Berthe Tuppenhaugs berättelser

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Den sjunde far i huset
Norska folksagor och huldre-sägner
av Peter Christen Asbjørnsen
Översättare: Ernst Lundquist

Berthe Tuppenhaugs berättelser
Smeden som de icke tordes släppa in i helvetet  →


[ plansch ]

Berthe Tuppenhaugs berättelser.
Teckning af H. Gude.

(Sid. 131.)
[ 131 ]

Berthe Tuppenhaugs berättelser.

Mickel Räf var inringad och skjuten; hans graföl dracks hos länsmannen och firades med en svängom på qvällen. I anseende till dagens mödor, den vunna äran och de tre fjerdingsväg jag hade hem, fingo vi tillåtelse att draga hvar och en till sitt klockan litet öfver elfva, och länsmannen erbjöd mig till på köpet häst. Det var ett hederligt anbud, men som körvägen var dubbelt så lång, föredrog jag att gå som jag kommit, raka vägen och på skidor. Med räfskinnet och bössan på axeln och skidstafven i handen gled jag bort. Skidföret var ypperligt: det hade varit solsken om dagen, och qvällskylan hade lagt en lätt skare på den djupa [ 132 ]snön; månen stod blank på himlen och stjernorna tindrade. Hvad kunde jag mera begära? Det gick i hvinande fart utför backarne, fram öfver slätterna och genom lundarne med sina björkar raka och smärta som pelare och hvilkas kronor bildade luftiga, glittrande slöjor af silfverbrokad, hvarunder ugglorna sutto och berättade ohyggliga historier i den tysta natten. Haren sade huuu! åt februarikölden och det hemska ugglepratet, räfven var ute på kärleksäfventyr, grälade med sina rivaler och utstötte hånande skrik,

Jag måste hålla mig på sidan om körvägen ett stycke, det kom en pelsklädd herre i enbetssläda bakom mig. Då han af bössan och jagtbytet, som jag bar, kunde se att jag var jägare, gaf han sig i tal med mig och sade, att om jag skyndade mig ned till elfven, skulle jag visst träffa på en flock vargar, ty just som han kom upp på backarne vid sundet, strök den öfver isen. Jag tackade för underrättelsen, satte i väg och kom ut på en udde. En grandunge sträckte sig härifrån ända ned till elfven och hindrade den fria utsigten öfver den samma. Vargarne såg jag icke. Jag lät det emellertid gå vidare utför, det gick med susande fart i grandungens skugga, och albuskarne gåfvo mig örfil på örfil, men under det pilsnabba loppet, var det ej möjligt att urskilja något föremål, och förr än jag visste ordet af, törnade jag emot en stubbe, knäckte den ena skidan och låg på hufvudet begrafven i snön. Då jag skulle resa mig, gjorde det så ondt i min ena fot, att jag nästan icke kunde stå på den; jag måste krypa [ 133 ]omkring på knäna en stund och hittade slutligen bössan under snön med bägge piporna fullstoppade. Knapt hade jag lagt mig i bakhåll nere vid elfvens kant, förr än vargflocken kom lufsande uppför den; de voro fem in alles. Jag väntade dem med jägarens otålighet; på fyrtio stegs afstånd lade jag bössan till ögat och tryckte af, först den ena pipan — den klickade — så den andra, den brann af i förtid; och då den första pipans skott ändtligen small, slog rännkulan i grantopparne på andra sidan om elfven, och vargarne gåfvo sig af i fullt fyrsprång med svansarne rakt ifrån sig.

Förargad reste jag mig upp, smärtan i min fot hade tilltagit, och stödd på bössan som på en staf, släpade jag mig ut på elfven för att se hvar jag egentligen var. Till min glädje steg en rökpelare upp öfver trädtopparne på den andra sidan, och jag såg ett tak mellan granarne; jag kände igen mig: det var Tuppenhaug, ett torp under gården, der jag bodde. Med mycken möda kraflade jag mig upp för den branta, öfver ett par hundra steg långa backen, men hade också den tillfredsställelsen att se skenet af en duktig brasa från spishällen lysa ut genom fönstret. Jag linkade fram till dörren, lättade på klinkan och gick in som jag var, alldeles öfverhöljd af snö.

«Kors i Jesu Kristi namn, hvem är det?» sade gamla Berthe förskräckt och tappade en fårbog, som hon satt och skar i på bänken vid spiseln.

«God afton, bli’ inte rädd! Du känner väl igen mig, Berthe?» sade jag.

