sade gubben med de stora ögonen.
Främlingen gick till vaggan; der låg en utlefvad gubbe, så hopkrumpen att han inte var större än ett spenabarn, och det kunde icke märkas att det fans lif i honom på annat än att det lät i halsen på honom emellanåt.
«God qväll, far; kan jag få låna hus i natt?» sade mannen.
Det dröjde länge innan han fick svar, och ännu längre innan gubben blef färdig dermed; han sade, han som de andra, att han var inte far i huset, «men tala vid far min, som hänger i hornet på väggen,» sade han.
Mannen tittade uppåt väggen, och till sist fick han sigte på hornet också; men då han såg efter honom som hängde i det, kunde han inte se annat än liksom litet falaska, som hade liknelse af ett menniskoansigte. Då blef han så häpen, att han skrek till helt högt:
«God qväll, far; vill ni låna mig hus i natt?»
Det pep uppe i hornet som en liten talgoxe, och det var nätt och jemt han kunde förstå att det skulle vara detsamma som: «Ja, barnet mitt». Och nu kom det in ett bord, som var dukadt med de kostligaste rätter och med öl och bränvin, och då han hade ätit och druckit, kom det in en god säng med renkalfhudar, och främlingen var hjertans glad att sent omsider ha träffat på den rätte far i huset.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 162 i filen Norska folksagor och huldre-sägner.djvu. |