Den tomma sidan i befolkningspolitiken

Den tomma sidan i befolkningspolitiken av Alva Myrdal

Morgonbris 1936 nummer 3

ALVA MYRDAL.

DEN TOMMA SIDAN I
BEFOLKNINGSPOLITIKEN

Det tycks vara mycket svårt att samtidigt hålla ihop de två tankeled i befolkningsfrågan, som fordras för att denna skall kunna lösas tidsenligt och radikalt: både intresset för samhällsreformer åt barnen och principen om födelsekontroll. Denna åt bägge hållen klara inställning är emellertid den enda vi på socialdemokratiskt och särskilt på kvinnohåll kan ta med ansvar. Den ena sidan får inte utplåna den andra. För två år sedan gällde hela den offentliga diskussionen abortlagen och den sexuella upplysningen; mången fann nog däri alltför mycket negativt, alltför få förslag till hjälp för mödrarna och barnen. Förra året dominerades diskussionen i stället av den positiva befolkningspolitiken. Det kan inte förnekas, att därvid kommit att skymmas undan det nödvändiga kravet på mera och bättre födelsekontroll och på en revision av lagen om fosterfördrivningarna. Detta kallar jag nu "den tomma sidan". Kvinnorna i Sverge kommer aldrig att tro på några positiva hjälpåtgärder, om de skall behöva köpas med tystnad över det område, där så många missförhållanden råder.

I all önskan om att vi måtte kunna upprätthålla vår befolkning konstant – kanske vid 5 milj. människor – ligger hos alla andra än de cyniska nationalisterna den förutsättningen, att de barn som landet behöver (nära 3 per familj) skall vara önskade, välkomna barn och att samhället skall göra allt för att bjuda dem lycka och ta till vara deras anlag. Oönskade barn löser däremot ingen befolkningskris, om vi vill kallas kulturmänniskor.

Detta är kvinnornas dubbla krav. Men vad sker? – Om abortlagen talar nästan ingen människa längre och den sexuella upplysningen beröres endast välvilligt, fromt – men ingenting göres. Något skulle dock kunna göras nu genast. Befolkningskommissionen har framlagt bl. a. ett förslag om s. k. mödrahjälp till nödställda mödrar. Kvinnor, som nu kanske i förtvivlan frestas att förgöra sitt foster, skulle med upp till 300 kr. kunna bringas ur svårigheten, om den är av ekonomisk art. (Andra förslag avser att hjälpa barnen och familjerna liksom de ensamma mödrarna längre på vägen.) Vårt kvinnoförbund var med och uppvaktade regeringen med ett sådant förslag redan i våras. Nu väntar vi, att detta skall prövas, och prövas omedelbart. Tror regering och riksdag på att detta ekonomiska stöd är en väg att förebygga aborterna, då finns det ingen ursäkt i ett avslag eller dröjsmål. Allt måste försökas. Vi har inte råd och inte samvete att låta fosterfördrivningar, barnamord, självmord vara förtvivlade kvinnors utväg dag efter dag i åratal. Uppskov är ansvarslöst.

Kvinnorna kommer att bli misstänksamma och otåliga, när ingenting göres. Inför höstens val frias det till alla olika grupper. Olika partier har visat en rörande omsorg om lantarbetare, om de gamla, om folkskollärare, om de privatanställda – men vad får kvinnorna? Det är visserligen sant, att vi kommer att vara lojala ändå som vi alltid varit, övertygade att åtminstone vårt parti även efter valen kommer att ha intresse för dessa saker. Och våra röster – liksom våra representanter – behövas mer än någonsin förr för att göra kvinnosynpunkterna mäktigare än nu och för att förhindra, att kvinnokraven skjutas åt sidan lika bekvämt som nu.

Om man också möjligtvis kan förebära finansiella skäl för att uppskjuta den mödrahjälp, som dock är det enda som skulle ha kunnat ursäkta att inte abortlagen ännu tagits upp till revision, så finns det däremot inte något skäl alls, varför inte den sexuella upplysningen ställts på dagordningen. Den är den andra vägen att förebygga aborterna. Och den kostar ju inte ens något.

Jo, den kostar en smula större ärlighet. En titt på riksdagsdebatten om preventivlagen härom året ger inte gott betyg åt frimodigheten. Där talades i så försiktiga omskrivningar, att man inte tror sig ha vuxna män inför sig utan rädda skolbarn, som talar till katedern alldeles utan kontakt med vad deras personliga erfarenheter måste ha lärt dem. Om vi haft en fulltaligare kvinnorepresentation skulle denna fråga säkert inte kunnat behandlas på ett så skenheligt sätt. Det skulle ha slagits fast, att det är det enda naturliga och det enda ansvarsfulla, att föräldrar fritt väljer, när de skall sätta sina barn till världen. Vi menar det ju dock alla. Vi handlar alla därefter. Det frivilliga föräldraskapets princip är godtagen i alla samhällsklasser – det är just de fallande födelsetalen ett ovedersägligt bevis på. Varför skall man då behöva blunda i riksdagen?