[ 134 ]«Åh, ä’ de’ studenten, som är så sent ute; jag blef riktigt haj, han ä’ hvit som snö och d’ä’ midt i natten,» svarade gamla Berthe Tuppenhaug och steg upp. Jag berättade mitt missöde och bad henne väcka en af pojkarne och skicka honom upp till gården efter häst och släde.

«Ja, ä’ de’ inte som jag säger, att gråbenet hämnas, » mumlade hon för sig sjelf. «Di ville inte tro det, då di höll skall efter honom och Per bröt benet af sig i fjor; nu kan han se, jo minsann hämnas han inte!»

«Nå ja,» sade hon och gick bort till sängen i en vrå, der familjen låg och snarkade i korus, «gårdens folk ha kört timmer från elfven i de här dagarne, så man kan komma fram öfver ängarne. Upp med dig, Lill-Ola, du ska’ efter häst åt studenten! Lill-Ola då!»

«Äää!» sade Lill-Ola genom näsan och vände sig. Han hade alldeles för god sömn för att låta störa sig af så litet, och det drog om en hel evighet med ögongnidning och gäspningar och gapande och virriga frågor, innan han hade gjort sig fri från den orediga röran i sängen, fått byxor och tröja på sig och riktigt fattat hvad han skulle göra. Löftet om drickspenningar tycktes emellertid befordra hans begrepps uppklarnande och förtog till och med hans fruktan att gå förbi björken, som Ole Askerudsbraaten hade hängt sig i. Under öfverläggningarne mellan den hvithårige Lill-Ola och gamla Berthe, gjorde jag bekantskap med rummets inventarier — väfvar, spinnrockar, kubbstolar, qvastar, såar och halffärdiga yxskaft — med hönorna på pinnen [ 135 ]bakom dörren, den gamla musköten under taket och träspetten, som knakade under en börda af ångande strumpor, förutom tusen andra ting, som jag ej skall trötta läsaren med att uppräkna.

Då gossen ändtligen kommit i väg, satte Berthe sig på spiselkanten. Hon var helgdagsklädd, det vill säga, hon hade på sig den drägt, som brukades af gammalt folk i hennes hembygd Hadeland, hvarifrån hon kommit, då hon flyttade in till Romerike: en blå tröja kantad med väfda band, svart, veckad kjortel och hufva med «skruf»[1] och nackrosett. Skarpa, rörliga, sneda ögon, utstående kindknotor, en bred näsa och gulbrun hy gaf Berthes ansigte någonting främmande, österländskt, nästan hexlikt, och det var då ej heller att undra på, ty hon var den yppersta signe-käring på många mils omkrets.

Jag undrade på att hon ännu var uppe och frågade om hon väntade främmande, eftersom hon hade kistkläderna på sig.

«Nej, det gör jag inte,» svarade hon, «men jag skall säga studenten, att jag har varit uppe i Ullensocken och trådmätt en käring för tvinsot, och derifrån blef jag hämtad till en barnunge, som hade engelska sjukan och som jag måste stöpa öfver, och alldeles nyss på stunden kom jag hem, fast di skjutsade mig ända till gästgifvaren.»

«När jag tänker rätt på saken, kan du visst också bota vrickning, Berthe?» sade jag så allvarsamt som möjligt.

[ 136 ]«Ja, visst kan jag bota vrickning; Siri i Norrgården blef då inte bra förr än jag kom, fast både doktorn och mor i Nergården plåstrade med hennes ben,» sade hon med ett knipslugt drag kring munnen, «och om studenten tror på det,» fortfor hon med en tviflande blick, «så kunde det nog inte skada att läsa öfver en tår bränvin och smörja på den.»

«Läs du öfver bränvinet och kom hit med det, det skall säkert göra godt,» sade jag, för att möjligen blifva invigd i en eller annan af signe-konstens hemligheter. Berthe hämtade en undersätsig blå flaska och ett bränvinsglas med träfot i det blommiga skåpet, hälde i aqveviten, satte glaset bredvid sig på spiselhällen, knäppte upp snösockan och hjelpte mig af med skon. Derefter [ 137 ]började hon att göra korstecken och hviska ned i bränvinet, men som hon sjelf var tämligen döf, afpassade hon ej sin röst efter min hörsel, och följaktligen hörde jag hela formuläret:

«Jag red mig en gång igenom ett led,
Då fick min fåle sin fot på sned;
Då satte jag kött mot kött och blod mot blod,
Då blef min fåle åter god.»

