Den tredje maj
| ← Rabulistens besök i månen |
|
Räfvens collegium privatissimum i sedoläran → |
Den tredje maj[1].
Nu är allting så dödt, hvar och en går och ser så förståndig ut. Tacka vill jag i dag för tjugofem år sedan i Upsala! Då var det lif i spelet, och det fanns knapt för två styfver förstånd i hela staden.
Den förste, som blef “ein bischen übergeschnappt“ — som tysken säger — var Johan Henrik Schröder. Han sprang i åtta dagar gata upp och gata ned och ropade till hvar och en, som hade tid att stanna och höra honom: Alldeles, alldeles! Vi vänta i hvarje ögonblick en kurir från Stockholm med underrättelse om kronprinsessans nedkomst. Ingalunda, ingalunda kan kuriren länge uteblifva. Och en prins blir det, en prins, alldeles, alldeles!
Ändtligen kom den väntade kuriren och bekräftade Schröders spådom. En prins var verkligen till verlden född. Då blefvo flera än Schröder galna af förtjusning. Jag mins till och med, att det ej stod så alldeles rätt till med mitt eget förstånd.
Puer natus in Bethlehem,
Halle, halleluja!
Unde gaudet Jerusalem!
Halle, halleluja!
säger vår gamla psalmbok, som äfven meddelar en svensk öfversättning, så lydande:
Ett barn var födt i Bethlehem,
Halle, halleluja!
Thess gläder sig Jerusalem.
Halle, halleluja.
Vidare fingo vi veta, att prinsen skulle heta Karl och ligga i Karl den tolftes vagga och ammas af en dalkulla, hvilka ovärdeliga nyheter betydligt stegrade entusiasmen. Ursinnigast var dock Schröder. Han ropade ideligen: Karl skall han heta och ligga i Karl den tolftes vagga, alldeles, alldeles! och till amma skall han hafva en dalkulla och ingen annan, ingalunda, ingalunda! Nationens framtid är betryggad för sekler, alldeles, alldeles! och det kan aldrig slå fel, att han eröfrar Finland, ingalunda, ingalunda!
Och hvad Schröder sade, det trodde vi andra:
Cognovit bos et asinus —
Halle, halleluja!
Quod puer erat dominus.
Halle, halleluja!
hvilket, enligt gamla psalmbokens öfversättning, betyder:
Och oxe och åsna the märkte förvisst
Halle, halleluja!
Att pilten var vår herre Christ.
Halle, halleluja!
Aftonen derpå samlade sig de studerande nationerna på sina nationssalar, för att, efter fädernas sed, bacchanaliskt fira högtidligheten. Bålarna voro, som enkans oljekruka; de fyldes och tömdes oupphörligt, och tidigare, än vanligt, infann sig ruset. Redan klockan tio voro vi studenter så druckna, att vi beslöto — såsom lycksökande kuratorer sinsemellan aftalat redan på förmiddagen — det de respektive nationerna skulle afsända deputationer, för att ömsesidigt gratulera hvarandra till den gigantiska verldshändelse, som timat. Omkring klockan 11 inträdde å vermländska nationens vägnar professor Geijer, åtföljd af ett par vermländska studenter, på östgötarnas nationssal. Hans gång var något osäker och med sväfvande stämma utropade han: “jag är ock en svensk man!“ Derpå fattade han ett glas och skulle dricka, men hittade ej vägen till munnen, utan rocken erhöll välsignelsen i stället. När professorn så talat och handlat hade, gingo han och vermlänningarne — så godt de kunde — sin väg igen.
De öfriga deputationerna aflupo ungefär på samma sätt, somliga bättre, somliga sämre.
Förmiddagen derefter, då jag vaknade, hade jag ondt af kopparslagare. Det var, som förståndet hade bultat på min panna och frågat: får jag lof att stiga in? Men jag svarade och sade: du skall väl så fan heller! Är det möjligt att svara så, utan att befinna sig i bakrus. Sedan steg jag upp, klädde mig och begaf mig till Tidlunds källare för att dricka en remmare portvin. Der sutto redan flera studenter, och hvar och en hade något lustigt att berätta från den förflutna natten. — — —
En berättade, att två studenter törnat emot hvarandra på Dragarbrunnsgatan, och då den ene frågat: hvad heter du, min bror? hade den andre svarat: ja, det är det jag går och funderar på.
En annan berättade, att några studenter under hemgåendet träffat en medbroder af Norrlands nation, hr Runsten, liggande på gatan. Oaktadt han hade fått tillnamnet “intelligensen“, emedan han var den ende, som förstod professor Bibergs föreläsningar (förstå heter på latin intelligere) så var han nu utan all intelligens och syntes fullkomligt redlös. De upplyfte honom derföre, buro honom till närmsta hus, der folk ännu var vaket, stälde honom mot en kakelugn och sade: vi hafva härmedelst den äran att, högtiden till prydnad, resa en runsten.
På eftermiddagen råkade jag Johan Henrik Schröder.
— Nu tror jag, sade jag till honom, att vi ha firat prinsens födelse på ett passande sätt.
— Alldeles, alldeles! svarade Schröder.
— Och om vi, fortfor jag, äfven extravagerat en smula, så lärer väl Serenissimus Cancellarius ej taga sådant onådigt upp.
— Ingalunda, ingalunda! utropade Schröder.
Och här sluta sig mina reminiscenser om Upsala lärares och lärjungars firande af den nuvarande tronföljarens födelse.
- ↑ Ur Friskytten 1851. Med några rättelser af Palmærs hand.