Opinionen i dessa frågor kryper ödmjukt för prästernas förkastelsedomar. Det är därför kvinnorna måste tiga. Men i längden kan dock icke detta gå. Den kyrkliga inställningen har ju i modem tid kommit att ofta bli hyckleri. Hur skall man annars förklara, att barnantalet sjunker kraftigt även i prästäktenskapen? Det ligger högre hos religiösa än hos icke religiösa ännu, det är sant. Men det viktiga är, att det håller på att falla. Vi vet, att om Guds vilja och naturens lag finge råda utan födelsekontroll, skulle flertalet äktenskap välsignas med mellan 10 och 20 barn. Låt vara att de religiösa kanske ännu har 4 barn, där andra grupper har 2 – en medveten kontroll måste dock ha stoppat antalet där. Det finns ingen anledning, varför inte kvinnornas ärliga erfarenhet i dessa frågor skulle kunna bli officiell moral i stället för prästernas oärliga, som fortfarande kan hålla födelsekontrollen som "omoralisk" i allmänna opinionen. Den officiella inställningen lider av kvinnornas tystnad. l den kommitté, som skulle försöka revidera preventivlagen – och där naturligtvis ingen kvinna satt med! – får männens officiella förljugenhet i dessa frågor ett klart uttryck. De menar, att preventivmedlens uppgift är att värna de utomäktenskapliga förbindelserna, att skydda mot könssjukdomar. Tanken att skydda det äktenskapliga samlivet, att höja könsumgänget inom äktenskapet till vad det endast utan den ständiga grossesskräcken kan vara: en glädje för bägge parter, finns icke ens antydd. Som en symbol för denna manliga felsyn på hela sexualupplysningen. vilken ytterst bottnar i mäns sekelgamla dubbelmoral, kan vi peka på detta faktum: det är erkänt legitimt att upplysa beväringarna om preventivmedel. för att deras förbindelser med prostituerade skall vara behagligare och ofarligare, men det är icke lika legitimt att ge sexuell upplysning åt genom många barnsängar utsläpade mödrar!

Befolkningskommissionen har icke arbetat färdigt. Vi som känner vad våra partikamrater inom denna vill, behöver inte misströsta i vår förhoppning, att även denna sida i befolkningspolitiken skall fyllas med förslag; att en upplysning om födelsekontroll skall ställas sida vid sida med de åtgärder, som kan göra barn mer önskade och välkomna än de får vara i samhället i dag. Men det gäller därjämte, att åtminstone kvinnornas opinion icke vacklar i dessa frågor. Våra krav kan säkert också formuleras klarare än hittills.

Vi vill både ha en biologisk och hygienisk sexualundervisning i skolan, vi vill därjämte ha en fördomsfriare sexualfostran i hemmet. Men vi vill också ha en saklig upplysning om praktiska medel för födelsekontroll till både ogifta och gifta. – I framtiden bör denna kunna ske så öppet, att vi inte skall behöva särskilda tidskrifter och särskilda byråer för sexuell upplysning. Både läkare, barnmorskor och barnavårdscentraler bör i sina instruktioner åläggas att ge de personliga råden, samtidigt som den allmänna upplysningen skall ha nått längre än nu. För vissa befolkningsgrupper räcker det inte ens med fri tillgång till upplysning, utan denna bör aktivt påtvingas dem. Det gäller de grupper, som man ev. skulle önskat sterilisera men som kanske inte kan falla in under steriliseringslagen – tag t. ex. de nu aktuella tattarna, många halvt sinnesslöa och andra synnerligen olämpliga föräldrar.

Men innan vi hunnit så långt, att vi har en verklig folkupplysning i sexuella frågor att bygga på, måste vi precisera ett par krav mer direkt. För det första får det inte vara som ibland nu, att de nyinrättade rådgivningsklinikerna bara står öppna för gifta men ej för ogifta. För det andra måste både läkarna och nästan ännu mera barnmorskorna genom en bättre utbildning göras skickade att ge råd om födelsekontroll. Det bör vidare inskrivas i deras instruktioner, att de inte bara skall svara på framställda frågor – vilket inte ens läkarna gör nu – utan självmant ge upplysning i en hel del fall för att råda bot på många kvinnors bristande upplysning i ungdomen. Hos varje ogift kvinna, som förlöses av dem, borde de försiktigt höra sig för om hon önskar veta något om födelsekontroll och likaså hos varje gift kvinna, som fått några barn. – Minst en läkare i varje distrikt borde vidare ha i uppdrag att hålla polikliniktimmar i sexuella frågor. Detta gäller inte främst de stora städerna utan tvärtom de många avlägsna landssocknarna, där fortfarande stora barnskaror födas i fattiga familjer, bara därför att inga riktiga och billiga metoder för födelsekontroll där är kända.

Men sedan man har denna garanti för att endast önskade barn föds, står det kvar: att vårt samhälle egentligen bör ha råd att låta några stycken födas i varje familj som önskar barn. Det är inte rimligt att arbetslöshet, otrygghet, trång ekonomi och förföljelse av förvärvsarbetande kvinnor och barnrika familjer så som nu skall tvinga den rationella barnbegränsningen att begränsa barnens antal ända ned till 0 eller 1. En otillfredsställd längtan efter barn och en försummad lyckomöjlighet påtvingas nu många unga ansvarskännande familjer av samhället självt. Bördan med barnen måste avlastas mer från den enskilda familjen, särskilt den ekonomiska bördan. Vi måste genom samhällsreformer skapa så ljusa och trygga villkor för barnen, att föräldrarna – med fullt förfogande över det frivilliga barnafödandet – skall ha mod och lust att ha några. Om vi däremot låter de yttre förhållandena vara sådana, att vi måste fråntaga människorna glädjen att ha barn, då bygger vi heller intet framtidssamhälle.