Nu förlorade sig hennes röst i en otydlig hviskning. Slutet på visan var ett «tvi!» som utsändes mot alla verldens fyra väderstreck.

Under besvärjelsens hetta hade hon rest sig upp; nu satte hon sig återigen på spiselkanten. Den kalla, afdunstande spriten, som hon hälde ut öfver min heta, svullnade fot, åstadkom en angenäm kyla.

«Jag tycker redan det hjelper, Berthe,» sade jag, «men säg mig, hvad var det egentligen du läste öfver bränvinet?»

«Nej, det törs jag inte säga, han kunde kanske sqvallra på mig både för presten och doktorn,» sade hon med ett ironiskt grin, som skulle antyda, att hon ej brydde sig mycket om någondera af dem, «och den som lärde mig det,» fortfor hon, «honom måste jag lofva att jag aldrig skulle lära ut det till någon kristen menniska utom mitt eget blod, och det har jag svurit så hemskt på, att Gud låte mig aldrig behöfva svärja så hemskt.»

«Då tjenar det väl till ingenting att fråga om det, Berthe,» sade jag, «men det är väl ingen hemlighet [ 138 ]hvem du har lärt konsten af, det var väl en skicklig signe-gubbe?»

«Jo, det må han tro, det var en riktig signe-gubbe, det: det var morbror Mads i Hurdalen,» svarade hon. «Han kunde både signa och trådmäta och bota för vred och värk och stämma blod och stöpa och göra igen, och det var inte fritt för att han kunde trolla litet och göra ondt också. Han har lärt mig. Men så klok han var, så kunde han inte akta sig sjelf för trolltyg likafullt.»

«Huru så? Trollades det mot honom då? Blef han förgjord?» frågade jag.

«Nej, det blef han då inte,» svarade Berthe, »men det hände honom någonting, och sedan var han alldeles som trollspottad, ja, han var förhexad under långliga tider. Studenten tror väl inte att d’ä’ sant,» sade hon med ett forskande ögonkast, «men det var morbror min, och jag hört honom berätta det och svärja på att det var sant, öfver hundrade gånger.«

«Morbror Mads bodde på Knae i Hurdalen. Han var ofta ute i fjällen och högg ved och timmer, och när han var ute, hade han alltid för sed att ligga der också; han bygde sig en granrishydda, gjorde upp en eld framför, och der låg han och sof om natten. En gång var han så der ute i skogen, han och två till: rätt som han hade huggit ned en stor stock och satt och hvilade sig litet, kom ett garnnystan trillande ned öfver en flat berghäll rakt fram till hans fötter. Han tyckte det var underligt, inte tordes han ta upp det,

och det hade nog varit bäst för honom, om han aldrig [ plansch ]

Berthe Tuppenhaugs berättelser.
Teckning af H. Gude.

(Sid. 139.)
[ 139 ]gjort det heller. Men han såg upp i det samma, för

han ville se hvar det kom ifrån. Jo, uppe på berget satt en jungfru och sydde, och hon var så fin och vacker, att det sken af henne.

«Tag hit garnnystanet, du,» sade hon. Det gjorde han, och han blef stående der länge och väl och såg på henne, och han kunde rakt inte bli trött på att titta, så vacker tyckte han hon var. Till sist måste han ta yxan och ge sig till att hugga igen; och då han hade huggit en stund och sedan sneglade upp, var hon borta. Han tänkte, på det der hela dagen; han tyckte det var besynnerligt, och han visste inte hvad han skulle tro om det. Men om qvällen, då de skulle lägga sig, han och kamraterna, ville han ändtligen ligga emellan, men det hjelpte inte stort, må tro, för då det led på natten, kom hon och tog honom, och han måste följa med antingen han ville eller inte. Så kommo de in i fjället, och der var allting så grant, att han aldrig hade sett någonting så grant förr, och han kunde aldrig riktigt beskrifva hur grant der var. Der var han hos henne i tre dygn. Då det led litet ut på den tredje natten, vaknade han, och då låg han mellan sina kamrater igen. De trodde, att han hade gått hem efter mera matsäck, och det sade han till dem också, att han hade gjort. Men ända sedan dess var han inte riktig; bäst han satt, gjorde han ett skutt och flög i väg — han var förhexad, ska’ jag säga.

«Men en god tid derefter höll han på att hugga gärdsel uppe i skogen. Just som han stod och hade [ 140 ]drifvit in en kil i en stock, så att det var en spricka längs efter den, så kom hans gumma med middagsmaten till honom, tyckte han; det var gräddgröt, och det den som var fet, och den hade hon i ett fat så blankt, att det sken som silfver. Hon satte sig ned på stocken, medan han lade ifrån sig yxan och satte sig på en stubbe tätt bredvid; men i det samma såg han, att hon lade en lång kosvans ned i sprickan. Nu kan man väl förstå, att han icke rörde maten; men han satt och lirkade och skrufvade, tills han fick ut kilen, så att stocken knep ihop och svansen satt i klämma, och så skref han Jesu namn på fatet. Men då må ni tro hon fick fötter under sig; hon for upp så fort, att svansen gick tvärt af och blef sittande qvar i stocken, och så var hon borta; han såg inte hvart hon tog vägen. Fatet och maten, det var inte annat än en näfverskäppa med kogödsel i. Sedan tordes han nästan aldrig gå ut i skogen, för han var rädd hon skulle hämnas.

«Men en fyra fem år derefter kom en häst bort för honom, och han måste sjelf ut och leta. Bäst han gick i skogen, så var han inne i en stuga hos ett folk, men han hade ingen reda på huru han kom dit; på golfvet gick en ful käring och stökade och borta i en vrå satt en barnunge, som väl kunde vara omkring fyra år. Käringen tog ölkannan och gick bort till ungen med: «Gå nu,» sade hon, «och bjud far din en drick öl», Han blef så förfärad, att han tog till benen, och sedan har han hvarken hört eller sett någonting af henne eller barnungen, men konstig och småfnoskig var han alltid.«

[ 141 ]»Ja, han måtte ha varit en tokstolle, Mads Knae,» sade jag, «och någon skicklig signe-karl kan han då inte ha varit, när han inte kunde akta sig bättre. För resten var det rätt lustigt, det der om det gråa garnnystanet.» Det tyckte Berthe också, men en sådan signare som Mads Knae, det fans då inte på långa vägar. Medan vi sutto och pratade om detta, bad jag Berthe lemna mig jagtväskan, och då jag hade stoppat mig en pipa, räckte hon mig en brinnande sticka och började på en ny berättelse, som jag hade hört talas om att hon skulle kunna.

«Det var en sommar för länge, länge sedan, och de lågo till säters med kreaturen från Melbustad uppe på Halland. Men de hade inte legat der länge, förr än kreaturen började bli så oroliga, att det var alldeles omöjligt att styra dem. Det var många jäntor, som försökte valla, men det blef inte bättre förr än der kom en förlofvad flicka, och hennes trolofningskalas hade de nyss firat. Då blef di lugna med ens, och det var ingen konst att valla längre. Hon stannade der uppe ensam och hade ingen annan lefvande varelse hos sig än en hund. Som hon satt i säterstugan en eftermiddag, tyckte hon, att hennes käraste kom och satte sig hos henne och började tala om, att nu skulle de till att hålla bröllop. Men hon satt alldeles stilla och svarade ingenting, för hon tyckte hon blef så underlig till mods. Efter hand kom der flera menniskor in, och de började duka på borden med silfver och mat, och brudpigor bar in krona och stass och en grann brudkjol, som de [ 142 ]klädde på henne, och kronan satte de på hufvudet, som det brukades den tiden, och ringar fick hon på fingrarne.

«Allt folket, som var der, tyckte hon också att hon kände i det var hustrur och det var unga flickor, som va’ hennes gelikar. Men hunden hade säkert märkt, att det var något galet på färde. Han for af ned till Melbustad, och der gnälde och skälde han och lemnade dem ingen ro, förr än de följde med honom tillbaka.

«Gossen, som var hennes käraste, tog då sin bössa och gick upp till sätern; då han kom på vallen, stod der fullt med sadlade hästar rundt omkring. Han smög sig fram och tittade genom en springa på dörren och såg huru de sutto der inne allesamman. Det var lätt att förstå, att det var trolltyg och underjordiska, och så fyrade han af bössan öfver taket. I det samma flög dörren upp, och det ena gråa garnnystanet större än det andra kom farande ut och snurrade om benen på honom. Då han kom in, satt hon der i full brudestass, och det fattades bara en ring på lillfingret, så hade hon varit fullfärdig.

«Men i Jesu namn, hvad är här på färde?» frågade han, då han såg sig omkring. Allt silfret stod qvar på bordet, men all den rara maten hade blifvit förvandlad till mossa och svamp och kodynga och paddor och loppor och sådant.

«Hvad betyder allt det här?» sade han. «Du sitter ju här pyntad som en brud?»

«Så du kan fråga,» sade flickan. «Du har ju suttit här och talat med mig om bröllop hela eftermiddagen.»

[ plansch ]

Berthe Tuppenhaugs berättelser.
Teckning af H. Gude.

(Sid. 142.)
[ 143 ]«Nej, nu kom jag,» sade han, «men det har väl

varit någon, som har tagit min skepelse.»

Då började hon komma till sig sjelf igen; men hon blef inte alldeles riktig förr än lång tid efter, och hon berättade, att hon alldeles tyckt, att både han och hela slägten och alla grannarne hade varit der. Han tog henne genast med sig ned till bygden, och för att det inte skulle komma mera otyg vid henne, höll di bröllop med det samma och medan hon ännu hade på sig de underjordiskas brudestass. Kronan och hela grannlåten hängdes upp på Melbustad, och den skall vara der än i dag.» —

«Detta har jag hört skall ha händt i Valders, Berthe,» sade jag.

«Nej, det hände, som jag säger, i Halland,» sade hon, «men då jag var hemma, hörde jag en Valdersbo tala om någonting, som hade händt der, och det var så som jag nu skall berätta.

«Det var en flicka på en gård någonstädes uppe i Valders, som hette Barbro, och hon låg till säters i fjället. En dag då hon satt och sysslade med sitt, hörde hon huru det ropade borta i en hög:

«Kung Haaken! Kung Haaken!»

«Ja,» skrek kung Haaken, så att det ljungade i alla högarne.

«Kung Haaken, min son, vill du gifta dig?» ropade det långt borta i en hög.

«Ja, det vill jag,» sade kung Haaken, «om jag kan få Barbro, som går och stökar borta i sätern.»

[ 144 ]«Ja, det går nog för sig,» hörde Barbro den andra säga, och hon vardt så häpen, att hon inte visste hvar hon skulle göra af sig.

Rätt som det var, så kom der in den ene efter den andre med mat och dryck på silfverfat och i silfverkrus och med kjortel och brudestass, med krona och spännen, och di gaf sig till att duka borden och klä’ henne till brud, och hon tyckte hon kunde inte sätta sig emot det heller.

Den flickan hade också en käraste, och han låg på skytte i fjället. Men det kom en sådan ångest på honom, att han tyckte han måste och skulle till sätern igen. Då han kom fram emot den, stod der så fullt med svarta hästar med gammaldags sadlar och betsel, så han kunde genast förstå hvad som var på färde. Han smög sig bort till en glugg och tittade in; der såg han hela brudeföljet: kung Haaken var brudgum, och bruden var i full stass.

«Ja, nu vet jag inte d’ä’ annat att göra än att förvända ögonen på henne,» sade en af brudepigorna.

Då tyckte gossen det kunde vara tid på att lägga sig emellan, han tog en ärfd silfverknapp och lade i bössan och sköt kung Haaken, så att han föll. Med det samma for hela brudskaran ut och tog kung Haaken och bar honom mellan sig. Maten förvandlades till trollspott och till ormar och paddor, som hoppade bort och gömde sig i alla hål. Det enda som blef qvar var brudestassen och ett silfverfat, och det skall finnas på gården än i dag.» —

[ 145 ]Berthe berättade ännu många flera historier. Slutligen knarrade snön under släden och hästen frustade framför dörren, jag stack några skillingar i handen på Berthe för bot och vård, och inom en qvarts timme var jag hemma. Ättikeomslag och kallt vatten gjorde snart foten bra; men då Berthe kom upp i köket på gården och, pockande på sina konster, ville tillegna sig äran af mitt hastiga tillfrisknande, kunde barnen ej hålla sig; de skrålade henne i örat hennes signe-vers, som jag hade lärt dem, och frågade om hon trodde att en tår bränvin och sådant dumt sladder kunde hjelpa för vrickning. Detta gjorde henne misstrogen; fast hon längre fram berättade mig mången vidunderlig historia och oaktadt jag hvarken sparade list eller öfvertalning, lyckades det mig aldrig sedan att få Berthe Tuppenhaug till att lyfta på fliken af den Isisslöja, hvarmed hon dolde trådmätningens, stöpningens och signekonstens mysterier.

  1. Ett slags hufvudprydnad.